För mig betydet personlig utvecling "självkännedom".

Att känna sig själv så pass bra att man kan leva "tillsammans" med sig själv och kunna skratta åt sig själv.

så då är det olika för alla alltså då

så då behöver man ta reda på vad man har för syfte med sin persionliga utvekling då, på ett medvetet sätt då

Jag har aldrig funderat över något syfte. Jag försöker leva i nuet och inte grubbla för mycket.

Jag utveklas tillsammans med mina erfarenheter och försöker att ta "det goda med det onda" På resans väg så har jag på ett ungefär lärt mig hur jag fungerar.

I ärlighetens namn så försöker jag inte lägga ner någon energi på att utvecklas men märker samtidigt att jag trots allt utvecklas  genom erfarenheter.

Ahaaaaaaa ja lära känna sig själv på ett medvetet sätt, läran om sig själv genom att analysera sig själv, själv analys, , varför reagerar jag så i den suitationen , vad kan jag göra  åt det ,varför hanterade jag suitationen på ett sätt ,  förståelsen över hur jag tänkte , hur jag komm framm till det tänke sättet

 jaaaaa, läran om andra menniskor åxå då samtidigt för då  ju mer jag kan om mej själv så kan jag förstå andra.

 ja jag får fundera vidare

man kan ju gå hur djupt som hällst i detta.

Personlig utveckling är precis just det, insikter om sig själv att bli en integrerad personlighet… att kunna hålla samman sig själv. Att kunna fungera som en hel människa.

Andlig utveckling är när man ska börja integrera själen och monaden…

(saxat från nätet.Verklig andlig utveckling sker alltid med sikte på helheten, det vill säga alla levande varelser, och kan aldrig vara egocentrisk)

Detta ska helst först göras när man är en integrerad personlighet….

Självklart finns det överlappningar…

My piont of view..

Efter kort sökning på nätet av integrerad personlighet kan man då hitta detta

"integrerad personlighet, det vill säga en personlighet där en ren fysisk kropp, ett balanserat och subtilt känsloliv samt ett klart och välutvecklat tankeliv samverkar harmoniskt. En sådan personlighet är nämligen tillräckligt intuitivt mottaglig för att kunna kontaktas av själen"

För mig handlar personlig utveckling inte enbart om att öka min självmedvetenhet och lära mig att älska, leva och ta hand om mig själv. Det är förstås den viktigaste biten eftersom den avgör hur annat blir i livet. Men jag ser även min personliga utveckling som att öka min kunskapsnivå. Att lära mig saker, vidga mina vyer, se till att inte stanna upp i min kunskapsbank. Ökade kunskaper ger ökad ödmjukhet eftersom med ökade kunskaper inser man hur väldigt lite man egentligen vet och kan :)

#7 Så sant som det var sagt! Också mkt viktigt.

#7 Exakt Hoppfull, och desstom ta reda på vad man är ämnad för här i livet, vilka förutsättningar man har för att uppnå största möjliga mognad på både det intellektuella/känslomässiga och andliga planet. Vi sitter ju ofta på resurser som vi inte vet om.

Hm Inga-Lena, hur gör man det då??? :-P tar reda på vad man är ämnad för alltså? Jag har inte den blekaste aning efter 40 år!!

oj ämnad ja är det åxå då olika  för när jag skickar upp den frågan så får jag svaret att leva att lyckas att njuta 

hur får man reda på det är det strävan för det åxå då

Vadå ämnad? Är det sagt att man är bra på det man vill? Eller att man vill det man är bra på?

Personlig utveckling för mig är att vara annorlunda idag än igår.

Hahaha, rakt och enkelt!! :)

Men skämt å sido är det där med ämnad för något speciellt är en ganska intressant och återkommande diskussion i "alternativkretsar" (grov generalisering)… precis som det där med att tankens kraft styr ALLT i ditt liv (som jag inte riktigt tror på!)

ja precis "ett evigt springa runt i o leta sin livsuppgift" , för att istället ta sitt ansvar och bara välja en, och stå för den. Då visar man ju att man är å lita på och då kan de "verkliga" uppgifterna komma….

Sedan är det oftast så att uppgiften är framför näsan.. den man inte vill ha….

#14: Ja, att göra det som måste göras när det måste göras kräver ofta både stake och ryggrad. Mer av det än att finna sig själv, kanske. Hur många människor i världen kan fritt välja sin uppgift?

Jaaa, dessutom tror jag att den däringa livsuppgiften inte måste vara samma hela livet! Jag tror för egen del att jag har haft som livsuppgifter 1: att arbeta med människor i kris i olika varianter (sådana jobb har kallat mig och det är vad jag hittills jobbat med) jag har lärt mig oändligt mycket om känslor och om mig själv och om att finnas där för andra och att verkligen och på riktigt lyssna på andras ord och berättelser utan att dra egna slutsatser. 2: att bryta vissa gamla skräpiga mönster som håller (hållit) mig fast i min utveckling. 3: ??? här är jag nu och väntar på vad som ska komma medan jag "pillar mig i naveln" och jobbar med att bli frisk och kry igen :) Och jag är "bara" 40 så det kanske blir fler… :)

#15 Då måste vi isåfall ta reda på vad är en uppgift… vad lägger vi i ordet?

När du ställer frågan så hur många i välden kan fritt välja sin uppgift? Vad menar du då med uppgitf?

För mig är en uppgift en uppgift, vare sig den är liten eller stor. Ofta i new age kretsar tror alla att livsuppfiften är nått stort och måste höra den personliga utvecklingen till elelr nått andligt nått, alternativt syssla. men så är ikke fallet iaf i mina ögon. detta att klara av ett jobb  kan vara den störtsa uppgiften för någon. Detta att helt enkelt överleva kan vara en annan.. i synnerhet om man i tidigare liv tagit sitt liv.. kan just uppgiften vara att överleva..

Man ska inte gör uppgifterna svårare än vad dom behöver vara….

Så om man tror sig inte ha en uppgift så kika dig omkring… har du ett jobb? har du familj? Ta på dig en sådan uppgift då om du ingen har att se till att folk på jobbet har det gott.. att familjen får vad den ska ha… det finns massor med uppgifter å ta på sig om man vill…

My point of view…..

#17: Med "uppgift" menar jag här "det som jag ska uträtta", ungefär som du skriver i #18.

Jag menar att det inte är många, ens i västerlandet, som har möjlighet att sätta sig ned och fundera över vad man vill göra med sitt liv, vad man vill "bli" eller ens vad man ska göra härnäst. De allra allra flesta får försöka överleva till nästa minut där man går och står. Om det är att bli förälder, att bli soldat, att sköta sina gamla eller att jobba på kontor eller i verkstad eller vad det nu är. Man får göra det som måste göras när det måste göras, för det finns inget annat.

Att välja och vraka vad man ska göra, att söka sin uppgift, är en lyx som väldigt få kan unna sig. Bara den som är mätt, varm, rimligt väl försörjd och i avsaknad av sociala sammanhang kan göra ett val som är ens i närheten av fritt. Den som måste sälja sig för sin försörjning (med sälja sig menar jag då i alla avseenden).

#19 Om det är att bli förälder, att bli soldat, att sköta sina gamla eller att jobba på kontor eller i verkstad eller vad det nu är.

men då ÄR det det som Är din uppgift, mer glamoröst än så är det inte med livsuppgiften….

varför måste allt alltid romantiseras o glamoriseras… varför måste allt alltid delas upp i bra o dåligt, högre o lägre.. som om en sådan uppgift inte skulle vara bra o hög?? är det där din träning ligger i att kunna utföra en uppgift som familjefar så är det där den ligger och oftast genom att blunda för den o se den som mindre värd  gör att man missar sin uppgift….

 o letar livet ur sig….

#20: Det är ju det jag säger ! Att göra det som måste göras är betydligt mer beundrandvärt än att analysera sig till småbitar och inte få något gjort alls. Vi är på samma sida här !

#21 SÅ BRA.. jag är så trött på detta galmoriserande av sina uppgifter….

Sedan .. det är ju inte vi som persoligheter som väljer våra uppgifter.. det är ju själen…

i det fallet vi tror oss inte ha nån uppgift, kan det vara läge att välja sig en… typ några av de förslag jag rabblade….

Jag tror att det faktiskt beror lite på alternativrörelsens uttryckssätt som får det att låta som om vi är ämnade för diverse heliga uppdrag. Detta i kombination med ett samhällsklimat där det är snudd på fult att vara förälder och inte orka/vilja ha tusen järn i elden, träna på gym och på yoga, gå och meditera, hinna träffa polarna, utveckla sig på jobbet och göra karriär, ha en hobby samtidigt som man gärna ska gå en liten kvällskurs eller helgkurs i något tjusigt samtidigt (obs en ironisk och raljerande ton). Klart man vill känna att det man gör även är ansett av samhället och däri ligger krockarna kring uppgift och vad vi är ämnade för tror jag (och jag tror att ni båda menar ungefär samma sak?).

Hm, jag hann inte med där *asg*

Fast jag vidhåller att det är ett lyxproblem, det där att sitta och grubbla över vad man är ämnad för - i stället för att så att säga ta hink och trasa och sätta igång .

Och "uppgiften" är knappast livslång, man är ju inte samma person hela livet, har inte samma jobb, inte samma familjekonstellation, inte samma omgivningar och inte samma intressen … Ibland är "uppgiften" bara några sekunder, men kan ändå förändra världen.

Men tror du inte att det var exakt det Ave-Solis menade när hon skrev att istället vi inte tror oss ha någon uppgift (och därmed grubbla antar jag) så bestämmer vi oss för att vår uppgift är precis det vi just nu gör :)

#26: Jag invänder snarare mot tanken i #9, att hitta det man är "ämnad för".

Jag tror dock inte riktigt (som Ave-Solis?) att man är "ämnad" (ämnad av vem? något slags högre makt? ödet?) att utföra den uppgift som ligger framför en, utan snarare att man är TVUNGEN att utföra den och göra det bästa av den, och att det är det som är verklig personlig utveckling. För vem ska man lämna all skit man inte vill ta itu med till, egentligen?

Ave-Solis måste förstås svara för sig själv, men jag tror att det ligger i hela alternativsvängens syn på "meningen med livet" och där ingår den tanken på att vi alla föds till detta jordelivet med en uppgift (ja det kanske kan vara flera). Alltså ingår det i den personliga utvecklingen att finna sin uppgift…

Jag är inte helt övertygad om att jag tror på det rakt av heller.

Det kanske egentligen är samma sak som det du menar, för ofta är det så att man s.a.s. hamnar i situationer, arbetstillfällen osv. som är liknande gång på gång och då kan man välja att tro att det finns en mening med detta… eller inte :)

Jag förstår inte riktigt vad du menar med "all skit man inte vill ta itu med"?

#28: Jag menar så här: Det finns golv som ska torkas, mördande tråkiga arbetsduppgifter som ska utföras, kunder att sälja sig till, krig som ska utkämpas … Naturligtvis vill man mycket hellre vill få utlopp för sin kreativitet och utöva sina talanger. Men om alla är skönandar som lever för konsten i samklang med sitt inre *tillspetsat, förstås* blir golven inte torkade och jobbet inte utfört, familjen får ingen mat och den ockuperande makten härjar ostört.

Vem ska göra, om inte jag gör?

:) jo exakt, och jag tror då att det var just det Ave-Solis menade när hon skrev att uppgiften inte behövde vara mer glamorös än så och att det finns en överdriven tyngd i detta med att finna sin livsuppgift utifrån ett betydligt tjusigare perspektiv än städning exempelvis.

#30: Jo, och jag håller med. Med skillnaden att jag inte tror att själen väljer uppgiften, utan omständigheterna. Det vi kan välja är vad vi ska göra åt omständigheterna - tycker jag, alltså.

"Män som sköta sin befattning stilla,
kvinnor som ha levt tillbakadraget -
ingen har en aning om hur illa
deras liv kan vara sönderslaget."

Jag vet inte vem som skrivit detta, men om inte de raderna handlar om verkliga hjältar, så vet inte jag …

japp då är jag här igen… här diskuteras det minsan..

FÖRST, jag är inte #9   det har #27 fått om bakfoten…

men jag hävdar att det är inte personligheten som i grunden väljer vilket liv man får, det är själen som sätter samman "livet"… men vi har en stor möjlighet att påverka ändå vart det ska gå…

man har väl möjligheten att överraska dom, så när man kommer på de inre planen efter inkarnationen så har man alltid chockat någon!!!!  Va kunde du vara före din tid.. det var inte meningen du skulle klarat detta förrän nästa liv, trodde vi!!!!*LOL* Skojjar…..

Sedan håller jag med fullständigt i övrig diskussion… hade alla vi andligt intresserade, new agare, alternativare och vad vi nu kallar oss för, varit mindre glamorösa och inte haft så stort ego att vi måste vara nått,  så skulle världen kunna förändrats mkt fortare… För emedan många ränner runt och letar och grubblar o förfasar sig över att, var är min uppgift!? Så är det precis som du säger gronstedt, det finns många golv å skura…… och det är ett otroligt vikitgt jobb det också!!!

Måste man veta sin livsuppgift? Måste man ha svaret på alla frågor? Livet är ju här och nu och för det mesta märker man långt i efterhand vad vissa upplevelser har för betydelse.

Mitt liv har i mångt och mycket inte blivit vad jag tänkt alltid men samtidigt har jag varit med om saker jag aldrig hade föreställt mig. Att försöka leva i nuet är för mig en slags personlig utveckling. Att inte gräma mig över saker och ting. Att ta dagen som den kommer och inse att allt det "småiga" i allra högsta grad är själva livet…

#32: Jag vet att du inte är #9 - sorry om det blev luddigt .

Jag tror som sagt inte att varken själen, personligheten eller någonting alls bestämmer vad som händer och vilken ens uppgift är, jag tror det bara händer. Och att man får ta i där man står och göra vad man kan, och förhoppningsvis lära sig något på vägen.

#34 Ok!  

den sista meningen är jag helt överrens med dig i!

#0

För mig är så gott som allt som man fördjupar sig i och allt nytt som man tar sig för, personlig utveckling.

Det du räknar upp är för mig personlig insikt, självkännedom, den fasta grunden att stå på i alla typer av arbete med personlig och andlig utveckling. Min personliga erfarenhet är att utan den är det lätt att "gå fel" och hamna i en cirkelgång istället för att utvecklas.

Mitt eget syfte med min personliga (och andliga) utveckling har varit att jag (till största delen av dagen) ska vara i det stadiet av medvetandet där jag kan utföra alla nödvändiga sysslor med glädje och harmoni. Att oavsett vad jag gör och var jag befinner mig ska vara nöjd, just här, just nu.

Låt oss inte heller glömma att den personliga utvecklingen inte bara är andlig/själslig! Den kroppsliga och intellektuella utvecklingen är också viktig .

#37

Bra synpunkt. :)

Vilken är din egen uppfattning om det? Är det anden, själen, intellektet eller kroppen som styr de övriga delarna?

Vad är själen?

#38: Jag tror inte man generellt kan säga att endera styr, det är väldigt individuellt.

Den "vanliga" förklaringen är väl att själen är den sinnliga principen, och att själ och kropp tillsammans bildar "sarx", köttet, den jordiska begärsdrivna individen. Själen skulle då vara ganska likt intellektet, eller snarare, intellektet är en del av själen. Anden, andligheten, är något högre, den del av människodjuret som strävar mot gudar och andra högre ting.

Ofta får man, både i bibliska texter och hos andra tänkare, en känsla av att andlighet är "fint", medan det som hör till köttet är dåligt, något man är slav under men bör sträva att kasta av sig, rent av genom att späka sig. Att ha begär är fult, att "ge efter" för dem är förkastligt. Att leva ett fullödigt och tillfredsställande liv i köttet är orätt, man bör hälla kallvatten på sina lustar och vända blicken mot högre ting.

Jag köper inte det där! För mig är "sarx", alltså kropp och själ (däri intellekt inbegripet) minst lika viktigt som "anden", och mycket viktigare i det dagliga livet .

Själv är jag tämligen intellektsstyrd och närvarande i mitt kött. Att utvecklas kan vara att lära mig att hitta den där känslan i tygeln som ber hästen att gå i form (och att hitta tillbaka till den lättare och lättare för varje gång), eller att kunna lyfta mer i bänkpress än förra veckan, eller att komma till insikt om en filosofisk princip eller att plötsligt i blixtbelysning se varför jag reagerar som jag gör på ett visst stimuli. Det är sällan "utveckling" är att känna att jag kommit närmare något slags idealiskt "högre tillstånd".

Jag kan tillägga att jag under många år av sjukdom inte var närvarande i eller i balans med varken själ eller kropp, utan hade "bara" intellektet under kontroll.

Hahaha Gronstedt, underbart!! Det du skriver mitt i ditt stycke:

Ofta får man, både i bibliska texter och hos andra tänkare, en känsla av att andlighet är "fint", medan det som hör till köttet är dåligt, något man är slav under men bör sträva att kasta av sig, rent av genom att späka sig. Att ha begär är fult, att "ge efter" för dem är förkastligt. Att leva ett fullödigt och tillfredsställande liv i köttet är orätt, man bör hälla kallvatten på sina lustar och vända blicken mot högre ting.

Kunde ha varit ett citat hämtat ur min farmors mun… kanske inte så konstigt att jag levt i askes hela mitt liv och inte gett mig själv så mycket näring jag behöver… plus tränat vida överstigande vad som är normalt eller vad kroppen mår bra av!! Kampen blir desto större med att försöka hitta tillbaka till vad som är verkliga behov och vad man tror sig må bra av…

Jag tror dock att du har helt rätt. Om vi vill hitta balans kräver det att även det fysiska får vara delaktigt i helheten!

Som jag ser det är det anden och materian som ska förenas och det är en låååång process.

Det fysiska är oerhört viktigt och det mentala, detta att tänka själv är gör viktigt, som jag ser det.

#10 Man går ut i livet, utan skyddsnät, och gör den ena tabben efter den andra - utan att ge upp, för att till slut inse att: Jaha, men det måste vara det där som var personlig utveckling.. Om du förstår..? Det är alltså den krångligare vägen, innan coaching blev infört, men vete sjutton om det inte är roligare ändå..?

#42: Låter inte det som en modern omtolkning av det gamla hederliga "Ta det som en prövning"?

:) nej jag förstår inte hur det får mig att finna vad jag är ämnad för…? Misstag har jag gjort hela livet men nu vid 40 har jag fortfarande inte en blek vad jag är ämnad för… Det du beskriver kallar jag för att leva sitt liv utan att ta skydd bakom andra :)

För mig handlar det om att utveckla den egna personligheten, genom misstag och andra erfarenheter. Ju större misstag, desto mer kräver jag att jag lär mig av dem.

Vänliga hälsningar

Niklas