Annons:
Etiketttankar-känslor
Läst 1744 ggr
SuzanneV
2015-06-03 00:16

Har du tillit och tålamod?

Bild 1. Klicka för att öppna i full storlek.

Funderar mycket på vad det är som händer när jag "åker dit" och tappar greppet om mig själv. Som det här med tillit och tålamod. Har skrivit om det här förut och har själv känt att jag äntligen hade klivit in genom tillitens port. Så mycket jobb med detta fram och tillbaka. Ska tillägga att jag är högkänslig och tillfrisknande medberoende. Med klivet in genom tillitens port menar jag att jag litar på mig själv (lyssnar på mitt hjärta), litar på andra och att jag släpper taget (kontrollen, krav och förväntningar). Vet att allt är i sin ordning. Och det har funkat jättebra. Oron har försvunnit, har inre ro och tålamodet har varit på topp. Har klarat massor med utmaningar den senaste tiden. Känner mig harmonisk och glad. Så varför tappade jag greppet om detta nu när jag känner mig som starkast? Mår jättebra, har en stabil trygghet i mig själv nu och allt liksom funkar i mitt mående. Får inte ihop det. Eller är det också som det ska? Att bara acceptera att det händer liksom? Kanske är så hela livet? Varför är det så svårt när det borde vara lätt nu? Förstår om jag hade varit i en svacka eller mitt i en livskris. Har släppt igen nu och känner tillit och tålamod. Dock maler tankarna kring varför det hände. Så nu behöver jag släppa det, hahaha. Hjälper att skriva här. Någon som känner igen sig? Hur tänker ni kring tillit, tålamod och att släppa taget? Dela gärna med er av era erfarenheter om ni vill. Love!

Suzanne - medarbetare för personligutveckling 


Arbetshälsocoach på Fram i Kraft - för jobbet och livet

Annons:
[rore]
2015-06-03 09:48
#1

Två steg fram ett tillbaka,,,,,,,🤗

Visst känner jag igen detta. I början av resan så märkte jag inte hur jag "tappade greppet" om tålamodet och tilliten. När jag upptäckte det så tog min inre kritiker fram piskan, och jag lät mig piskas och självklandern satt som en smäck.

Med tiden förändrades det.

Jag tror helt enkelt att det mellan varven sladdas in i gamla banor bara för att vi fortfarande har saker som vi bär på som ligger lite djupare, och som tar sig upp. I olika skepnader och former genom oss själva eller i speglingar med andra.

Och när vi kommer på oss själva med att trilla dit Igen och igen,, så kommer vi lättare ihåg att stilla oss och känna in och släppa.

Lösningen på alla problem ligger ju i acceptansen och i  Nuet. När vi återfår "förståndet" och inser det. Så blir det åter stilla och tryggt. En stund.

För mig känns det idag  som om det är så här livsprocessen ter sig.

Det är varken bra eller dåligt. Det bara ÄR.

Tillit och tålamod är en "färskvara" att vårda.BlommaHjärtaStjärnor

SuzanneV
2015-06-03 18:40
#2

Tack för ditt svar fina Rore ❤️ Och tack för att du delar med dig 🤗

Dina ord går rakt in som vanligt. Behövde rensa tankarna. 

Precis, jag VET ju allt detta egentligen. Två steg fram, ett steg tillbaka, och det är helt okej. Det bara ÄR och som det ska vara. Så allt är i sin ordning. Allt ÄR. 

Ja, känner igen det du skriver. Egot tar över och  jag slår på mig själv igen för att jag "misslyckades" "gjorde fel". Var i rädslans grepp igen istället för i kärlekens känsla. Misslyckande och fel var det enda jag såg istället för att se alla framgångar. Rädsla för någon annans tyckande och tänkande igen. Det som inte är mitt. 

Blev en tvångshandling att få ett svar som jag egentligen visste var det var, litade inte på mig själv att det var rätt svar. Istället skapar jag då osäkerhet och oro åt mig själv, vilket så klart påverkar henne jag minst av allt vill sprida sådana energier till. Vill ge Kärlek och omtanke på alla sätt, och på ett bra sätt så klart. Balans.  

I tankarna där och då kändes det kärlek, att jag bryr mig och visar omtanke. "Ville bara hjälpa" och visa att jag finns för henne. Vet ju sedan tidigare att det inte behövs.  Hon VET redan detta sedan långt tid tillbaka och det är inte jag som behöver GÖRA något och tjata och fråga om hon behöver hjälp. Hon hör av sig själv i så fall.  

Triggern  när jag "tappade greppet", och att en liten grej sedan blev stor i mitt huvud, var att jag fick en känsla av att något inte var bra, att något hade hänt eller att hon mådde dåligt. Då ville jag VETA att allt var okej.  Egot igen. Söker kontakt på olika sätt och lindar in, skojar för mycket och gör för mycket istället för att fråga rakt ut. 

Och framför allt att lyssna i tystnaden. Det är ju där svaren finns. Och även om min känsla stämde så kanske hon inte hade lust att berätta, hade inte det behovet eller så var det ingenting särskilt utan hon ville bara vara ifred. Det är ju inte jag som ska välja vad hon vill berätta, är hennes val.  Gammalt kontrollbehov som sitter kvar från medberoendet. Fattar det nu. "Måste veta/se till att allt är okej så ingenting jobbigt händer" "Tassa på tå så jag inte säger något fel" 

Fattar också att mina starka kärlekskänslor styr mitt beteende. Kärleken bara ÄR. Den är verklig och äkta i mitt hjärta. Jag ÄR kärlek. Kärleken ÄR. Och det känns helt fantastiskt. Känslorna bara ÄR liksom livet. Kärlekskänslorna kan jag inte förändra. Däremot mitt beteende.

Har släppt taget nu och det är en stor lättnad, inre ro igen.  Det enda jag behöver göra är att relaxa, vara i nuet och flyta med på livets våg. Släppa, acceptera, tillåta alla mina känslor att få finnas, blomma ut och växa mig ännu starkare i min inre kraft och trygghet. Blombladen består av tillit, tålamod, kärlek,  tacksamhet, glädje och skratt!

Hittade den stora nyckeln till min egen trädgård igen, The key.  Så nu kan jag så nya frön och sprida blombladen vidare i kärleksvinden. Ibland tappar jag bort nyckeln, låser mig själv ute eller går vilse, och då bara ÄR det så. Nu är jag så tacksam för det och för insikterna jag fick. 

Allt som behövdes var en vänlig men bestämd mening från henne så jag "vaknade" till igen. Blev medveten. Det är det jag behöver. Tydlighet och raka rör, vad det än är. Tell me! TACK❤️🤗 och tack till mig själv! 

Fortsätt gärna dela med er av era tankar och funderingar kring detta om ni vill. Massor med kärlek till er alla!

Suzanne - medarbetare för personligutveckling 


Arbetshälsocoach på Fram i Kraft - för jobbet och livet

Upp till toppen
Annons: