I en diskussion finns det många olika åsikter men jag tycker inte att man ska skriva nedlåtande eller på något annat sätt otrevligt om andra personer eller åsikter. Alla ska ha rätt till sin åsikt men absolut aldrig skriva på ett otrevligt sätt.

Jag håller helt med.

När vet man om det är ett otrevligt eller nedlåtande sätt?

Jag kan emellanåt uppleva en del som väldigt mästrande och har svårt att bemöta detta. Människor som använder detta sätt att "diskutera" (är inte att diskutera som jag ser det) är ofta omöjliga att möta. De vänder allt i från sig i stilen: -men om du far illa av vad jag skriver/säger är det ju ditt problem inte mitt, eller -det är något i dina känslor du behöver bearbeta om du reagerar på det jag skriver (!!). Sådana kommentarer vet jag inte hur jag ska bemöta, men jag vet idag att det är de som faktiskt är mästrande och/eller nedlåtande och inte jag som överreagerar.

Har någon några tips på hur man bemöter en sådan person?

#2 i ditt exempel så skulle jag anse att personen är nedlåtande, även de som säger att man tycker fel, är dum i skallen eller liknande är mkt nedlåtande och otrevliga.

I en sådan situation kan jag rekomendera att man via PM ber personen använda sig av en vänligare ton eller helt ignorera det inlägg som anses nedlåtande.

#2 - Intressant synvinkel. Jag har länge funderat över det där, eftersom jag tycker att vi själva skapar mycket av våra egna vardagsproblem… På det viset kan jag faktiskt se det som att jag har något inom mig som gör att jag "triggas" på en annan människas uttalande - vilket alltså är mitt problem.

Samtidigt tycker jag det är förskräckligt att slänga såna kommentarer i ansiktet på människor! Den personen har ett annat problem och det är att hon måste angripa de som väcker irritation eller vad det nu är hos henne.

Det jag kommit fram till är att dessa människor har alldeles för lite ödmjukhet inom sig. I mina ögon är en ödmjuk människa en som ser både sina egna och andras brister och låter dem få ha dem. Skulle personen ha varit riktigt ödmjuk hade det varit enkelt att säga att det inte var meningen att såra dig med kommentaren, bara att man själv tänker i de banorna…

I en diskussion är det viktigt att man inte blir för påflugen - man behöver vara öppen för vad andra tycker och tänker. Det är man inte anser jag när man svarar så som du beskriver det - då vill man bara föra fram sin egen vilja och köra över alla andra!

Hoppfull

Jag har också haft en del problem på vissa "sidor" och vet inte riktigt om det är mitt fel att uttrycka mig på eller om jag är otrevlig. Jag försöker vara ödmjuk men det är alltid svårt att diskutera i skriven form då nyanserna saknas och alla är inte lika verbala. Det är lätt att missuppfatta ord och att tolka på olika sätt.

Mitt problem är oftast att jag tycker ingen förstår vad jag menar… och då måste väl jag brista i min skrivna kommunikation.

Ingen på ett sådant här forum vet ju vad andra har för erfarenheter i livet eller kunskap så man kanske ska vara försiktig i att ha förutfattade meningar.

Jag medger gärna att jag "spinner loss" när det är något jag vill försvara men hoppas att andra har överseende med detta, att skriva i stället för att tala. Det är en viss skillnad som inte alla behärskar…Inte jag i alla fall…

#4 jag instämmer med dina tankar kring ödmjukhet, det är exakt vad jag känner oxå!

Jag tycker själv bara att det är så svårt att bemöta den typen av påhopp-under-ytan för det är vad jag anser att det är. Ett sätt att kunna angripa andra människor utan att behöva stå för det efteråt, eftersom det inte direkt går att ta på. Om någon kallar mig idiot så säger den ju iaf vad den menar :) Jämfört med om någon lite nedlåtande säger - du verkar minsann inte veta vad du pratar om riktigt, och så en blinkande smiley efter…;)

#5 jag tycker personligen inte att det stör alls med människor som spinner iväg. Det är när det börjar pikas och sådant där, gärna outtalat, som min magkänsla reagerar.

Jag har inte sett  hur den andre diskuterar så det går inte att säga någonting om detta. Dina reaktioner är trots allt dina.

Varför går du in i diskussioner om du inte mår bra av det?

 det är förstås en bra fråga.

Dels så tycker jag väl att även jag ska kunna diskutera utan att bli påhoppad, detta händer ju trots allt inte varje gång.

Dels är det förstås något jag vill lära mig att hantera istället för att ducka för problemet och ständigt hålla mig utanför diskussioner, det lär jag mig ju inte ett dugg av och det är inte min stil riktigt.

Men till viss del så startade jag tråden som en mera allmän diskussion kring hur vi förhåller oss och kommunicerar med varandra och använde mina erfarenheter som exempel.

#8 Jag har läst dina inlägg och det känns som det är en diskussion där du känner dig "på hoppad". Vi kan aldrig förändra andra att göra det vi vill. Tyvärr haha.

Vi kan säga till dom och fråga men det handlar ändå om eget ansvar för våra tankar, känslor, reaktioner och agerandet. Vi kanske tror att de menar så som vi tänker men vi kan aldrig veta.

Du duger precis som du är. Det finns ingen som är mer eller mindre. Det finns bara de som har behov. Då gör de fel men de är aldrig fel.

En länk till dig om du inte har läst den: http://personligutveckling.ifokus.se/Articles/Read.aspx?ArticleId=84ee17ff-8ee4-4b6e-99d5-515bdd80dfaf

Diskutioner och personliga åsikter kan va riktig svårt, och en riktig balansgong här på nätet då både kroppspråk och tonläge fattast, ofta kan man själv tolka mer aggressiv håldning enn personen som skriver egentligen menar och så vidare. Jag forsöker komma i håg att slänga på "bara mina egna tankar om det" eller "det jag själv tycker/tror/menar är… men det är ju bara så jag tänker" men det är så lätt att glömma.

Jag värkar kanske rakt av ovetande vid att jämt ge möilighet för att andra tänker annurlunda eller att jag rakt av kan ha fel, men sista jag vill är att misuppfattast som en som klampar på tår, skiter i andras meningar eller ser ned på folk som tycker annurlunda. Det är ju inte alls så jag tänker. Att jag menar en sak och inte ändrar mig på den saken är inte samma som att jag ser ned på andra som inte håller med, eller som tycker annurlunda. Men jag tycker det är viktig på att va klar på det är ens egna meningar man ytrar, inte en facit till rätt och fel. Ofta är saker mycket mer nyancerade enn "du har fel, jag har rätt", det kan va många sidor av en och samma sak som kan va rätt. Det skadar nog inte att va lite för tydlig på nätet på hur man tänker och menar, och heller förklara lite med tesked… som jag gjör nu här jag överförklarar och matar med tesked >_< *flinar av sig själv och skruvar av spam-modus*

Vad härligt du skriver Rita Det kan nog inte betonas för ofta, vikten av att vara övertydlig och mata med tesked som du säger, när vi umgås på forum! Jag kan ju bara tala för mig själv och jag vet hur ivrig jag blir ibland när jag vill få något sagt och då kanske tydligheten riskerar att försvinna i alla fall övertydligheten… men jag ska anstränga mig för att tänka på det!

Vet inte om jag tolkar dig fel GitteL men det är inte alls så jag menar. Självklart fattar jag ju att jag inte kan ändra på någon annan ;-) det vore väl inte särskilt framgångsrikt att gå omkring och hoppas på. Jag vet även att vi är lika mycket värda, och att det är skillnad på person och handling.

Men som jag skriver i inlägg 8 så vill jag lära mig att hantera påhopp (för påhoppade blir vi väl alla emellanåt, eller?) eftersom jag inte är bra på det. Jag vet inte riktigt hur jag ska kunna förklara det närmare… men är det verkligen bara jag som blir påhoppad i diskussioner, privat eller på nätet? *häpen* trodde att fler skulle känna igen sig… Jag vill alltså kunna bemöta ett påhopp och inte bara lägga ner och sluta skriva för att slippa det "svåra".

Obs Obs: Dessutom startade jag tråden till allmän diskussion utifrån hur vi kommunicerar med varandra.  och redan här visar det sig tydligt hur knepigt det kan vara. 

Och Rita, jag tycker inte att du klampar på tår. Jag tycker att du uttrycker dig ödmjukt och som du själv påpekar ofta med en påminnelse om att det är din åsikt och ingen världssanning. Och det är förstås min åsikt ;)

#0 Det enda man ska är istort sätt att inte grovt förolämpa någon, men man ska ofta(om man ska övertyga någon) dra up saker som hädner en själv, och sedan förklara att "på mitt sätt slipper du det"

#12 men alla vet ju jag har rätt! :D
*harkla* Skämt åsido, jag forsöker iaf mitt bästa att få fram min mening utan att ducka ner andra i samma sekund. :)

#11 alla kan ha några snabba sekunder. Eller timmar för den saks skuld :) Det mästa går att ursäkta för alla tror nog jag och inget fel med iver ;)

*och här hoppar jag in i diskussionsdiskussionen med båda fötterna*

Det jag tycker är viktigt vid diskussion är att alla (både jag och de jag diskuterar med) hela tiden håller i minnet att ingen sanning är universell. Min sanning är min, din sanning är din, jag kan tala utifrån mitt och du utifrån ditt. Det som gör mig vansinnig är när diskussionspartnern ignorerar det jag säger. Vederbörande får gärna tycka att jag pratar smörja, men vederbörande måste ta mig humhum notera vad jag sagt!

Hur många gånger råkar man inte ut för att en person säger "Men det finns ingen anledning att reagera så!" när man reagerat på något vederbörande sagt? Det är nog min definition på den ultimata nedlåtenheten. För tacka f-n för att det finns anledning, annars hade jag ju inte gjort det!

#15 ursäkta att jag skrattar men.. "måste ta mig humum"… hehehehe den var klockren! :D räddade min dag! :D

#15

Jag håller såå med dig i ditt sista stycke…

#12 Eftersom jag startat en liknande tråd (en tråd om hur man skriver konstruktiva inlägg) inne på Relationer, så känner jag att det är ett ämne som är högaktuellt, i alla fall för mig.

Jag vet det är svårt att hålla sina känslor utanför när man skriver, och framför allt, att hålla sina känslor utanför när man läser. Man tolkar och misstolkar.

Men jag ska erkänna att jag kan bli irriterad om någon gör ett mycket provokativt inlägg, där det är uppenbart för alla och envar som läser, att inläggsskribenten är tyken och dryg, och i nästa inlägg så skriver densamma att de har blivit missförstådda.

Alltså, man skriver hur dumt man vill, personer reagerar negativt och ger svar på tal, då kan man i nästa inlägg säga att man blev missförstådd. "Missförstånd händer ju så lätt på nätet". Det köper jag inte riktigt.

Och precis som du, Hoppfull, så vill jag också lära mig att bättre bemöta påhopp. Och själv bli bättre på att skriva vettiga svar. =)

I en diskussion tycker jag det viktigaste är att man respekterar varann.  Man behöver inte tycka lika, ( det är ju det som är diskussionen) men respektera att man har olika uppfattningar och åsikter. Alltså inga "slag under bältet" eller personangrepp. Eller, det värsta jag vet, att nån skall försöka "övertala" mig att "detta är rätt och att jag har fel", blää..

Jag tycker det är skitkul att diskutera oliktänkande saker NÄR det sker i en positiv anda, jag är öppen för det mesta, att lyssna på vad den andra har att säga och hur den upplever.

#19 Det är precis det jag skriver om här.

#20 Jag har nu läst det du skrivit. Ja, när man försöker frälsa eller omvända den andra, då är det inte längre en diskussion för mig, då är det ett "maktkrig" om vem som har rätt eller fel. Det håller jag med dig om. Då kan jag lika gärna avsluta den "diskussionen". Ger mig ingenting..

Nej, det handlar ju inte om vem som har rätt eller fel, utan om att lufta sina åsikter. Var och en har sin sanning (som Gronstedt skrev om här) Det jag tycker är ju mina åsikter och min sanning, inte sagt att det är rätt för andra. (och sen kan man ju ändra sig under diskussionens gång,beroende på vad..) Vad är rätt och vad är fel?  

Den bästa diskussionen för mig slutar med att man är ense om att vara "oense" utan att bli ovänner och med respekten för oliktänkandet.

Och sen detta med dessa oseriöst skapade nicknamn som kommer in för att enbart ifrågasätta och sabotera som du skrev om, ignorera dom anser jag! Ju mer man svarar dom desto mer näring får dom.. Den energin lägger jag hellre på nåt annat.

#20 Tack för detta givande info.

det var en intressant tråd att läsa.

insåg nu att det kan vara en viss skillnad mellan diskussion och argumentation, även om de kan gå ihop mycket.

jag älskar att argumentera, brukar försöka låta bli det ofta, för folk kan lätt ta det personligt(jag med) men det är så kul! när man argumenterar så är man ju ute efter att visa att ens egen teori stämmer. och då vill man ju omvända andra. bra att jag hållt mej borta från argumentation hittils, ska fortsätta med det.

ja, den sanningen kan jag hålla med om, alla alla har sina egna sanningar. för alla uppfattar ju världen olika, och har olika upplevelser. upplever jag att någon hoppar på mig så måste den eventuella påhopparen acceptera och respektera det, och kanske komma med en ursäkt.

men tycker oxå att det borde vara mer ok med konflikter. konflikter är en del av livet. konflikter i sig behöver inte vara negativa alltid. svenskar är aldeles för konflikträdda ;-)

Men diskussioner och argumentationer är ju inte samma sak som konflikter. Om man skriver respektfullt och inte personligt blir det sällan så.

#24 Vad är syftet med denna tråd? Vad är det du vill ha hjälp med?

Jag har skrivit om det i flera av mina inlägg, och tydligt i #12… trodde jag i alla fall

Ja det har du sagt men det är otydligt för mig när jag ger dig info om vad du kan förändra samt en länk.

Hur har du tolkat mitt inlägg i #9?

Nu har du nog tappat bort mig GitteL. För nu förstår jag inte vad du menar? 

Om jag blir påhoppad av andra människor utan anledning, vilket händer mig, vill jag kunna hantera den situationen på ett bra sätt. Jag pratar om äkta påhopp, inte att jag inbillar mig pga känslomässiga knutar utan riktiga, medvetna påhopp. Jag vill inte acceptera att bli påhoppad oavsett om jag far illa av det eller ej. Utan jag vill finna verktyg för hur man agerar, rent praktiskt och verbalt i en sådan situation. Jag sökte inte specifikt just din kunskap GitteL utan ställde frågan helt öppet och allmänt till alla här.

Hur löser ni andra sådana situationer? Jag vill inte använda mig av att tiga och jag vill inte heller bli arg och skälla.

#28

Jag försöker att vara lagom spydig tillbaks och sedan lämnar jag sidan… eller blir tyst. Barnsligt va. Jag blir nog egentligen mest arg på mig själv för att min kommunikation inte går fram och att mitt sätt att formulera mig tryter . Då sticker jag. Fast då är jag ju forloraren… det inser jag.

Jag tror att jag förstår hur du menar men jag är absolut inte den rätte att ge råd eftersom jag själv beter mig så orationellt.

#28 Jag förstår precis vad du menar Hoppfull. Det är tyvärr så att folk "hoppar på" än den ena, än den andra med elaka kommentarer. Det förekommer lite varstans inom iFokus på olika sidor. Det händer mig ibland och jag ser tydligt när det händer andra också. Jag har personligen ibland försökt stötta den som blivit påhoppad, men det har inte hjälpt. Tyvärr tror jag inte att man kan göra något alls åt den som fått ett horn i sidan till en. Jag skulle tro att tonen blev en annan om man träffades öga mot öga, men gömd bakom ett nicknamn kan vissa få "både horn och svans".

Diskussionsforum kan vara intressanta och mycket givande, men baksidan är att man får vara beredd på att bli sårad och kränkt också.  

#29 Ja, det känns frustrerande när det man skriver inte når fram. Men det är inte säkert att det beror på att du formulerat dig felaktigt. Det kan bero på att den som svarar taggigt inte gillade det du skrev. Men någon förlorare för att man lämnar en diskussion som inte leder någon vart tycker jag inte att man är.

Kram på er! /Yvonne

Intressant!

När det gäller mig och just den biten med att bli påhoppad så blir jag det även irl. Jag är övertygad om att det är en läxa jag måste lära mig eftersom det händer gång på gång. Jag har ägnat timmar åt att analysera om det beror på mig och jag har i samtal med andra kommit fram till att det gör det inte. Däremot så vet jag ju att min oförmåga att försvara mig kommer ur min dåliga självkänsla och det är här jag behöver hitta framkomliga vägar.

Jag tror oxå som du Yvonne, påhopp behöver inte alls bero på att man själv uttryckt sig "fel". En del tar alla chanser att få mästra och andra reagerar utan att vara påhoppade. Jag tycker bara att man förlorar på att lämna en diskussion om man gjort det "med svansen mellan benen" för att man inte klarade att stå upp för sig själv.

#31 Jag förstår helt vad du menar, att man lätt vill tolka det som att den som lämnar diskussionen är den som har "förlorat" den. Men samtidigt måste man nog tro och hoppas att alla som läser tråden kan märka vem som är dryg och mästrande, och det är snarare den personen som folk tycker mindre om och lär sig att undvika.

Jag tycker det är en svår balansgång, men det är väl som vår käre DrPhil säger - välj dina strider.

Vissa gånger får man nog bara bita ihop och räkna till tio. Sen får man gå vidare och göra nåt annat. Dumma inlägg brukar tala för sig själv.

Sen måste jag tillägga att jag tycker din tråd är intressant! Det är alltid bra att få flera personers åsikter om saker, för det är spännande att lära sig om hur andra resonerar och känner.

#0 Kommunikation är intressant det håller jag med om och hur vi kommunicerar med varandra också.Jag brukar försöka skriva så att det är tydligt att jag bara framför mina personliga tankar.Om då någon svarar på det sätt du beskrev så tolkar jag det inte bokstavligt i första hand utan tänker mig att det bara är den personens sätt att skriva och jag försöker ta fasta på det som är väsentligtoch bortse från resten.Om någon fortsätter i samma stil trots att jag fortsätter vara saklig då lämnar jag gärna för det är lönlöst att fortsätta diskutera då (personangrepp och sådant menar jag).

#31 Men…att stå upp för sig själv är väl inte lika med att vinna diskussioner?Förresten tycker jag det är att stå upp för sig själv om man har styrkan att lämna en diskussion som inte leder nånstans eller bara får en att må dåligt eller där motparten inte lyssnar.

För mig är det iaf så att om någon skulle "hoppa på" mig så försöker jag först reda ut saken (som troligen och oftast brukar vara nåt missförstånd) och om det inte går av någon anledning då lämnar jag det därhän (då har jag gjort vad jag kan och nöjer mig med det).

Jag tror också på att vi alla råkar ut för saker som vi behöver lära oss något av,vad det är frågan om här kommer du att få reda på när det är dags,jag tror vissa saker måste få komma av sig självt (ungefär om när man glömt var man lagt en sak,ger upp när man inte kommer på det och se,så fort man slappnade av så kom minnet tillbaka).

Så kloka ni är  Det är ju helt sant SharpMissy att även andra kan se hur saker uppkommer och därmed kan förstå varför man slutar argumentera. Att välja sina strider måste jag definitivt bli ännu bättre på.

Jag tror att det är viktigt att kommunicera kring kommunikation. Det är så pass knepigt, och att lyssna på hur andra resonerar berikar den egna kunskapen och förmågan. Det tycker jag är det allra bästa med den här typen av forum, man kan lägga ut en tråd och få till sig massor av kunskaper och livserfarenhet som man sen kan plocka ut det man själv känner passar för just mig.

#33 det är förstås helt sant att stå upp för sig själv inte är liktydigt med att "vinna" en diskussion. Men jag vet inte riktigt om det var "vinna" jag menade. Jag ser väl inte riktigt diskussioner som något man vinner. En diskussion för mig är ett intellektuellt utbyte där man respektfullt försöker lyssna och lära av varandra. Där man ställer frågor istället för att tolka in saker och dra egna slutsatser om den andre. Det andra är ju egentligen bara "ordbajseri" där någon försöker frälsa mig och/eller förlöjliga mina åsikter och framställa mig som okunnig eller så, som jag ser det.

Men jag vill verkligen kunna försvara mig när jag blir oskyldigt påhoppad… fast det kanske är så att det inte behöver betyda verbalt. Jag tror oxå att du storAnnette har helt rätt i att saker måste få komma av sig själv när det är dags, men om man upprepat utsätts för påhopp och man inte klarar att hantera det bra utan mår väldigt dåligt av det så måste man medvetet skaffa sig verktyg tills man kommit så långt så att det löser sig av sig självt.

Blev häpen när jag öppnade sidan och såg vilka inlägg som kommit. Först vill jag säga att du Hoppfull är ärlig och erkänner att du ska arbeta med din självkänsla. Det behöver vi alla inkl jag själv.

Jag lade mina inlägg på is eftersom jag vet att det finns mycket klokt folk som kan göra inlägg om hur de tänker och gör. Det var ju ditt behov och viljan av brainstorming.

Det är SÅ svårt med kommunikation. Det storAnette skriver är det jag fick lära mig när jag haft alla mina "jobbiga" diskussioner med min familj och även andra. Jag gjorde som du Hoppfull, analyserade och pratade med folk hur jag skall göra för att undvika alla dessa diskussioner som inte ledde någonstans. Jo att jag gick hem och mådde dåligt. Det enda jag tänkte på var ju hur skall jag göra så att de skall förstå mig. Arg, ledsen, besviken och framförallt min självkänsla blev lägre och lägre.

Det gick inte så isället fick jag analysera mig själv vad jag kan göra åt det. Hur kan jag bli en bättre lyssnare? Hur kan jag ge motparten respons? Vad är det min motpartner vill i denna diskussion? Jag fick lära mig själv att undvika och sluta argumentera och gå in i försvar. Släppte det och det är då mirakel sker. Allt löstes upp.

Det krävdes av mig själv en distans och som i #33 att det löser sig. Allt tar sin tid. Numera går jag inte in i diskussioner för det ger mig ingenting och även idag kommer reaktioner när jag råkar säga något som jag tycker. Då känner jag att jag behöver lära mig vara tyst och välja vad jag säger till vissa personer.

Tacksam för att jag lär mig av min familj och jag ser det som en gåva att jag utvecklas genom alla mina möten.

#31 + 34: Jag tycker inte heller diskussioner är någotn man "vinner" eller förlorar - eller borde inte vara det. I idealfallet får alla föra fram hur just man själv ser på det diskuterade, och kanske alla också kan ta till sig av andras sätt att se och tänka, så alla blir lite klokare än de var förut. Men det går alldeles för ofta prestige i det och olika deltagare måste ha RÄTT i stället.

Jag tror dock också att en del människor har något slags osynlig stämpel i pannan, vilken säger till alla andra att den här personen pratar swahili baklänges och går inte att begripa. Många kvinnor råkar ut för det i sammanhang där de ska tala inför en grupp män - gruppen begriper inte ett ord förrän någon av männen tar till orda och säger precis samma sak; då är det plötsligt begripligt, därför att det kommer från "rätt" källa. En del av oss råkar ut för det samma nästan vilket sällskap vi än är i.

Somliga är av någon anlednling "off" - kanske av en liknande anledning som somliga blir mobbade?

#34 Du skrev "…om man upprepat utsätts för påhopp och man inte klarar att hantera det bra utan mår väldigt dåligt av det…".Då tänker jag spontant att du kanske vistas i en omgivning som inte passar dig.

I vissa lägen är det gamla ordspråket bra "bättre fly än illa fäkta" det är vad jag menar med att stå upp för sig själv,alltså att se till att man mår bra/inte mår dåligt.Det tycker jag är viktigare än att delta i somliga diskussioner (fastän om det är mycket påhopp är det inte längre diskussioner anser jag).

#36 Det du skriver om kvinnor i grupper med många män handlar om härskartekniker.Tyvärr existerar detta fenomen och det drabbar inte bara kvinnor,det förekommer lite överallt bl a där folk blir mobbade.Jag ser det inte som att den som blir utsatt (kvinna,mobbingoffer,annan) har någon osynlig stämpel i pannan utan det måste vara frågan om att förövare och offer känner igen varann på det omedvetna planet (ungefärligen).

#37: Jag tror inte att det enbart handlar om traditionella härskartekniker. Härskartekniker tror jag är mycket mer (om också inte helt) medvetet, och används i situationer där det finns faktisk eller upplevd prestige att vinna eller förlora.

Det jag talar om är mycket mer grundläggande. Somliga människor utsätts oftare än andra, det är något hos oss som gör folk till förövare. Samma människor skulle inte utöva sina härskartekniker mot andra, men när de får syn på oss inträffar en reaktion i reptilhjärnan på dem. Något hos oss lockar fram förövaren i den andra.

Min tro är att det är "ensamvargstämpeln" som syns. Ensamvargar är alltid ett hot mot grupper och individer som inte är helt stabila i sin egen roll. En individ som inte behöver gruppen är ett hot mot den.

Jag håller helt med Gronstedt! Människor som har behov av att dominera har oxå näsa för vilka de lättast kan dominera. De ger sig ytterst sällan på sådan man inte klarar att mästra och därför är vi några stycken som oftare än andra blir utsatta. I mitt fall handlar det i stor utsträckning om så simpla saker som udda åsikter (som gör mig oberoende av gruppen som Gronstedt säger)och förhållandevis hög kunskapsnivå. Människor som vill dominera gillar inte personer som kan mycket, går de att trycka till gör man det snabbt!

När det gäller omgivningen jag vistas i så kan jag berätta att det först av handlar om: min mamma, min storasyster, min pappa, båda mina svärföräldrar, min svägerska, min bästa väninnas man m. fl. Med andra ord personer man inte helt lätt avstår ifrån att träffa (jag har gjort och gör det med flera av dem). Jag måste således skaffa mig verktyg för att klara att försvara mig när jag träffar dem.

#38,39 Det var just det jag menade - förövare och offer känner igen varandra omedvetet.

Usch,det är verkligen otrevligt (eller hemskt beroende på vad och hur) när de närmaste gör så,som det verkar från mitt ovetande håll och med det lilla jag läst,att de hackar på dig.Mitt bästa tips till dig är att stärka dig själv på alla sätt du kan och har så lite som möjligt med dem att göra under tiden.

Kramar till er båda. 

PS:Jag tror tyvärr att härskartekniker används både omedvetet och medvetet.Oftast omedvetet skulle jag tippa.DS.

Jag är benägen att hålla med i det du skriver Gronstedt!

Tror personligen inte heller att det är exakt samma fenomen som vid härskartekninker (även om det har sina likheter) utan jag tror tyvärr att detta är något som är svårare att sätta fingret på… (därmed inte sagt att härskartekniker inte är djupt gående, men är enligt min tolkning väldifinierad och används som en medveten strategi i vissa utvalda situationer mot specifikt utvaldt objekt eller grupp!)

Det inte är ovanligt att en del personer som utsätts för mobbning utsätts på nytt, trots en ny miljö omgivna av nya personer och vad som utlöser det är inte lätt att förstå…

Kanske är det ensamvargen som lockar till detta kanske inte…

Kanske är det som Anette skriver,

"det måste vara frågan om att förövare och offer känner igen varann på det omedvetna planet (ungefärligen)."

Tyvärr vet vi ju inte säkert hur det förhåller sig, men jag är övertygad om att mycket lidanden kunnat undvikas om vi visste!

Jag håller helt med dig storAnnette!

Det är precis det jag gör (försöker)… stärker mig alltså, bland annat genom att lyssna på alla era kloka tankar och råd här. När man pratar om saker blir de oftast mera tydliga i sin utformning och därför lättare att hantera och bryta.

Jag tror absolut att härskarteknik används både omedvetet och medvetet, min undran är (åtminestone som en del av detta) varför jag undermedvetet dras till människor med sådana behov. Jag kan förstå med hjärnan att det handlar om att de liknar de som fanns runt mig under min uppväxt, de som skulle varit min trygghet. Men varför jag fortfarande gör det när jag blivit mera medveten om det är mera konstigt. Antagligen kommer även det att upphöra när jag kommit så långt så att tekniken inte biter på mig längre :)

#42 Åh,det är jag säker på att du kommer att klara!Du ser skillnaden mellan att förstå med hjärnan och med hela dig och det är en bra början.För mig var det iaf så att det var något som sa "klick" då jag plötsligt fick klarhet i saker (ja flera gånger och olika saker).

Jag tror iaf att det mesta kommer när man är mogen för det,om man verkligen önskar en ändring för egen del (så länge man önskar att andra ska ändras är läget hopplöst skriver det fast jag sett att du inser det för andra som råkar läsa kanske det är viktigt).

Lycka till alla medmänniskor!

#42 Åh, jag trodde att du menade att du blev påhoppad på sajten enbart. Tänkte aldrig på att du menade i vardagen också. Ja, ordspråket säger ju att släkten är värst, så någon mer måste ha råkat ut för samma sak. Hoppas att du står på dig. Önskar dig lycka till!

Tack! Jag försöker stå på mig… om ingen annan redan står på mig förstås (fniss, skämt!).

Jag lär mig ju sakta men säkert att bemöta dem, men vissa är svårare än andra. Jag är även en person som har lite svårt med sociala koder som är underförstådda och klarar inte att läsa av sådant som försiggår under ytan. Jag behöver klara och tydliga besked och samtal som inte bluddrar iväg, utan har en tydlig riktning.

Min mamma har jag lärt mig att ignorera, hon får inte igång mig längre och även om det kokar inuti av återhållen vrede när hon uttalar sig riktigt nedsättande om saker jag verkligen gillar (vilket hon vet) så säger jag bara -jaha… osv. Så det SKA gå. Dessutom går det bättre med alla er här som är så kloka och har så många tips och råd om hur man kan hantera "dumskallar" :)

#45 Åh,jag hoppas för din skull att den dagen kommer då du kan säga till din mamma (och andra) "jag blir ledsen när jag hör dig säga så".Ibland är vi människor så tanklösa,ibland är vi även elaka med flit.Jag tror faktiskt att du blir ledsen,inte arg för det hon/de säger utan mer för att de säger det.

Tänk såhär (om du inte redan gjort det) - de kanske inte vet/förstår att jag blir ledsen när de säger så.Sen kan du försöka tala om det och se om de ändrar sig.

Jag har skrivit upprepade brev till henne… (hon bor över 100 mil bort) så nog vet hon alltid! Antagligen är det därför jag blir arg, förut blev jag oerhört sårad och ledsen men nu blir jag arg över hennes medvetna nonchalans! Visserligen kan det ha ändrat sig lite nu, vi hade en "dust" per brev precis innan jul där jag sa ifrån på skarpen att hon måste visa mig respekt för mina åsikter eftersom jag gör det med hennes, och efter det har hon faktiskt legat lågt… ännu så länge ;)

#46: Min erfarenhet är att om man är så dum att man säger "jag blir ledsen när jag hör dig säga så" till en sådan person, så klappar vederbörande i sina små händer och ökar tempot och grovleken på påhoppen. Först kanske personen låtsas - eller till och med är - medkännande och ångerköpt, men nästa gång situationen upprepas öser den på mer. Gärna med en skojig liten knorr, till exempel att först säga något kränkande och sedan göra en avsidesreplik till auditoriet: "Fast så får man inte säga till Grönstedt, för då blir Grönstedt ledsen, för det har Grönstedt berättat för mig!" och sedan byta samtalsämne innan man hinner reagera.

Men låt oss tro att alla inte är sådana .

Huvudet på spiken igen Gronstedt (är du snickare eller ;)!! Att blotta sina svagheter för sådana härskartyper är att gräva sin egen grav!

Men som sagt låt oss inte tro att alla är sådana (särskilt inte min mamma… trots att hon iaf varit sådan det vet jag!)

#47-49 Men vad är det för saker ni menar?Typerna alltså?Hur klarar andra i omgivningen av dessa undrar jag?De verkar iaf inte vara bra för den som är känslig.Härskar de över alla?Eller struntar de andra i dom?

För min del tror jag iaf på att vara öppen med vad jag känner.Om sedan andra väljer att fortsätta med vissa saker tar jag avstånd från det helt enkelt,i värsta fall träffar jag inte personen alls.Ibland kan det vara bäst så,för att alla förtjänar att må bra.Att bli ledsen,arg osv är inte tecken på svaghet utan helt normalt.

PS:Jag hade en morbror som tyranniserade sina föräldrar och sina syskon…jag fattade aldrig varför de lät honom fortsätta.DS.

En del struntar nog i dem och en del blir inte utsatta. Men jag har exempelvis haft sådana chefer och då är det knepigt att undvika dem. Men som jag sagt tidigare tror jag att de kommit in i mitt liv för att jag ska få en möjlighet att förändra mig så att jag klarar av att hantera detta.

#51 Ja,du får tuffa till dig!Du hade väl en hund som daimon så du får kanske lära dig skälla om de inte förstår svenska!

Jag har inga svaga punkter, för jag har inga hemligheter mot andra, och dom svaga punkter jag har vet alla om, och det gör att ingen kan använda dom:p Man ska alltid blotta dom för sin värsta fiende, men man ska dölja sin styrka=)

Ni är otroliga på att skriva alla här som uttryckt sig i ord. Har följt era inlägg och beundrar ert mod och även styrkan att kunna ge för att stötta.

Känslor, erfarenheter, mod, ärlighet, styrka, öppenhet, beröm, frågor, förståelse och respekt.

Kram på er underbara medlemmar.

#53 Där sa du nåt riktigt klokt!

#52 hm, ja det kanske är precis det jag behöver den stora "farliga" hunden till, smart sagt ;)

#50: Det är ju just det, en del blir utsatta, andra inte. Du kanske inte hör till dem som har den där stämpeln? De flesta människor inordnar sig i ständigt flytande hierarkier inom varje gruppering de hamnar i, så rangstiden blir aldrig synlig. Men så finns vi som inte ser var vi ska hamna, och som inte tydligt är placerbara - vi ensamvargar som hotar gruppens balans hos flockdjuret homo sapiens.

Det är inte frågan om att visa svaghet eller inte, det är frågan om att ge verktyg. Stryk får man, det är bara frågan om man ska vara dum nog att sätta en piska i handen på den som slår.

Ett väldigt tydligt exempel på gruppdynamik: En ny person anställdes i gruppen där jag jobbat i tio år. Vederbörande hatade mig vid första anblicken och skapade, genom att själv vara en ledarpersonlighet, en mycket hätsk och otrevlig stämning. Jag är mindre känslig än förr, så jag vek inte undan, och det hela blev mer och mer konfronterande.  Vederbörande är medioker på det jag gör, och jag är mycket bra på det jag gör. Det att jag är bäst på det jag gör borde ge en hög rang inom gruppen, men jag är oförmögen att socialt inta den plats denna rang berättigar till, vilket gör mig till ett hot mot gruppens stabilitet.

Så blev vederbörande förflyttad till projektledningen.  Vederbörande är en mycket bra projektledare, medan jag inte har minsta intresse av att vara projektledare. Nu existerar vi i OLIKA grupper, där vi inte konkurrerar. Vi hatar fortfarande varandra rent instinktivt, men nu behöver det inte påverka vårt samarbete, eftersom vi båda är tillräckligt duktiga och tillräckligt smarta för att vara professionella.

Utom i det läge där vi kommer varandra så nära att min oplacerbarhet är ett hot mot den som bara är nästan säker på sin höga rang inom gruppen.

Jaa, jag är ju inte (här ska det stå inne) på samma linje som du Gronstedt. Alltså att det är något med oss som inte inordnar oss i hierarkin. Jag känner igen det så himla väl! Det är något som de flesta i en grupp reagerar på. De finns en dansk forskare som studerat detta, han heter Sverre Lysgaard och tittade just på kollektiva beenden på arbetsplatser. Han har en terori om hur grupper straffar sådana som inte inordnar sig under gruppens sociala regelverk. Boken heter Arbeiderkollektivet för den som är intresserad!

#58: Sku de va "inte" eller "inne" ?

inne… förstås…

#58 Hej Hoppfull! ;) I den här diskussionen så kommer jag genast att tänka på nåt som jag lärde mig när jag läste ämnet kommunikation: Det finns nåt man kallar "Härskartekniker", och dom går ut på just det du beskriver, att man skall trycka ner någon person - i en diskussion, eller på en arbetsplats, i skolan ja kort sagt överallt i samhället där människor skall samarbeta eller umgås i kollektiv.

Dom här härskarteknikerna går kort ut på att antingen förlöjliga personen, osynliggöra den, negligera den, belägga den med skuld/skam. Man använder alltså olika sätt för att "frysa ut" någon som man upplever obekväm eller avvikande. Det här är vanligare än man tror, och det är väldigt svårt att upptäcka eftersom just dessa tekniker går ut på att "linda in" elakheterna.

Jo så långt är jag med Inga-Lena  det är hur man skyddar sig eller klarar att säga ifrån som jag behöver hjälp med. Fick du lära dig det med så du har några konkreta tips? Precis som du beskriver och som Gronstedt säger så handlar det om oss som är udda, annorlunda, avvikare… Varför kan man inte få bara vara den man är kan man undra.

#62 Vet inte riktigt vad du menar med "skydda sig" men tänker såhär:

Första steget måste vara att bli fullt medveten om vad som händer,alltså både vad den/de andra och man själv gör och upplever.

Andra steget borde då vara att fundera om man vill ändra på sitt beteende och hur man upplever dessa situationer.

Tredje steget måste bli att bestämma om man vill ändra något eller inte.

Om man vill ändra något är det dags att börja.(tror du är här nu)

Slutligen - för att klara att säga ifrån tror jag det behövs kraft och den finns inuti oss själva bara vi vågar ta fram den.Ibland krävs det att man får distans till person/problem/sak för att se lösningen,då man får ett annat perspektiv.

Med skydda sig menar jag just att skydda sig. För vem vill bli som Inga-Lena beskriver: förlöjligad, osynliggjord, negligerad eller skuld/skambelagd?

Eftersom det är tekniker som används utan att den som blir utsatt gjort något, alltså helt oprovocerat och därmed helt oväntat, så behöver man som jag ser det lära sig att just skydda sig. Jag vet oxå att det finns konkreta verktyg för hur man bryter den här typen av härskartekniker… men jag kan dem inte!

#64: Det sitter tyvärr väldigt mycket i den egna inre säkerheten. Den syns utåt och får dem att ge sig, kanske utan att de ens är medvetna om det.

Personen jag skrev om i #57 brukade ofta leda in samtalet vid fikabordet på saker h*n visste skulle ge utrymme för pikar. Till exempel vikt och diet. Eller fråga bordet runt vad man tyckte om den senaste smala kulturfilmen, för att kunna se VÄLDIGT förvånad ut när jag inte sett den. Eller fråga bordet runt vilken bok man läst senast, för att kunna sitta tyst några sekunder och sedan säga; "Koontz, det är väl - vad ska jag säga - jag menade, läser du inga riktiga böcker?"

Ni fattar stilen? I alla fall, en gång höll det på som vanligt om vikt. Det är bara det att chefen på avdelningen också är ganska mullig - men personen i fråga ville ju absolut inte angripa chefen. Jag såg det där och bollade hela tiden personens repliker vidare, så att chefen började ta vid sig. Personen måste h*n och försökte backa, trasslade in sig mer och mer och gjorde bort sig rätt rejält. Inte så att jag fick skrattarna på min sida, utan så att alla andra började tycka att h*n var taktlös som tog upp sådana samtalsämnen alls.

Någon gång har jag också lyckats vända det genom att vägra förstå piken. När piken kommer, tar man tag i den och säger "Nu förstår jag inte - hur menar du?" eller "Skulle du kunna fördjupa det där?". Titta troskyldigt vederbörande i ögonen och se allvarlig och intresserad ut. Då måste personen förklara och förklara, och till sist blir det tydligt för alla andra att vederbörande är ute efter att pika. Fast det funkar ju bara om man har publik .

Tyvärr är det förstås helt sant… men jag vet att det finns trick att använda samtidigt som man i och med dem blir säkrare.

Jag såg ett inslag i ett ungdomsprogram i tv för ett tag sedan (ok, typ något år sedan…) där man hade fejkat dylika situationer och sedan gav förslag på hur man kunde bemöta det för att avväpna de som stökar. Tråkigt nog kommer jag inte ihåg… får nog försöka leta reda på litteratur i argumentationsteknik och konflikthantering.

#62 Jag tror att det bästa sättet är att påtala dem. Man måste reagera när/om man känner sig orättvist behandlad. I och med att du säger ifrån så har du också visat omgivningen var du står, och att du inte accepterar att bli felaktigt/illa behandlad. Ofta går man undan såna gånger, anpassar sig och lider, men det finns ingen anledning att ge bränsle åt såna elakheter! Reagerar du inte, så vet ju inte heller dom som använder sig av dessa tekniker att dom gör fel. Men genom att genomskåda detta fega sätt att bemöta en människa, så blir du den som tar över taktpinnen.

Det handlar om respekt. Man måste respektera sig själv för att bli respekterad av andra. Sätta ner foten, kort o gott och visa var gränserna går.

Goa Hoppfull, det är viktigt att ta ett beslut och säga farväl till det förflutna. Det som händer med dig är att den lilla flickan (sårade barnet) reagerar när du möter din familj, Dina gamla erfarenheter. Det var då, det finns ej nu längre. När du känner denna "smärta" i magtrakten så kan du identifiera dig med att det är ju från den lilla Hoppfull. (osann tanke i nuet) där du kanske kände orättvisa, skuld, skam m.m Du som är klok som en bok vet också vad som ligger bakom deras beteende. *blink*

Då kommer du kunna hantera dina reaktioner på ett helt annat sätt. Det blir medvetet istället för omedvetet.

Ställ dig hela tiden dessa 3 frågor varje gång du möter dom. Vad vill jag? Vad känner jag? Vad behöver jag?

Lita på intuitionen och öva i alla möten. Känn efter innan du agerar.

Förlåt, förstå, acceptera och släpp det som varit. Det är då du kan börja lita på din intuition.

Kramar till dig.

Så sant så sant Gitte och Inga-Lena!

Visst är det den lilla tösen som står där stum, förvirrad och svarslös… Jag har varit i den situationen i så många sammanhang så ni anar inte. Där det lilla barnets känslor, företrädesvis av förvirring över varför man blir påhoppad helt utan anledning, slår till och tar över.

Jag tror att du är inne "på spåret" Gitte med att jag måste intellektuellt hinna reagera, helst före, men annars tillsammans med känslan som slår till. Jag har faktiskt i andra sammanhang fått sitta med ett skrivet papper som jag läst på samtidigt som jag pratat med personen ifråga för att inte gå i fällan igen s.a.s.

Jag tror även att det handlar om mönster, alltså att jag lockas att gå i fällan exempelvis med att fortsätta diskutera när jag borde känna av att personen ifråga bara är ute efter att sänka mig, och därför inte fortsätta diskutera. Men det händer lika ofta helt oprovocerat och då är det svårt att hinna med.

Jag önskar jag kunde sätta ner foten som du skriver Inga-Lena :) men när man är en hunsad och övergiven fyraåring i känslorna som slår till så blir man ganska svarslös… Vi kanske skulle starta en träningscirkel? :) Träna oss på att hantera påhopp och bemöta dem utan rädslor? Eller åtminstone jag skulle behöva det…

#69 - Har följt denna tråd med fascination, utan att ha kunnat ge något tips som håller i alla väder! Mycket intressant, eftersom jag själv med många jag känner är i samma situation - fast inte med så elaka människor i ens omgivning som du har Hoppfull.

Varför jag svarar nu *skratt* är för att jag tyckte ditt förslag på träningscirkel var så "spot on" på det jag kände inom mig - det är ju vad man behöver, trevliga människor som finns där för att hjälpa och stötta i träning på att inte vara försvarslös i intellektuella debatter (eller vad vi ska kalla det)!

Jag är gärna med i den cirkeln :-)

Kram Rickard

Vi får turas om att vara elaka, så vi har något att träna på !

Jaa typ så tänkte jag faktiskt… för att träna upp att observera och kunna hejda den där känslan i magen som kommer före alla kloka tankar och kunskaper.  

#72 Vilken utmaning, känner lite skräckblandad förtjusning inför en sån cirkel

Ja,det är en bra idé.Den måste då hållas på ett sätt så det verkligen finns en stor trygghet inom gruppen.Hur kan det göras?

Jag funderar oxå… jag är nog inte så bra vare sig på att attackera eller försvara mig så det vore sannerligen viktigt. Man får kanske ha "regler" som Time Out när man behöver hjälp och förslag på hur man kan göra… och så förstås Stopp om det blir för svårt… Men jag tror i så fall att det måste vara en privat grupp så att det inte kan komma in "troll" och bråka. Vad tycker ni andra om saken?

Jag tycker det låter som en bra idé med en privat grupp, där vi får träna på att både vara "rakt på sak" och mottagare av "attacker".

Jag tycker som ni andra att det behöver vara tydliga regler - med speciella "kommandon" som man använder för att det ska kännas tryggt för den som blir utsatt! Vi är ju här för att hjälpa varandra att hitta sätt att bryta det som sker… :-)

Gitte får ordna detta på något sätt med en sluten grupp - om ni andra är med på det, så får man ansöka till den på samma sätt som vi gjorde med hennes berättelse om sitt liv.

Min reflektion… vad tycker ni andra?

Kram Rickard

Det tycker jag låter bra även om jag blir svettig i handflatorna av blotta tanken… Men som sagt, jag MÅSTE lära mig och övning ger färdighet vet jag från andra situationer.

Hallå allihopa, så bra att ni är så kreativa ;-) Sluten grupp kan jag göra, inga problem. Vad skall tråden heta?

Spännande ;-)

En jättebra idé´. #77 Känner samma som dig, svettig i handflatorna, men en sån utmaning vill jag inte missa :)

Hur ska någon veta att man attackerar för att öva sig och inte på allvar?Egentligen tror jag en sån här sak fungerar bäst IRL men det vore intressant att prova så här också.

#80 Håller med dig, den tanken hade jag men tänkte ta upp det senare ;-) Vi kan ha cirkeln och stötta varandra när vi övar IRL med våra medmänniskor och med andra här inne där vi känt ngt. T.ex detta hände mig idag och jag klarade det eller detta gick ej och dessa känslor kom fram m.m.

Vad säger ni? Jag vet ju att ni spelar teater när ni skall vara "elaka" så då kommer inte mina riktiga reaktioner upp. ;-)

Ni kan ju alltid prova..

Jag tänker att vi får ha tydliga övningar, i alla fall i början. Typ att jag skriver en fråga till X:

X, tänk dig att vi tittar på TV, det handlar om en person som gör någonting som du tycker är klokt och bra. Nu säger jag föraktfullt: "Hur kan man vara så dum att man tror på det där dravlet" och sneglar på dig.

Så får X fundera hemma hos sig, känna efter vad som händer inuti och varför, och berätta det, så kan andra komma med tips. Ingen annan får svarta

Man vet ju att det är teater, men man kan ju utan vidare tänka sig hur det skulle vara om det var på riktigt.

Eller nä, jag vet inte, det blir kanske bara dumt?

Jag är nog lite inne på ditt spår Gronstedt, fast jag tänker i banorna att man bestämmer rakt av innan exempelvis att idag ska jag skriva en åsikt som X ska angripa och så turas vi om både att skriva, försvara oss, attackera och kommentera. Det måste vara en öppen debatt. Om jag skrivit en åsikt och X attackerat mig så försker jag försvara mig och avslutar med att jag ber om kommentarer samt talar om vad som hände inuti mig. Då kan alla i tråden säga; det där var bra men det där skulle du kunna uttryckt så här istället… eller du är för försiktig, ta i mer osv. Jag tror att vi måste börja ganska försiktigt eftersom det här sannolikt kan röra upp jobbiga känslor.

Fler tankar och förslag? Innan vi startar tråden behöver vi ju ha klara regler och stoppsignaler.

Kanske en tråd per övning (alltså trådar i en dold grupp)? Börja med åsikten, sedan attacken, sedan, när den attackerade säger sig vara färdig, kan kommentarerna komma in.

Känns lite fånigt … men kan nog vara nyttigt .

Mmm, jag kan nog tänka kommentarer fortlöpande med så att man kan spotta upp sig längst vägen :)