Alla människor har en "sann kärna" som oftast göms och glöms under alla föreställningar och förväntningar som vi har på oss själva.

Det är också sant att en människa förändras när hennes livsvillkor förändras. Antingen genom att människan lär sig att hantera sitt liv och det hon möter på ett sätt som fungerar bättre än det gamla..eller..genom att de yttre förutsättningarna för människans välmående förändras.

Däremot är detta ingen garanti för att du skulle kunna ha en bättre relation med henne. Till det krävs det att du har förmåga att se på henne utan de "glasögon" du har blivt van vid att se på henne igenom. Dvs att du möter henne helt förutsättningslöst.

Tack för svar! Jag undrar om jag klarar av att möta henne helt förutsättningslöst. Det skulle kräva självkontroll, bestämdhet mot mig själv och mod kanske. På ett sätt så känns det som att jag accepterar vem hon varit genom att möta henne nu och vilja umgås med henne. Undrar om jag kan vara så rakt på sak att jag samtalar med henne om att jag inte tyckte om den människa hon var förr (det vet hon förresten) och att jag är nyfiken på henne hur hon är nu?
Har ni någon gång fört ett samtal så "öppet"eller "grundligt" med någon? Hjälp vad jag är rädd att bli sårad!

Men det kanske inte är nödvändigt alls? Att "prata ut" menar jag. Försök se det som en ny människa du lär känna. Man kan givetvis aldrig bortse helt ifrån gamla erfarenheter men man kan gå in i det med den medvetenheten så att om (eller när)rädslorna börjar komma farande så kan man hantera dem istället.

_Ja, människan förändras hela livet. Att samtala om hur hon var förut, frågan är varför? Har du sett på din egen roll i samspelet mellan er? Det är lätt att glömma den biten också.

Sen är ju frågan; vill du ha kontakt med henne?

Kram
Anne Mari_

Tack alla, era svar hjälper mig mycket! Jag har kommit fram till att jag vill tro att en människa kan förändra sig. Eftersom personen även är släkt med mina barn känner jag att det är till deras, och nog även till min, fördel att umgås med henne. Jag kanske ingenting vinner på att samtala med henne om det som varit.

Jag är säker på att människor kan förändras - under förutsättning att de vill det själva. Vi har en "kärna" inom oss av hel och total sanning och kärlek, när vi kan leva genom den kan vi även förändra det inom oss vi behöver förändra. Jag är inte säker på att ett beslut räcker, tror att det beror på vad förändringen består i. Vissa saker behöver bearbetas över en längre tid. Vissa av oss (om inte alla) har ju en hel del sår med oss sen lång tid tillbaka och de kan behöva behandlas med kärlek och uppmärksamhet ett tag.

I ljus och kärlek :)

Människor genomgår hela tiden en utveckling, sen kanske de inte alltid tar till sig vad som finns att lära.

#6 tror inte att min kärna är gjort av det.. nog mer gjord av hat och avsky..

#8 vi har nog det också inom oss.. tror inte att vi är gjorda av ljus enbart. Åtminstone inte i denna formen. Vi behöver kanske dynamiken yin/yang, kvinnligt/manligt, ljus/mörker. jag konfronteras med mina mörka sidor med jämna mellanrum, men någonstans har jag ändå en obotlig tro på vår själs kärleksfullhet. du har kanske gjort det redan, men det kan vara värt att undersöka var alla de mörka känslorna kommer ifrån. och kanske förändra dem… livet blir roligare när det finns med glädje och lust!

#8 inte som nyfödd bebis, väl?

#10 jo.. 3 år och tar plankor och slår andra ungar i huvudet??..

#11 Jag var inte heller speciellt snäll då jag var liten

# 10 #11 Men måste inte något i er omgiving hjälpt er? Jag har själv en 3-åring som INTE alltid är snäll, men han får nästan inga "bestraffningar", nu menar inte jag att man ska slå barn men jag anser att man kanske kan dra previlegier (eller hur det stavas????)

Inga barn ska egentligen behöva känna så.

Men vad gör ni åt det idag? Vänder ni ilsjkan inåt? Tränar ni ut ilskan. Vad gör ni? Jag känner sååå mycket sympati för alla männsikor som inte haft det gott. (OK jag försökte ta mitt liv när jag var 6 och frågade varför jag fanns när jag var 3-4, så jag har gått igonom lite grann men inte att jag känner hat idag)

#0 

Visst kan en människa förändras om h*n bara vill och ordspråket att "man blir som man umgås" stämmer ganska bra. Jag levde för några år sen i ett negativt förhållande (berodde på oss båda) och förändrades också till det negativa.

Jag som alltid varit glad och social blev innebunden, tyst och "ilsk". Energilös helt enkelt och var nog ingen kul person att umgås med kan jag tänka, men har nu efter ett antal år hittat tillbaks till den jag var förr.

Jag mår mycket bättre och är också en starkare person nu än innan jag träffade min dåvarande. Jag tror också på att ge personer en andra chans att visa vem de är idag, men är nog mer uppmärksam så att jag kan stoppa i tid om det inte skulle funka.

Jag ser heller ingen idé i att dra upp gamla saker som har hänt det är bara till det negativa om det nu inte sitter så djupt psykiskt att man måste få ett avslut.

Kram

#13 Nej, den är djupt inlåst likt en demon… och där håller jag den, den kämpar för att komma ut, men jag säger nej. Den kommer dok ut ibland, och ibland släpper jag ut den, för livskraften, viljan att existera över andra är så enormt stark i den, så om jag finner mig i en livshotande situation, kommer den till bra användning=)