Den personliga reaktionen, dvs den känslomässiga (även den allra minsta lilla reaktion) ger en signal om att det är något hos oss själva som vi bör bli medvetna om. Lättast är det att upptäcka de negativa, obekväma, känslomässiga reaktionerna.

För att må så bra som möjligt behöver man komma tillrätta med det inom sig själv som väcker reaktionen.

Sedan är det ju även skillnad på att reagera och överreagera. Om folk säger eller gör något dum så är det klart att man reagerar på det. Men sedan är det olika mellan individer hur vi reagerar på samma sak, en del reagerar med en axelryckning och ett "Jaha" medan andra river upp halva världen pga samma sak.

#1 Det är just så men det tar tid att inse detta och jag tror vi behöver möta människor och lära oss av alla om hur vi själva reagerar. Ibörjan skyllde jag på alla andra för det var mycket skönare för stunden. Blev arg och förbannad för de inte gjorde som jag ville eller vad jag förväntade mig av dom.

Jag insåg inte att jag själv skapade fram mina reaktioner pga det som jag upplevt som liten. Min begränsning då för att förstå detta var ju inte samma som när jag blev "vuxen" och vågade möta mina egna projektioner.

Allt tar sin tid och det är bra för jag tror att det vi inte fick se eller de speglingar som vi hade när vi var små tar vi med oss och efter det har vi eget ansvar att arbeta med detta.

I många år skyllde jag på mina föräldrar och insåg efter en lång tid att de gjorde sitt allra bästa då utifrån vad de kunde. De hade själv det enormt svårt som små så det var inte så konstigt att det blev en ond cirkel.

De lärde mig en hel del om vem jag är. Jag fick inte det jag ville ha utan fick det jag behövde för att utvecklas som människa.

Jag tycker att det är jättesvårt för jag tar mycket personligt. I morgon t.ex. ska jag ha ett möte med min chef…och jag tror redan nu att det är för att jag har gjort något fel… Sådant tar en massa energi. Jag vill ju verkligen att det ska vara något bra.

#4 Förstår hur du känner dig och så går vi runt tills en dag då vi inte orkar med det mer. Vad är dina talanger och styrkor?

Fokusera på det istället. Öva.

Jag låter kanske hård men jag har själv varit där och kan jag så kan du. Vi är lika värda.

#4

Jag kan känna igen det du beskriver. När man känner att man inte har full kontroll över en situation så är det just oroskänslan som brukar förstoras och man börjar föreställa sig (tänka och visualisera) allt hemskt som kan hända.

Det finns dock enkla och effektiva tekniker att använda sig av för att stoppa upp och vända tankarna (som påverkar känslorna). ´

En metod är att helt enkel säga/tänka STOPP! när du känner att dina tankar och känslor bär iväg bortom din kontroll. Här är det viktigt att avsikten är uppriktig. Dvs, det ska inte vara något litet halvhjärtat uttalat stopp för att du ska få se vad som händer, utan du ska verkligen mena det. STOPP!

Efter det kan du ägna dig åt vad som helst en stund. Diska, städa, stryka kläder eller ägna dig åt någon annan vardaglig syssla. (Aktiviteten, den fysiska sysselsättningen är det viktiga här. Om du sätter dig med en bok eller en kopp kaffe finns det risk för att du faller tillbaka i de negativa tankebanorna.) 

Sedan är du redo att fokusera på det som du vill ska hända. Du vet fortfarande inte vad det är som din chef vill prata med dig om MEN du kan föreställa dig att mötet mellan er blir det bästa tänkbara. Vad detta innebär för dig vet du bäst själv.

Du får gärna berätta (eller skicka mig ett pm) om du använde dig av tekniken och isf hur det gick att genomföra mötet.

Mötet gick bra. Jag fick till och med löneförhöjning med 3 kr i timmen. Och en blomma.  Vi pratade om att de skulle ta över mina timmar som kommunen tidigare hade ansvar för. Och det kändes skönt. Men det är ändå jobbigt att gå och må så dåligt inför varje möte. Särskilt när folk inte säger vad det handlar om innan… Men det är väl att peppa, peppa, peppa.

#8 Så roligt för dig. Så vad lärde du dig av detta ??

Vad kan du göra så du får veta vad mötet skall handla om eller annat som du önskar veta?

Ställer frågor för du har svaret själv…

# 9 Jag lärde mig att jag inte behöver ta våra möten så allvarligt, men samtidigt kunde chefen ju ha sagt att vad det gällde…och att vi skulle diskutera det.

Jag tar också ofta saker personligt när någon säger något till mig som kanske inte alls är riktat till mig som person men jag kan inte låta bli att få känslan av att jag gjort något fel.

Jag vet min självkänsla är låg och det är jobbigt att få den där klumpen i magen att man sagt och gjort något galet. Att man inte duger och att det jag säger är aldrig bra nog utan det finns ständigt någon som är bättre. I hela ens umgängeskrets känner man sig bara i skuggan av andra. I skuggan från de som har bättre ideer och smartare lösningar än vad jag kan komma fram till.

Ibland vill jag bara att någon sa vilken bra ide vi kör på den Kia och inte ha en massa tillägg vad som kan bli bättre. Kanske är jag oerhört sjävisk när jag skriver så men ibland vill man bara få lov att duga som man är. Det gör jag säkert ändå men det är känslan av att aldrig göra det som blir jobbig många gånger. Den känslan gör att jag lämnar inga ideer utan jag håller tyst och när jag väl har en ide och framför den så frågar jag alltid innan någon annan vad de tycker innan jag ska lägga fram det till den rätta personen. Då har jag redan fått den ändrad av den personen jag frågat så kan jag lägga fram en bra ide som egentligen inte var min från början…..

Röriga tankar jag vet. Vet inte ens om Ni hänger med. Skulle kunna skriva en bok om detta *Skratt*

Jag förstår precis hur du menar

jag suger up saker som jag inte är "skyldig" till, men o andra sidan är man ju skyldig till massor med saker, eftersom man Lät det hända…

Jag har lite svårt att hänga med i grundresonemanget. När man får personlig kritik ska man inte ta det personligt? Det är väl klart man ska ta det personligt om det rör ens person?

Hur man däremot reagerar och agerar utifrån detta är en annan sak. Man kan inte blanda äpplen och päron i resonemanget anser jag.

Man bör ju agera förnuftsmässigt, utöka sin förmåga att hantera kritik på ett konstruktivt sätt. Vara på så god fot med sig själv och sin person att man kan se problemet på ett så objektivt sätt som möjligt. Problemet är inte som jag ser det, att befogad kritik är svår att ta, det är ett större problem med kritik som man själv anser är obefogad. Att man inte är överens med den andra personen om vad felet är.

Att känna sig förorättad, att inte få upprättelse. Att andra ser på en med oblida ögon fast man vet att man inte gjort något fel, det är en jobbig känsla. Där handlar det inte om att rätta till misstagen med motparten, utan bara om att jag måste, för min egen psykiska hälsas skull, släppa taget om sådant som gör ont.

#14 Alla reaktioner är ngt vi behöver arbeta med. Läs Miguel Ruiz så förstår du mer. Fyra grundstenarna till ett bättre liv. Om du har intesse.

#15 Jag har ju läst en hel del av Ruíz, så intresse har jag ju. Som jag skriver så handlar det mer om att man måste lära sig att släppa saker, och gå vidare i sitt liv.

Jag reagerar inte så mycket på vad folk säger, så länge dom framför en kritik som är befogad. Då kan man tillsammans hitta en lösning som passar oss båda/alla. Det jag däremot kan reagera över, är när folk vidarebefordrar nåt som dom har konstruerat till deras egen sanning, alltså man har medvetet ändrat det jag sagt så att det låter elakt/idiotiskt när man vidarebefordrar det. Enbart för att jag skall framstå i en sämre dager. Och då går jag i taket - för några sekunder - för det är enbart elakt, och såna människor visar inget som helst intresse av att samarbeta! Sedan gör jag som du Sharp Missy, släpper det hela och ger blanka tusan i dessa personer i fortsättningen, för dom är inget att lita på.

jag reagerar massor på saker folk säger. är typisk sån som folk med dålig självkänsla är, sätter mej totalt i centrum.  

en pojkvän och jag hade en diskussion kring en sak som betyder mycket för mig, han argumenterade emot och jag reagerade starkt, kände mig påhoppad och så. men han menade ju inget illa. som sagt blev jag väldigt förbannad, och då reagerade han starkt, han tog det som att jag hatade honom. vilket jag såklart inte gör. :P

där tog vi båda saker väldigt personligt. var nära att det tog slut pga detta. men det gjorde det ändå en månad senare :P

jag agerar ofta väldigt oövertänkt om det är i en situation som sker här och nu. eller så kan jag försöka tänka efter och handla klokt, men jag hinner inte innan jag jag reagerar (oftast förbannad) jag kan räkna till 100 om det ska vara så. men det funkar nästan aldrig.

Mitt största problem är att hantera situationer där människor verkligen vill en "illa". Det kanske är ett starkt ord men i situationer där andra vill dominera och gärna tar till nedlåtande attityder och mästrande för att göra det. Personer som inte drar sig för att förlöjliga och sänka andra för att själva framstå som bättre, duktigare, mera kunniga och medvetna och som faktiskt skiter i hur mycket de klampar runt i andras känslor, sårar och kränker (och jo, jag vet att de gör det för att de inte är medvetna om saken och för att de inte kan något annat… men en del av dem jag mött har använt detta rent strategiskt och medvetet för att bana väg för sig själva med ett hånleende på läpparna).

Det här är en av mina största läxor och jag är övertygad om att jag dras till dem och de dras till mig av den anledningen. Jag har nämligen omgett mig av sådana personer i stort sett hela mitt liv. Jag har kommit en bit på väg… men är inte färdig med den processen ännu.

Om någon skäller på någon och jag vet att den personen inte har gjort något blir jag riktigt förbannad:p

 Sånt reagerar jag på, gör ni det med?

#20 - Självklart! Jag kanske inte skäller och gormar tillbaka, men jag reagerar definitivt på det. Minns en gång när jag själv blev utskälld för en sak - det är en av de få gånger (detta var kanske 10 år sen) jag har skällt tillbaka! Den milda person jag vanligtvis brukar vara blev ett lejon då :-)

#19: Jag kan inte komma ifrån att jag tycker att den enda rimliga reaktionen på sådana människors agerande är frejdig ilska. Vrede kan vara en mycket positiv och renande känsla, men den får liksom inte lov att finnas. I synnerhet inte hos kvinnor. De ska vara förstående och inkännande och allt vad det är, hur illa man än beter sig mot dem!

Vad skulle hända om Någon sade till de där nedlåtande, mästrande personerna något i stil med "Det där är så dj***a dumt så det tror du inte på själv en gång, sitt ned och sluta bre ut dig!"? På samma sätt som man borde säga till folk att som drar sexistiska eller rasistska skämt något i stil med "Det är ganska ynkligt att höra dig försöka kompensera dig med sådant skitsnack!".

Och hur skulle man någonsin våga säga något sådant? I stället för att bara mumla och gå undan som alltid …

#21 jag är jättesnäll och sen blir jag en riktig jävul:D

#23 - Ha, ha - det är bra att du har humör och det behövs ibland. Det gäller dock att använda det med förnuft, så att man inte alltid tänder till på alla cylindrarna.

Faktum är att ibland, särskilt när min sambo säger något kritiskt, så är det befriande att skratta istället för att själv bli arg! Det är en härlig känsla som man bara måste uppleva för att förstå hur skön den är…

Jo jag reagerar personligen, men det är vad jag gör det till, hur jag hanterar det i slutändan. Hur ont det än gör att höra eller uppleva saker från andra så uppskattar jag ärlighet och "raka rör"! 

Jag bemöter kritk genom att "ifrågasätta", jag vill veta varför så jag förstår, är det konstruktiv kritik så kan jag ta det till mig och därigenom förhoppningsvis förändra, för mig handlar det om att bli medveten. Att se det jag inte ser men som andra ser..

#24 jo jag vet^^ tänder till gör man bara på dom som förtjänar det=)

ja, absolut att man måste bli ilsken när det behövs. det är en naturlig och nödvändig känsla. bara man själv inte kör över massvis av människor på vägen så. man ska reagera på saker som är fel, tycker jag. gärna starkt, så folk märker, och andra vågar reagera. så att man kan förändra världen ;)

 visst Gronstedt, problemet är att de människorna jag refererar till släpper ingen inpå sig. Om jag blir arg så stärker det dem snarare och de kan le tillbaka och säga ojdå, det var visst en öm punkt, du vet väl att sådant man stör sig på hos andra egentligen är sidor hos sig själv man inte bearbetat. Jag brukar beskriva dessa personer som att de satt sig i ett glashus och allt man säger till dem studsar tillbaka till/på mig! De är oerhört skickliga på att använda härskartekniker som inte går att komma åt och jag behöver lära mig en metod att hantera detta.

Eftersom de oftast inte säger saker rakt ut utan underförstått kan de alltid komma undan med att man missförstått om man konfronterar dem, och deras andra metod är ju att bara lägga över allt på mig och mina känslor. Jag vet ju att det här är en metod som gör att man kan säga taskiga saker, mästra och ge sig på folk utan att behöva ta ansvar för det man säger… och jag måste lära mig att hantera det.

#28 hoho.. sånna människor är roliga=) jag avskyr såndana personer och lyckas alltid träffa såna.. dok blir dom förbannade när jag skäller mer på dom än vad dom gör på mig:D

Finns ett smart sätt. Ta inte åt dig. Va iskall.

 jo Ijin, det är väl dit jag vill komma… men är inte där ännu… tyvärr!

Nu har jag reagerat över något!

Jag följer därför rådet som jag såg att någon av er andra skrev tidigare…(minns ej om det var i denna tråden)..

Jag andas och räknar till 10

Reser mig från datorn och går helt sonika en sväng med hunden för att fundera igenom min reaktion och de känslor den för med sig,

#31 - Härligt Citronmelissen :-)

Precis så där skulle jag också behöva göra ibland och faktum är att jag har lovat mig själv i år att göra det (tänka efter varför jag reagerar som jag gör) när jag blir arg på något eller någon.

Ilska är den bästa av känslor=)

man kan få mycket gjort med ilska har jag märkt. viss ilska är väldigt befriande.

ja, promenader är bäst. efter ca 20 minuter (har jag för mej) så tar ju gåendet över det dåliga humöret och så kommer man hem gladare än någonsin, borde göra så oftare. men glömmer alltid…

#28: Nej, det är just det, det måste framföras på ett sådant sätt att personen i fråga själv förlorar ansiktet inför gruppen, och JAG får skrattarna på min sida. I wish! Det är ju inte som om jag var särskilt bra på att få till det …

 för min del skulle det räcka med att kunna säga ifrån och slippa känna sig förnedrad… Jag tänker oxå att de som gör så måste vara oerhört rädda som hela tiden använder andra som sköldar för att osynliggöra sina egna tillkortakommanden. För åtminstone för mig så händer detta oftast när det blir genomskinligt att de inte har stöd för sina argument, när folk har slängt ur sig något som om det var fakta fast det bara var deras egen åsikt. De känner att de är på väg att bli avslöjade och flyttar därför fokus till någon annan… fegt men oerhört effektivt!

# 36

"Jag tänker oxå att de som gör så måste vara oerhört rädda som hela tiden använder andra som sköldar för att osynliggöra sina egna tillkortakommanden"

Jag har liknande tankegångar! Under årens lopp har jag många gånger upptäckt att de som skriker högst inte alltid är samma person som har bäst självkänsla!

Min teori är att de uppträder som de gör för att de av någon anledning känner sig hotade och osäkra. Det behöver inte nödvändigtvis vara något hos mig de reagerar för utan det kan lika gärna vara situationen i sig eller något annat som får dem att agera som de gör!

När jag tänker så släpper mina egna försvar och jag kan "släppa" det som sker med tanken att personen i fråga förmodligen mår sämre än jag eftersom den känner behovet av att hävda sig.

För mig är det en befrielse att kunna välja min "strider" de gånger jag trots allt tar dem för det tar av energin…

 - Energi- som jag så gärna vill använda till annat!

#28,36 På vilka sätt säger du ifrån?

Som andra skrivit så är det enda som hjälper i dessa lägen att man inte känner sig förnedrad dvs att man inte tar på sig det som den/de andra försöker lägga på en.Det är en sak att någon vill ge,en hel annan sak om jag tar emot (man får säga/tacka nej!).

Några bra fraser att använda kan vara; 

Oj,tycker du det?Menar du det?Hur menar du?

Dessa fraser "ger tillbaka" det sagda till den som sagt det eller hur jag nu ska beskriva det,fråga om du undrar hur jag menar.Testa också att betona/inte betona olika ord i fraserna så ser du intressanta saker!

:) det är ju säga ifrån jag inte kan… jag blir liksom helt mållös när jag blir påhoppad mitt i ett samtal kring något tillsynes helt oladdat. Trots att jag sitter med kunskap och skulle kunna platta till personen ifråga så att den trillade av stolen så blir jag totalt stum.

Det handlar såklart om mina känslor och jag tror att jag blir ett litent litet barn som blir förnedrat utan att förstå vad som händer. Och när detta hänt är det redan försent… Personen ifråga ler sitt hånleende och får mig att framstå som en okunnig korkskalle!

#39: Oaj! Nu skriver du om mig igen …

Fast jag upplever det allt mindre ofta, faktiskt.

Vad skönt, hur har du kommit dit?

Fast det handlar om att bli trygg i sig själv va?

#39 Usch,vilka typer dem skulle jag vilja träffa .Näe,skämt åsido skulle jag inte alls vilja umgås med dom och det skulle de märka så de skulle troligen tycka detsamma.

Aha,du blir stum - då är det förstås svårt att säga ifrån.Nog har det hänt mig med men inte så ofta som det verkar för dig.Av det du skriver verkar det som om du skulle behöva skaffa dig något annat sätt (näven i bordet t ex) att säga ifrån på.

Sen tror jag att du behöver stärka dig själv så att du ger ditt vuxna jag huvudrollen i dessa lägen.Tror du kan träna på andra än de närmaste,de är svårast!

Är ni flera personer vid dessa tillfällen eller bara två?Om ni bara är två borde det gå något lättare att få igång en dialog.

Precis så är det! Den vuxna i mig måste stanna kvar och det handlar om att hinna före den betingade känslomässiga reflexen som slår till. Jag har haft en hel rad sådana så jag vet att det går att övervinna :) Men då fick jag göra precis som du säger och som jag själv och varit inne på, skaffa konkreta verktyg (typ näven i bordet) och så våga slänga sig ut och använda dem.

Vi kan vara både två och flera men jag känner mig faktiskt tryggare när det är fler "vittnen" med som kan se och höra vad som sägs. Men jag är jättetacksam för att få prata om det så här. Bara att ni lyssnar och att jag formulerar och får fleras erfarenheter och kunskaper gör massor för mig!

Tack ska ni ha allihop! Och fortsätt skriv! :)

#41: Jo, det gör det, men jag var inte riktigt medveten om vägen medan jag gick den, eller i alla fall började gå den. I september 2006 tog jag en prova-på-lektion på en nyöppnad ridskola. Jag hade då inte ridit på 18 år, även om jag var van ryttare innan dess.

Jag var rädd så jag skakade innan jag gick dit. Den där speciella igelkottskräcken för att synas (besläktad kanske med rädslan för att göra bort sig, men det är själva det att synas/märkas/noteras man är rädd för). Skräcken för att inte vara bäst. Skräcken för att hela drömmen om att kunna fungera (jag hade under en tid känt mig friskare än på länge, men jag har många års värksyndrom bakom (peppar peppar) mig) skulle visa sig vara falsk. Skräcken … tja, ni vet.

Men jag gick dit. Jag satt som en mus i ett hörn tills det var dags, "min" häst hade gått lektionen innan och var sadlad. Jag fick kava och kravla en lång stund för att komma ombord på hästen (tack och lov att det finns en pall att kliva på - de har förstått att en del inte är så alldeles spänstiga ). De första stegen hade jag världens svindel. Men det föll på plats. Jag blev så andfådd att jag fick stanna efter några varv i trav. Kräket vägrade galoppera mer än några meter med mig. Jag trillade omkull när jag satt av. När jag skulle hem höll jag på att köra av vägen för att jag var så slut att jag inte kunde få upp foten på kopplingen.

Och jag gick tillbaka nästa vecka! Då fick jag sadla och tränsa. Jag kände inte igen tränstypen, så jag frågade (JAG! FRÅGADE!) en tjej hur det skulle sitta. Den här hästen var högre och det slutade med att en fick hålla hästen, en fick hålla emot i bortre stigbygeln och en fick skjuta på där bak för att jag skulle komma upp. Jag var ohyggligt förödmjukad och ville bara försvinna, men jag slog igen de där järndörrarna bakom mig och satt kvar i sadeln. Den gamla känslan för hästen kom tillbaka och hästen kom på tygel i alla fall några minuter.

När den värsta träningsvärken släppt tränade jag på en stege i trädgården på att häva mig upp. Jag anmälde mig till en månads lektioner på prov, för att se om min kropp skulle klara det. Jag klarade provlektionerna och anmälde mig till lektion varje vecka. Efter ett tag gick jag upp till 6 lektioner i månaden. Och någonstans längs vägen slutade jag vara rädd. Jag började prata med de andra. Började skämta. Slutade önska att jag inte syntes. Kunde ta lärarens kritik. Kunde börja verkligen lära mig, i stället för att begära att jag skulle vara perfekt eller försvinna.

Efter några månader kom jag hem till min Significant Other och sade "Det är konstigt när man hamnar i ett sådant här helt nytt sammanhang - de verkar inte veta att jag är en paria. Fast de kommer väl på det snart." Fast de har inte kommit på det än. Inte någon av dem, fast jag bytt grupp några gånger och alltså träffat flera tiotal nya människor. Så någonstans längs vägen försvann - eller i alla fall bleknade - den där stämpeln i min panna. Och den verkar vara blekare även i mina gamla vanliga sammanhang. Personer som tidigare helt instinktivt lagt på ett hånflin när jag öppnat flabben låter mig faktiskt prata färdigt ibland … Så något viktigt har hänt, men jag vet inte riktigt hur och var längs vägen det hände. Och förresten tror jag det händer fortfarande.

Tack själv Hoppfull för denna tråd som har lett till en mycket givande och intressant diskussion som jag med stor behållning tagit del av!

# 44 Oj, vilken styrka, jag blir varm i hjärtat och lite småglad när jag läser dina inlägg kanske för att de påminner om så mycket… och för att jag känner hoppet komma!

Men ojojoj vilket imponerande mod och vilken viljestyrka!! Att fortsätta trots att det enklaste hade varit att kravla tillbaka och gömma sig någonstans eller hur?

Jag tror att även en del i min låga självkänsla kommer ur att jag är sådär halvt om halvt kasserad av samhället. Jag blev sjuk (utmattad i ordets värsta bemärkelse) i början av -02 innan dess hade jag varit gravid samtidigt som jag hade arbetat på en arbetsplats där en f.d. kollega och vän blev min arbetsledare. Hans personlighet förändrades i den rollen och han utsatte mig för extremt svår mobbing, den blev så allvarlig så att jag fick en propp i moderkakan, bebisen slutade växa i magen och barnmorskan förbjöd mig att gå tillbaka till jobbet. Bebisen togs med akutsnitt (hon var pytteliten 2005g men fullt frisk och är en enorm källa till glädje idag :) och min stressnivå (och därmed mitt blodtryck) steg till extrema höjder. Läkarna sa att det var ren och skär tur att jag inte fått en hjärnblödning.

Jag gick tillbaka till jobbet mycket snabbt och med mycket högt blodtryck. Mobbingen fortsatte och i slutet av det ettåriga projektet var jag en totalt knäckt människa och sökte själv samtalshjälp inom psykiatrin. Jag mötte då min fantastiska psykiater som ville sjukskriva mig omedelbart. Tyvärr klarade inte vår ekonomiska situation av att en skulle vara föräldraledig och den andra sjukskriven så jag fick vänta med att bli sjuk(!!!). Efter en tid började jag plugga på heltid och en dryg termin senare rasade jag fullständigt.

Nu sex år senare är jag välutbildad, arbetslös, sjukskriven och utslängd ur a-kassan. Kroppen vägrar hämta sig och jag har kraft och energi max någon timme/dag.

Att hamna i den situationen att man "blir värdelös" i samhällets ögon är oerhört förnedrande i sig. När sedan kroppen inte svarar alls blir det med åren som passerar allt svårare att hitta mod och kraft till själva livet. Jag har fått sluta med alla mina fritidsintressen (jag tränade massor och gick och dansade afrikanskt förr) eftersom jag inte ens orkar med det allra mest nödvändiga längre.  

Min dröm är att få så pass mycket energi så att jag klarar att ha ett jobb, åtminstone på deltid, så att jag får ett socialt sammanhang. Det skulle verkligen betyda massor för mig!

#43 Ja,det är bra att få ventilera olika saker med andra.Jättebra att kunna göra det här om man inte råkar ha någon i sin närhet som vill eller har tid och lust.

#44 Härligt att läsa.Det som händer är att du blir starkare och
starkare och det känner "de andra" alltså "nedtryckarna eller energitjuvarna".

Att det fungerade för mig, att det så att säga blev ett genombrott, beror helt på att hästarna fyllde en så viktig plats i mitt liv. Jag släppte ridningen av olika skäl för länge sedan, och har inte fattat hur mycket jag saknade det. Inte bara ridningen, även om den gjort underverk för min kropp (), men framförallt hästarna.

Hästumgänge - ridning, markarbete, hästskötsel och stallskötsel är de enda träningformer jag aldrig letat ursäkter för att slippa . Det spelar ingen roll hur ont jag har eller hur trött jag är eller hur mycket det regnar - jag längtar till stallet. Jag önskar alla att hitta en sådan meningsfull syssla, den fyller verkligen ett hål jag inte visste att jag hade i min själ!

#47 Vi skrev visst samtidigt.

Jag har också varit där,att bli utförsäkrad och utanför arbetslivet men det var pga en dotters sjukdom/handikapp.I början kändes det hemskt men efter ett tag kände jag att det var bra,jag hade innan försökt det omöjliga nämligen att låtsas söka arbete som jag ändå inte kunde ta,det var bättre att starta om från scratch så att säga.För mig blev resultatet att jag fick tid och kraft (är frisk själv till skillnad från dig) att se till att dottern fick hjälp och på så vis fick jag själv ett bättre liv inklusive arbete.

Oj,det viktigaste först är en bra regel och då måste du sätta hälsan och orken först nu och så kommer resten sedan.

#49 Djur är underbara på många sätt,för mig är det katter som gäller!Och mitt "andningshål" är att läsa,det ger mig mycket.

Jovisst, vet bara inte vart den orken ska komma ifrån… men jag försöker tänka som så att jag ska ta det i rätt ordning den här gången och långsamt ta mig tillbaka. Men så länge jag inte ens har energi till det allra nödvändigaste så är ju allt omöjligt.

Hoppfull, just nu är det mycket nog om du orkar sitta å glo. Det är så mycket som måste hända "bakom kulisserna" innan det blir någon ork kvar att orka med.

*håller på dig*

Du får börja med det nödvändiga då,det räcker bra.

(för mig var det lättare att få ork,var inte sjuk själv)

Tack tack, ni är så otroligt gulliga!

Gronstedt, du har antagligen (kanske?) rätt… eftersom jag varit hyperaktiv hela mitt liv så känns det som om livet är slut när jag har fått ge upp allt som är kul, allt socialt och allt annat med i stort sett. Känns inte som jag finns riktigt längre utan mera som om jag står eller snarare ligger och vilar medan livet passerar i expressfart och jag kan bara se på pga hälsan.

Usch, det nödvändiga är ju skittrist! Vem vill sitta isolerad, utan socialt liv, utan inkomst och vara nöjd med att orka duscha typ?