Det är nog överlevnadsstrategi från långt tillbaka att inte visa skörhet.

Hundar visar sig inte heller sårbara för då lämnas de utanför flocken om de visar svaghet. Det är nog detsamma med människor.

Tyvärr så kan det resultera i att man inte förstår hur dåligt människor mår. Har man självmord i släkten så vet man att man inte hade en aning, så skuldbelägger man sig att man inte såg.

Men vid fysisk sjukdom så minskar skyddet om man blir klen och svag, tårarna rinner kanske som signal för omvårdnad i tidigare samhällen.

Man vill inte bli betraktad som svag.

Min morfar som var en stor stark man, tynade bort mot slutet och grät ganska mycket, skalet liksom rämnade. Han blev som ett litet barn igen, tror han tyckte det var svårt. Men alla har vi väl ett litet övergivet barn som sitter inom oss? Andra mer än vissa kanske…Mvh/WL🌺

"Men alla har vi väl ett litet övergivet barn som sitter inom oss?"
Definitivt! Och det barnet styr oss om det finns någonting som har gått fel för det. Tex ett trauma. Det kan kanske låta fånigt, men jag tror att vi alla behöver titta på och prata med barnet i oss. På egen hand eller med hjälp av proffs. För jag tror att först när barnets perspektiv omvandlas till vårt vuxna perspektiv, så kan vi verkligen bli vuxna…. med ett intakt och välmående barn inombords.

#1 precis, överlevnadsstrategier som vi inte är medvetna om. Tänk så många vi är som inte vågar öppna upp oss o när vi väl gör det så känner vi oss 14 kg lättare. Ett ok försvinner 🌸 Tack för dina tankar 🙏