Annons:
Etikettrelationer
Läst 1679 ggr
Bästakompis
3/4/18, 7:58 PM

Deprimerad pojkvän

Vet inte om det här hör hemma helt  i detta forum, men det verkar vara en del aktivitet här så jag försöker skriva. 

Jag är tillsammans med en man sedan 7 månader. Vi träffades genom en datingsajt. Han har nu hamnat i en depression, och saken är den att han gick på mediciner som han slutade ta när vi träffades, sedan började han må dåligt och fick vänta alldeles för länge på ett läkarbesök för att komma igång med medicinerna igen. Nu är han ordentligt nere. 

Jag älskar den här mannen men det jag har svårt för nu är hans riktigt svarta tankar. Jag har förstått att han har återkommande depressioner och det vet jag inte om jag pallar med. Jag har blivit så tveksam om jag vill leva med honom. Det kändes väldigt snabbt väldigt seriöst mellan oss, men det här…jag känner mig mest av allt arg på honom just nu. Han skickade en länk till en film som han tyckte var bra, och den handlade om en ung man som mådde dåligt och tog sitt liv trots en massa vänner omkring sig. Jag blev bara förbannad, jag tycker det känns som om han inte ens försöker. Jag är själv en person som får kämpa emot lättare depressioner då och då, och jag har massor av strategier. Och jag älskar livet.  Inte kan man gräva ner sig genom att prata om döden, läsa dödsannonser, lyssna på deppig musik etc. som han gör. Vet inte vad jag ska göra just nu. Känns som om jag vill ta en paus men jag är rädd att han  mår ännu sämre då. Jag vill inte göra honom illa. Men jag jobbar med människor och har egna barn att ta hand om och det här var inte vad jag hade tänkt mig i ett förhållande. Är det egoistiskt att tänka så? Kan jag ställa krav på honom att vi kan umgås på villkor att han inte får ge uttryck för några svarta tankar när han är med mig?

Annons:
Lona
3/4/18, 8:34 PM
#1

Sagt ur en emellanåt svårt deprimerads synvinkel; Det är naturligtvis ganska komplicerat i verkligheten men han har ansvar för sitt eget liv, du för ditt och de dinas. Ni har ju dessutom inte varit ihop jättelänge, även om du har starka känslor för honom. Lite skillnad om man varit gifta i 30 år, kan jag tycka.
Ska kanske lägga till att jag inte har någon större erfarenheter av den här typen av relationer då jag valt att vara singel större delen av mitt liv. Med andra ord, jag har en massa erfarenhet av att leva med en depression men inte av tvåsamhet.😊
Men ja, han kan naturligtvis bli sämre om du gör slut - men du kan heller inte stanna bara för att du är rädd för att han skall bli sämre eller ta sitt liv.
Faktiskt är det helt krasst så att han kan ta livet av sig även om ni fortfarande är ihop.
Har du stöd, av kompisar, familjemedlemmar eller andra som kan ställa upp för dig, vare sig du stannar eller inte?

Personligen hade jag förmodligen inte klarat att vara ihop med någon som jag inte kan dela mitt dåligmående med, det hade nog gjort att jag mått ännu sämre, att behöva sätta upp ett någorlunda "happy face" varje gång vi sågs.
De svarta tankarna behöver liksom komma ut och där räcker vården dessvärre oftast inte till som det är i nuläget.

Helt oprofessionellt men min personliga åsikt är att ni ska prata om saken, på ett förhoppningsvis lugnt och sakligt sätt. Säg att du inte riktigt klarar den här biten av honom och att du faktiskt inte vet hur ni skall fortsätta.
Om du bestämmer dig för att göra slut så vet jag egentligen inte hur bästa sättet är, det är väl att lite försiktigt men ganska rakt på sak - utan att skuldbelägga vare sig honom eller dig - säga som det är.
Men har han alltså börjat med medicinerna igen? Brukar de funka bra? I så fall kanske ni antingen kan ta en paus eller att ni avvaktar med några större beslut tills de har fått chansen att kicka in?
Rätt medicinering kan göra en rätt stor skillnad.

Sen måste jag säga, och ta inte illa upp nu, men att tänka att man själv har problem med depressioner, att det handlar om strategier och att man inte kan "grotta ner sig" i svarta tankar, döden och så vidare - det är nästan ett slag i ansiktet på en person som verkligen är nere på botten. Det finns inga bra strategier för att hålla sig uppe när man mår riktigt, riktigt piss, och de svarta tankarna är där och kräver sitt.
Det jag tycker att man som anhörig eller närstående till en deprimerad kan kräva är en sak (även om de kanske behöver hjälp med den biten också); sök hjälp.
Sen kan du naturligtvis känna att du orkar inte med mer, det är helt ok, men att säga hur han ska bete sig med strategier och negativa tankar, nej.

Helt personligt hade jag naturligtvis tagit det hårt om någon jag brydde mig mycket om och älskade hade klargjort att den inte orkade med mina depressioner, men jag hade förstått. Jag hade faktiskt tyckt att det var bättre med en klarhet än att gå och försöka "må bra" för någon annans skull.
Däremot tycker jag att du i så fall skall vara väldigt tydlig på en punkt och det är att det är hans depression du inte klarar av, det är inte honom som person. Stor skillnad där, åtminstone för en del.

Sen, som anhörig, kan jag säga såhär; min pappa var alkoholist de sista åren han levde. Jag kan nästan tycka att det är hemskt att mamma valde att stanna hos honom, trots att alkoholism precis som depression är en sjukdom (och dessutom ofta hör ihop). De måste ha farit illa båda två i den relationen och nu syftar jag inte på misshandel, vare sig psykisk eller fysisk.
Man kan inte alltid rädda en människa hur gärna man vill.

Ta hand om dig, och för att sammanfatta vad jag svamlat om är alltså att ta ett snack med honom hur du tänker och känner.❤️


"Jag är inte klok men jag är smart!"
Toktantens dagbok: www.raskva.wordpress.com

Bästakompis
3/4/18, 9:05 PM
#2

Tack för ditt snabba och utförliga svar. 

Jag har tyvärr inte så mycket till stöd runtomkring mig, han har blivit min bästa vän och han betyder mycket för mig, just därför är det smärtsamt att han ibland inte ens vill leva, då vill han ju inte leva med mig heller. Inte så att jag är helt beroende av honom, jag kan söka stöd hos andra och umgås genom mina intressen med glada människor så jag får lite annan energi. Det måste och behöver jag. 

Jag skulle aldrig säga något om hans beteende så som att han borde låta bli mörka tankar osv, det förstår jag mycket väl, även om det är min känsla att han hade kunnat stoppa det innan det hade gått för långt. Så det säger jag inte. Och jag älskar absolut honom som person, det är bara depressionen som jag har svårt för. Och kanske att det känns som om han inte var ärlig från början med hur sjuk han egentligen är i alla fall i perioder. Jag tyckte det var onödigt att han skickade den där filmen, den gjorde mig arg och rädd och ledsen. Men ja, jag hoppas ju att medicinerna hjälper snart. Om de brukar hjälpa och hur ofta han har mått så här vet jag egentligen inte, vi får prata om det imorgon.

Lona
3/4/18, 11:13 PM
#3

Kanske ett ganska uppenbart påpekande, det är självklart att om en människa som man älskar inte vill/orkar leva så gör det förjävla ont, men så att du inte på något sätt skuldbelägger dig själv med tankar som att "du inte räcker till" eller att "du inte är värd att leva för".
Det är ju lätt för mig att sitta här och skriva, men det handlar givetvis inte om att närstående inte "räcker till" eller liknande även om jag mycket väl kan förstå känslan som man som anhörig känner.
(Och det tror jag att du vet, men känslor är inte alltid så lätta att styra, tyvärr.😕)
Ibland kan det nog vara lättare att jämföra med någon somatisk sjukdom, som att din partner hade cancer eller annan svår sjukdom. Eller för den delen diabetes, en sjukdom som alltid påverkar ens liv och som man alltid måste ta "hänsyn" till.
Bara för att få ett grepp liksom - och skillnaderna är faktiskt inte alltid så stora egentligen mellan psykiska och somatiska sjukdomar.
Jag tror att det är så oerhört mycket lättare att man skuldbelägger sig själv på ett eller annat sätt om en närstående mår dåligt psykiskt eller tar livet av sig än om vederbörande får cancer.

Känner att jag inte riktigt får till vad jag menar men hoppas att du är med på innebörden. Menar absolut heller inte att på något sätt fördumma dig, jag tycker att du har väldigt kloka tankar och resonerar bra.

Det är inte lätt det här, jag önskar dig lycka till imorgon!❤️


"Jag är inte klok men jag är smart!"
Toktantens dagbok: www.raskva.wordpress.com

Bästakompis
3/6/18, 11:15 PM
#4

Tack igen för ditt svar och att du tar dig tid. 

Vi pratade igår och när vi träffades var all ilska bortblåst och jag kunde bara känna en enorm värme för honom och tårarna bara rann. Jag känner tyvärr väldigt starkt också det du skriver att jag tydligen inte är värd att leva för, jag kommer inte ifrån det, även om jag ska försöka att se det mer som en fysisk sjukdom.

Han berättade att han har haft återfall i sin alkoholism och att han har gått till ett tågspår och irrat runt på fyllan. Det gjorde mig förstås rädd och ledsen, och jag vet att han riskerar sitt jobb genom att få återfall (han drack inte på två år innan detta återfall, men jobbet har ögonen på honom). Jag kan tycka, när jag är ifrån honom, att det förnuftigaste vore att bryta med honom, för att jag inte kommer att orka med en tillvaro där jag är rädd och orolig för att något ska hända, så orolig att det tar en massa energi från min övriga tillvaro. Men när vi träffades så kunde jag bara inte tänka de tankarna, allt jag känner är bara kärlek och att jag vill ha honom kvar.

Igår kväll och idag när vi pratade på telefon så säger han att han mår bättre efter att vi pratade. Han tror förstås hela tiden att jag ska lämna honom och det är ju inte konstigt. Det blev nog tryggare för honom genom att vi pratade, även om knappast jag blev tryggare själv… Imorgon ska vi träffas och nu tänker jag bara att jag måste få honom att lova att nästa gång han känner att han måste göra något destruktiv,t så åker han till psykakuten istället. Vi pratade om det att han inte ville bli inlagd och när jag frågade varför så sa han att då skulle han vara ett riktigt psykfall för mig. Men jag sa att det viktiga är ju att han får all hjälp som han kan få.

Det är bara så konstigt att för några få månader sedan var vi bara förälskade och lyckliga och "en liten kyss av dig, sen är allt okej" som Eldkvarn sjunger. Nu hjälper ingenting.

Idag har jag varit på jobbet och pratat och skrattat med kolleger, och det är skönt att märka att detta med min pojkvän inte påverkar mig mer än att jag kopplar bort när jag är engagerad i annat. Men jag vet ju inte hur det kommer att bli i längden.

Det kanske är helt fel, men jag har faktiskt inte kunnat förmå mig att berätta om min pojkväns problem för någon. Det är som om jag skäms över att det var en sån man jag träffade. Jag har ofta problem med att öppna mig, det finns så många anledningar till att inte göra det. Enda skälet till att jag skulle göra det skulle vara för att "alla" säger att det är bra att prata om sina bekymmer, jag vet att man ska det liksom. Jag har ingen naturlig fallenhet för det utan det är mycket lättare att till exempel skriva så här.

Lona
3/7/18, 12:47 AM
#5

Man måste ju inte prata om allt, om det inte känns bra! Är man inte bekväm med det själv så blir det inte lika naturligt och det kan bli lite konstig stämning.
Dock är det så oerhört mycket vanligare än man tror med psykisk ohälsa, det är bara det att "fulhetsstämpeln" är svår att få bort - vilket för övrigt även gäller alkoholism, i minst lika hög grad.

Vad starkt av er båda att ha det där samtalet!🌺
Jag har en deal med min mamma (som är den som mest får rycka in när jag mår dåligt, jag och min pojkvän har inte nått riktigt dit än) och min kontakt på psyk att jag kan inte lova att inte skada mig eller försöka ta livet av mig, däremot har de mitt ord på att jag kommer att ringa mamma, psykkontakten eller psykakuten om jag mår så dåligt så att de har en chans att hjälpa mig i alla fall.
Faktiskt är min mamma lugnare med det, även om jag ringer och mår pissdåligt, än om hon inte VET att jag kommer att ringa om jag mår så dåligt. Sen har man väl en lite annan relation med sin mamma, kanske.

Vad gäller inläggning på psyk så vet jag förstås inte vad vare sig du eller din partner har för erfarenheter av det (och det behöver du givetvis inte berätta här heller), men efter några sejourer så kan jag säga att det är inte så annorlunda mot en vanlig vårdavdelning.
Jodå, visst mår folk skit och visst händer det att någon tex får ett ångestanfall eller så, men patienterna är helt vanliga människor och uppför sig för det mesta tämligen normalt.😉
Själv kan jag känna en trygghet i att vara inlagd, man blir lite ledig från ansvaret för sig själv, liksom.
Det kanske låter bakvänt men sist var jag inlagd för att jag egentligen inte ville ta livet av mig; jag mådde så dåligt att starka tankar på det fanns där, men en liten bit av mig försökte kämpa emot så den behövde hjälp för att vinna.

Har man som anhörig hälsat på någon på en psykiatrisk vårdavdelning så tror jag faktiskt att man mest slås av hur normalt det är, det är inte massa "knäppgökar" som springer omkring och är helt spritt språngande galna (vilket väldigt många faktiskt tror).

Största skillnaden är väl att avdelningen ofta är låst, dels för att en del patienter kan vara tvångsintagna och inte får "smita" men även för att personalen ska kunna hålla lite koll.

Jag har inte ett dugg svårt att prata öppet om sånt här ens på sociala medier, delvis eftersom jag är så innerligt trött på "fulstämpeln" - kan folk diskutera sina fysiska sjukdomar så kan väl jag ta upp mina psykiska tillkortakommanden, men du får gärna PMa om du vill ta något lite mer privat.🙂❤️


"Jag är inte klok men jag är smart!"
Toktantens dagbok: www.raskva.wordpress.com

Bästakompis
3/23/18, 1:12 PM
#6

Ville bara säga att min pojkvän mår väldigt mycket bättre nu, det är en enorm skillnad. Aldrig mer experimentera med att själv ta bort mediciner, säger jag bara. Den här krisen har fått mig att förstå hur mycket man kan älska en annan människa. Han är den killen med mest trasigheter och tillkortakommanden som jag har varit tillsammans med, och vi är egentligen olika på många sätt, men så som han behandlar mig…. så snäll och god och lyhörd och fin, aldrig ett spår av något annat än välvilja… Jag kan bara älska honom tillbaka.

Annons:
Lona
3/23/18, 1:52 PM
#7

#6, Vad roligt att höra att han mår bättre! Har tänkt på er och undrat hur det här gått, ett stort lycka till i framtiden. ♡


"Jag är inte klok men jag är smart!"
Toktantens dagbok: www.raskva.wordpress.com

GitteL
5/29/18, 12:24 AM
#8

💞 härligt att det blivit bättre.

Gitte - värd för personligutveckling

Hemsida: www.laserowcoach.se

Upp till toppen
Annons: