Tack Ayena för att du har sådan styrka att dela med dig av hur du upplevde det och hur du vill förändra saker och ting.

Kram på dig.

Jag vet inte om jag har någon direkt styrka nu. Det blev nog så att denna hatkänsla brände upp mig istället för att ge mig ny kraft.

Visst vill jag förändra min situation, jag vet bara inte hur.

Visst vill jag älska livet igen, jag vet bara inte hur.

Visst vill jag kunna känna hopp och tro inför framtiden, jag vet bara inte hur!

Gitte!

Jag vill också berätta för dig att jag har börjat skriva på min bok. Just nu har jag svårt att fortsätta eftersom det gör ont att gå igenom alla de känslor som fanns då i en fyraårig flicka.

#3 Jaaaa, så bra. Jag blev tårögd skall du veta att du börjat på din bok. De känslorna är kanske just de som behöver förlösas innan du kan se ljust på allt. Vad tror du själv?

Vi bor i samma stad ;-)

Ja det kanske är så. Men det är en liten bro jag måste ta mig över, eller kanske rättare sagt en flod utan bro. Jag har just nu tappat sugen, men den går kanske att hitta igen.

#5 Förstår att du tappat sugen, ta den tiden det tar. Du får ställa dig frågan om du vill ta fram känslorna och vända på hur du upplevde detta som liten och vad det egentligen handlade om. Om du hade en känslig personlighet så uppfattade vi alla känslor hos de vuxna och trodde vi såg eller upplevde ngt men ur ett vuxet perspektiv kanske det inte alls var så som vi upplevde det som små. Detta sitter i kroppsminnet och det kanske behövs en utomstående för detta. Det kan hjälpa dig att se ljuset.

Om det blev invecklat så fråga.

Var rädd om den viktigaste människan i ditt liv.

Kram

Det som hände mig när jag var liten hände även när jag blev vuxen. Jag valde att födas av en person som var elak och detta är inget som mitt personbarn hittat på. Tvärtom, så förträngde jag många av känslorna och upplevelserna från barndomen. De har börjat bubbla upp nu på senaste året, speciellt de senaste månaderna.

Fick också reda på min biologiska pappa genom en vän som sysslar med släktforskning. Detta skedde för bara några veckor sedan och naturligtvis ställde hela min värld på ända igen.

#7 AHA men oj så tufft att få reda på detta men kanske nödvändigt för dig. Det som du förträngde är ngt som vaknat och jag ser det som mycket positivt. Insikter och känslor gör ont och inte så lite.

Hur har du tänkt gå vidare med din biologiska Pappa? Svara om du vill.

Jag håller med dig Ayena ang FR! Usch för en sån politik, och det märkliga är att dom kallar det för att förhindra "utanförskap". Kan man bli mer "utanför" än när man inte har pengar så att man klarar av livets nödtorft..? Det är beklämmande och jag blir så ledsen över att vårt samhälle börjar inta en sån attityd. Jag beundrar din styrka ändå, att du orkar fortsätta, och försöker göra någonting bra av ditt "utanförskap". Tröstekramar!

#8 - Han är död sedan 1999. Men jag har tagit kontakt med hans son som ju är min halvbror. Fick också en hälsning från hans son, som är min halvbrorson. De bor i Norge och min pappa var från Norge.

Det har alltså varit enormt mycket känslor för mig under den senaste månaden. Själv gick jag i väggen, min svärdotters mamma dog i cancer plötsligt och så detta med min nyfunna släkt.

#9 Ja det är beklämmande denna människosyn som moderaterna har, att det enda som räknas är ekonomisk lönsamhet. Fy sjutton!

Jag tycker det är starkt av dig Ayena att dela med dig av dina erfarenheter som väcker så många jobbiga känslor hos dig. Jag tycker att du är en mycket klok kvinna som har mycket att dela med dig av och jag hoppas att du fortsätter att skriva din bok. På sitt sätt säkert bra terapi.

Sköt om dig!

Kram BM

#10 Usch vad tufft för dig, du går ju igenom en hel del svåra saker nu. Inte så konstigt att du känner det som du gör.

Ayena vi finns här om du vill prata och än en gång så tycker jag att det är strongt att dela och skriva här om så personliga saker.

Kram på dig.

Att dela med sig av sina känslor och reaktioner är ju bra både för den som gör det och även för andra som kanske känner igen sig. Det blir som att dela erfarenheter för varandra, tycker jag.

Jag tror att vi behöver prata mera om våra känslor och tankar, än vad vi gör speciellt här i Sverige. Här ska allting vara perfekt, man ska må bra, man ska vara effektiv, man ska vara aktiv. Vi har heller inte tid för varandra.

Tänk på hur man lever i Italien, i Grekland! Där bryr man sig om varandra. Man lägger sig i varandras liv och därmed bryr sig mera om varandra, man ställer upp för varandra på ett sätt som vi inte vet något om här i kalla Sverige. Det har inte enbart med släktskap att göra. Man bryr sig om sin granne, om handlaren, om kvinnan i blomsterbutiken osv………