Annons:
Etikettinspiration-motivation
Läst 2948 ggr
words-of-inspiration
5/3/13, 8:58 PM

Mänsklig drivkraft.

Vad är det för en inre kraft som får en människa att resa sig upp efter att ha slagits till marken? Som får henne att börja bygga upp sitt liv igen i ruinerna från sitt gamla liv. 

Vad är det för en övertygelse som driver henne att fortsätta tro på sig själv, sitt eget värde? Som vet att hon duger och är perfekt precis sådan hon är. Även om alla andra gör och säger allt elakt de kan komma på för att bryta ner hennes vilja, psykiskt och mentalt. 

Som tror sig veta, trots all misär hon ser och möter, att världen är god och människorna i den, att det finns en plats som är god och rätt just för henne. En plats värd att kämpa för. 

Vad är det för en kraft som driver henne att ställa sig längst fram på barrikaderna, ofta med risk för sitt eget liv, och agiterar för demokrati och solidaritet, för tankens och människans frihet, för mänskliga rättigheter och värna om en jord befriad från gifter?

Vad är det för en drivkraft den människan har?

Kurage? Mod? Människokärlek? Hopp? Tro? Vördnad till livet - för livet?

Var tankar man den?

Annons:
words-of-inspiration
5/4/13, 1:30 PM
#1

Har alla människor den här överlevnadsinstinkten? Är vi födda med den? Eller är det något vi "plockar upp" på vägen när behovet föds?

Ja, frågorna jag har är många och det skulle vara intressant att höra vad du tror. Eller vet. Kanske har du till och med egen erfarenhet.

Seerina
5/6/13, 10:32 PM
#2

Jag tror att man formas av sin uppväxt. Ju sämre levnadsförhållanden desto större överlevnadsinstinkt. En människa som har haft en bekymmerslös barndom klarar inte lika stora motgångar som en människa som tvingats gå den hårda vägen.

Sen spelar nog graden av lidande in också. Ju mer smärta desto större chans att lejonet vaknar inombords. När lejonet vaknar reser vi oss ur askan och tar tag i situationen. Hos en del människor vaknar aldrig lejonet eftersom de bedövar sina känslor med droger för att slippa lida så mycket. Hade de däremot känt sina känslor hela vägen så hade lejonet definitivt vaknat. Frågan är bara hur lång tid det tar innan lejonet ryter och detta beror helt på hur mycket man lidit tidigare i livet.

Jag har rest mig hundratals gånger under mitt liv och i bland har jag faktiskt funderat över om universum bestämt sig för att bryta ned mig en gång för alla? Motgångar och prövningar av alla de slag har formligen haglat över mig under hela min livstid så en gång vägrade jag faktiskt resa mig för jag var så trött på att alltid bli omkullsparkad. Jag låg ned en väldigt lång tid och upptäckte att jag mådde betydligt sämre där nere så jag gav upp den taktiken och reste mig åter igen. Det är en fantastisk känsla när man reser sig ur en livsgrop så jag tänker aldrig sluta upp med det.

Personligen så tror jag att de som inte reser sig upp omedvetet väljer att tycka synd om sig själva och ger därför upp kampen om sitt eget jag. Den som väljer att INTE tycka synd om sig själv vinner genast en stor inre kraft som kan föra dem hur långt som helst. Personligt misslyckande som i bland leder oss rakt in i offermentaliteten är det farligaste giftet vi har som människor. Giftet sprids blicksnabbt i våra kroppar och helt plötsligt ORKAR vi inte resa oss längre. Vi sitter nu fast i oss själva utan att se vägen ut eftersom giftet förblindar oss.

Ilskan hjälper oss ofta att hitta tillbaka till vår inre drivkraft. När vi känner att "Det var väl själva fan!" så brukar vi resa oss ur känslan av uppgivenhet och apati. Den som inte kan bli arg behöver därför träna mer på denna känsla för den är jätteviktig när det gäller försvaret av oss själva.

Mirjah
5/13/13, 6:08 AM
#3

"Du vet inte hur stark du är förrän det är ditt enda val. Inte förrän du gått sönder vet du vad du är gjord av." MaikenHood

Upp till toppen
Annons: