Hej!
För lite mer än ett år sedan var jag tvungen att ta bort min hund, som jag levt med i 6 år, och som då mådde väldigt dåligt och omständigheterna gjorde att vi inte kunde fortsätta. Jag har accepterat sorg-processen och förstått att det gått upp och ner under året som gått, men fortfarande kan jag inte släppa det. Det är lättare att prata om honom och generellt sätt har jag accepterat situationen, men från och till går det bara inte. Om jag låter tankarna gå tillbaka, när jag ser bilder och tänker på hur underbar och fin han var och hur mycket jag SAKNAR honom med varje cell i min kropp... Och känslan av att man slits inombords av tankarna att man vill ha tillbaka honom. Det är så otäckt och jobbigt att jag börjar försöka förtränga och undvika känslorna och sammanhangen så mycket som möjligt. Kommer jag på mig själv med att tänka på honom eller se någon bild, då slår jag för "luckan" och försöker att tänka på något annat; no mercy. Och nu slog tanken mig att det kanske är jättedumt att göra så. Att man går och trycker på dessa känslor och aldrig riktigt låter dem försvinna.. För jag ser ju inte HUR de skulle kunna försvinna, eller hur jag skulle kunna acceptera vad som hänt mer eller bättre.
Vad tycker ni? Jag vill ju inte gå och grubbla på vad som varit och sitta och sakna och vara ledsen, det skulle ju kunna vara lika illa som att välja att förtränga och istället försöka vara glad för annat istället?
Jag kan nog inte riktigt släppa tanken att jag vill ha honom hos mig. Nu är detta inget hundforum och risken finns att människor kanske inte förstår känslan, men jag skulle verkligen vilja likna den med att ha förlorat en vän och familjemedlem. En människa, t.ex.
Kan någon dela med sig av sina tankar som kanske kan hjälpa mig?
Jag vet inte om detta är rätt forum, ni får gärna tipsa om annat skulle passa bättre.
