Högt IQ kan ställa till det iom att man ofta övertänker. Jag tror att din lillebror behöver träna på att inte tänka. Vet du vad han är deprimerad över? Finns det några problem i hans liv eller verkar det vara ett mer generellt tillstånd?

I MENSA borde han kunna komma i kontakt med andra som har samma problem.
Det är inte så himla ovanligt. Hjärnan måste jobba och få utmaningar.

Nej jag har ingen aning. Han släpper ingen in. Vi bor i olika städer. Men tänkte hälsa på min lillebror och släkten nästa vecka för att ta reda på mera och på vilket sätt jag kan hjälpa honom. Ja det är nog så att han övertänker. För han har frustration och aggressivt beteende mot sina nära och omgivningen! Han tappar lätt humöret.

Tack Sindri! Då förstår jag. Verkligen tack!

Att vara särbegåvad innebär svårigheter i ett "normalbegåvat" samhälle. Det kan behövas anpassning lite som att de som är lågt begåvade behöver anpassning fast på ett annat sätt. Att vara särbegåvad gör ofta att livet blir svårare istället för att det är som du tror att man har "alla förutsättningar för att lyckas" just för att samhället är anpassat för normalbegåvade. Ett område där det lätt blir problem är exempelvis skolan. Många särbegåvade har problem i skolan och kan kanske inte ens gå klart den. Just för att undervisningen är anpassat för normalbegåvade. Att behöva repetera något man själv klarade på egen hand för flera år sedan är plågsamt, lite i stil med att man hellre skulle vilja köra in en gaffel i ögat, men pga okunskap om särbegåvade brukar de särbegåvade tvingas genomgå det. Att inte stimuleras intelektuellt kan vara en orsak till depression hos särbegåvade. En lösning kan vara studier på egen hand hemma. Problemet med detta är däremot att man snabbt hamnar på en platå som gör det tråkigt. En lösning på det kan vara att plugga flera olika ämnen för att alltid ha något spännande att byta med. Obs med plugga menar jag inte organiserat från skolans sida, se ovan om gaffeln. Ett annat problem är konstant utstrålning. För närmare förklaring se delen om gaffeln i ögat. Hjälp för detta kan både vara stimuli tex i form av studier men även tvärtom med meditation. Ett annat problem är att man pga sin särbegåvning kan se fler steg, vilket kan leda till att man är mer medveten av konsekvenser och då ofta negativa sådana. Detta kan leda till hopplöshet och depression (typ, mänskligheten kommer med största sannolikhet inte överleva de närmaste 100 åren så varför försöka). Ett till problem är att särbegåvade ofta har hög empati och kan må dåligt av att tex se reportage om krig eller liknande, även om de kanske inte alltid visar det. Ännu ett problem är att särbegåvade vet att de är annorlunda, mobbning osv är tex vanligt. Denna känsla av att vara udda kan leda till depression. Det är också ofta svårt för särbegåvade att få vänner då det nästan är omöjligt att hitta någon som vill diskutera det man själv vill diskutera. Även det kan leda till depression. Den bästa "boten" mot det är att hitta likasinnade, kanske via Mensa? Ännu ett problem är att många särbegåvade har problem med perseptionen. Ofta att den är överdriven eller tvärtom för låg. Så normalt ljus kan vara jättestarkt för en med annorlunda perception eller tvärtom för låg. Detta är väldigt uttröttande och kan leda till utmattning och depression. Kort så är det mer ansträngande att vara särbegåvad även om det inte alltid märks.

#7 av: tlover
Suveränt bra förklaring som alla som arbetar med/har barn borde läsa. 👍(Och resten med för den delen)

Önskar jag hade vetat/förstått som barn/ung istället för att känna mig som ett UFO. Och blivit behandlat som ett.
Man talar ofta om att människor med ADD/ADHD/Aspberger har svårt med sociala koder och det kan även gälla särbegåvade. Även om man är noga med att uppföra sig och verkligen vet hur och är aldrig så känslig och medveten etc, så kan man p.g.a. sitt annorlunda sätt att tänka säga och göra "konstiga" saker. Det kan bottna i sånt som att man tänker i flera steg och har vida associationer, och fäller en kommentar som omvärlden inte alls snappar.

Min IQ är 126 och syrrans 131. Hon tackade nej till Mensa för hon upplevde många som enormt arroganta. Hon har inte dåligt självförtroende men det har jag. Även om jag inte är på Mensa-nivå, så har min eviga (förr omedvetna) jakt på stimuli, ställt till det för mig. Depressionerna avlöste varandra. Dels pga trauman och dels, som ovan nämns, understimulering. Jag talar av egen och syrrans erfarenhet när jag säger att man även vehöver vara "hjärndöd" ibland. Behöver lära sig vad som är viktigt i stunden, att andas rätt, att lära sig stänga av. Hitta vila för hjärnan var för både syrran och mig ofta alla typer av komediprogram, roliga böcker, etc. Att skratta hjälper mycket och att komma bort från verkligheten när man kan.

#7 jättebra tack för dina meningar! Men jag blir bara mera osäkrare hur jag kan finnas där för honom! Jag kan ingenting om sånt här. Vill ju hjälpa honom. Vi kommer från en dysfunktionell släkt och familj därför flyttade jag till en helt annan stad.

Leta efter böcker och vettiga hemsidor om särbegåvning. Mensa har bland annat bra info

Tlover! Ja jag kollade Mensas hemsida. Där stod det bland annat man kan leta mentor på universitet eller högskola. Hur går det till?

#12 vet ej, både jag och min man hör till gruppen särbegåvade som inte gått ut gymnasiet

Du är så himla fin och modig som engagerar dig så för din  bror! 🌺

Jag vet inget om mentorer heller, men du kan ringa ett universitet vilket som helst och be att få tala med studievägledaren och fråga hur det går till.
Var beredd på att din bror kommer att göra motstånd, han har sedan länge gett upp om att kunna fungera i samhället. Han har kanske en lång och jobbig väg att gå, och du får nog bereda dig på en del skit, han törs säkert inte satsa för att slippa bli besviken igen.
Kan du få honom att läsa om särbegåvade barn?

Sindri…. Tack så jättemycket! Det är den långa och hårda vägen jag vill han ska komma bort från. Jag behöver fundera. Jag tror att han har absolut inget intresse av att läsa om nånting om intelligens. Mamma pratade om att han skulle hit där jag bor. Men han vill stanna. Dessutom tror jag han har sitt liv i den staden han bor. Som han inte borde ryckas bort från. Jag ska åka och hälsa på han och vår mamma snart och jag vet inte vad jag ska säga till honom. Måste fundera. Börjar jag rabbla upp det som jag har läst om särbegåvade barn och ungdomar kommer han inte lyssna då. För han kommer syna det. Måste fundera.

Du sitter i en svår sits, men du har också en bra insikt och tanke, tycker jag.
Jag håller tummarna att du kommer på något och att din bror kommer loss.

Sindri… (: Ja det är mera han som har det svårt. Jag kom loss från min familj och släkt och nära. Jag går inte ens på deras begravningar. Dom har ingenting gott att säga om mej. Måste fundera mera. Hmm. Vill bara säga till honom vad han ska göra för att bli framgångsrik och lyckad. Och han ska bara lyssna. Men han har depressioner och lever i en dysfunktionell liv och omgivning. Dessutom svek jag igenom att dra! Men jag hade egna problem då…

Hur gammal är din bror och hur gammal är du?

Min lillebror är mycket yngre än mej. Vadåråh?

Jag frågar om ålder för jag funderar på vilka instanser du skulle kunna vända dig till för hjälp för din bror och dels kanske stöd för dig?

Jag tror att när det gäller egen insats, så behöver du egentligen göra er än förmedla till din bror att han redan är lyckad! Att du visar honom villkorslös kärlek. Framgång kommer med åren i den takt man orkar och inom det område man vill. Jag gissar att han är tonåring. Då är det svårt i olika grader. Depressioner är tunga att bevittna, särskilt om man själv har eller har haft det svårt.

egentligen göra er än förmedla*

*egentligen inte göra mer än förmedla

(det blev lite felskrivet)