Tidigare fanns det en tråd på Familjeliv om en pojke som skrämde andra ungar och enligt mamman spelade det ingen som helst roll hur mycket de än sa till honom om att skärpa sig. Tråden finns inte längre kvar och därför kan jag inte längre diskutera i den. Därför startar jag en ny här och det jag framför allt tänker på är att även om jag inte känner pojken ifråga förstår jag att det måste vara rejält frustrerande för honom med föräldrarnas ständiga ilska och irritation som riktades emot honom hela tiden. Han fick inte känna att han var accepterad någonstans och det är frustrerande. Det vet jag själv som har atypisk autism. Om han inte klarar av att vistas bland andra människor ska han så klart inte göra det. Det är alldeles självklart, men eftersom det inte syns på honom vilka svårigheter han har kan de vara svåra att upptäcka. om han inte förstår sociala koder blir det heller inte lätt för honom att veta hur han ska bete sig.
Just på släktkalas eller andra liknande träffar där man är många tillsammans är de sociala koderna så fruktansvärt viktiga. Släktkalas är extra komplicerade eftersom alla är så finklädda och hela atmosfären bygger på att man ska kunna uppföra sig ordentligt. Om man då har ett handikapp som gör att man inte kan det blir det extra svårt eftersom man dels uppfattas som konstig och dessutom stämplas föräldrarna som dåliga föräldrar som inte har förmågan att hålla ordning på sitt barn.
Tänk dig själv hur du skulle känna dig om du hela tiden blev betraktad som ett problem. Det tror jag inte att du heller skulle gilla. Nu vet jag inte vad du (mamman som startade tråden) hette. Du skrev tråden anonymt, men vi kan kalla dig för Eva. Tänk dig in i och känn efter hur du verkligen skulle uppfatta eller snarare uppleva det här:
- Eva! Evaaa! Eeevaaa!
När du till sist vänder dig om står din väninna Lena där och säger att u måste komma för att hon behöver prata med dig. hon tjatar på dig och frågar om du lyssnar eftersom du verkligen måste göra det. Sedan säger hon att hon inte tror att du ska besvära Staffan (som vi kan låtsas att du pratade med). Du ska inte hålla på med att tjafsa för mycket om Fångarna på Fortet eftersom han inte gillar det och dessutom gillar han inte dig. Om någon ropar på mig så där tänker jag genast att det måste vara riktigt synd om den personen om inte har förmågan att skaffa ig ett liv!
Eftersom autistiska personer har svårt för den sociala biten på grund av att de inte kan tolka sociala koder på ett korrekt sätt flyr de in i en egen värld där deras speciella intresse är deras allt. Det heter ju att autistiska personer drar sig undan och jag tycker inte att det är så konstigt när jag tänker efter. jag har själv atypisk autism och jag har svårt för att tolka sociala koder, men jag har kommit överens med mig själv om att det inte bara har med autismen att göra. Jag ser väldigt illa och det gör att om någon kod eller gest som jag inte ser missar jag det just därför.
Jag har problem med att jag väldigt gärna vill berätta saker och det uppfattades som väldigt jobbigt. Jag fick ofta höra att jag inte skulle tjafsa om det ena eller det andra eftersom ingen tyckte om det. Nu skriver jag väldigt mycket och får utlopp för mitt behov av att berätta därigenom. Det känns verkligen underbart,  men innan jag hade kommit så långt med mig själv var mitt liv ett helvete eftersom jag inte visste vad jag skulle göra av allt som ingen annan ville lyssna på.