Nu behöver jag er hjälp, era råd och tankar.
Detta inlägget lägger jag upp på flera sajter just för att så många som möjligt kan ge sina tips och tankar kring detta.

Jag har en styvsyster kan man väl säga, men hon har alltid varit min syster. Hon är den som jag växt upp med, det har jag inte med mina riktiga syskon. Vi kallar henne för Petra. Petra är ca 36 år (kommer inte ihåg exakt) och är vääääldigt speciell. Vår mamma dog 2005, och mamma var verkligen hennes byggsten i livet. När mamma dog, då dog även Petras värdiga liv. Idag lever hon själv, är en väldigt tung belastning på folk omkring henne, hon har torgskräck och har inte varit ute på 2 år. Hon är rejält överviktig då hon inte kommer ut och rör på sig. Hon har varit sjukpensionär i många år och har därför väldigt lite pengar i månaden. Hon har svårt att hålla i pengar, tar impulsiva beslut. Hon tar folk förgivet runt omkring henne, att man ska gå och handla åt henne i flera timmar, att man ska ta bussen in till stan för att köpa henne en årskalender som inte finns i mataffären. Hon kan gå från "Åh min älskade lilla gullsyster" till "din jävla äckliga skitunge, du är så jävla äcklig" på en minut. Och detta kan vara över en grej som att jag inte har tid att svara i telefonen. Hon kan även explodera på andra folk som hjälper henne, om de inte har lust att springa in i 3 affärer så ber hon dem dra åt helvete och säger upp kontakten.

Jag och Petra hade inte haft kontakt på över 2 år, för jag fick nog. Men nu sitter jag här efter att ha träffat henne förra veckan igen och känner att jag måste försöka hjälpa henne. Men som ni säkert förstått vid det här laget är det väääääldigt svårt, då hon är väldigt krävande och kan bli hemskt elak om någonting går fel i hennes värld.

Jag nämnde ju att hon är speciell. Hon föddes som "vattenskalle" och har fått en pump inopererad i huvudet. Jag vet INGENTING om hur detta brukar påverka folk, om man då blir som hon är. Eller om det uppstått hjärnskador så att hon utvecklat en diagnos. Jag menar alltså att hon föddes med en diagnos i och med att hennes hjärna blev skadad av stora vattenmassor. Hon föddes med vattenskalle för att mamma blev inslängd i väggen av Petras pappa när hon var gravid. Därav blev skadan. Jag är en person som analyserar folk, och jag har verkligen försökt sätta en diagnos på Petra. Detta för att jag ska få lättare att hjälpa henne, och veta hur jag ska bete mig och hur hon fungerar i större utsträckning, inte för att bara ge en diagnos.

Petra beter sig väldigt omoget, och hon är VÄLDIGT ostabil, hon har älska en och hata en på samma minut av väldigt små anledningar. Hon verkar tro att hela världen kretsar kring henne. Detta kan ha att göra med att mamma uppfostrat henne utifrån hur hon är som person. Jag vet inte. Petra verkar som sagt ha svårt att sätta sig in i andra människors liv, känslor, tankar. Hon tror att om jag inte svarar i min telefon, då är det för att jag inte vill prata med henne. Hon kan inte dra slutsatsen att jag har på ljudlöst eller för att jag har fullt upp att bära alla kassar mat som hon bett mig handlat. Jag har många gånger tänkt att hon kan vara autistisk, kanske ha asperger med en kombination med något annat. Men nu när jag mött på en tjej med borderline (denna tjejen är helt underbar, men jag blev nyfiken och lästa om diagnosen för första gången) så har jag tänkt, hon kanske har borderline. Eller så är det för att hon har vattenskalle, jag har ingen aning. 

Anledningen till att jag undrar allt detta är: Petra kommer inte ut, hon är helt ensam, för de människor som hjälper henne kommer alla att dra sig ifrån henne. Jag är ändå hennes "syster", och jag vet att mamma hade velat att hon levde ett bättre liv, eller ett liv överhuvudtaget. Jag har bett henne ansöka om KBT, men det är för dyrt, och hon tar aldrig tag i saker. Och jag kan ju inte ringa, hon är ju myndig och jag är inte hennes förmyndare. Jag vet grunderna för KBT, att man ska börja i väldigt små steg, och prata om skalan 1-10. Hur jobbigt det känns, och så fortsätter man gå till samma plats tills siffran sjunker och så fortsätter man längre bort från hemmet sakta men säkert. Därför tänkte jag försöka hjälpa henne själv, vilket kommer bli supersvårt då hon är väldigt svår, hon kanske kommer be mig dra åt helvete nästa gång vi ses, man vet aldrig. Men jag får bita ihop. Jag menar, det kan ju inte bli värre för henne än vad det redan är. Det kan ju inte skada att jag försöker hjälpa henne. Inte för hennes del iallafall. Snälla säg vad ni tycker om allt, vad ni tror. Var förstående och inte hatiska mot mig, jag är bara människa själv.

Jag skriver inte mer nu, blir så långt. Så jag fyller på när ni undrar något eller missförstått. Tack!