#0 Ja det är jättejobbigt när det ska ältas och ältas om och om igen. Men jag brukar försöka tänka att det är mest synd om den personen som är på det här viset. Förstå vad energi det ska ta att gå och tänka på alla oförätter man har fått utstå hela livet. Och det där att inte låta nån glömma det heller är ju ett sätt för dom att få ut sin egen frustration. Det är tråkigt att behöva ta emot sånt speciellt om man kanske redan talat ut om det. Jag brukar säga att det där har vi redan gått igenom och är klara med att man ska se framåt istället för att titta bakåt. Det hjälper ju inte alltid men huvudsaken är att man själv ser framåt och vill dom stå kvar där och stampa så är det upp till dom.

Ja du Faith, jag instämmer nog med # 1, att de som håller på på såhär, vill ju gärna " gotta sig" i det som varit verkar det som. Man blir ju lite lätt trött på när sånt här upprepar sig som det tyvärr gör emellanåt. Konsten är väl att föröka låta det rinna av en själv, och istället tänka att det är de själva som har problem?? Bara en tanke från mig/ Kram

Jag tror att det handlar om tillit. Människor som minns saker i det oändliga gör det av rädsla för att bli sårade igen. Och den de litar allra minst på är sig själva, har de låtit det hända en gång kan de låta det hända igen. Kanske är ältandet ett sätt att inte glömma för att verkligen vara säker på att de inte låter det hända igen?

Om du tänker så, kan du agera och handla annorlunda då tror du?

#1 Det värsta är att samma sak kan komma upp ett flertal gånger. För det mesta handlar det om hur den personen känner sig i olika situationer, som t.ex utanför och inte sedd mm. när man istället har gjort allt för att denne INTE skall känna sig utanför osv. och får höra att man har gjort si eller så, ingenting verkar bra hur man än anstränger sig.

Sen kan det var ett samtal man haft för lääängesedan, men som den personen utnyttjar sen för att..ja jag vet ärligt talat inte varför? Visst det är ju dom som har problem, samtidigt är det svårt och frustrerande när man hela tiden blir indragen i det. Det är ju upp till mig hur jag hanterar det naturligtvis. Har även försökt att nonchalera det, men då får man höra att man inte bryr sig *pust* . Hur man än vrider och vänder så har man ändan bak, heter det så?  *L*

Har också tänkt på hur vansinnigt mycket energi det måste gå åt, och att hålla reda på allt då..:) Måste vara ett heltidsjobb, inget deltidsjobb där inte *S*

#2 och #3 Nu skrev jag samtidigt som er:)

#2 Den ena av dessa personer stämmer det säkert med, att gotta sig i situationen, och framförallt stångar sig blodig för att få rätt. (fast h*n har fel)   Men den andra verkar det ligga på ett annat plan, (inte mindre jobbigt för det:) kanske en stor osäkerhet längst inne som gör att den personen vill "trycka till" en? Och kanske så som du säger Hoppfull, att det handlar om tillit och rädslan att bli sårad..

Det här är en sångtext av Lisa Ekdahl som jag tycker är så bra! :)

"Det sitter en sten i mitt hjärta, den sitter hårt, jag har försökt att få den att falla men det är svårt. Vet du vem det var, vet du vem som lade den stenen där, vet du vem det var, vet du vems skulden är?

Det var du… och det var jag, det var vi båda två, det var du och det var jag, för vi visste inte då, att en sten i ett hjärta kan ingenting rå på. Och om vi gjorde det med vilje så var det utan att förstå. Och du vet att du svek, du svek då jag var svag, men att jag svek mig själv, det gör ondast än idag och att du vände dig bort från mig, det var mer än jag kunde ta, men att jag vände mig bort från mig själv, det gör ondast än idag…..

Och jag önskar intensivt, att jag kunde förlåta, att jag kunde skratta åt oss, eller åtminstone gråta, men jag inte skratta, jag kan inte gråta med en sten i mitt hjärta och jag aldrig förlåta, det som bringar mig smärta. Det var du men även jag, det var vi båda två, det var du men även jag, för vi visste inte då, att en sten i ett hjärta, kan ingenting rå på. Och om vi gjorde det med vilje så var det utan att förstå. Det var du det var du det var du det var jag… det var vi båda två, det var du men även jag, ja det var vi båda två, det var du men även jag ja det var vi båda två…"

Jag är en av de där långsinta ältarna, så jag kanske kan ge en bild från andra sidan!

För mig är det så att det alltid, alltid handlar om att jag inte lyckats göra mig hörd. Den andra personen kanske tycker att vi pratat ut om vad-det-nu-är, men för mig är det inte så. För jag har hela tiden blivit avfärdad, inte fått gensvar på det jag säger, har ingen känsla av att det jag sagt över huvud taget har blivit noterat. Förstår ni? Om jag efter hundrafemtioelfte gången äntligen känner att det jag säger blivit hört - inte nödvändigtvis accepterat, men just hört, noterat, registrerat - har jag inga problem att släppa det.

Håller med #7#……..Jag kan inte hjälpa att jag är sån,men så är det…har verkligen försökt å tänka annorlunda men det går inte att ändra på…..Vi måste nog acceptera att vi hanterar saker och ting olika……

#7 Tack för din version, det är alltid bra att höra från båda sidor.

Jag tycker mig känna igen en del av det som du skriver här, att känslan av att aldrig lyckas göra sig hörd, blivit avfärdad som du säger osv. Detta stämmer in på den ena personen jag tagit upp. Detta har varit återkommande i alla år. Vi ser väl det på olika sätt där, den här personen och jag. Om jag gör mitt yttersta för att lyssna och ta till mig, så förstår jag ändå inte enl. h*n.. Den här personen kan även säga att h*n aldrig glömmer det som "den" sa eller gjorde vid det och det tillfället, sånt som hänt för flera år sen. H*n förlåter sällan eller aldrig.

Den här personen vill väldigt gärna stå i centrum och vill gärna styra allt, och går det inte som h*n vill så blir h*n som en tjurig barnunge och känner sig utanför, och kan plötsligt dra sig undan för att markera.. Det känns många gånger som man får tassa på tå för att behaga.

#9: Det där har jag hört från min Significant Other. H*n har beskrivit mig med just dina ord, sagt att jag vill stå i centrum och att jag om det inte går blir som en tjurig barnunge och känner mig utanför, och kan plötsligt dra mig undan för att markera. Och framför allt: "Det känns många gånger som man får tassa på tå för att behaga." Och naturligtvis refrängen: Normala människor är inte sådana.

Men det är inte så. Från min horisont så är det fråga om svek och kränkningar, löften jag trott jag fått, men som sedan sviks, hemligheter jag anförtrott som offentliggörs och liknande. Det kan göra så ont att jag drar mig undan, för att jag inte står ut, eller jag kan dra mig undan för att jag bara inte orkar ta en konflikt till.

Jag brukar säga till min SO att man absolut inte behöver tassa på tå kring mig. Man behöver bara vara ärlig. Man får absolut aldrig lova något - inte ens genom att säga "Jaja, visst" utan att ha hört vad som sades - som man inte tänker hålla. Man får absolut aldrig göra några påståenden om hurdan jag är, eftersom jag förbehåller mig rätten att veta det bättre (däremot får man gärna prata om hur man uppfattar mig). Vi vet numera att vi alltid måste kolla och dubbelkolla. H*n måste säga vad h*n tror att jag menar och jag måste förklara och förklara igen tills vi båda är på det klara med det. Det är inte lätt, h*n ska ha en stor eloge för att ha lärt sig detta. För som h*n säger, NORMALA människor är inte sådana.

Så svarar jag: "Nähä, men jag är. Och ska du vara här med mig får du köpa det." Det har h*n gjort, även om det varit bra nära ibland, och vi får det bättre och bättre.

Det har ingenting med självkänsla eller självförtroende att göra, jag har gott om båda delarna, men däremot med andra egenskaper. Jag är ganska säker på att jag har Asperger, även om jag aldrig fått någon diagnos.

Handlar det alltså om tolkningar och vem som har tolkningsföreträde? Jag skulle nog inte uppfatta ett löfte av svaret -jaja visst, eftersom jag direkt skulle tolka det som att personen svarade utan att ha tänkt igenom. Men jag är ganska envis när det gäller kommunikation och tar ofta om och omformulerar för att verkligen vara säker på att vi (vilka det än vara månde) talar om samma sak och är överens om detta.

#10 Jag tycker du verkar vara en helt vanlig kille (eller är du tjej?), till på köpet ovanligt klarsynt. Har läst en del av dina inlägg och gillar det du har att komma med. Det du skriver i #7 är det absolut bästa inlägget på den här tråden i mitt tycke.

Jag tror för min del att det är viktigt att prata ut, att vara noga med att båda parterna verkligen kommit överens innnan man går vidare. Och där kan man ibland få räkna med att det behövs mer än ett samtal beroende på hur pass allvarlig stötestenen är. Så länge den ena inte kommit över det som skett är saken inte ur världen. Det tror jag att du måste förstå och ta itu med #0 om du är intresserad av en varm och fin relation.  

Jag är ju till åren kommen och har lärt mig att man måste ta hänsyn till sin partners känslor i en konflikt. Gäller det däremot en konflikt med en person som man inte har något intresse av eller ens behöver träffa igen så är det ingen idé att spilla krut som jag ser det.

Så du får väl fundera på om du vill ha relationen kvar eller inte. Om du anser att den är värd att jobba på så blir resultatet en mycket stark och stabil relation.

I en parrelation är det viktigt att lyssna på varandra. Om ena parten vill ta upp något som hänt till ny diskussion vill jag starkt avråda motparten från att slänga ur sig det klassiska "skall du nu dra upp det där igen…" Och det här gäller förstås inte bara parrelationer utan också alla relationer som man anser vara viktiga i ens liv.

Jag tror också att den här typen av problem minskar eller försvinner om vi verkligen lyssnar till varandra.Jag menar då aktivt lyssnande,med öppet sinne.

Det här är ingen partner till mig, men en som finns i mitt liv sen tonåren. Jag anser inte att detta är en onormal person, det är bara en jobbig situation som jag frågade om hur ni tacklar detta. Vi har en bra relation annars.

Pratar lyssnar och talar ut med den personen gör jag också, vet hur viktigt det är. Ibland går det bra ibland mindre bra, Jag får höra av den personen att jag är den enda som lyssnar och bryr sig. Därför blir det som en kalldusch när jag får höra efter ett par veckor något negativt igen som iaf får mig att dala. Jag är inte ensam om detta, det är bara det att dom andra gett upp när dessa situationer uppstår.

#12 Jag är inte så purung själv, och hänsyn till den här personens känslor har jag verkligen tagit i konflikter, men det måste ju också gälla den andra, vilket det inte alltid gjort.

#14 Ja, jag berättade om hur jag tacklat liknande problem, men i mitt fall var det fråga om en partner. Tänkte att det borde gälla även andra relationer. Vi får hoppas att någon annan har bättre råd att ge, annars får du väl ta personen ifråga som h*n är. Önskar dig lycka till!

#15 Jag ville bara klargöra att detta inte var någon partner till mig, en partner väljer man men denna personen har inte jag valt i mitt liv från början, men vill ändå försöka göra det bästa av situationen. Annars hade jag nog inte reagerat, utan bara struntat i det.

Tack för era tips!

#7 Aha, är det så det fungerar! Bra att få veta för jag lever nämligen ihop med en lååångsint person som kan slänga fram saker ur "tomma intet" flera månader efteråt. Jag känner mig så här , för ibland minns jag inte ens vad det handlar om, det han tar upp. ;)

Men om det är som du säger Gronstedt; kan du inte avsluta den tidigare "duellen" istället för att gå och grubbla på den, och sedan använda "din sårade känsla" som ett vapen mot en intet ont anande tillfällig antagonist? Vi har ju samma utgångsläge när vi diskuterar, och därmed också samma möjlighet att få komma till tals..?

Med det menar jag inte att ta ställning för eller emot vad som är rätt, men om någon sårar dig så kan du istället säga ifrån när du anser att ni har hamnat utanför ämnet - eller att någon går till personangrepp istället för att diskutera själva sakfrågan.

Så kommer jag med min variant…

att minnas detaljer och därmed också oförätter. Ligger ju mentalt så att säga och där beror det då på vilken stråle man har på just den kroppen.

Har man t.ex en 5 stråle så är man mkt för detaljer och minns dom läänge.

Jag är också till viss del sånn som minns gör bra, och kan slänga fram ordagrant vad som sades i vilken situation, det är just min gamla 5 stråle som gör att jag kan det det.

Om man vill studera människors komplexitet så kan jag rekommendera ett studium i de 7 strålarna. förståelse för dessa i kombination människan gör att man inte blir så besvärad av allt man möter, utan förståelsen gör att man mer accepterar…

Dessa strålar är skapelsestrålar och allt "ligger under" för dessa, både länder och människor. Därav våra olikheter…

 Mariann

Det finns även en typ av personer, kanske som då befinner sig i den femte strålen eller vad man ska säga, som faktiskt aldrig glömmer… kanske inte vill glömma heller. Med dessa kan man prata ut tills man gått i pension och de släpper inte ändå utan fortsätter att älta. Jag tror att den typen av människor får man liksom acceptera att de är som de är bara. Det enda man kan göra om de aldrig ger med sig är ju att inte ge dem någon ved till brasan, alltså bara lyssna och humma och mmma lite men inte gå in i samtalet. Nu menar inte jag det du beskriver Gronstedt men det som jag uppfattade att Faith skrev om. Om de inte lyckas skapa skuld med ältandet blir det med tiden meningslöst tror jag, för då får de inget tillbaka av att älta. Men det är förstås mina tankar.

#12: Tack! Snälla ord är alltid välkomna!

#11: Det handlar nog inte om tolkning eller tolkningsföreträde, annat än att jag har absolut tolkningsföreträde till min egen upplevelse. Folk får gärna säga "Det verkar som om du tycker …" eller "Du bär dig åt som om du tycker …" men inte "Du tycker …". Förstår du? Jag blir vansinnig om någon försöker tala om för mig vad jag tänker. Angående att inte ta det som ett löfte när någon säger "jaja visst", så ja, det är sant, det borde man inte. Men för mig (som sannolik Aspergare) så betyder ord exakt sin ordboksbetydelse, jag har inte koll på att ja kan betyda "Hörde inte vad du sa men det var nog inte så viktigt."

#17: Jag är inte med på hur du menar - för mig ser det ut som om ditt inlägg inte alls berör det jag försöker säga. Det är inte fråga om att vårda sin sårade känsla för att kunna använda den som vapen. Det är frågan om att med näbbar och klor försöka undvika att få sitt redan blödande hjärta sönderhackat igen.

Ett fantasiexempel: Du har nyss renoverat en köksstol som har stort affektionsvärde för dig. Du ber din man att inte, absolut inte, använda den stolen på minst en vecka. Nästa morgon slänger han sig i den och renoveringen är bortkastad. Du blir arg och gapar på honm, han blir arg och försvarar sig med att det kunde väl inte han veta, du hänvisar till att det har du ju sagt. Ni blir sams, han ber om förlåtelse, du gör om jobbet. Två dagar senare vräker han sig i stolen igen. Du blir både arg och ledsen och frågar varför han inte kan ta hänsyn. Han blir arg och säger att han kan väl inte minnas alla meningslösa föreskrifter du stör ikring dig. Och du blir jätteledsen för att han kallar ditt arbete, dina känslor för den här viktiga stolen för "meningslösa" och antyder att du dräller meningslösheter runt dig jämnt och samt. Du förklarar och förklarar hur ledsen du blir, inte bara för att jobbet är ogjort, utan för att han är hänsynslös nog att inte fästa vikt vid något som är så viktigt för dig. Ni försonas, du gör om jobbet, och tre dagar senare sitter han där igen för han kan inte komma ihåg att hålla sitt löfte, för han "trodde inte det var så viktigt".

Det behöver inte vara så här tydliga exempel, det kan vara små, små saker, men när du hela tiden får bevisat för dig att kontrahenten inte fäster vikt vid det som är viktigt för dig, inte "kan komma ihåg" sådant som du förklarat är viktigt för dig, då kommer samma och samma diskussion upp igen och igen, även om exemplen du andrar för att visa på problemsituationen varierar. Det är därför det ser ut som om du drar upp saker som hänt för månader sedan, som din kontrahent har glömt. Och det sårar dig ännu mer, för den där situationen för månader sedan var ju en där du fick hjärtat slitet ur kroppen. Och det har han glömt!

"… men om någon sårar dig så kan du istället säga ifrån när du anser att ni har hamnat utanför ämnet - eller att någon går till personangrepp istället för att diskutera själva sakfrågan.  …" Det är ju just det - du säger till och säger till och säger till - det kan vara 10 gånger på raken eller 20, och du kan lika gärna sparka dig trött - ingen hör. Du säger "Nej, det är inte det jag talar om", och kontrahenten fäster inget avseende vid det utan pratar vidare om sitt. Du påpekar att du upplever något sårande och kontrahenten säger, "Nej, jag har inte sårat dig" (för det var ju inte kontrahentens avsikt), och upprepar sitt uttalande. Och när samma problem är uppe för femtioelfte gången, utan att du en enda gång fått någon känsla av att kontrahenten anser dina känslor värda att ens lägga märke till, ännu mindre ta hänsyn till, säger kontrahenten "Jamen kan du inte släppa det där någon gång! Varför måste du älta!"

Felet ligger förmodligen i att en del av oss är lite "off" och inte låter och uppför oss som andra, och därför är svårare att tolka. I alla fall för mig är det inte lätt att ändra på. Det är som att säga till en färgblind att är väl bara att lära sig hur färger ser ut. Jag har hittat en partner som står ut med denna konstighet i mig . På samma sätt fattar vi inte heller hintar, utan man måste vara extremt ärlig och tydlig vid oss. De flesta verkar ha lättare för att bli övertydliga i sitt tilltal än för att bli extremt bokstavliga i sin tolkning.

#19 Det var så jag menade också.

Självklart är alla olika och den enda person man kan ändra på är sig själv. Man får acceptera varandras olikheter och om man verkligen har försökt och försökt att tala ut om det och ändå inte kommer nån vart så är det bättre att släppa det, inte gå in i det som Hoppfull skriver. Likväl som den mår dåligt som inte tycker att saken är utredd, likväl mår den personen dåligt som tycker att man verkligen försökt och försökt. Då måste man ju kunna släppa det på nått sätt (att man hanterar saker olika) och gå vidare istället för att 2 personer går och mår dåligt över det.

Precis! Acceptera eller ännu hellre förstå!

#20 Jag menade inte tolkning av varandras känslor utan tolkningar av ord. Medan du tolkar ordagrant, vilket barn som är rena och oförstörda oxå gör, så är vuxna betydligt slappare och kan tolka in lite vad som helst i saker som sägs.

Jag är oxå ganska petig faktiskt och kan precis som du bli väldigt sårad när det man sagt bara passerat förbi den andre. Jag har (fördomsfullt kanske, men det är av erfarenhet hittills) kallat det för "struteffekten" och sagt att det handlar mest om män… de har liksom en strut framför ansiktet (med toppen utåt och öppningen över ansiktet) som gör att orden man säger glider längs med struten och bort från öronen… :)  Uttrycket kom från mitt förra förhållande där jag hade en sådan man, men det lärde mig oxå vikten av att uttrycka mig tydligt.

Kvinnor är istället ofta mycket duktiga på att lämna tillbaka genom att säga varför säger du så, varför reagerar du så… när någon blir arg över en oförrätt. Det är ett sätt att slippa ta ansvar för sina egna misstag, att slippa bemöta kritik. Det är enklare att vända reaktionen till den som reagerat genom att fråga varför den "väljer" att reagera så. Särskilt bland kvinnor inom alternativrörelsen är detta väldigt vanligt, men även bland vanliga kvinnor som inte kan hantera kritik så bra. Om någon säger något sårande och reagerar men bemöts med varför väljer du att reagera så, innebär ju det att personen som sårat inte behöver ta ansvar för det den nyss sagt.

gronstedt… #20 jag känner mkt väl igen detta…

#12: Glömde … du har så rätt när du avråder från att ta till det klassiska "skall du nu dra upp det där igen…"

Det upprepar jag flitigt för min Significant Other: Utgå från att jag inte skulle ta upp det om det inte var viktigt.

En sak i ett av exemplen undrar jag över:

Varför inte sätta undan köksstolen tills den går att sitta på?Jag tycker det verkar mer som nåt slags test av partnern är kärlek att göra som i exemplet - ställa fram en stol och säga "rör den inte".Alltså för mig känns det främmande,därmed inte sagt att andra tycker lika (eller kommit på hur enkelt problemet försvinner utifall att det verkligen är endast stolen det handlar om).

#26: Den står framme för att det inte finns plats att ställa undan den. Om det gick så lätt att undvika situationen, skulle till och med jag göra det. Men det är mindre lätt att "ställa undan" känslan av att aldrig tillerkännas existens. Om du säger "Jag undrar var katten är" och kontrahenten säger "Ja, vädret ser ut att klarna", så gör det inte så mycket. Men efter tusende gången börjar du undra om kontrahenten egentligen överhuvudtaget hört att du sagt något, eller ens noterat att du finns, eller att katten finns, och ännu mindre att du oroar dig för katten. Det löser man inte genom att ställa undan katten .

Det där att kontrahenten ser det som att det är ett "test" som man i ondska/osäkerhet utsätter vederbörande för är väldigt vanligt. Men försök för söte farao acceptera att det INTE är ett test, utan något som är väldigt viktigt för mig! Om det inte är viktigt för dig, fine, säg det då så går vi vidare därifrån. Men ignorera det inte bara genom att prata om annat!

#26 ställa undan hade jag gjort om det var ett barn, inte en vuxen person, då utgår jag ifrån att de förstår vad jag sagt, och också håller sig till det…..

Nu skall jag ge ett exempel ur min situation. Det är en han det gäller och det är en ingift familjemedlem.

Jag åker och hälsar på dom ett par dagar, vi har det trevligt, lagar mat ihop, äter och umgås. Han tycker alltid det är trevligt när jag kommer upp som han säger. Vi har vissa samma intressen jag och han som tex. målning, vilket vi gör alla tre ibland när jag är där. Allt är frid och fröjd, då.. På morgonen när jag kommer upp så märker jag av en obehaglig stämning från han, får genast ont i magen och undrar vad jag nu har gjort eller vad som hänt..? Jag frågar vad det är men får till svar att det inte är nåt.. men jag känner ju att det är nåt.

Sen får jag ett mail ett par veckor efter där han tackar för sist och dom fina stunderna ihop. Att han tycker att jag är så mån om andra och vill att alla skall ha det bra. Då kommer nästa mening.. "jag hade velat prata lite med dig men ni gick ju och la er, så där satt jag ensam, nåja jag är van, det är väl ingen som bryr sig om mig..det är väl inte intressant.. och sen kommer det, jaja nu pratar vi inte mer om det, det är som det är".. Sen börjar han prata om nåt helt annat..men i slutet av mailet så brukar det komma upp igen, den där "lilla" piken. Och där sitter man med en klump i magen. Sånt här släpper han aldrig. Jag har sagt till han att jag inte kan läsa hans tankar, han måste ju tala om vad han vill, då får man höra att det är väl ingen som intresserar sig för han..

Det spelar ingen roll hur mycket jag engagerar mig och intresserar mig för, det blir ändå aldrig som han vill. Detta gäller även när han planerar allt, för det mesta missnöjd med något, att någon har sagt si eller så eller inte brytt sig tillräckligt., eller att det inte riktigt blev som han planerade. Då kan vi vara uppemot 15-20 st familjemedlemmar inkl barn.

För ett år sen så fick jag låna deras bil när dom var utomlands, Ett år efter slänger han ur sig till mig (när han var på dåligt humör) att det var en stor repa på bilen när jag hade haft den. VA sa jag, varför har du inte sagt nåt innan för,då hade jag betalt för reparation. "nä det var väl inget att prata om säger han då"..(?) Det visade sig till slut att denna stora repan var en liten repa på tanklocket som knappt syntes men som han la märke till en dag när han stod och tankade. Han själv sa att denna repan kunde lika gärna ha blivit när dom själva hade bilen..(?) Detta blev alltså en höna av en fjäder, förstår bara inte meningen med det hela.

Nä det går utmärkt att slänga sårande pikar till höger o vänster till andra, men om någon annan säger nåt då…

#29 Hur vi än vänder baken så är den där bak. Min första känsla och intuition är att denna man är som du har gett råd till andra om.

En rädd, osäker man som vill bli bekräftad och sedd. Han kan kanske inte uttrycka sina känslor och vet inte hur han skall göra. Det är hans egna problem som han för över omedvetet på dig eller andra som en martyr. ;-)

Min goa Mamma är lika dan och det är ibland pikar om att du hör ju inte av dig, jag kan ju ligga och dö här i lägenheten och ingen märker ngt. Jag skrattar åt det nu för det är det lilla barnet i dom som skriker. Säg ja och nicka och ta inte det personligt för det har inte med dig att göra. Keep on smiling och bevara din energi.

Boken Att välja Glädje är kanon som en bibel. Kay pollak beskriver just alla möten och hur vi kan utvecklas med alla istället för att få konflikter. Rädslor bakom beteendet var en stor AHA upplevelse när jag såg att det handlar ofta om projektioner.

Nu vet jag ju ingenting alls om den här personen, men prova att tänka så här:

Han har upprepade gånger bett att få tala enskilt med dig och bett dig stanna uppe efter att de andra gått och lagt sig. Du struntar i detta och går och lägger dig - gång efter gång. När han hämtat sig efter smällen och skriver till dig hintar han försiktigt, men försöker förringa sin plåga genom att skämta om att "det gör ju inget, man är ju van". För att inte göra sig alltför löjlig genom att lägga fram sin svaghet börjar han sedan snabbt prata om annat.

Han har planerat något och har en tydlig bild inom sig av hur det ska bli - men det blir inte så. Detta är plågsamt, han skäms över att ha planerat "fel" och fruktar att alla andra har brutit mot planeringen för att den är så dålig. Han försöker dra fram avvikelserna till samtal för att få klarhet i vad han planerat fel.

Han är sur och samtalet gör att han faller på tanken att nämna repan på bilen. Du tar genast detta - som bara är att nämna ett faktum, helt utan viktning, som en pik och anklagar honom för att försöka tvinga till sig betalning. Han blir förskräckt och avfärdar det hela med att det är inte säkert det var du som gjort repan, det är inget att prata om och så vidare.

Som sagt, jag vet ingenting alls om den här personen. Men det SKULLE KUNNA se ut så här från vederbörandes sida.

Jag har lärt mig att det jag säger eller skriver, som jag tycker är absolut tydligt, låter/ser ut som någonting helt annat i andras öron och ögon. Jag är ensam om att ha denna avvikelse. Men det är väldigt svårt att föreställa sig hur andra kan uppfatta något som är så enkelt, tydligt och självklart .

#30 Ja jag vet inte, känns bara ibland som att jag nästan måste vända ut och in på mig själv för att vara till lags. Jag ger väldigt mycket av mig själv men det får inte bli till priset av att jag mår dåligt av det. Men allt kan ju inte ligga på mig, det krävs ju även ansträngning åt det andra hållet med.  Jag är en s.k. känslomänniska och har många gånger blivit utnyttjad för det, för att jag känner sån empati och medkänsla med andra. Dom som utnyttjar/t vet precis vad dom gör, vilka punkter dom skall trycka på osv. (Idag har jag väl lärt mig lite mer om hur jag skall hanskas med det, men vissa problem kvarstår.)  Tack för tipset på boken :)

#31 Jag tar till mig och tänker på det du säger. Om jag skall ta upp det exemplet jag gav först. Dom ggr han frågar mig rent ut om vi kan prata lite på tu man hand senare på kvällen, då gör jag det. Medans då som ex.sist när dom andra gick och la sig och vi två var kvar, då satt han och tittade på en film som precis börjat, jag sätter mig bredvid medans han är helt inne i filmen. Vi pratar inte med varandra. Efter ett tag så frågar jag om han skall se färdigt filmen och han svarar ja, jag säger godnatt och går och lägger mig för att jag är trött och inte orkar titta på en film då. Vaknar sen på morgonen och stämningen är tryckt. Vad hände där emellan..? Som du skriver här ovan Gronstedt så är det kanske en självklarhet från hans sida vad det handlar om, medans jag står som ett frågetecken i den situationen. 

Det handlar väl om kommunikation, eller rättare sagt bristen på den mellan oss. Är det då mitt ansvar att ta reda på vad han egentligen vill just då i den situationen? Skulle jag frågat han en gång till om han inte hellre ville prata än att titta på filmen innan jag sa godnatt och gick och la mig?

Vad jag skulle vilja ha är en rakare kommunikation så jag vet var jag står någonstans, och inte behöva gissa mig till eller pejla läget. Det har jag uttryckt till han. Vad han vill ha vet jag inte alltid för det brukar för det mesta komma efteråt.

Jag har tänkt på det du skrev om planeringarna, säkerligen är det så som du säger att när han planerar något så ser han det framför sig exakt hur det ser ut, hur bra det skall bli och med stora förväntningar, om det nu inte skulle bli precis så som han planerat så "rasar" han och känner sig kanske inte "tillräcklig" (?)

Du skall veta att jag uppskattar det du skriver utifrån din vinkel, och att du är så öppen med hur du reagerar och tänker i dessa situationer!  Jag tackar dig för att du vill ge mig en inblick från en annan synvinkel än min egen. Jag försöker verkligen förstå hur den andra tänker och känner. Ibland kan det vara lättare att höra från någon som inte är känslomässigt inblandad.

Jag själv har jobbat hårt med mitt temprament under åren. Jag reagerar direkt och impulsivt, jag har svårt att hålla något inom mig, då känns det som att jag skall explodera. Ut med det och sen är det bra. Det har väl inte alltid varit så kul för omgivningen alltid (Help) Så jag säger inte att det ena är bättre än det andra, bara olikheterna som krockar ibland, men med ökad förståelse för varandra, att vi reagerar och känner olika så kan avståndet kanske minskas och "smällarna" inte blir så hårda.

#32: Hela ansvaret för att det blir fel är så klart inte ditt, och han kanske är en gnällig typ som är omöjlig att vara till lags, i alla fall delvis. Att man som jag är "inkompatibel" ursäktar verkligen inte allting.

"Är det då mitt ansvar att ta reda på vad han egentligen vill just då i den situationen? Skulle jag frågat han en gång till om han inte hellre ville prata än att titta på filmen innan jag sa godnatt och gick och la mig?" Nej, det tycker jag inte! Om du säger "Jag är trött, vill du inte prata nu får det bli i morgon.", så har du ju allt på fötterna att säga det nästa dag: "Du ville ju hellre se på filmen, sa du!" Blir han stött ändå så får han väl vara det.

Det är så konstigt att två parter kan tycka att de uttrycker sig så klart som kristall, och ändå har ingen av dem en aning om vad den andra egentligen ville säga. Men det blir nog lättare för alla om ni inte tror att det är illvilja inblandat. Om du slipper känna att han är elak, och bara kan känna att han är konstig . Om det nu är så, förstås.

Angående temperament: Jag tycker i alla fall att det är bättre med raka besked, även om det verkar aggressivt. Om jag kommer med ett förslag är det bättre att den andra säger "Glöm det!" än "Det tror jag kanske inte är så bra."

#33 Tack för ditt svar

Såna här diskussioner uppskattar jag, när det inte blir en maktkamp om vem som har rätt eller fel, att man kan diskutera utan några "bad feelings" för att man ser och reagerar olika på saker och ting. Sånt här blir jag glad av och det är för mig väldigt givande :)

Blev lite full i skratt när jag läste vad du skrev, Det är så konstigt att två parter kan tycka att de uttycker sig så klart som kristall, och ändå har ingen av dom en aning om vad den andra egentligen ville säga. Håller med dig fullständigt, visst är det konstigt..:)

Jag som person uppskattar när folk är ärliga och raka mot mig (utan några slag under bältet)  Då har jag iaf fått ett val och en chans att uttrycka mig. Min inledning i denna tråden kunde jag ha formulerat lite annorlunda, (nu så här i efterhand) jag var så inne i situationen då så jag tänkte väl inte så långt. Jag ber om ursäkt om någon tog illa upp (?) Det var definitivt inte min mening med det hela, eller att försöka "hänga" ut någon.

Har jag gett mig in i leken så får jag leken tåla  Jag lär mig hela tiden ..:)

# 34

#34: ! Även för mig är det nyttigt. Jag har fått en tydligare bild av hur andra kan se på mig. Det är bra (om än inte alltid skönt) att bli påmind om att det finns många andra som tänker på samma sätt som kontrahenten också … och att man som sagt inte kan ursäkta allt med att hänvisa till att "men jag är sån". Även om det nu finns något syndrom som beskriver hurdan jag "är", så får ju jag också försöka bjuda till .

Nu har jag fått ny anledning att kika på min ev långsinthet…

och upptäcker att jag inte är det i ordets rätta bemärkelse… jag minns detaljer men kan ändå släppa… och det är härligt!

 Mariann

Har tänkt mycket på det här med långsinthet kontra kortsinthet. Oftast får man en fråga om man är det ena eller det andra..? Som om man föds och dör med dom "personlighetsdragen". Som om detta inte går att förändra.. Jag som är kortsint och reagerar direkt skulle jag kunna bli långsint..? Nä jag tror inte det, men däremot kan jag lära mig att tona ner mina reaktioner.

Hoppas ni förstod mitt svammel här;)

Och jag kan inte få ur mitt tjocka huvud, att en oförrätt är inte bra att gå och hålla på. Jag tillhör den gamla stammen av psykologistuderande, och enligt den så var det absolut inte att rekommendera att gå och hålla på gammalt groll. Ut med det, för ju förr kan du släppa det och gå vidare. Samtidigt utsöndras det en hel hord av "skadliga" ämnen/hormoner i kroppen, när vi går och är förbannade över saker. Får vi ingen avsättning för dessa ämnen - som ju egentligen är till för att vi skall "gå till strid/närkamp" ursprungligen - så lagras dom i kroppen på ett eller annat sätt och blir en fysiologisk stressfaktor.

Absolut ska gammalt släppas .. men minnet behöver ju därför inte försvinna…. om man förhåller sig neutral och inte mår dåligt är det ju, som ett minne vilket som…

Cyklar jag…

#40 - Jag skulle säga att långsinthet är ett minne som man inte har neutraliserat känslorna i - allt finns kvar av de känslor man hade när det hände.

Om man däremot "släpper" det så har man gjort sig fri från känslorna som rör minnet - och det är bara minnet i form av tanke som lever kvar.

Det är i varje fall så jag ser på detta - och det är så jag har bearbetat jobbiga händelser i mitt eget liv och därigenom blivit mycket friare från dessa jobbiga känslor :-)

#41

Det är ju PRECIS det jag skriver. iaf läser jag mitt eget inlägg så.

 mariann

Då kommer jag med mitt synsätt då.

Det är kännetecknande för en andligt mogen människa att kunna släppa och förlåta och gå vidare.

Förlåtelse är nåt man kan träna på. Jag har en fin affirmation om det (på engelska tyvärr):

"All that has offended me I forgive; things past, things present, things future I forgive. But most of all I forgive myself for first having set things in motion. Realizing this I abide in peace. I am free and you are free. Realizing this I abide in peace."

Att förlåta sig själv för att man inte är så perfekt kan vara mycket svårt, och gör man inte det så är det också svårt att förlåta andra….

Min syn på saken! Kram Maud

#43 det var snizigt skrivet!!!

#44 Ofta är det ju så. Man känner sig förolämpad, trampad på och missförstådd. Ingen som ser och hör mig! Buuaaaääääh! Åsså är man tillbaka där och längtar efter kärlek….

Man kan ge den kärleken till sig själv, att det är okey att vara jag just nu, här och nu. Jag lär mig och det går bättre sen. Jag får nu det jag behöver!

Kram Maud

PS. SKa jag ta mina super-affirmationer om att älska den jag är idag också?

#42 - Japp, så står det på ditt inlägg också :-)

Jag ville bara förstärka det - att minnet alltid finns kvar men att det är känslorna som avgör om det är ett neutralt minne eller om det är ett "laddat" minne.

Fick höra en bra historia häromdagen som rör det här med att välja känslor.

En person blev inte uttagen till landslaget att spela som han alltid har blivit förut. Sen blev en av de uttagna sjuk och tränaren ringde återigen upp mannen för att fråga om han kunde tänka sig vara med… Nu kunde personen välja om han ville känna sig förnärmad eller glad - och han behövde inte tänka på ekonomin i något av fallen…

Han valde att säga -Självklart är jag med! Han ville vara med i ett vinnande lag och brydde sig inte om något annat :-)

slatan  

hur som helst skit bra gjort!

#46 tack förresten för förstärkningen!!!

*Ler* Det var inte Zlatan - det här var hockey, men det kanske finns fler exempel… jag är ju ingen sportmänniska alls :-)

Förstärkning är vi bra på allihopa ibland

Min aggresivitet är helt baserad på vad jag tycker en person förtjänar.. rätt logisk alltså.. om någon gjort mycket dumt: Sur länge. annars rätt kort tid..

Förlåta är någonting jag gör, men alla får bara ett antal chanser av mig, sen bryr jag mig inte om den personen mer… kan dra ett makt exempel sen..

Det beror ju på vilken oförrätten är. Att förlåta den som bjöd någon annan först på kafferepet är ju lättare än att förlåta den som torterat ihjäl ens barn, för att nu ta extremfall.

#50 så sant så.. det finns ju massor med "gränser" jag kan rent ut sagt säga att jag skulle döda en sådan person… så iskall är jag=)

#51: Den som bjöd någon annan sockerkaka först? Det låter lite hårt …

Men jag kastar ut en ny brandfacka: Om någon dödade en person som torterat ihjäl vederbörandes barn, skulle denna person då dömas skyldig för mord eller borde den få medalj? Givetvis under förutsättning att brottet mot barnen var i lagens fullaste mening bevisat.

Tanken kan ju här gå till Rödeby. Hade det varit bättre handlat av pappan i Rödeby om han låtit mopedgänget komma åt hans barn? Jag måste säga att jag har den fullaste förståelse för pappan där. Jag hade skjutit jag med, men jag hade nog siktat bättre. Och jag tror inte jag hade agerat i affekt, utan avsiktligt. Möjligen hade jag skjutit i avsikt att lemlästa snarare än att döda, eftersom det hade haft kortare straffpåföljd och bättre avskräckande verkan. Men jag är en beräknande typ, så jag hade inte kunnat åberopa psykiatriska skäl vid rättegången.

#52 håller med dig…. jag hade också förhoppningsvis siktat bättre…. men jag har full förståelse för pappan…

sedan om det ska vara medalj eller en dom… det är en tricky one… kan man välja medalj med en dom….

ps det handlar väl inte om dödsdom? För då är jag inte med…

Hm, inte helt lätta frågeställningar… men jag tänker nog ändå att det är lika illa att döda den skyldige som det var av den att döda i första läget.

Men det här handlar väl egentligen om hur mycket stor sorg skapar behov av hämnd? Och att hämnd i dessa lägen bara är en form av dämpning av den enorma smärta man känner när man mist någon närstående och då givetvis värt om det är ett barn. För hur kommer man vidare om man mist ett barn på ett vedervärdigt sätt? Det kan jag inte ens förstå faktiskt.

#53: Inte dödsdom, det är inte många brott jag skulle yrka dödsdom för.

#54: Jag tänker inte i termer av hämnd, faktiskt. I synnerhet inte i ett fall som Rödeby, där det ju så att säga var i förebyggande syfte. Hämnd är något helt annat, ett slags lindring för den egna själen, som du säger.

#55 Ok, jag tänkte på det du skrev om brandfacklan och huruvida man skulle få medalj eller straffas i ett sådant läge.

Jag kanske tänker annorlunda men jag tror att handlingen i Rödeby var en kombination av hämnd och rädsla. De hade ju terroriserat pojken väldigt länge, familjen hade polisanmält gång på gång så nog tror jag att det fanns med ett mått av hämnd i den starka handlingen. Någonstans uppnås den inre gränsen för hur mycket plåga man tål utan att "slå tillbaka"(hämnas). Sedan sköt han väl även för att de kände sig hotade just då i ögonblicket. Hur som helst så känns det svårt att döma den pappan särskilt hårt när man förstår vad de varit utsatta för under en sådan lång tid. Givetvis berättigar det inte dödande men förståelse är inte svårt att ha.

Ville bara säga att förlåta gör man för sin egen skull, för att kunna gå vidare, inte för att säga okey till olika illdåd.

Se t ex boken "Förlåtelse- hjärtats väg till läkedom" av Gerald Jampolsky.

Citerar från Bokus.se: "Att hålla fast vid gamla oförrätter är egentligen ett beslut att lida. Vår oförmåga att förlåta har bieffekter som i längden hotar vår hälsa. Att ständigt hysa negativa och dömande tankar påverkar kemin i kroppen på ett sätt som inte är nyttigt för oss. Förlåtelse kan förändra vårt liv, hälsa och våra relationer. Gerald Jampolsky beskriver här vad förlåtelse egentligen är - och vad det inte är. Alla har vi någon vi behöver förlåta;"

Om man ger en dom till någon som försvara sig själv är det som att säga "Våld kom och ta oss".

Maud, Lionadh, så sant så sant! Det här vet jag av egen erfarenhet att det stämmer så väl så!!

Som sagt, om det var mig det handlade om (jag talar alltså bara för mig själv) skulle det inte vara en fråga om hämnd, om rädsla, att försvara, om sinnesförvirring eller om plikt. Jag skulle (jag hoppas i alla fall att jag har så mycket stake) ta på mig att ta bort ett skadedjur som lagen inte nått, och sedan ta samhällets straff för det. Men jag tycker att mitt motiv borde vara förmildrande. Eller möjligen försvårande - därför att jag begått det ytterligare brottet att kallblodigt och planerat sätta mig över lagen? Jag vet vad mitt hjärta säger, men är inte säker på vad jag tycker att samhället borde säga. För samhällets lag måste alltid fria hellre än fälla, för att så långt möjligt eliminera risken för justitiemord.

Om en misshadlad kvinna sätter kniven i sin misshandlare under pågående misshandel är det självförsvar. Om hon väntar tills misshandlare somnat och sätter kniven i vederbörande då är det mord. Kan det vara rätt? Så när blir civilkurage ett brott? När blir ett brott självförsvar? När blir det fegt att lyda lag? Och när är det modigt att göra det?

Enorma frågor, och detta är kanske fel forum … men intressant!

Väldigt intressanta frågor.  

Frågorna handlar väl egentligen om samhällskontroll. Hur man utövar samhällskontroll utan att uppnå för stort mänskligt lidande. Och hur socialisationen medför den typ av moral som vårt samhälle vill att vi ska ha.

Det finns en jätteintressant bok som heter: Övervakning och straff, fängelsets födelse av Michel Foucault. Den är verkligen en ögonöppnare för vad samhällskontroll och hela bestraffningssystemet egentligen är. Rekommenderas till alla som är intresserade av frågor av den här typen.

#61 Blir allt sugen på att läsa den.

Sedan måste jag säga, wow, första tråden jag läser här i forumet och jag är mycket imponerad av nivån på samtalet.

Tror jag startar en ny tråd om förlåtelse. Jag har en del bryderier där och det känns som om ämnet kan behöva sin plats.