Annons:
Etikettpersonlig-hjälp-coaching
Läst 2086 ggr
Cazzos
6/6/12, 4:52 PM

Överkänslig? Feg?

Hejsan!

Har ett litet problem, och jag tänkte vända mig hit för att se om jag kan få lite support.

Jag har alltid haft problem med att argumentera med människor, eller om ämnet är känsligt för mig så börjar jag att gråta, oavsett hur litet eller stort det är.
Detta är ett problem eftersom att jag inte känner mig stark nog att stå upp för mig själv när det behövs, och jag vet inte om det är något man kan "träna upp"?

När jag nämner argument så menar jag inte att jag börjar gråta om jag typ argumenterar om t.ex. hudfärg och så, utan personliga argument som blir till tjafs ("bråk").

Jag har blivit starkare psykiskt på ett eller annat sätt, för att t.ex. när jag försökte prata om min mammas alkoholberoende för 3 år sen med min mentor och senare hos socialtjänsten så bröt jag alltid ihop. Ju mer jag pratat om det, desto lättare har det blivit och nu är det inget problem alls att prata om mina känslor kring detta och så.

Om man relaterar det till mitt problem att stå upp för mig själv i argument, bråk etc så kan jag ju inte tjafsa med folk hur ofta som helst bara för att bli van med det och inte börja gråta.

Jag hamnar i chocktillstånd när jag bråkat med någon (öga mot öga då, inte via sms, telefon, internet osv), och jag skulle mycket gärna vilja bli bättre på att hålla ut.

Jag känner mig feg när jag börjar gråta, inte för att jag saknar mamma, utan det är för att någonting inom mig är så känslig för bråk och argument.

Vad ska jag göra? Obestämd


Annons:
[rore]
6/6/12, 8:45 PM
#1

Hej Cazzos!

"Om man relaterar det till mitt problem att stå upp för mig själv i argument, bråk etc så kan jag ju inte tjafsa med folk hur ofta som helst bara för att bli van med det och inte börja gråta.

Jag hamnar i chocktillstånd när jag bråkat med någon (öga mot öga då, inte via sms, telefon, internet osv), och jag skulle mycket gärna vilja bli bättre på att hålla ut."

När man har vuxit upp under alkoholens inverkan så är det så många olika delar inombords som skadas och Vi skaffar oss startegier för att klara av vardagen.

Om vi dessuton blev nonchalerade när vi gav uttryck för våra egna känslor och behov, så  stängde vi ner oss och vågade inte möta eller argumentera,, för oftast förlorade vi den kampen.

Barnet inom oss fryste fast i rädsla.

Så när det uppstår konflikter i andra sammanhang, så kommer många gånger den rädslan och litenheten över oss igen,, även om vi blivit vuxna.

Ett mönster som går att möta och lösa upp. När vi vågar ta itu med smärtan från det förflutna.

LivetochLyckan
6/7/12, 10:45 AM
#2

Precis som rore skriver är lösningen att ta reda vad som ligger till grund för dessa känslor.

Du skriver att du vuxit upp i en dysfunktionell familj. Det skapar sår som blir infekterade med tiden. Man måste gå ner i smärtan och rensa så att såret blir friskt och kan läka. Det kan göra ont.

Det går inte att "träna bort" undantryckta känslor. Tyvärr…..dom flesta önskar nog att det var så enkelt ;).

www.livetochlyckan.se

Cazzos
6/7/12, 10:52 PM
#3

Tack för era svar, varje ord hjälper Glad

Men jag vet liksom inte vad grunden till min "överkänslighet" ligger? Känner mig oftast sårbar och det är då jag börjar gråta. Har inte riktigt analyserat mina känslor i situationer då jag tjafsat eller diskuterat allvarligt med någon, men det är inget jag vill repetera..


[rore]
6/8/12, 9:06 AM
#4

#3. Cazzos!

Känslan av att vara sårbar gör ju också att vi känner oss sköra. Den skörheten skrämmer många gånger, eftersom den gör att just gråten ligger där på lur och vill ta sig ut.

Vilket vi många gånger försöker kontrollorera. För att vi är rädda för att tappa kontrollen över oss själva och visa oss som det för stunden är.

Många av oss har fått lära sig att det är fel och svagt att gråta. Framför allt inför andra. För vi har fått lära oss att detta inte är ok.

Men så länge vi inte fått lära oss att känslor är okay, så försöker vi i det längsta att gömma och glömma dem. och det är just det som skapar avståndet inom oss, gentemot oss själva och andra.

Till slut blir det helt enkelt för mycket för kroppen och sinnet att bära och bubblan brister. Utan att vi riktigt själva fattar hur eller varför.

Det är först när vi accepterar våra känslor, som vi befriar oss från våra invanda tankar och kan förändras.Kyss

Cazzos
6/8/12, 10:56 PM
#5

Tack för dina kloka ord rore, detta ska jag absolt tänka på… Glad


Upp till toppen
Annons: