Har du läst min artikel om förlåtelse eller "att läka trasiga känslor"? Den finns på beroenden ifokus. Om du vill kan du läsa den och skriv gärna vad du tänker sen om du läser den. Jag har varit där du är så jag känner igen mig så himla mycket!!

Jag har alltid haft lätt för att förlåta (för mycket enl. andra) Om någon ber mig om förlåtelse så har jag svårt för att inte ta emot den framsträckta handen. Men hur vet jag att den personen verkligen menar det.. Det är många som använder ordet förlåt utan någon större innebörd. Men det brukar visa sig efter ett tag, så om det upprepas då sållar jag bort.

Sen är det svårt tycker jag, för det beror på hur hårt någon har svikit, hur ont det gör. Jag har en vän som svek mig ganska djupt, detta bearbetade jag under en lång tid, och även om vi inte umgås idag så förlät jag denna personen inom mig, men inte förräns jag var mogen för det. För mig var det en befrielse, en börda jag gick och bar på som lättade.

Jag har aldrig kunnat köpa förlåtelse i betydelsen att förlåta förövaren, däremot har jag så att säga kunnat "förlåta livet". De som gjort sig illa har inte längre någon makt över mig, jag hatar dem inte (nåja, det är inte sant för allt och alla), de lägger ingen skugga över mitt liv. Däremot önskar jag dem inget gott - jag bara sk*ter i dem, om du förstår skillnaden. Hoppfulls förlåtelseresa är inget jag (i alla fall ännu) klarar av.

#2: Jag tycker det är skillnad på att förlåta svek och att förlåta övergrepp.

Jag tror att man ska skilja på att ta emot förlåtelse och att förlåta för att läka sig själv. Att ta emot förlåtelse från någon annan kräver ju att den verkligen menar att den ångrar sig OCH (vilket är avgörande för mig) att man uppriktigt menar att det aldrig ska hända igen! Jag håller med dig Faith om att förlåt slängs omkring vissa tämligen innehållslöst.

När man förlåter på det viset jag arbetat med så renar man hela systemet s.a.s. För mig innebar det inte bara en känslomässig befrielse utan även att alla såren och minnena jag gick och bar på är borta. Jag har glömt oförätterna och ser det som att jag är fri, jag behövde inte dem, de gav mig inget bra. Så jag mår mycket bättre utan dem… det betyder inte att jag inte lärt mig saker och idag kan undvika att hamna i dylika situationer igen.

Supermoccine: Jag känner verkligen igen mig i det du skrev:
"På något sätt känns det för mig som att en förlåtelse minskar förövarens skuld. Att man på sätt och vis säger "ok" om det som hände."

Tack Hoppfull, för din artikel på sidan "beroenden". Jag läste den och det hjälpte mig, särskilt detta: "…att komma till insikt om att människorna som skadar oss inte gjorde det för att de är elaka varelser utan för att de inte kunde bättre." Det stycket hjälpte mig att tänka att jag säger inte "ok" till det som människor utsatt mig för - de visste bara inte bättre!

Visst är det skillnad på att förlåta "kompisars" svek eller att förlåta övergrepp, även om jag tycker att övergreppet även är ett stort svek från förövaren. (om det nu är någon som man känner)

Jag har läst din artikel Hoppfull och tyckte det var otroligt starkt gjort av dig! Jag har en önskan längst inom mig att jag en dag skall kunna befria mig och förlåta en person som ligger på ett så djupt plan. Men det är så svårt när den personen inte finns vid liv längre. Jag kan inte konfrontera denna och på nåt sätt så känns det som att jag inte tillåter mig att ta fram detta och därmed inte kan släppa det helt för att sen kunna gå vidare.

Jaa det hjälper ganska mycket när man klarar att komma till den insikten att människor inte sårar och skadar oss av elakhet. Det är en tanke man kan ha nytta av i många sammanhang, när man känner sig påhoppas, ignorerad, åsidosatt, kränkt eller liknande. Även människor som gör detta fullt medvetet gör det ju för att de inte kan bättre. De är inte bättre rustade att möta olika situationer och olika människor än så. Sedan kan man förstås irritera sig på att de inte tar ansvar för hur de är och jobbar på förändring… men det är väl en annan historia.

Faith, jag har inte konfronterat någon av de som gjort mig illa. Om man tänker som så att de inte kunde bättre så hjälper det vare sig dem eller mig att berätta hur illa de gjort mig. Det kanske ger utlopp för någon form av hämnd, att få dem att må lika dåligt som jag gjort eller att få dem att skämmas eller få vetskap om vad de gjort, men det är inget som får vare sig mig eller dem att må bättre.

Hoppfull, jag har läst din artikel nu. Känner kanske någonstans mellan Gronstedt och dig. Hmm.. med det kan säkert vara bra att göra något sådant.

Det du skriver om konfrontation som hämnd, ja kanske är det lite så. Att jag med att konfrontera "ger tillbaka" av min smärta och på så sätt är det väl destruktivt. men samtidigt kanske personen inte ens har förstått hur illa den har gjort en. Kanske behöver den få veta? För att ge den möjlighet att utvecklas. Det känns liksom lite som en lös tråd att inte konfrontera.

Nu i och med att detta kom upp i en annan tråd och jag startade denna har jag funderat på det igen. Att försöka få till en konfrontation. Om det är bra eller dåligt. Jag trodde det skulle vara svårt, men jag hittade personens adress på hitta.se så jag kan skriva brev om jag vill. Det kommer tveklöst att dra upp alla känslor till ytan igen, vilket är jobbigt men kanske också bra.

Kanske jag kan avsluta detta genom att göra så. Det känns som att jag skulle kunna släppa mig ifrån det bättre då. Jag vet inte om jag i så fall skulle ge henom möjligheten att svara på mitt brev eller inte. En tillfällig mailadress är i så fall tanken. Men kanske vill jag bara lämna av min erfarenhet och vara färdig sedan. Men kommer jag kanske undra ändå? Vad hen tänkte när hen läste. Vad den andra människans upplevelse av samma historia var. Dock finns också rädslan att personen skulle kunna såra mig ytterligare.

Jaa, jag tror absolut att var och en måste göra det på sitt eget sätt.

Men jag tror inte att en konfrontation är för att vara snäll och ge den andra parten en chans att ändra på sig. Däremot så tror jag att du supermoccine sätter fingret på det när du skriver att det är för att lämpa över av din smärta på honom/henne. Att lämpa över din smärta på någon annan är inte av godhet tycker jag. Oavsett om det är för att personen i fråga ska kunna ändra på sig så kommer att innebära mycket smärta för den att få veta. Och om personen redan vet, ja då bär den sannolikt redan på nog av skuldkänslor (har vi inte alla sårat någon silket vi minns…?) utan att igen bli påmind om det.

Däremot kan jag tänka att om du gör förlåtelseprocessen fullt ut och du ändå känner att du behöver prata ut, ja då kanske du måste det för att kunna gå vidare. Men som sagt, det är ju min lösning och mitt sätt att se det.

Jag kan tala om att ritualen har jag fått från en healare som bl.a. jobbat ganska mycket med tjejer som blivit utsatta för sexuella övergrepp.

Hoppfull, jag har läst din artikel. Mkt bra. det är precis så det funkar iaf för mig också!

När jag hamnade i djup djup kris av att någon behandlade mig och min familj/barnen mkt mkt illa. Vill inte gå in på vad.

Så mindes jag en vän som ofta har varit mig till hjälp, vi hade inte mkt kontakt just då. Men den hjälp jag fick av henne var en affirmation, som innehåller just dessa delar du beskriver.

Affirmationen som hon gav mig var:

Jag släpper ….. i kärlek, jag älskar och bejakar mig själv.

Dessa ord kunde jag inte säga, det bar mig så oerhört emot att säga namnet i samma mening som kärlek. Denna min vän tjatade och gav sig inte förrän jag hade sagt denna mening högt till henne i telefonen, det var räddningen kan jag säga. För hade hon inte tvingat mig att säga den högt, hade jag aldrig gjort det sedan heller. När jag först hade sagt den, så gick det ju lättare, jag kände att här har jag en nyckel.

Efter det sa jag denna mening femtioelva gg per dag, varje dag jag rullade upp persiennerna och såg huset varifrån ondskan kom, tittade jag mot det och riktigt gick in i denna mening… och det funkade. Det tog lång tid, men jag blev helt fri från mina djupa djupa smärtor, och detta ledde ju faktiskt till mitt andliga uppvaknande, så jag var väldigt nära att gå över och tacka vederbörande för hjälpen sedan, men det gjorde jag aldrig….

My story

Mariann

Det här är nånting som jag har gått och funderat på efter det jag läste en artikel här på forumet, om hur vi uppfattar andra människor som "sårar" oss.

I artikeln stod det att det är hur jag själv uppfattar det som sägs som får betydelse för hur jag reagerar. "Skulden" faller alltså helt o hållet på mig själv, för det är jag som uppfattar det som sägs/görs som negativt. Men i såna här fall, när personer medvetet har gjort en ledsen, eller sagt saker som sårar mig, så kan jag väl inte uppfatta det på nåt annat sätt än just negativt, eller hur? Då spelar det knappast någon roll om jag har en relativt positiv självbild, för ledsen blir man ju ändå när någon går in för att såra en. Som jag uppfattar det finns det alltså tillfällen då jag, hur neutral jag än vill vara, ändå uppfattar det helt korrekt att någon är ute efter att såra mig. Personen har alltså ett uppsåt att vilja såra .. Förstår ni hur jag menar..?

Jag hänger med!

Denna person i mitt fall hade ett helt klart uppsåt att såra och skada. Jag kan ändå se att just min skada/smärta och denna händelse (flera med samma person) Gjorde att jag vaknade ur min sömn och blev en andligt sökande person. Utan den vet jag inte vad själen annars skulle hittat på.

Vi har ju också så svårt att följa de FULLSTÄNDIGA karmiska banden medvetet.

Vad vet jag vad jag gjort denna person o ev dennes familj tidigare…. vad hade jag att betala/balansera ut…. viket avtal hade vi gjort innan inkarnation… vem vet, jag kanske hade bett om hjälp till att vakna bryskt och mkt smärtsamt och bad denne om den hjälpen….

Det vi vet, är att vi vet så lite….

kram Mariann

Detta är mkt svårt för det är både och…. vi väljer hur vi vill ta reagera på allt, vi kan välja bort om vi vill o kan. Detta har ju givetvis också mkt med vår förmåga att kunna välja och har vi inte den så är det kört, då åker vi ner i smärtan. Men DEN har ju ett mkt sort syfte, så vi SKA uppleva smärta, den formar oss och skapar just hjärtats djup.

Det finns väl alltid två sidor av samma mynt….

Sedan detta med affirmationer, ska kanske förtydligas iaf av mig, eftersom jag sagt att affirmationer  iaf i mitt fall bara hjälpt mig en bit på vägen. Det var dit det hjälpte, efter där har inget sådan överhuvudtaget hjälpt, då har det varit träget arbete….

Mariann

#11 jag har råkat ut för ett antal sådana människor. Det är mycket svårare att hantera när man ser att det är medvetet och beräknande, men jag tror att tanken att de inte förstår och inte kan bättre är applicerbart här med. Alltså jag tror ju inte att det finns "onda" människor utan att det är omständigheter som gör att deras handligar blir sådana. Ingen människa mår ju i grunden bra av att skada eller såra andra, det handlar snarare om att man inte klarar att bete sig på något annat sätt. Man har kanske fått med sig från barndomen att det är så man skyddar sig när man känner sig utsatt.

Sedan tror jag även att man möter den här typen av människor för att träna det egna försvaret, alltså man måste ju ha ett skydd runt sig själv tror jag. Möter man gång på gång den här typen av människor är det något man behöver lära sig och i mitt fall var det att inte gå in i relationer förbehållslöst utan känna in och ibland backa undan där det var alltför destruktivt. Jag var en sådan som alltid glatt gav mig in i alla sammanhang och trodde gott om alla och gick på den ena smällen värren än den andra. Idag har jag lärt mig att känna lite på folk innan jag hoppar :)

jaaa.. man blir realist. man ser inte så naivt på människor.. det gjorde jag me i början (ung) man lärde sig snart att mäniskor inte alltid uteslutande vill alla gott… ett hårt uppvaknande till verkligeheten i unga år… detta går nog väldigt många barn runt med…

Jag hänger med i båda sätten å se det… det är självklart att de inte kan handla bättre, de är inte utvecklade därtill i sina hjärtan… en del har inte ens ett hjärtchakra en gång… då går det inte att handla annorlunda… men uppsåtet att skada finns ändå…men man förstår varför och det är skillnaden som jag ser det.

Förståelsen

Mariann

Precis så tänker jag med, jag förstår att de gjort sitt bästa men jag förstår oxå att jag inte är en sandsäck som de ska få slå på pga sina tillkortakommanden utan att jag har rätt att skydda mig från deras attacker.

Jag förlåter folk 2-3 gånger för svåra saker, sen blir jag förbannad så innihellvete för att dom missbrukar min tilllit och förtroende och skiter i dom=)

Jag är faktiskt övertygad om att det finns människor som är onda, vill ont, njuter av att tillfoga ont och avsiktligt väljer onda handlingar för att det ger dem en sådan varm, skön känsla inombords.

Hm… den varma sköna känslan får de ju pga att det blivit någon felprogrammering i känslouppfattningarna tror jag! Har man aldrig lärt sig att uttrycka känslor annat än på det sättet kan man såklart inte bara bryta det rakt av… då rämnar ju hela den trygghet man byggt upp sin person omkring. Jag tror att fostran i hat är det som formar, det ser man ju tydligt oxå på de barn som vuxit upp i miljöer med starkt hat som mellan palistinier och israeler exempelvis, de lär sig redan från början att hata och att vissa människor enbart förtjänar döden, inte är de onda för det. Jag tror inte att det finns onda själar men jag tror att det kan bli så fel pga saker som händer under uppväxten eller kanske till och med tidigare liv. Nu är det kanske mitt naiva överpositiva hoppfulla jag som talar men så tror jag iaf :)

Jag menar inte att folk som uppfostrats till att tro att "dom andra" förtjänar döden, därför att nationer eller grupper ligger i krig. Jag menar alla de som, ställda inför alternativen att slänga ut en mus i en fälla, att döda den snabbt eller att klippa av den benen och släppa den lös på köksgolvet, väljer det senare. för att det känns bättre för dem. Om det kommer sig av medfödd eller inlärd ondska tycker jag inte är så vikigt.

Men jag är av erfarenhet övertygad om att det inte med någon nödvändighet har sin grund "taskig barndom".  Jag tror att den enda skillnaden en taskig barndom kan göra är att den psykopat som haft det svårt som barn är mindre skicklig på att samhällsanpassa sin ondska.

Men det är kanske mitt underpositiva jag  …

#18 Ja.. en prak exemple är ju sadister..? fast det är väl mer sexuellt, tror jag iallafall..

Frågan är väl om en psykopat har en medfödd skada på något sätt? Ondskefulla handlingar som tortyr osv som görs av njutning är jag övertygad om att de har stt ursprung i någon sjukdomsbild av något slag. När jag var lite plågade jag oxå djur, det är något som i stort sett alla barn testar under sig uppväxt men får man en juste vägledning och inte är psykiskt sjuk så försvinner ju det med tiden… men jag vet förstås inte, det är bara min (hittills) orubbliga tro :)

Sadister… men de njuter väl först och främst av själva dominansen eller förskönar jag nu  och i så fall måste ju masochister vara etter värre eller?

#22 Eh.. Masochister njuter av smärta eller förnedring, det är uppdelat.. det är faktiskt vanligt att man har "rollspel" i sängen.. väldigt mycket vanligare än vad folk tror..:p

Sadister kan njuta av olika saker precis som masochister…
om ni undrar vart infon kommer ifrån så har jag en  kompis som är masochist…:p

Jo det var just det jag menar… frågan är väl vad som är mest underligt, att njuta av att förnedra eller av att förnedras… kanske går på ett ut i och för sig :) Men nog handlar det väl om att dominera eller domineras med?

#24 jo, så sant så.. helt ärligt har jag lite av det i mig, det kanske är svårt att förstå, men man vill inte skada någon, det är bara på lek=)

Det är nog många som tycker att det är lite kul med dominans så där emellanåt ;) att gå från det till mera avancerade övningar är kanske inte fullt så vanligt. Jag tycker förstås att var och en blir salig på sin medicin så länge alla är med på det och nöjda med det :)

#26 jo, det är nog väldigt få som tycker om att döda människor osv.. då har nog liiite för många spärrar gått sönder i skallen..

Typ!!

AAARRRGGGHHH Jag måste slåss mot någon snart. Blir rastlös.

Vi väljer hela tiden hur vi förhåller oss till saker, här och nu. Vi kan välja att förlåta när och om vi mogna för det. Mitt val är att för alltid förlåta alla. Att inte haka fast i någon/något utan stå i min frihet.

Affimerar: "I release you, NN, to your higher good, with blessings and love."

Eller min lilla magiska trollformel:

"I release with ease all ill of ease, I release it well to a sacred well, I release it into Light 'til it all shines bright, I release with ease all ill of ease." Så må det varda! So be it, so mote it be!

#30 man kan ju låta bli och förlåta någon, så att den personens liv blir påverkat av det,  frågan är helt enkelt vad som är bäst.

#24: Sadism, masochism och sadomasochism är sexuella läggningar som kan förekomma i jämställda, kärleksfulla och respektfulal relationer. Det är inte det samma som den "varma sköna känslan" jag pratar om ovan. Somliga gör ont för ro skull - fast kanske det beror på brist på godhet snarare än på aktiv ondska ? Jag är övertygad om att empati måste läras in, och kanske de bara inte lärt sig …

Men jag undrar allt jag. När en person jag inte sett på ett år helt oväntat möter mig i en korridor och smäller mig på käften och skriker vedernamn  innan jag ens noterat vederbörandes närvaro, så kan jag inte annat än tro att personen saknat alla fina stunder vederbörande haft när den plågat mig tidigare. Det finns många praktiska exempel i mitt tidigare liv på personer som rogat sig kungligt med misshandel av till exempel klasskamrater, men som samtidigt haft djur som de skött om på klokt och lärleksfullt vis. Så jag tror inte heller på någon generell brist på empati.

#0 Tycker du är modig som vill lära dig och höra hur andra gör och tänker. Det är ett evigt lärande och ta till dig det som känns rätt för dig.

Vill skriva för det är viktigt att kunna känna att vi förlåter med hjärtat och inte bara intellektualiserar det. Att mena det på djupet och sedan släppa det som hänt är vikten av att bli fri ifrån deras skuld som vi gjort till vårt. Denna skuld som vi bär är tung, onödig och tar på vår inre kraft.

Att förstå det som hänt och varför de gör saker och ting är att se sig själv och andra med ödmjukhet. Det befriar oss själva och ger ett välmående.

Pratar man igen om det som hänt kan det bli ett ältande och diskussionen är igång igen och då uppstår kanske en maktkamp igen. Vi känner när vi är redo för att försonas.

Svårt men enormt lärorikt att vi själva kan lära oss av det och inte döma oss själva och andra.

Jag vill bara säga att för mig är intellektualiseringen en precis lika viktig del av min utveckling som den känslomässiga. Om jag inte får intellektet att förstå, tro och acceptera så är det kört i alla fall. Givetvis handlar det för mig om att båda delarna ska ha lika mycket utrymme för att få balans. Men det är jag det :)

För mig är snarare intellektet, och därnäst köttet, viktigare än känslorna. Vi är alla olika.

#34 Precis så menar jag ;-) Tack för dina ord.

#35 Vad menar du med därnäst köttet?

Håller med att vi alla är olika och ser det utifrån vår eget sätt.

Ibland kan tungan slinta på mig när jag befinner mig i heta diskussioner. Efteråt känner jag om inte ångest, så i alla fall att jag inte borde ha uttryckt mig som jag gjorde. Då går jag alltid och ber om ursäkt och säger att jag har kunnat uttrycka mig annorlunda, för jag vet att annars går jag och ältar det. Ett gammalt ordspråk lyder: "Låt inte solen gå ner över din vrede", och det har hjälpt mig många gånger till en god nattsömn. Jag vet inte hur sömnen skulle ha blivit om jag inte bett om ursäkt, men jag vill inte heller använda ojusta metoder bara för nöjet att gå "segrande" ur en diskussion.

En fråga som du inte behöver svara på I-L, är du en sådan (som jag alltid varit) som styrs i viss mån av ditt dåliga samvete? Är du en sådan som tar på dig ansvar (skuld?) för dylika situationer utan att de nödvändigtvis var ditt ansvar att de blev som de blev?

Det jag menar är att även den andra parten, som kanske var med och provocerade, bär ansvar för utvecklingen och vissa människor tar aldrig ansvar för sin del i saker medan andra (som jag var förr) alltid tar på sig ansvar för att alla ska vara sams. Det har varit mycket viktigt för mig att kunna skilja på dessa.

#36: Med köttet avser jag kroppens upplevelser av det sinnena förmedlar (då inräknat det "sjätte sinnet" samt vansinnet och ursinnet".