Jag såg en video nyss av en slump om hur man kan få kontakt med sitt inre barn igen. Man ska tänka tillbaka till när man var ett barn och ställa sig själv olika frågor. Men varje gång jag tänker tillbaka så blir jag väldigt sorgsen. Jag ser ett litet barn som är glad och sprallig men ändå känner jag mig ensam, ledsen, rädd, oönskad, känslan av att vara i vägen. Min uppväxt var också allt annat än en dans på rosor med föräldrar som kämpar med sjukdomar och missbruk och var upptagna med sina egna problem.
Jag är äldst och när syskon kom så blev det inte direkt bättre, då fick jag snabbt växa upp och kände mig än mer bortglömd.
Hur kan jag acceptera min barndom? Hur kan jag se tillbaka utan att tycka synd om mitt barn-jag och vilja gråta? Är det någonting man bör gå till en psykolog för att prata om eller kan man lösa det själv? Kan man lösa dessa inre konflikter genom kontakt med sitt inre jag?