Behovet av kontroll kommer alltid ur känslan/upplevelsen av att man är otrygg/osäker.

Precis, att vara otrygg, rädd och osäker, skapar helt klart ett behov av att kontrollera allt, har man kontroll och vet allt innan tror man att inget annat kan hända.

Men "tyvärr" så är ju livet fullt av överaskningar, både positiva och negativa.

Att släppa kontrollbehovet är inte lätt, man måste ju bygga upp tilliten till livet också.

Kram Mariann

Jag har varit som du Faith, allt som låg utanför mina välkända domäner var bara otäckt. Jag håller med Ave-Solis om att det här är ett stort och svårt arbete, men väl värt mödan :)

Jag har arbetat länge med mig själv och har nu märkt att behovet av att ha järnkoll på allt är mycket mindre och minskar i stadig takt.

Om du inte redan gör det så fundera på varför det här är så viktigt, vad skulle kunna hända om du inte visste. Jag hade en förr en känsla av att jag var tvungen att ha koll för att det skulle vara mina egna val och för att det skulle bli så bra som möjligt. Utifrån den känslan kan man lätt tänka sig att det egentligen handlade om tillit, tilliten till mig själv och tilliten till andra. Har man blivit sviken så är rädslan för svek enormt stor och genom att ha kontroll kan man inte blir lurad eller sviken, tror man.

Kan det vara så för dig med?

# 1 #2 Det är märkligt men efter att jag skrivit ovanstående så åkte jag för att hämta min dotter från ridningen, jag satt och funderade i bilen dit på varför jag reagerar som jag gör, då plötsligt så slog det mig, att den enda jag litar på och har förtroende till helt, är mig själv, Det var som en uppenbarelse. Sen nu när jag kom hem och läste det ni skrivit så fick jag bara ännu mer bekräftelse på det. Så tack för det :)

Tänk att bara genom att skriva om det så fick jag lite distans till det hela och kunde därigenom se det på ett annat sätt..

Den här kontrollen jag har, har väl blivit som ett slags skydd, ett yttre "pansarskal" så att inget/ingen kan komma åt mig kan jag tänka mig då.. Samtidigt som det känns skönt att komma till en viss insikt, så känns det väldigt smärtsamt, det var många känslor som dök upp här nu..

Inte så konstigt då att jag fastnade så för mitt nicknamn..tillit och förtroende är nåt jag vet att jag behöver arbeta upp, men att det var så djupt trodde jag inte.

#3 Jag vet inte varför det är så viktigt för mig att ha kontroll, jag känner bara att detta hände i tidig ålder, iaf så länge jag minns så har jag varit så här. Jag trodde som jag skrev här innan att det kanske kunde vara så att det blev mitt skydd mot omvärlden…? Nu skrev jag här innan också att jag bara litar på mig själv, men nu blev jag lite osäker på det också efter det du skrev, har jag verkligen tillit till mig själv..? Ser du hur jäkla osäker jag är!

Känslan jag har om jag inte vet vad som skall hända innan, är att jag faller utför ett stup helt utan skyddsnät. Får ångest bara jag tänker på det!!

Du har så rätt i det du säger, har jag inte kontroll så kan jag inte bli sviken och inget "ont" kan hända mig. MEN det märkliga är att jag vet mycket väl att det kan göra det, för det har jag fått erfara. Och ändå så..

Hoppas ni fattar något av det jag skriver här, känner mig förvirrad nu, medans jag skriver så ploppar det upp tankar allt eftersom..

Hoppfull (och även till er andra som vill skriva här) Jag förstår att det är ett stort och svårt arbete, men hur gick du/ni tillväga, var börjar jag någonstans..Förstår att jag först måste komma till insikt om varför, och det kan ju ta sin "lilla tid." Men sen.. Vill tillägga att jag gått på terapi i omgångar under åren, kemin har stämt och jag har haft turen att träffat underbara terapauter (2 st)

Jag förstår dig precis och känner igen mig i sååå mycket av det du beskriver. Jag tror absolut att du litar mest på dig själv, men det kanske är så att även den tilliten är mindre än den skulle behöva vara? Eftersom den ändå är större än tilliten till andra så känner du kanske att du litar på dig själv? En tanke bara. 

Jag har kombinerat traditionell terapi med en rad olika andra metoder. Jag har för att nämna några gått på intutitiv massage som var väldigt förlösande, rosenmetoden som oxå förlöser känslor, resanterapi var kanske det som var allra mest effektivt särskilt i kombination med healing. Det finns en bok du kan börja med att läsa som heter Resan av Brandon Bays (googla på resan eller resanterapi om du är nyfiken). Så har jag även gått på kinesologi vilket är en metod som går ut på att kroppen minns allt som hänt oss och där kan vi få reda på våra trauman och även balansera de blockeringar som kommit av dem. 

För mig var blockeringarna så kraftiga så att jag behövde terapi från flera håll samtidigt s.a.s. för att bryta igenom dem. Men det riktiga genombrottet fick jag av healing och sedan resan när jag fått en liten öppning i min "mur". Resan kan man göra själv när man har lärt sig. Sedan var det förlåtesleritualerna som verkligen förlöste och förändrade mig på djupet (de fick jag utav healern) och efter att jag gjort dem så har jag läkt på ett alldeles fantastiskt sätt.

#7 Låter helt underbart att du kommit så långt på denna resan! Fast jag kan förstå att den var lång, arbetsam och inte så smärtfri! Tack för dina råd här, jag skall verkligen ta till mig dom, och läsa den boken.  Jag känner som du skriver att mina blockeringar ligger så djupt och är så kraftiga så det skall mycket till för att bryta igenom dom, faktiskt mycket mer än vad jag trodde.

Förlåtelseritualen som du berättar om får jag lägga framför mig så länge, när den tiden är mogen för det.. Tack Hoppfull för dina hoppfulla ord här:)

jag känner verkligen med dej! Men jag håller med #7 där med "Jag tror absolut att du litar mest på dig själv, men det kanske är så att även den tilliten är mindre än den skulle behöva vara? Eftersom den ändå är större än tilliten till andra så känner du kanske att du litar på dig själv? En tanke bara. "

jag känner igen mig i lite i det du skriver, att behöva ha kontroll. För mig handlar det om att jag inte känner tillit i mig själv. Grunden under mina fötter. Så jag måste hålla mig med kontrollen på samma sätt som man kramar om ett träd i stormen för att inte blåsa bort. Kontrollen blir ett surrogat för trygghet, en falsk trygghet. Som en gågel som inte litar på sina egna vingar, på sin egna förmåga. Jag hoppas du förstår vad jag menar..

Faith, för mig är det så att jag vill ha absolut kontroll i mitt eget revir. Jag gillar inte om någon säger att "jag kanske tittat över", jag vill veta bestämt om och vid vilket klockslag det blir. Däremot gör det är det inte så viktigt utanför mitt revir, jag behöver ine veta när landningsställen fälls upp, så att säga. I mitt fall ser jag det inte som ett problem som jag behöver arbeta med. Jag är nöjd som det är och ser till att hävda reviret så det blir som jag vill ha det. När jag går utanför det får jag ta händelserna som de kommer.

*undrar om det här var till hjälp egentligen*

Det kan ju vara så också att någon tagit kontrollen över dig i barndomen, i skolan, på någon arbetsplats, en partner osv och att det därför måste ske en sk frigörelse.

Denna frigörelse måste börja med att själv ta kontollen över allt man kan, för att sedan kunna släppa efter när man känner att man själv, som Faith i #4 skriver, upptäcker att det finns självtillit tillräckligt för att man ska kunna finna en bra balans.

#9 Jo, jag förstår hur du menar:) Det du skriver om en fast grund, det tror jag inte riktigt att jag har heller. Att kontrollen blir ett surrogat för tryggheten, den som jag inte riktigt har/haft kändes rätt. Jag har bara inte kopplat ihop dessa innan, jag har inte förstått varför.. Min otrygghet blev min enda trygghet, den enda jag visste om och som sen kanske utvecklades till ett kontrollbehov för att, som jag trott kunna "överleva"..

#10 Det är också några ord som jag inte gillar, "jag kanske tittar över" Burr, jag får kraftiga rysningar.. Vadå tittar över, varför då, när och vilken tid??!!! :) Jag tror också att jag skulle kunna "leva med det" när det är begränsat till sitt eget revir, då kan man kanske styra upp det lite mer. Men när det gäller utanför reviret då har jag noll koll, och då blir det svårt.

#11 Att kontrollbehovet började i tidig ålder tror jag också, det kan ha med min pappa att göra, någon fadersgestalt var han aldrig, utan jag blev tidigt mamma till min egen pappa fram tills han dog -91. Hans beroende av alkohol och mig blev en stor del av mitt liv. Jag blev den omhändertagande istället för tvärtom. Så på ett sätt tog han kanske kontrollen över mitt liv eftersom jag inte "hade något val då".

Att frigöra mig och att därmed hitta en bra balans låter underbart, måste bara hitta vägen dit.

ja jag skulle nog säga att det är kontrollbehov ja! tänk så här .. vad händer om jag INTE frågar nu…. vänta och se! livet kommer bli roligare, jag lovar!

Jag har ett kontroll behov.. måste veta allt som kan påverka mig, annars struntar jag i det..

Jag har också kontrollbehov, men kanske inte riktigt så mycket som du, Faith. Funderingarna kring detta har jag haft på den nivån som du, Gronstedt, var inne på..om det är något som måste vara negativt. Om man mår dåligt av det, så förståss är det ett problem, men jag mår inte dålig av det på det sättet.

Min sambo däremot kan påpeka att jag har kontrollbehov, men det är mest för det ska funka med saker å ting..T.ex så vill jag veta OM hans dotter kommer eller INTE kommer till oss och bor. Hon ska bo varannen vecka, men ibland, helt utan att säga ett ord, så har mamman ändrat och som nu t.ex åkte de till fjällen på "vår" vecka utan att vi fick veta detta förrän 2 dagar innan.
Är det kontrollbehov?

Är det kontrollbehov att vilja veta om sambon kommer hem 2 timmar senare än vanligt, då man väntar med middagsmaten?

Är det kontrollbehov att vilja veta var sambos dotter (15 år) ska någonstans en lördagskväll?

I mångt och mycket är ju kontrollbehov ett sätt att vilja veta hur man har det runt omkring sig, dels av praktiska skäl och för en trygghet för mig. Att vilja veta då man är hos läkaren, eller tandläkaren  om det kommer att göra ont, hur dyrt det blir..osv.ser inte jag som något konstigt. För mig känns det naturligt.

Jag vill också veta om det ska komma hem någon så jag kan planera lite, baka en god kaka, fara runt en sväng med dammsugaren mm. Men det blir, för den skull, inte katastrof ifall det skulle komma någon objuden, men lite störd blir jag  Det beror på hur rörigt jag har det

#15

Alla har ett visst behov av kontroll men det är när behovet blir så uttalat att det tar över allt en person gör och drabbar människor runt omkring denne, som det blir ett problem. Det är då som det kan vara givande att börja undersöka om behovet av kontroll är ett uttryck för en känsla som personen inte har kontakt med.

Inget av det du räknar upp ser jag skulle kunna peka på ett onaturligt kontrollbehov.

Ex.
Att ha kontroll över vad en 15-åring gör en lördagskväll är t ex nödvändigt, av många skäl.

Att systematiskt gå igenom fickor, läsa dagböcker och smyga efter henne eller honom för att se om det finns något att upptäcka, uttrycker ett kontrollbehov utöver det vanliga.

(Undantaget är naturligtvis om det är något som har inträffat så att detta av någon naturlig anledning blir nödvändigt att göra under en begränsad tid).

#15: Jag tycker ju inte dian exempel tyder på kontrollbehov! Kontrollbehov är det först när man känner att man måste ha kontroll på saker som egentligen inte påverkar dig själv. Att vilja veta när särbon kommer hem till dig och maten ska vara färdig är helt rimligt, att känna att du måste veta när särbon ska komma hem till sig dagar då han inte är hos dig börjar likna kontrollbehov. Om ni förstår skillnaden …

#15 Jag håller med Gronstedt på den punkten. Man måste ju få veta saker som rör en själv..

Intressant diskussion då man lätt kan uppfattas som att ha kontrollbehov, bara för man vill ha sina egna behov tillgodosedda, som de exempel jag skrev ovan.

 Ett typiskt uttalande från 15åringen är: Måste du veta ALLT?! Saken är den att föräldrarna varken frågar eller undrar särskilt mycket om vad hon ska göra eller har gjort.

Jag kan ibland tycka det är skönt att resa bort och slippa undra och känna ansvar…bara va med mig själv å det är sådana stunder som jag undrar om jag bryr mig onödigt mycket. Är jag hemma kan jag omöjligt stänga av och inte alls bry mig eller fråga.

#19 Eh. Det finns en väldigt… "Bra" anledning till varför ungdomar säger så=)

Jag känner också ett visst kontrollbehov. Håller med om att det känns frustrerande med människor som säger att dom "skall titta över". När då? frågar jag mig, för jag vill veta. Inte för att det känns obehagligt med överraskningen, utan för att jag vill använda tiden effektivt. Har jag t ex planerat för att göra nåt speciellt en kväll, eller en lördag em, så vill jag inte bli avbruten av att folk bara "tittar in" så där. Det handlar ofta om just tidsbrist för vi är så upptagna under veckorna med annat som pockar på. Sedan, för min del, handlar det lite om egoism också, för jag vill använda min tid till det jag tycker ger mig största utdelning, och då beror det mycket på vem som tittar in också. En del männskor ger mig alltid någonting oasett vad jag tänkt göra, medan andra kan jag uppleva som "störande".

Ibland så tänker jag att vi lever så fruktansvärt långt ifrån det som jag tror är naturligt. De flesta är ju som du Inga-Lena, lever så pass hektiska liv så att helgerna är sprängfyllda av "vila" ;) Istället för att boka av allt och verkligen gå ner i varv (som ju är vad våra kroppar behöver) så växlar vi upp för att hinna och orka allt som är roligt.

Vi var sådana här med förr, men så blev jag sjuk och vi blev tvingade att slå av på takten. När vi gjorde det så upptäckte vi vilket stort behov våra kroppar och sinnen har/hade av vila. Att slippa att "vara igång" varje dag veckan lång. Numera är våra helger mycket lugna, dels förstås för att jag måste ha det så, men även för att vi har sett hur mycket bättre alla (inklusive barnen) mår av att ha det så.