2018-10-02 16:39 #0 av: Amulet

Detta hände idag när jag kände mig otroligt frustrerad och valde mig att bara börja skriva utan någon tanke på vad, mer som en upptäckt att se vad det var som pågick i mig, vilket resulterade i en lång text som kanske intresserar någon, vad vet jag. Ville kasta ut den in i världen av någon anledning.

Känn dig fri att bara låta fingrarna skriva vad som helst i denna tråd om du vill! Det är en otroligt effektiv sak att göra faktiskt.

(varning, ämnen som kan vara upprörande som självmord och våld)


F'ck you, jävla h'ra! Skrek hon means hon tittade ner på mig. Ljuset som flödade in bakom hennes rygg från dörröppningen överdrev känslan i mig att hon var som ett torn som böjde sig över mig.

Hon frustade som ett djur och smällde igen dörren efter sig, och lämnade mig ensam i ett kolsvart rum. 

Jag låg som förstelnad på marken, länge nog till att inse att det inte var helt kolsvart när jag började kunna urskilja högen med kläder som hängde över stolen. den där jävla stolen, tänkte jag medan jag stirrade på den. 

Jag kände mig plötsligt lugnare och la ner huvudet på marken då jag insåg hur ont mina armbågar gjorde efter att ha fångat min vikt efter att blivit ner puttad på marken. En våg av familjär och nostalgisk ensamhet sköljde över mig och jag krypte ihop ännu mer tills jag låg i fosterställning mitt på golvet. Det var väldigt tyst nu, och det var väldigt dammigt under skrivbordet. Stolens ena hjul hade fångat upp och blivit intrasslat i något typ av snöre. Irriterande. Jag kände mig väldigt lugn nu, det finns inte många andra saker som får mig att känna mig hemma så mycket som denna kusliga känsla av isolering och… ingenting. Tomhet. Den insikten fick mig att plötsligt känna mig väldigt arg och jag sparkade stolen så plötsligt att jag skrämde mig själv, men känslan av att behöva explodera växte mer och mer. I frustration så tog täckte jag över mitt ansikte med båda händerna och grävde in naglarna i pannan medan jag gjorde mig själv till en så liten tight boll som möjligt och rytmiskt skakade på kroppen. Snart så hade jag lyckats komma tillbaks till den sövande lugnande ingenting tomheten och försvann in i någon typ av sömn..

.

Jävla H'RA! Jag skakar av ilska, jag vet inte vart jag ska ta vägen. Jag störtade ner för trappan och stampade in i köket och såg kökskniven ligga där på bänken från middagen. Genast så plockade jag upp den och höll den hårt, som om den var mitt enda hopp för att komma ur detta helvete. Jag hade ingen plan, förutom ett beslut att släppa kontrollen och äntligen bli fri från denna känsla av hopplöshet. Jag ska ta saker i egna händer! Jag ska förstöra allt jag ser! Jag tänker inte hålla tillbaks längre, det finns inget jag vill mer än att vara fri, och detta är det enda jag vet att göra för att känna så. Jag fick syn på en en vinterjacka som låg slängd över matbordet, mitt första offer. Låt oss testa våra destruktiva krafter, tänkte jag means jag lyfte kniven ovanför mitt huvud med båda händerna. jag släppte ut en animalistiskt vrål och med all min kraft högg jackan. Kniven fastnade i bordet som var gjort av trä, och stöten gav mig en mitre chock. Kändes inte alls som att hugga något mjukt, ärligt talat väldigt otillfredsställande. Vad fan är fel på mig, tänkte jag, men hade ingen egentlig mening att stoppa mig själv. Jag ryckte upp kniven från bordet som lossnade med ett plötsligt ryck och jag trillade nästan baklänges. Jag började känna en gråt av frustration börja komma upp i bröstkorgen men jag var bestämd. Nej, sa jag till trycket i bröstet. Det är dags att bli fri, det måste gå. Men vad skulle jag möjligen kunna ta ut min ilska på för att känna mig bättre? Jag har ingen aning. Tanken på.. henne.. där uppe i rummet, poppade upp i tankarna om och om igen men jag försökte inte låtsas om det. Jag kan inte vara så sjuk i huvudet, eller? Är det verkligen vad jag vill släppa fri? En våg av frustration och ilska sköljde över mig och jag gick ilsket in i vardagsrummet rakt till soffan. Den äckliga fula beiga soffan som ser ut som död människo hud. Utan någon paus eller tvekan så höjde jag kniven igen och började hugga i soffan medan jag släppte ifrån mig ljud som lät mer som de tillhörde ett vilt djur. Om och om och om igen åkte kniven in och ut, träffade metal några gånger som fick mina händer att tappa greppet och skäras upp av kniven, men det var knappt som att jag ens märkte  det. Gråten i bröstet började krypa fram igen och nu fanns det inget som kunde stoppa det, jag skrek rakt ut och lät tårarna komma, snor och saliv flög överallt och sakta så försvann styrkan i hela min kropp och jag släppte taget… jag släppte taget om allt, och kollapsade på den totalt söndertrasade soffan. Ingenting kan rädda mig, jag är fast. Ingenting hjälper.. Det finns ingenting, ingenting jag kan göra. Varför är det så här? Jag förstår inte varför det är såhär.. Jag öppnade ögonen och såg ljuset reflektera på knivbladet som låg framför mig. Jag mådde genast illa, men bilder av att hugga mig själv i magen spelades om och om igen i mitt huvud. Jag kunde se hur kniven skulle skära upp det yttersta lagret av mig, huden, och komma in till det mörka hemliga där inne. Det våta och förbjudna som inte ska komma ut och finnas utanför kroppen. Tarmar som glider ut, tjockt rött blod, de hårda revbenen som stannar kvar.. något som ser grönt och brunt ut.. är det min lever? Det är lustigt hur någon med väldigt lite kunskap om anatomi och inälvor kan ha så specifika och detaljerade bilder i sig. Jag vill ta tag i i mina tarmar och dra ut dom från min kropp och känna hur dom stretar emot och rycka ännu hårdare till allt bara trillar ut. 

Tanken på henne på ovanvåningen slog mig igen. Om jag känner henne alls så ligger hon nu, inte så olikt mig, på golvet i fosterställning i någon typ av dvala. En plötslig värme och vilja att gå upp till henne och lägga mig bredvid henne på golvet och kramas tog över mina tankar och jag kände mig väldigt motvillig. Jag ville ju döda henne nyss, av någon anledning så känner jag mig mer bekväm med att vilja mörda henne en älska henne. Det är som att jag vill vara sjuk. är jag sjuk för att vilja vara sjuk? Spelar det någon roll?

Hon ligger säkert där och drogar ner sig själv med tankar om att hon är den enda i hela världen som finns i hennes bubbla, att hon i alla fall är speciell. 

Kanske är vi inte så olika.. Kanske så skulle vi kunna hjälpa varandra? Jag undrar hur hon skulle reagera om jag ohm in dit till henne med värme istället för ilska. 

Min nyfikenhet att ta reda på detta blev helt plötsligt mycket starkare än min stolthet, och jag ställde mig upp och gick mot trappan. Denna trappa har kanter av metall som är vassa som knivar, vilken idiot som designat denna trappa. Jag fortsatte min färd upp för den i alla fall, rakt mot hennes rum.

.

Min bekväma dvala bröts plötsligt när jag hörde ljudet av att någon var på väg upp för trappan, och genast kände mig otroligt irriterad. Jag hatar att bli störd från min bubbla, och det är säkert hon, vad fan vill hon? Jag började känna mig nervös också, och spände kroppen medan jag lyssnade på förstegen som kom rakt emot dörren. Jag tittade på när handtaget trycktes ner och plötsligt så fanns det en rand av ljus där. Jag kunde se hennes silhuett när hon sakta kikade in på mig. Kan jag komma in? Frågade hon, men jag svarte ingenting. Jag försökte förstå vad det var så pågick, försökte hon lura mig? Hon tog min tystnad som ett godkännande och klev försiktigt in i rummet, och lämnade dörren halvt öppen så lite ljus kunde komma in. Hon gick fram till mig, och satte sig på ett knä framför mitt ansikte och tittade mig rakt i ögonen. Hon såg ledsen och.. snäll ut. Vad vill du? Frågade jag, och mitt tonfall lät så hårt och jag ångrade det genast.

Vara här med dig. Svarade hon. Jag bara gav henne en förvirrad och frustrerad blick tillbaka. Nu var det min tur att känna mig arg, men jag kunde inte riktigt förstå varför.  Jag bara kände mig så irriterad att jag inte kunde vara i min privata värld där jag kunde slappna av, men jag kände även skuldkänslor över att jag kände så…

Får jag vara här med dig? Frågade hon means hon la sig ner bredvid mig i fosterställning med kroppen vänd emot mig så vi kunde se varandra i ögonen. Tillsammans formade vi som en komplett cirkel, och det kändes… bra. Jag svarade inte, utan bara tittade på henne, en aning förvirrad över vad som pågick och varför det kändes så lugnande så fort hon la sig där. Men det fanns även en röst i mig som ville varna mig, den sa till mig att jag inte kunde lita på henne, att hon har det i sig att verkligen skada mig. Hon är sjuk i huvudet, hon skulle kunna mörda mig, och njuta av det. Jag ville verkligen lita på henne och bara låta mig själv sjunka in i denna värmen som var precis där.. men hur kunde jag när jag visste vad jag gjorde om henne?

Varför är du så frustrerad hela tiden? Frågade jag.

Hon gav mig en blick som sa att det var en dum fråga, men nr hon öppnade munnen för att svara så kom det inte ut någonting. Hon visste inte varför. 

Vad är det du behöver?

Hon skakade på huvudet och såg plötsligt mer ledsen ut, men var tyst en lång stund. Jag väntade.

Dig, jag behöver dig. Sa hon äntligen.

Mig? tänkte jag, och kände mig nervös och skuldbeläggen för.. jag kunde inte ge henne det.

Varför vill du vara drogad hela tiden? Frågade hon mig plötsligt.

Jag kände mig förolämpad, men kunde inte riktigt låtsats som om jag inte visste vad hon menade. 

Jag vet inte, svarade jag, jag gillar inte hur det känns att inte vara drogad.. Världen känns så.. elak. Kall. död. Ingen ser mig eller älskar mig här, världen är tom… I min bubbla så är det mysigt och varmt.. Jag har vänner där.. jag vet inte om dessa vänner är bara skapade av mig men jag känner mig kramad hela tiden där.. Som att vara i livmodern typ. Jag känner mig som en del av allt där lustigt nog.. Det är när jag går ut från min bubbla jag känner mig isolerad.

Hon tittade på mig med en sårad frustrerad  blick.

Men det är ju uppenbart att det är när du går in i den där.. bubblan, som du är isolerad? 

Hon var tyst en stund, men la till

Förstår du inte att jag blir ensam när du försvinner?

Nu var det som jag inte förstod någonting.. hon hatade ju mig? Varför skulle hon bry sig? Vi tycker ju inte ens om varandra? 

Hur känner vi varann? Frågade jag plötsligt, då jag insåg att jag har ingen aning om varför vi ens är här i samma hus.

Jag tror.. Vi är samma.. Att vi är samma person. Svarade hon

Om vi är samma person så vill jag vara sams med dig.. måste vi ens vara uppdelade såhär? Kan vi vara bästa vänner?

Vad vill du ha av mig?

Jag vill att du ger mig din uppmärksamhet, jag vill att du lyssnar på mig och är MED mig. Jag vill kunna ha energi och vara entusiastisk och skapa saker utan att du får mig att känna att jag är löjlig. Jag vill att du ska uppmuntra mig, ge mig stöd och till och med hjälpa till. Jag vill att du ska vara på min sida, inte mot mig. Vad vill du ha av mig?

Jag vill kunna lita på dig, jag vill kunna känna mig patetisk och ledsen utan att du genast vill döda mig, straffa mig. 

Jag vill kunna slappna av i din famn och bli tröstad av dig.. istället för min bubbla. Jag vill kunna luta mig på dig. Jag vill kunna sjunga en ledsam sång ut till en svart rymd medan du lyssnar och älskar mig. 

Jag tog hennes hand, och tittade henne i ögonen. 

Jag vill göra mitt bästa att vara din bästa vän, att vara så nära dig att vi smälter ihop. Vill du samma sak?

Ja, sa hon och tårar vällde fram och jag förstod direkt att dom kom från en känsla av lättnad.

Kan vi flytta från detta gamla radhus? Eller.. riva det och bygga ett nytt precis här. Jag hatar det här huset.

Då kan vi få utlopp för all ilska också, positiv destruktion.

Bra idé, jag leder vägen, okej? Det är det här jag är till för.