Kan du prata med kolegan om hur du känner eller kanske ta det via arbetsledare/chef?

#0 Förstår att du känner dig frustrerad. Kanske du skall försöka våga det du innerst inne vill, säga hur du upplever det till denna personen. Reaktionen kanske inte alls blir som du föreställer dig, utan tvärtom…

#2 Håller med Faith: Gör det du inte vågar, eller vågat! Så länge du finner dig i kollegans uppträdande så får hon/han inte heller någon chans att ändra sitt beteende. En del människor går fram som bufflar, bara för att ingen har satt några gränser för dem. Ofta när man säger till, så blir reaktionen: "Åhh förlåt, det var inte meningen, det tänkte jag inte på!" ;)

tack. jag skall försöka om jag törs….men det är…..jag är inte så bra på att stå upp för mig själv! När jag väl ska hävda mig så blir jag så nervös och nästan aggressivt försvarande så jag framstår som löjlig och anklagande, för jag har då samlat så mycket upprördhet att det bara ramlar ut. om jag nu får saker sagt. och andra liksom lirkar runt vad jag sagt och tar inte in vad jag vill säga. de kanske inte kan tro på mig för att jag inte tror på mig själv? för det slutar med att jag håller med dem deras förklaring låter så övertygande och jag orkar inte babbla emot för de rätta argumenten kommer inte till mig och jag ger upp för att sluta förödmjukas o för att kunna fly från  ångesten som följer.

#0 och #4

Det här kanske inte är så roligt att höra men andra människor tar den plats som vi är beredda att ge dem. Du har faktiskt helt rätt när du säger att andra inte tror på dig för att du själv inte gör det.

Det är en rätt vanlig känsla, speciellt bland kvinnor, och hör ofta samman med att man har fått lära sig att se på sig själv på ett sätt som säger att man inte är värd att lyssnas på. Att de tankar och åsikter som man själv har inte är lika mycket värda som andras.

Visst kan du tala med din kollega och kanske är det som Inga-Lena säger, men du bör vara medveten om att din egen känsla, att du inte kan ta den plats som du vill göra, inte kommer att förändras enbart av att din kollega lägger band på sig.

#5 jag håller med dej.

 och det där med att ta sin plats…handlar väl om övning antar jag.  Men hur ska man kunna börja? var hittar man grunden att stå på?För om man inte står för nånting faller man för vad som helst…som en klok människa uttryckte det.

Jag tror att så länge du så starkt känner att du inte tror på dig själv kommer du inte att nå fram till din kollega. Då tycker jag att det är bättre att du begränsar kollegans utrymme hos dig så mycket det bara går. Kollegan låter lite som h*n tar energi från dig och genom att ta avstånd och gränsa av kommer du att spara din egen energi och inte låta personen ta av ditt utrymme lika mycket. Det blir även en markering för kollegan.

Man kan inte ge sig in i sådana situationer (alltså säga ifrån)innan man är redo, det är i alla fall min personliga erfarenhet MEN man måste ändå lära sig att skydda sig och avskärma sig så att de där energibovarna inte "äter upp en". Först då kan man börja arbeta med sig själv för att hitta modet att tro på sig själv. Och då kommer det automatiskt att du sätter gränser för kollegan!

#7 tack…jag känner mig som du "hoppfull" av att läsa det du skrev… jag kan få för mig att jag överreagerar ibland ock kanske just därför ska jag inte agera när jag känner att saker är orättvist just pga att jag kanske tagit saker så personligt trots att det egentligen inte alls är de…o då om jag ställer till med en konfrontation kanske den inte alls är befogad… jag menar …var och en har ju ansvar för hur man reagerar.  om jag väljer att behålla min plats med lugn och inte med passivt agressivt beteende, då vinner jag min egna energi… o har mitt utrymme helt naturligt . tack …var kanske så mina tankar gick men du uttryckte det så bra!

Jag tror nog att det ofta är så att din känsla är alldeles rätt och att dina reaktioner är helt befogade MEN så länge man inte har mod, ork, kraft eller självkänsla nog att rida ut en konflikt är det bättre att låta bli. Jag gjorde ofta så förr att jag gick in i konflikter, försökte säga ifrån och sätta ner foten men halvägs genom diskussionen blir jag skrämd (antagligen av att låta mig själv fullt ut ta det utrymme jag egentligen hade rätt till) och backade undan. I längden gjorde detta mera skada än nytta för mig, det lärde omgivningen att de kunde skuffa undan mig och det sänkte mig mer för varje gång.

Så jag tror precis som du skriver att tills du fått mera ork så är det bättre att skydda dig själv. Dessutom har det fungerat så för mig att när jag istället för att gå närmare backat undan och gett mig själv lite distans så får man lättare "syn på" den andra personen. Då kan man se vad det är den egenligen håller på med och i och med det lättare undvika att delta i den personens spel.

Lycka till Livelive!!

Hoppas det ordnar sig Livelive…!

Känner igen mig där med min svärmor(!!) Hon tar mycket plats och kör över mig när det är "min tur" att tala. Jag är hellre tyst, inte kul att prata med någon som inte LYSSNAR.

Personer som tar plats har gott självförtroende och låg självkänsla. Det är därför de behöver ta en sådan plats.

tack tack…..för svaren…. jag låter helt enkelt bli att bli upprörd. Försöker i alla fall. En del som far fram som ånglok som arbetskamraten lugnar lika lätt ner sig igen och beter sig som "vanligt" efter ett tag och då kan man ju som en själv som blivit lite överkörd,  tänka att "nu ska jag berätta hur den där personen far fram"….men vet ni vad…jag struntar i det. jag försöker lägga energi på att finna min ro. De som blir arga för ingenting, är de som har det största problemet. Arbetskamraten hetsar upp sig för allt o blir arg för allt, men jag vägrar låta det påverka mig. Jag försöker njuta av livet och behålla ron inom mig, det är det viktigaste…

Bra beslut!!