Hantera konflikter!!

Hur handskas med en narcissistisk Mor?

2014-01-06 01:37 #0 av: [Lilja3]

Läste om "Den narcissistiska mamman" och kan nu äntligen sätta ord på något jag känt sedan jag föddes är fel.

Min mor är en skoningslös narcissist. Mot mig, inte mot mina andra syskon. Såklart, annars skulle hon inte passa in på hälften av alla punkter.

Senast idag nämnde sambon "vad skulle du gjort, flytta hem var inte ett val för dig med din mor"

Jag har inget agg emot henne, det fick jag bort genom terapi. Men jag har ingen aning om hur jag skall handskas med henne utan att ta illa vid mig.

Dessa nålstick av påståenden om mig är värst. Hon har själv erkänt att hon inte känner mig, inte vet vem jag är.

Hon försöker ibland men jag kan inte för ett öre lita på hennes ord...hon är ju en narcissist och närhelst kommer citat "det har jag aldrig sagt" vilket förintar alla framsteg i relationen.

Det finns några riktigt fina sidor med henne men det håller inte. Jag kan numera inte ens sova över hos henne om inte något av mina syskon är med.

Jag vill inte bete mig som jag gör med henne när hon retat upp mig. Jag vill för min och andras skull inte må så dåligt.

Finns inte utrymme nog att skriva allt hon gjort mot mig och det är inget av värde ändå för det är saker jag inte vill gräva upp. De ligger urplockade ur ryggsäcken (som jag för övrigt också släppt utmed livets väg) bearbetade och färdiga. Men fortsättningen är jag fundersam över.

Så vad gör man?

Går det ens att få en fin relation med en mor som ena sekunden höjer en till skyarna för att sedan förinta en totalt.

Vi har i perioder sagt upp kontakten, som längst över ett halvår.

Trött på att behöva kämpa med att finna mig själv varje gång hon knäcker mig.

Läste även igår om Högsensitiva människor. Detta är min mor som påtalat för mig men såklart använt för hennes egen vinning (därför jag ens har blivit en så känslig person). Nu ska jag dock försöka använda det som en styrka!


Anmäl
2014-01-06 17:31 #1 av: GitteL

Hej lilja

Förstår dig precis då jag själv vuxit upp med en mamma som har dessa dragen.

Det visade sig att vi var lika rädda för varandra o även känsliga så när jag började gilla mig själv, inte ta åt mig vad hon sa och jobbade i ifrån och ut så ändrades även mina signaler sig utåt.

Detta kände hon av såklart så om du vill arbeta med dig själv och programmera om ditt undermedvetna så har jag en Distanskurs här där du jobbar just med detta.

Messa mig om du är intresserad o fortsätt vara du.

Gitte - värd för personligutveckling

Hemsida: www.laserowcoach.se


Anmäl
2014-01-06 23:11 #2 av: [Lilja3]

Det där med rädsla har jag märkt, hon verkar rädd för mig! Hon ÄR rädd för mig för jag tror hon märker att jag genomskådar henne. Stoppar henne där hon brister.
Jag är glad att jag insågdetta i tid och inte förstörde en väldigt viktig dag för mig. Hon höll sig undan när jag som minst behövde henne. Så jag fick den dagen jag förtjänade och önskade.
Jag är absolut intresserad av att jobba med mig själv. Annars skulle jag inte ta tag i detta. Men vet inte om en kurs är rätt för mig. Jag måste fundera på saker och ting ett tag innan jag ger mig in i något.

Tycker inte det handlar om att omprogrammera en. Då slutar man ju vara Jag! Tycker man skall omvärdera sig själv och lära sig använda sig av sina verktyg.

Mina signaler utåt är ändrade, men nu är ju frågan hur man går vidare. Just nu står vår relation på noll. Jag har faktiskt ingen aning och inget intresse av vad hon sysslar med. Ju mindre jag vet desto mer litar hon på sig själv och pikar mig mindre.
Jag berömmer henne för det hon gör och föredrar att prata om henne och försöker att inte medla till henne vad jag tycker om det hon säger. Jag spelar väl lite men hellre "fejka" att jag tycker det hon gör är bra än att jag inte står ut med henne i mitt liv.

Det jag dock Önskar! är att ha en BRa och trygg/god relation med henne.
Jag vet vem hon är och hur hon fungerar. men det gör också att jag håller mig ifrån henne av ovilja att stöta mig med henne. Jag vill dock inte att det skall vara så för all evighet.

Anmäl
2014-02-17 03:38 #3 av: silversol35

Har också en narcissistisk mamma. Jag kan till viss del förstå din önskan om en god relation, men är rätt tveksam till om detta är möjligt. Personligen har jag valt att inte ha någon kontakt alls, då jag egentligen inte alls är intresserad av henne. Jag kan hennes mönster utan och innan och det sker ingen utveckling från hennes sida. Att ha en relation (eller vad man ska kalla det) med en person som är lika förutsägbar som en film man sett hundra gånger och som dessutom inte alls är intresserad av mig som person utan bara av hur jag kan få henne att må bättre - tack, men nej tack... Jag skulle gärna ha en relation till en mamma, bara inte min mamma....
Men nog om mig. Det här skriver jag mest för att förklara hur jag resonerar. Jag kan inte se att det är viktigt att ha en relation till en person som jag egentligen faktiskt känner mig likgiltigt inställd till. Nu är jag vuxen, nu kan jag själv välja vilka människor jag vill ha i mitt liv.
Varför tror jag att det är omöjligt att ha en god relation till en narcissist? Jo, för att de helt enkelt inte är förmögna att relatera! De förstår inte konceptet ömsesidighet. Det är för skrämmande för dem, skulle jag tro, i närhet blir man sårbar, och sårbar vill inte en narcissist vara. Då kommer alla försvarsmekanismer stenhårt slå till igen. Det är därför som man blir så förvånad när man tycker att man delar något på riktigt, så blir saker och ting sju resor värre.

Men givetvis beror det på hur man definierar "en god relation". Om man vill nöja sig med att kallprata så tror jag det kan gå att ha ngn form av samspel. Men bli aldrig personlig!!!
Jag tycker ändå det verkar som om du vill ha en "djupare" relation än så, men som sagt är jag pessimistisk.... Nu känner jag ju inte din mamma, så det går ju inte att säga något säkert, såklart. Berätta gärna hur det gått. Jag vet ju bara att personligen har jag kommit till den punkten att jag vägrar låta henne ta någon som helst plats eller energi från mitt liv. Enough is enough. 😊

Anmäl
2014-02-17 23:01 #4 av: [Lilja3]

Jag ahr valt att handskas med henne på mian villkor utan att hon vet om det. Känner jag mig trängd eller hon går på och domderar om mitt leverna då ler jag och väljer att vara ifrån henne ett tag. Be the bigger person och helt enkelt "låta henne hållas sålänge jag inte tar vid mig" jag sätter mig inte i situationer där jag riskerar att skära mig med henne.
Skulle åkt och besökt henne för 2 veckor sedan men då började hon om att "bra då tänker jag gå igenom med dig vad du egentligen gör mot din kropp"
Jag är av helt annan livssyn än henne. Jag äter den kosten JAg anser vara hälsosam inte vad hon har för nästintil sjuklig inställning till mat!
Jag tänker inte gå tillbaka till min förvridna syn på vad som är okej att äta och gå tillbaka till ätstörningar.
Känslomässigt är det en utmaning men jag tar stöd av mina nära och kära. Jag åker framförallt inte och besöker henne ensam om jag inte har bil. Jag måste kunna åka när JAG vill! Kunna lämna en situation innan den uppstår utan att hon märker av det.
Hoppas detta funkar men jag tror det är en god plan för att kunna långsiktigt behålla kontakten!

Anmäl
2014-02-23 21:08 #5 av: VästkustFia

Att hitta ett "snyggt" sätt att hålla lagom distans är absolut det bästa för att kunna fortsätta ha kontakt med personer som tär på ens krafter men som man av någon anledning inte vill bryta med helt.  

Det verkar som du är på god väg med det! Lycka till Blomma

Anmäl
2014-02-24 01:20 #6 av: [Lilja3]

#5 Vad härligt att höra att det är "rätt sätt" av alla andra tusen sätt. Det känns för tillfället lättast för mig. Dock inte det bästa för jag behöver fortfarande "anpassa mig" och måste hela tiden ha kontroll över mitt beteende. Det är inte lätt att knipa mun och låtsas som att man inte hör vissa saker eller kommentera felaktigheter. Man får helt enkelt bara nicka och le.
Det är så sorgligt att se att hon försöker nå mig med kärlek, men släpper jag in henne så rivs mitt hjärta itu. Nu får mitt hjärta slå i lugn och ro men jag saknar så att ta till mig de fina stunderna med min mor. Jag saknar att se henne som den starka förebilden. Hela den bilden är förstörd sedan jag förstod vad som var fel.
Har ett syskon som erkänt nu att samma hände denne. Vi visste inte om varandras lidande och lät det gå ut över varann. Många år av hat. Jag är glad att vi hittade tillbaks, nu skall jag bara få mitt syskon att minnas massa roliga saker vi gjorde som barn. Det är helt blankt, som det var för mig. Tills jag försonades med barndomen, då kom de fina minnena tillbaka.
Vi hade ingen dålig barndom, men en otrygg! Vi fick kärlek, men inte ovillkorlig!

Anmäl
2017-08-16 10:57 #7 av: [Hea]

Äntligen hittade jag det jag länge trodde jag var ensam om, ha en mamma som konstant hatade mig. Känner igen i era berättelser, och vill även säga att idag är min mamma inte välkommen in i mitt liv igen. Hon är mig en totalt ointressant människa. Har inget intresse av att veta vad hon sysslar med. Jag behövde henne när jag var barn, men hon ville inte ha mig. Jag är vuxen idag, behöver ingen mamma.

Jag fann en metod som hjälpte mig, som gav mig ovillkorlig kärlek och trygghet. Och det tackar jag för.

Jag är värdefull. Det är ni med!

Anmäl

Det finns en till kommentar till den här diskussionen. Den är bara synlig för medlemmar på iFokus. För att läsa kommentaren, logga in eller registrera dig på iFokus.