Annons:
Etikettpersonligt-om-oss-själva
Läst 1092 ggr
[QASIK]
1/21/20, 9:13 PM

Kvicksand av invant beteende- hur komma loss?

Bild 1. Klicka för att öppna i full storlek.

Idag hade jag ett timlångt samtal med min underbart kaotiska mamma. Vi pratade om hennes samliv, om hur det kom sig att det blev som det blev och hur det kommer sig att hon aldrig fullföljde något av sina hundratal kliv från mannen hon varit med i drygt 40 år.

Jag var aningen brutal mot henne, när jag sa att hon stannade med honom pga skuld och skamkänslor över en otrohetsaffär mot min pappa, som resulterade i en syster för mig.

Vi barn har bett henne i hela vårt liv att lämna honom, för att få ett liv fyllt med harmoni och äkta kärlek från en värdig man. Men var gång hon lämnade, tog det inte mer än en vecka innan hans tårar drog tillbaka henne.

De är idag båda gamla och allvarligt sjuka. Så nu vill hon inte lämna honom för att man inte gör så mot en gammal sjuk make.

Jag påpekade att hon kanske lyckas leva kanske i upp till 30 år till, att hon borde leva sina år på det vis hon önskar och förtjänar. Jag påpekade att hon behöver förlåta sig själv och lämna skamkänslorna.
Hon vill, men hon vet inte hur. Och var gång man föreslår något, så kontrar hon olyckligt med, enligt mig, otillräckliga exempel på varför det inte är möjligt.

Jag tror att min underbara mamma är fast i en kvicksand av invant beteende. Det kanske började med skuld och skam, men nu är det mer vana och trygghet i det som ändå är.

Efter denna berättelse om min mamma, är jag nu nyfiken på hur det är med er andra.

Är det någon som känner igen sig själv? Eller en närstående?

Är det någon som har varit så men tagit sig loss från denna kvicksand?

Skriv gärna och berätta.🙂

Annons:
[rore]
1/23/20, 2:03 PM
#1

Hej Quasik! Den kvicksand som var och en av oss skapar och lever i. Är också var och ens ansvar att ta sig ur. Att be om hjälp/råd för någon annans räkning är ganska meningslöst. Eftersom var och en av oss har ansvar för vårt eget liv. Jag förstår din oro och önskan. Jag respekterar din fråga men nu kommer det en krass fråga direkt riktad till dig och den är inte illa menad: Kan det vara så att du själv sitter fast i medberoendets kvicksand och har gått vilse i dig själv, i viljan att rädda din mamma?

[QASIK]
1/23/20, 3:50 PM
#2

Hej Rore

Jag tror att mitt inlägg tolkas på annat sätt än avsett. Jag skrev en reflektion och ville mer höra andras historier, att man delar med sig av de egna erfarenheterna om man vill. 
Jag ber inte om hjälp för någonting…. mer än till högre makter så att min stundande flytt går smidigt. 😃

Jag är lite dålig på att korrekturläsa de egna texterna, men jag läser igenom den nu och kollar hur jag kan omformulera mig. 

Tack för att du skrev som du gjorde, för annars hade jag aldrig upptäckt den bristen i texten.

[QASIK]
1/23/20, 3:53 PM
#3

Så, nu hoppas jag att texten inte misstolkas.

[rore]
1/23/20, 4:26 PM
#4

Kanske är det så att vi skriver som vi gör efter där vi är oavsett vem som skriver. Och kanske är det så att det texterna väcker i oss *när vi läser* mer handlar om var vi är. * Var jag är* i detta fallet. Speglingar osv. Behöver inte alls vara *fel skrivet* av dig mao.

Wizbot
2/13/20, 3:16 AM
#5

Mitt förhållande var inte i närheten av lika långt som din mammas och involverade inte heller barn men här är min story. I över tre år var jag bunden till en man som jag försökte lämna redan efter några månader. Det var ingen jag någonsin skulle satt mig i en relation med från första början i vanliga fall men han råkade finnas där när allt gick åt helvete och det tog slut med min stora kärlek på ett traumatiskt sätt. Just då var det skönt med någon som inte lät mig prata, för jag ville helst inte prata. Just då var det skönt med någon som inte kändes fantastisk för jag själv kände mig fruktansvärd. Osv. Men eftersom månaderna gick kände jag mer och mer att det bara gjorde det värre för mig hur han behandlade mig. Min omgivning reagerade mer och mer. Och jag försökte lämna honom. Gång på gång. Varje gång trakasserade och manipulerade han mig att komma tillbaka. Om jag blockerade honom dök han upp utanför mitt fönster och skrek så att mina grannar blev störda. Han var elak, nedlåtande, arg. Visade aldrig någon uppskattning men hoppade på mig för allt. Svek mig på så många sätt. Ljög och hittade på saker. Bråkade konstant (aldrig bråkat med något annat ex). Kontrollerade mig på många plan. Lyssnade inte på vad jag sa, kunde be mig sluta prata för att jag ändå var så ointressant att han inte lyssnade. Nedervärderade mina intressen, mitt plugg och mitt liv. Ville sällan röra vid mig och då han ville det var det bara på hans villkor. Han kunde vara hotfull, förstöra mina saker osv. Verkligen bröt ner mig. Jag blev mer och mer isolerad för att han blev svartsjuk och aggressiv när jag umgicks med andra. Även när jag umgicks med min familj. Min ekonomi blev katastrofal för att han lånade pengar och krävde att jag skulle bjuda på mat men aldrig någonsin betalade tillbaka (ligger fortfarande minst 50.000 back på honom). De två första åren gick jag på CSN och han hade ett välbetalt jobb men hans pengar gick mest till alkohol och skit så han levde i min plånbok. Jag ljög för min anhöriga om att vi gjort slut för att de var så oroade för mig och jag kände att jag inte kunde fortsätta plåga dem. Jag kände mig så instängd, som att det enda sättet jag kunde komma bort från honom skulle vara att ta mitt liv. Jag försökte också genom att ta en överdos av lugnande och smärtstillande tabletter och drog en påse över huvudet. Jag hade dock inte lyckats täta den ordentligt och är tack och lov kvar. I början av förra året fick jag ett nytt jobb som gav mig ett sammanhang, bröt min isolering och gav mig mer och mer självförtroende. Jag fick i somras en hund, som dessutom inte gillade honom utan försökte skydda mig mot honom. Jag lyckades få det att gå längre och längre mellan att vi hördes av och sågs. Och med stärkt motivation om att han fan inte fick komma iväg en för mitt fantastiska jobb (vilket han försökte) eller stressa min hund så lyckades jag till slut bryta. Han har fortsatt försöka men jag har varit hård och ofta elakt ärlig och han verkar förstå mer och mer att jag inte kommer bli hans igen. Jag vill inte ha fler missbrukare i mitt liv och han skulle aldrig välja mig över alkoholen och rökat. Det är han också medveten om. Vi hörs ibland för han vill vara vänner men även på den nivån fuckar han upp och sviker och mina utbrott verkar göra det mindre attraktivt för honom att försöka. Planerar att flytta från stan inom ett år och då hoppas jag att han släppt helt. Kombinationen av det traumatiska uppbrottet med min stora kärlek och detta har dock gjort att jag är en sorglig blek version av den jag varit. Jag har blivit introvert, trött, seg, tråkig, mindre intelligent, saknar all självkänsla och sexlust och känner att jag aldrig någonsin vill ens dejta någon igen. Jag har ingen livslust. Den jag var är död och det är mest ett skal med autopilot kvar. Men jag slipper i alla fall den aktiva plågan han stod för. Och jag har pengar över som jag kan spara ihop till ett eget hus.

[QASIK]
2/13/20, 8:21 PM
#6

Har jag förstått rätt att ni nu inte längre bor ihop men han håller på fortfarande?

Annons:
Wizbot
2/13/20, 10:28 PM
#7

#6 Ja, han har någon besatt idé av att vi är gjorda för varandra. Mest för att han verkar tro att "vi är lika dåliga". Vilket jag inte förstår vad han får ifrån. Jag har ambitioner, arbetsmoral osv vilket han inte har. Men han verkar grunda det på att jag i min depression inte orkade städa så mycket och förut rökte en massa braj för att stå ut med honom. (Är rökfri utan problem sen ett halvår och dricker knappt, men klarade inte av understimuleringen och kränkningarna av honom nykter förut). Jag vet inte varför men har haft rätt många män som blivit besatta av mig och inte kunnat släppa mig. Jag tror det är för att jag är väldigt moderlig och hjälpsam så de blir övertygade om att jag ska bli deras "räddning" :(

[QASIK]
2/14/20, 12:48 PM
#8

Jag tror att man sänder omedvetna signaler om vad man tycker om sig själv och hur pass man orkar med sig själv. Det är ibland lättare att ta tag i andras problem än de egna. Så du har nog rätt i att de kan se dig som en moderlig figur.
Det kan låta konstigt, men jag tycker att du ska låta bli att vara hjälpsam ett tag. Sen skulle jag föreslå t.ex EMDR-terapi. Den är relativt dyr, men det går att få remiss. För jag tror att du har blivit såpass skadad att du behöver hjälp och stöd utifrån för att hitta tillbaka till dig och på djupet inse ditt unika värde.
Googla på EMDR om du inte vet vad det är och skriv gärna här hur du har det. <3

Wizbot
2/15/20, 12:50 AM
#9

#9 Jag är faktiskt i startgroparna för att börja EMDR och annan traumafokuserad behandling. Hoppas att det kommer hjälpa :)

[QASIK]
2/15/20, 10:15 PM
#10

❤️ Underbart! Det är nog den mildaste metoden jag iaf känner till. Lycka till!

GitteL
3/6/20, 1:10 PM
#11

Så intressant att läsa 💕 Förstår din medkänsla och jag har en fader som är totalt uppslukad av sin fru. Medberoende och sätter hennes behov före allt annat. Han ser inte det jag ser och känslan när han blir kränkt reagerar han inte på men jag går i taket inombords. Har pratat med honom om det men han ser inte och det är han som valt detta. Jag får bara acceptera det som det är. 💓

Gitte - värd för personligutveckling

Hemsida: www.laserowcoach.se

Upp till toppen
Annons: