Förstår vad du menar - det är tyvärr ganska vanligt att man får sin tillit till andra människor stukad. För mig har det också varit så ibland, men jag lärde mig tidigt i tonåren att bättre dra sig undan frånmänniskorna och i stort sett bara umgås med familjen. Det ledde istället till ensamhet.

Sen började jag lära mig att umgås med okända människor och även om jag inte litade på dem så var de ändå en bra träning när det gällde att bredda tilliten igen.

Men det som funkade bäst var när jag accepterade mig som den jag var och inte bekymrade mig om vad andra tyckte om det! Då lärde jag mig också att ge människor som behövde hjälp något att själva jobba med - inte att lösa problemen åt dem.

Så mitt råd är att lära dig acceptera dig själv som den du är. Sen har du nog med dina egna problem utan att behöva hjälpa andra med deras. Till sist så ska du aldrig acceptera att någon annan använder dig på något negativt sätt - varken för din skull eller för den personens skull!

Lycka till och ta ett litet steg i taget när det gäller tilliten till andra!

\Rickard

Tack,

Det är väldigt jobbigt att inte kunna lita på någon, men jag hoppas att jag kan bygga upp detta med tiden!

Problemet med mig är ju just som jag säger att jag är för snäll, jag avskyr att se hur personer i min omgivning mår dåligt, så därför tar jag gärna på mig deras problem.. Jag har inställningen "Jag klara mig alltid, huvudsaken är att andra har det bra".. Kanske man borde satsa på att bli lite mer egoistisk (inte dumt menat)?

Håller med, det är svårt att lita på folk.. men jag litar på vissa 100%… faktiskt inte min tjej, utan en annan tjej, vilket är rätt roligt..

#3 - Jamen, det är samma sak för mig.. Jag kan inte lita på min pojkvän till 100% (tillsammans "seriöst" i några månader, känt varandra i drygt två år). Antar att detta är p.g.a. att jag har blivit "sänkt" i mina förra förhållanden, men jag vet inte.. :/

Jag frågade honom till och med en dag:
"Anser du att jag kan lita på dig till 100%?"
"Jaa, det tycker jag.. Varför undrar du?"
"Näe, du vet att jag inte litar på någon.."

Jag har alltså berättat för honom om alla gånger som jag har trott att jag kan lita på någon, men sedan har motsatsen bevisats.. Känns så grymt taskigt mot honom.. Han ställer upp för mig till 110% och många har sagt att han har förändrats sedan han började träffa mig, blivit mer sympatisk och stöttande eller hur man nu ska säga..

Men en sådan enkel sak som att han hälsar på lite släkt nu.. Jag går och funderar "Tänk om han träffar en tjej där.. Tänk om han gör något dumt.."

Egentligen så har jag inte någon som helst anledning till att tro att han skulle göra något sådant, men jag vet bara att jag har utsatts för just det där förut och då sjönk tilliten till folk ännu mer.. Men min nuvarande pojkvän hör av sig varje dag nu när han är borta, jag frågar ibland hur det är med tjejerna där runt omkring.. Om de är "på" (alltså stöter på) honom eller något sådant och han säger att det visst finns dem som vill vara med honom, men han vill inte vara med dem riktigt.. Han är inte en sådan som skulle göra något mot mig, han svär på Gud att han aldrig skulle göra någonting mot mig och om han någon gäng nämner Gud så är det säkert till 100%, det vet jag..

Men, jag har ju haft f.d. pojkvänner som har ljugit om grova saker och därför har jag så sjukt svårt att lita på folk, det känns bara så hemskt taskigt mot min nuvarande.. :/ Bara för att personer i mitt tidigare liv har bedragit mig så är jag ofta 100% uppmärksam och kan få ett sms från en av hans kompisar till att han träffar någon annan.. Det är helt sjukt, jag vet, men det är just det att jag har blivit utsatt för preciiiiiiis sådant innan.. =/

Usch, det är hemskt, men jag tänker inte sluta träffa folk bara för att jag har blivit utsatt så här.. =/

#4 förstår vad du mennar:(  men bara för att dom gör så, så ska jag bestämt visa att jag går att lita på i alla lägen! jag försöker ta bort mina dåliga sidor, men det är svårt när man är egentligen en genom ond person..

Hehe, det dumma med mig är bara det att jag vet att man inte ska lita på alla, men ändå så tror jag gott om alla.. :/ Svårt det där, jag kan inte tänka mig att han eller hon skulle göra något sådant, han/hon är ju verkligen inte en sådan person!! Sedan står man där en tid senare och har fått det bevisat för sig - tilliten till folk har minskat ännu mer..

Detta leder även till att jag blir osäker på mig själv, om alla är såhär mot mig - är det då något fel på mig? :/

nej, det är inget fel på dig! jag råkar ha en bra egenskap som hjälper mig mycket när jag väljer vänner och vilka jag litar på… lite empat aktigt.. så jag väljer vilka jag ska lita på och inte!

Ijin varför refererar du till dig själv som en ond person?

hehe, för om jag gör som jag djupast inne vill så är det inte snälla saker

#7 - Får man låna lite av den egenskapen? ;)

#10 skulle låna ut den om jag kunde!

intressant får mej att tänka

tack

#11 - Hihi, schysst!! ;)

Man skall inte lita på alla människor, det är min erfarenhet. Kanhända har jag umgåtts med fel sort, vad vet jag, men ofta känner man nästan direkt vilka människor som är att lita på. I nöden prövas vännen, är ett bra ordspråk, och stämmer det inte på den punkten så lägg energi på annat.

#14 Nä.. man kan utnyttja andra för egen vinning med:P

#15 Jo visst, var och en blir ju salig på sin tro, sa alltid min mormor..

#16 Ursh.. jag gillar inte mig själv..

#0 Detta är en obehaglig känsla för dig att inte lita på din pojkvän. Då skapar du ett avstånd när du tror på dina hjärnspöken. Då mår du dåligt och andra känner av detta avstånd.

Det som har hänt har hänt. Personen som du inte litade på då gjorde inte saker pga att du är du utan pga att han hade ett behov. Så gör vi alla i olika sammanhang. Saker gör vi utan att fundera att det kan skada andra.

Ta till dig det som Rickard skriver om att acceptera dig själv och prova släppa det som hänt med förståelse. Tillåt ingen att utnyttja dig. Det är du som bestämmer om de får göra det eller inte. Säg Nej jag vill inte. Du klarar det och fundera lite innan du säger ja till andra. Känn efter vad du vill, känner och behöver.

Var snäll mot dig själv

#17 Du skall inte vara så hård mot dig själv. Jag gillar dig och dina kommentarer, även om dom kan få mig att lyfta på ögonbrynen. ;) Du är lika bra som någon annan!

#19 Tack=) men om man inte är hård mot sig själv, vem ska man då kunna vara hård mot:P?

#20 - Jag ler när jag ser din kommentar, för hur väl känner jag inte igen mig i dig… :-)

Idag skulle jag säga (både till dig och mig själv): Måste man vara hård mot någon?

Som jag skrev tidigare så behöver man lära sig acceptera sig själv som den man är. Nästa steg är att acceptera andra som de dom är! När man kan det behöver man inte vara hård - då kan man se på både sig själv och andra med sann ödmjukhet…

Kram, Rickard

Jag tänker dok inte acceptera att jag gillar att se när folk skadar sig allvarligt, eller inte bry sig om någon dör…

#0: känner igen mej i det där att hela tiden tro att pojkvän är otrogen. jag är en otroligt svartsjuk människa, och har svårt med tillit. och tillit är ju något av det viktigaste som finns. tillit till allt, till livet, till människor, till sig själv, när man känner tillit kan man slappna av och fungera normalt… allt det kan inte jag då :P

jag tror att man måste ha tillit till att det kommer ordna sig även om folk sviker, för alla gör det, det är mänskligt. och har man tillit till sej själv så behöver man inte vara orolig.. kanske?

kom att tänka på lite som jag brukar tänka på när det gäller tillit, svamlade bort mej lite kanske ^^

Jag litar inte på någon annan än mig själv, och förlitar mig inte på någon annan än mig själv. MEN jag litar på mig själv och förlitar mig på mig själv. Det upplever jag absolut inte negativt.

#23 - Tack, joo, det där med pojkvännen är nog värst, men det som är mest hemskt är att han nog aldrig har gjort något mot mig egentligen, men ändå så har jag svårt där.. Egentligen så borde det vara tvärtom, han som inte borde lita på mig, för jag har (under mina perioder när jag var riktigt borta/nere) gjort mindre bra saker, som han dock vet om.. :/

#25 Om du är ärlig om dig själv mot andra så får du massor med tillit..

hörde nånstans att man förväntar sig samma saker av andra som man vet att man själv kanske gör. och det stämmer bra på mej iaf. jag har gjort saker jag skäms över, och gör jag det så kan ju alla andra göra det med.

och ska man klandra någon om nån gör något mot en, som man själv gjort. jag har varit otrogen en gång. ska jag då klandra någon om den personen är otrogen mot mig? har jag rätt till det? inte för att förtjänar det, utan för jag är inte bättre själv. sen om nån gör det för att hämnas är ju galet, men jag är inte rätt person att klaga.

samtidigt måste man ju kunna tro att andra är bättre än en själv :P

kom kanske lite ifrån ämnet tillit, och in på ämnet rätten att klaga på andra istället

ja, ärlig är viktigt att vara. så himla svårt bara.

#26 - Sant.. :)

#27 - Jo, precis.. Du har så rätt så!! Alltså, jag har väl gjort dumma saker, men dessa skedde redan innan vi var säkra på vad vi ville, han var inte heller helt 100% mot mig, men nu när vi har något seriöst så kan jag ändå känna "Tänk om.."-tankar, trots att ingen av oss skulle göra någonting fel!

jag tror jag måste göra något att skämmas över.. annars kommer jag stå stilll i utvecklingen..

Jag har ett boktips i ämnet, boken heter Behöver jag din kärlek? Hur du får all kärlek, bekräftelse och uppskattning du behöver, författaren heter Byron Katie. Den finns i pocket och kostar ca. 60 kronor. Läs den vänner, jag lovar att den kommer att förändra ert sätt att se på er själva och på andra,

Lycka till!

Ann

Tack för tipset det låter som en spännande och läsvärd bok

Jag är nog väldigt godtrogen. Tror alla om gott och visst har man åkt på en del bakslag där men jag försöker rycka på axlarna och se mig om efter annan bekantskap.

Jag tror att jag föredrar att vara godtrogen trots allt. Jag känner tillit till människor tills motsatsen bevisas och då är det upp till mig om jag vill gå vidare eller stanna och lida.

Nu pratar jag om människor runt omkring mig, vänner, arbetskamrater m.m. Gift har jag varit i 27 år.

Har aldrig tvivlat på min man heller. Han har dessutom arbetat utomlands långa perioder.

#30 Den vill jag läsa!

#32 Grattis! Varför gå omkring och oroa sig?  (OBS, jag lever inte som jag lär..)

Och till alla andra inlägg: Visst är det bra att denna sida finns?!

ha en bra dag!

Jag känner igen mig i det du skriver Juve. För mig har min godtrogenhet, med ständiga smällar som resultat, handlat om att jag slutade lyssna på min inre röst. I mitt sökande efter att bli omtyckt, var livrädd för att andra skulle tycka illa om mig eller bli arga på mig, så började jag i långsam takt utplåna mig själv. Genom att försöka vara alla till lags blev jag givetvis tvungen att stänga av alla varningssystem i kroppen, för kroppen är superintelligent och VET vilka vi ska akta oss för. Jag har arbetat i många år nu med att lära mig känna efter vad "magkänslan" säger. Den har varit såååå avstängd så jag klarar det fortfarande inte fullt ut! Men jag blir bättre och bättre i långsam takt. 

Alltså, för att sammanfatta detta inlägg ;) jag tror att din bristande tillit egentligen och ursprungligen är bristande tillit till dig själv. Och då menar jag just att lyssna på din inre röst och säga stopp när det inte känns bra.

#34 Klockrent.

 Tack!

#34 - Känner igen mig såååå bra där.. Tack!! :)

#34 Så rätt det du skriver.

#34 stämmer så himla bra!

Jag är nog också väldigt godtrogen *ler* Jag vill så gärna tro gott om alla. Och se det som är bra hos alla människor. Jag vill inte gå omkring och hela tiden vara misstänksam mot folk. Men så är jag lite kluven där också, efter smällar jag gått på då.

Men jag har bestämt mig för att fortsätta försöka fokusera på det som är bra. Och ta smällarna när de kommer OM de kommer.

Man behöver inte sluta fokusera på det som är bra. Man behöver bara lära sig att känna efter när det inte är bra och säga ifrån i tid, innan smällarna kommer. Jag tror fortfarande alltid gott om människor tills de visat något annat, men idag ödar jag inte fortsatt tid på dem när jag ser och känner att de inte är intresserade av att vara goa och omtänksamma tillbaka mot mig.

#40 och #41 Instämmer med er. Jag vill inte heller vara en sån person som går omkring och misstänker folk så har bestämt mig för att fortsätta tro gott jag också om alla men inte ge dom chanser i det oändliga om det visar sig att mitt första intryck inte stämmer. Det har jag gjort tidigare och precis som ni gått på ett och annat. Men det är för att jag stängt av allt som varit jag och glömt bort hur jag skulle göra för att lyssna på mig själv. Har börjat lära mig det nu igen, men det har tagit tid. Jag började stänga av redan när jag var4-5 år så det är klart att det tar lite tid att lära sig det igen då :)

Precis!! Det där känner jag igen mig supermycket! Och jag gör oxå så… alla måste få begå misstag men när det verkar som om misstagen snarare är regel än undantag, ja då är det dags att dra öronen åt sig… Jag var oxå 4-5 år och började i terapin när jag var 34 så det är klart att det krävs en del arbete ;)

#41 Hoppfull så sant! *ler* Känna efter hela tiden …..det gör jag. Däremot har jag just det problemet som vi pratat om förut med att säga ifrån i tid!!! Men jag jobbar på det hela tiden och är i alla fall medveten om det. Och jag tror att det är där det börjar, just att bli medveten om sina svagheter och brister.

Men som sagt det är något jag har jobbat med i många år och får fortfarande tänka på det hela tiden. Att säga ifrån i tid alltså.