Intressant. Kul att du vill dela med dig. 

Jag kan uppleva något liknande i många sådana sammanhang där man vill ingå i en grupp kring något samlat intresse, dock är jag nog inte lika driven som du är, utan försöker mest "smälta in". För min del handlar det ofta om att jag bjuder för lite på mig själv, jag blir för "konform" för rädd för att inte passa in så jag går den säkra vägen och gör vad jag tror behagar de andra i gruppen. Det slutar ofta med att jag blir låst i ett visst sätt att vara, ett visst sätt att bemöta andra vilket är svårt att bryta då människor då följaktligen behandlar mig utefter hur de ärt känna mig. Då blir jag ofta både främmande för mig själv som främmande inför andra, tröttnar och börjar istället störa mig och känna att det mest tar massa energi. Vanligtvis knyter jag också kontakten och känner mig nöjd med att jag gjort en "erfarenhet", men ser inte röken av de människor jag mött och framförallt så håler jag mig undan från gruppen. 

Jag är idag dock en ganska ensam människa utan några direkta grupper att tillhöra. Det är visst delvis för att jag inte tror på flockbeteende rent generellt och trivs rätt bra med det rent intellektuellt. Ibland kan jag dock känna mig ensam, utan sammanhang, även om jag lever i ett jättebra förhållande, har släkt och några vänner. Jag saknar att ha en grupp att tillhöra, där jag känner att jag kan banda mig in utan att vara rädd för att bryta. 

🙂

Hej,
Intressanta tankar du har! Och jag har gått i samma sits, faktiskt ända till i höstas.
Som människa vill man alltid söka sig till likasinnade, folk som delar intressen och åsikter och oftast finner man ingen riktig ro förrän man gjort det.

Jag har hoppas från intresse till intresse, fördjupat mig i alla möjliga ämnen. Provat på allt som fallit mig in för att hitta den gemenskapen utanför familjekretsen.

När jag var barn var vi med i Jehovas Vittnen, där var samhörigheten så kvävande att man kände sig betraktad hela tiden, man var liksom under lupp jämt. Där trivdes jag med mina jämnåriga, men inte med resten av församlingen. Mamma valde att lämna dem bakom sig när jag var i tonåren och jag var både sorgsen, vilsen och lättad.

När jag väl flyttade hemifrån köpte vi en iller och då var illerträffar en hit, men där var du varken välkommen eller ansedd som kunnig. Mååååånga djurägare jag råkat ut för har miljoner åsikter om skötsel och det blev bara tråkigt av det hela.

Jag många fler intressen som smyckestillverkning, brodering mm..men där fann jag heller inte inspiration eller intressant folk.

Nu är det i stallet och på danslektionerna jag känner mig hemma. Jag hoppas det varar några år, för vi har så kul ihop i stallet. Men allteftersom man själv ändrar sig så ändras ens intressen, man ska bara aldrig sluta jaga dem och prova på allt man kan!