Mental träning

Fobier och rädslor. Hur hanterar du dem?

2013-01-11 08:58 #0 av: Roamer

Var nyfiken på hur ni hanterar era fobier och rädslor och lär er att hantera dem. Eftersom mycket av personlig utveckling handlar just om att möta sig själv, se sina brister och lära sig hantera eller vänja sig av med dessa så vore det kul att höra era metoder för vad som fungerar för er.

Låt mig dra lite bakgrund över vad jag menar. Som liten pojk var jag fruktansvärt mörkrädd och osäker och såg alltid hemskheter i skuggorna. Den tecknade filmen om narnia gav mig mardrömmar och jag hade inget verktyg att klara av att hantera rädslan. Med tiden och åldern så började jag ju inse att det inte gav mig några direkta fördelar med att vara mörkrädd, men mina föräldrar ville inte jag skulle se skräckfilmer då jag blev så rädd och störde deras nattsömn. Fast utan att utsätta sig för känslorna som rädslan innebar kunde jag ju inte heller lära mig hantera det. Så jag började titta på skräckfilmer och sådant som skrämde mig på dagtid innan mina föräldrar var hemma och med tiden lärde jag mig hantera mörker och de fiktiva monster som ruvade där. Idag trivs jag bäst i mörker och känner mig väldigt trygg när det sluter sig runt mig. Bonus är också att jag inte heller rycker till på samma sätt som andra gör när det händer något oväntat, utan noterar att det händer och hamnar i ett mentalt tillstånd där jag snabbt kan välja om jag ska reagera eller låta det vara, och kan reagera utan skräck i blodet.

När jag var runt 10-11 så var jag i en vattenpark utomlands och jag var ingen vidare simmare och i en vågbassäng drogs jag ner till botten och blev kvar där längre än jag klarade, och precis när allt började svartna och jag drog in vatten i lungorna drog en kille upp mig. Den händelsen gjorde att jag blev ännu mer rädd för vatten och det tog mig lång tid att lära mig ens gå i närheten av större vattenmassor och när jag väl var där kände jag alltid ett starkt obehag. Så i princip så under hela min tonår höll jag mig ifrån stränder osv men älskade att höra vågorna vid havsstränder. Vid 24 flyttade jag till Kalifornien och bestämde mig för att lära mig surfa och att det var nog med att vara rädd för vatten. Gick och skrev upp mig på en kurs för då hade jag inget val längre kändes det som. Jag gav mig fan på att jag skulle lyckas och trots panik varje gång jag fick vågorna i ansiktet så klassade killarna som hade kursen mig som den som lärt mig mest och ville jag skulle ut med dem i stora vågorna. Känslan att vara där ute var enorm, och jag kom över största delen av det hela. I somras tog jag det till nästa nivå och bestämde mig för att lära mig dyka för att känna att jag bemästrade elementet helt. Den panik som jag fick när jag skulle ta av mig masken under vatten fick ångesten att välla upp och kände mig helt värdelös, men det var mycket pengar och ville inte ge upp. Efter några försök kunde jag kontrollera min rädsla så pass mycket att jag fick av mig den och simmade runt i bassängen samt satt på den utan panik. Dagen efter lyckades jag med det på 12 m djup och insåg att jag äntligen inte var rädd längre, och den eufori som uppkom var underbar. Jag har och kommer alltid ha enorm respekt för vatten och speciellt oroliga vattenmassor, men skräck finns inte längre där. Det tog många år men har lärt mig hantera detta.

Som 6 åring hade jag en traumatisk upplevelse där jag trodde det var en spindel som satt sig fast på min fot och fick totalpanik och försökte slå bort den. Det gick inte oavsett hur mycket jag slog och slutade med att jag bröt ihop totalt och satt skakande i ett hörn och grät. Ok, synen på detta måste ha varit enormt roande för någon som stod vid sidan av och tittade. Hur som så visade det sig att det var en gummisnodd som var fastsydd på byxorna hade gått sönder och de långa svarta gummibanden såg ut som en spindels ben. Skräcken av detta följde med mig i många år. Först efter 30 jag börjde bearbeta detta genom att bara titta på spindlar och oftast klarade jag inte mer än någon minut innan jag måste gå därifrån, och oftast vägrade återkomma till den platsen. Men vid varje gång så gick det allt lättare och i somras satt jag med sju spindlar i taket och jobbade utan att ens bry mig om dem.

Jag är en dålig människa, det medges så bespara mig förakten för den tillför inget till just denna diskussion men flama mig med mail istället om ni gör det. Jag levde i en relation som var helt ok. Sen träffade jag en kvinna som fick mig att falla totalt. Under alla mina år hade jag aldrig träffat någon som fick mig att känna så djupt och göra mig så lycklig bara att se hennes leende. Dock så kände jag mig aldrig tillräcklig när jag var i närheten av henne men vi började träffa varandra. Jag är ingen person som gillar att vara ensam och eftersom att jag inte kände att jag skulle räcka till för den nya vågade jag inte heller avsluta mitt förra förhållande. Inget jag är stolt över men sånt som händer antar jag. Inget jag trodde jag någonsin skulle göra heller för den delen. Det var först när jag slutat träffa den nya som jag insåg att det saknades för mycket i det jag var i som jag accepterade att det var slut och lämnade allt. Ensamheten gnager mig ännu men väljer att se det som ett lagom straff för mitt beteende, fast jag har inte lärt mig hantera detta ännu. De metoder jag har använt tidigare fungerar dåligt för detta.

Så, frågan är vad har du haft/har för fobier och rädslor samt hur har du kommit över dem, eller hur planerar du göra för att slippa känna det? Undvika, överkomma eller blunda?

Anmäl
2013-01-12 21:35 #1 av: Fridaaaa

Jag har kräkfobi, får typ panik om jag mår riktigt illa eller kräks. Är bland det värsta jag vet. Kan inte se andra kräkas eller höra det, då mår jag illa direkt. Och säger någon att den mår lite illa, så börjar jag med må illa :S

 Medarbetare: rexkaniner, Support.
Min vardagsblogg: Vardagsblogg 
Kicka gärna in Hjärta

Anmäl

Bli medlem på iFokus

För att kunna delta i diskussionen måste du bli medlem på iFokus. Det går snabbt, enkelt, och kostar ingenting. Medlemskapet ger dig tillgång till över 300 sajter.