Jag levde under många år i ett förhållande där mina gränser gentemot honom (men även en del andra omkring mig) nästan helt plånades ut samtidigt som jag begränsade mig själv väldigt starkt.

För att få kraft att avsluta det förhållandet fick jag börja med att lära mig var mina egna gränser fanns och vad det var som låg till grund för att jag begränsade mig själv som jag hade gjort.

Jag tror det i mångt å mycket är ett kvinnligt fenomen, synnerhet bland änglamänniskor, att inte säga ifrån. Det är bra när vi lär oss det.

Men det viktigaste iaf för mig, är att lära sig säga ifrån med hjärtat! Att tala från hjärtat, jag lyckas inte alltid… men jag försöker iaf….

 Mariann

#2

Det är helt riktigt en stor skillnad mellan att hålla en gräns och säga nej ur hjärtat och på att dra upp gränser och säga nej utifrån sitt ego.

#2 #3 Skulle ni kunna utveckla detta mer och ge några konkreta exempel?

Vad är skillnaden mellan egot och hjärtat när det gäller att sätta en gräns?

För mig så är det så att när jag gick Värlsdstjänarutbildningen så fick vi träna i att tala från hjärtat. Det är en enorm skillnad när orden sägs därifrån, för då strömmar det kärlek från hjärtchakrat. tårar kan rinna. Detta är alltså en konst. Jag kan den tyvärr inte ännu, men jag försöker.

Men man kan alltid använda olika energi när man säger ifrån. Men det är viktigt å säga ifrån, för då samlas inte skiten i halschakrat. Får man inte sagt ifrån så sätter sig blockeringar där, det tror jag nog alla kan känna att det liksom trycker i det chakrat om man sväljer det man vill ha sagt ..

Viktigt sak i denna träning är att famna den man säger ifrån till med hjärtat. Man kan också föreställa sig vara en ängel eller ett ljusväsen och sedan säga vad man ska ha sagt….

 Mariann

Det svåra för mej är inte att sätta gränser, det svåra är att inte tänja på de gränser jag satt

Hittade en gammal intressant tråd… Tror att många blandar ihop gränser med negativitet. Alltså att det är negativt att sätta gränser, det är stoppande, och därför svårt att utföra. Har man vuxit upp i en dysfunktionell familj där det inte fanns några direkta gränser, inga uttalade känslor, ingen närhet och inget levande samtal blir gränsdragning något alldeles nytt och obegripligt.

Jag kämpar fortfarande med att inte känna mig taskig när jag sätter gränser för mina barn. Trots att jag VET alldeles helt säkert att jag inte sätter för hårda gränser och att de måste ha dem för att hitta rätt i livet, så finns den gamla känslan kvar som ett rop inuti när jag säger stopp :) Jag tränar även fortfarande i att sätta gränser för mig själv… jag har varit gränslös både i hur folk har fått utnyttja min snällhet, hur folk har fått mästra mig och "klappa mig på huvudet" som ett litet oförståndigt barn (men ååå vad du är duktig!!)men även i hur jag har behandlat mig själv. Jag har tränat gränslöst och begränsat mitt ätande i absurditet vilket jag tränar på att sätta stopp och gränser för idag.

Hur svårt det är för individen att sätta gränser beror i väldigt stor utsträckning på hur omgivningen tar emot gränserna. Det som betraktas som helt rimligt för en är absurt för en annan. Det kan vara fullkomligt rimligt för en man att inte slösa sin dyrbara lediga tid på städning, medan en kvinna ses som skäligen konstig om hon vägrar torka köksgolvet på lördagen.

Vissa gränser är alltså svårare att sätta, beroende på omgivningens respons. Hur tänker ni kring det? Är det individens rätt att sätta gränser, eller ska det finnas "givna" gränser för olika grupper?

Hm, det här anser jag är våra inlärda könsnormer som blir synliga! Att människor reagerar olika på sådant är bara ett sorgligt bevis på hur liten vår jämställdhet är och hur lång vägen till den är! Att en man lägger sig på soffan eller zappar vid tv:n på kvällen medan kvinnan tvättar lite och fixar med ungarnas kläder, plockar och grejar ses ju som helt naturligt. Men inte det omvända… då är det synd om mannen… han är en toffel och hon är en bitch (ok, jag drar det till sin spets här men jag har möts av dessa tankar oändligt många gånger)! Det är fortfarande självklart att en man är trött efter en dags hårt arbete medan en kvinnas motsvarande dagsverke inte förväntas vara jobbigare än att hon ska kunna ta hand om hela hushållet (undersökningar visar ju att kvinnor fortfarande sköter minst 75% av det obetalda hemarbetet!). 

Personligen anser jag att individen har sin absoluta rätt att dra sina egna gränser utifrån de egna behoven och önskemålen.

Men detta går igen i många sammanhang, när jag började sätta gränser för människors framfart i mitt liv blev resultatet att jag blev ensam! Jag var inte intressant längre när jag inte var som ett gummiband som man töjde hur långt som helst för att räcka till för alla andra!

Jag har väldigt svårt att sätta gränser, speciellt mot min mamma, det har jag alltid haft. Ordet nej är jättesvårt för mig att säga.