Relationer!

Bortträngda känslor!

2011-08-03 09:56 #0 av: maxkomhem7

Kära vänner!

Det här måste du hjälpa mig med!

Jag hittade min tonårskärlek efter 35 år. DEt var igentligen jag som dyrkade honom sedan 10-årsålder, som min bestis, men sen blev det en djup djup kärlek i tonåren och sen en smärtsam separation då föräldrarna (hans mamma) skilde oss åt på ett grymt sätt....en lång historia!!!!

. Han finns på andra sidan Atlanten. Han har inga barn vi är båda över 50. Jag har inga barn, och vi båda har trasiga äktenskap bakom oss.

Han sa:  ''vi har inte barn ingen av oss; den var nog meningen att det skulle vara vårt barn tillsammans, och annars inte''. Jag ryser och undrar om han har känslor för mig,  För mig finns det ingen annan, kan vänta tills jag blir 70 år om det behövs, men det finns bara en, nu när jag hittat tillbaks till honom, känns som om min halva är tillbaka, oavsett om det blir vi eller inte. Min livslånga kärlek som vi båda trängde undan, som vi inte fanns!

Han gjorde exakt som jag, gjorde den stora tonårskärleken till en minneslucka.

Ska jag berätta att han är den enda, den första och den sista!Förvånad

 

Anmäl
2011-08-03 11:21 #1 av: rore

#0

Sitter här och läser ditt inägg. Det griper tag i mig på djupet...

Härligt när det bortträngda letar sig fram igen, men samtidigt förvirrande. (kan jag tro)

Huruvida du ska besluta dig för att berätta eller inte, kan jag inte avgöra.

Följ ditt hjärta är det enda råd jag kan ge dig.

Känn in dina känslor och fråga dig själv vad rädslan (om du upplever den) egentligen betyder.

Våga vinn

eller

 längta och undra?

Vad du än väljer så önskar jag dig lycka till.

 VågDet förflutnas läxa. Blir framtidens lärdom Regnbåge



 

 


Anmäl
2011-08-03 23:16 #2 av: maxkomhem7

Tusen Tack Rore!

Jag är bara rädd att skrämma bort honom. Vi har haf intensiv E-mail växling och han är redan lite skrämd och vi båda väldigt förvirrade.

Han pratar om sina föredettor med mig att han behöver bearbeta de, att jag inte är det viktigaste, och att det var jag som lämnade honom, som tonåring och om jag verkligen älskade honom då, etc.

Vi var två neurotiska ungdomar från disfunktionella familjer. Han var överklass, jag var medelklass, de var rika vi var fattiga. Jag dög inte då enligt hans mamma, jag var inte fin nog, och kände mig osäker och undervärderad och ovärdig honom. Jag visste att jag inte kan få honom, började döda honom i mitt hjärta, blev hel knäpp, utvecklade anorexi, började gå på disko utan honom med kompisar.

Efter 35 år får jag veta, att han skuggade mig och gick utanför disko till 5 på motgonen, att han var fruktansvärd kär och jag gjorde honom så illa.

och jag har bett om ursäkt och berättat hur det var, min mamma dog när jag var 15, jag hatade henne sedan hon hade skilt sig (när jag var 8). Jag mådde så dåligt som tonåring och jag var farlig för honom.

Jag mår jätte dåligt och bara gtåter och håller på att få en depression. Börjat på terapi. Snälla hjälp mig!

Anmäl
2011-08-04 06:59 #3 av: rore

#2

Maxkomhem!!

Skönt att du fått hjälp att bearbetat och går i terapi. Det är alltid en början,,,

Även om det i början också innebär att känslor kommer upp till ytan och gör att tillvaron käns tung,,,,

"Man" Kan känna sig riktigt knockad,,, Tid är viktigt och tiden, samtal och viljan att ta sig igenom smärtan, gör att det succesivt faktiskt käns bättre...

Att gråta kan vara oerhört befriande, samtidigt som det kan väcka obehagskänslor inom oss. När vi tillåter oss att möta vår sorg och släpper fram gråten,,,

Ja,, då ger det nytt fräscht utrymme inom oss, som gör att den tillslut ebbar ut...

Tillåt dig att känna, tillåt dig att gråta ut den sorg du bär med dig.

När jag läser det du skriver så Det käns det inom mig, som att du burit med dig instängd smärta under många år,,

Tillåt dig själv att frigöra den tillsammans med din terapueft,,,

Jag vet inte direkt om jag kan hjälpa dig med mina ord,, men jag hoppas de landar hos dig,,

Skriv gärna och berätta hur det går (om du vill) Annars önskar jag dig stort lycka till.

Tanke kramen från mig.

 VågDet förflutnas läxa. Blir framtidens lärdom Regnbåge



 

 


Anmäl
2011-08-04 11:05 #4 av: maxkomhem7

Kära Rore!

Dina ord och ditt  stöd är ovärderliga för mig, det vill jg att du ska veta!

Det var en gång en vän som sa till mig:' den finaste egenskapen en människa kan ha, är att trösta'. Samtidigt som det är en svår konst.

Du får mig att kunna tänka igen, eftersom jag är känslornas slav.

Men, Rore! Jag var hos min Terapeut för tredje gången igår. Hon sa två otroligt viktiga saker som jag vill ta upp med dig: 1- att det är ingen MINNESLUCKA, längre. Att jag har gått i terapi flera år i olika omgångar men aldrig pratat om tonåren, om min kärlek, som om det inte fanns, och det var inte jag.

Han sa samma sak, att han har flera dagböcker från den tiden, men aldrig läst om dem, som om det var inte han, han sa ' det känns som en surrealisktisk historia om en ANNAN person men inte han.

Hur kan man gå i 35 år och låtsas för sig själv, att kanske livets viktigaste eller djupaste händelse, har aldrig funnits??? kanske var smärtan för svår för att kunna bära den?

Det är är en jordbävning i mitt innre liv,

varma kramen och tack, tack tack Rore!

 

 

Anmäl
2011-08-05 07:57 #5 av: rore

#4

"Hur kan man gå i 35 år och låtsas för sig själv, att kanske livets viktigaste eller djupaste händelse, har aldrig funnits??? kanske var smärtan för svår för att kunna bära den?"

Förnekelse systemet inom oss kan ta sig många uttryck och gömma sig i olika skepnader.

Men rätt vad det är så bubblar det gömda och glömda upp, inom oss. I alla fall var det så för mig.

Och det beror nog på att det är dags att ta sig en närmare titt på vad det är som sker inom oss. För att vi ska kunna frigöra oss och gå vidare känslomässigt....och utvecklas.

Även om känslorna väcker stort motstånd inom oss och viljan att inte känna dem finns, så har jag nu mer lärt mig att det är just mina känslor som leder mig rätt.

Om jag bara vågar och vill känna dem.

Jag vill också tillägga att detta kan kännas både svårt och ofattbart. Framför allt om vi är vana att springa i gång i våra reaktioner. När känslorna svallar.

Jag tror det är oerhört viktigt att lära sig att stanna upp och iaktta den reaktionen, för att förstå vad det handlar om.

Iaktta känslor och tankar, bara stanna upp och vara i dem som en betraktare.

Det kan kännas svårt och övermäktigt och kräver ett medvetandegörande inifrån, som jag inte kan sätta ord på....

Det kan ta tid men det går om vi tillåter oss att acceptera denna process.

Lycka till!!

Kram!

 

 VågDet förflutnas läxa. Blir framtidens lärdom Regnbåge



 

 


Anmäl
2011-08-05 09:52 #6 av: maxkomhem7

Kära Rore!

Som relativ ung, upptäckta jag att jag borde ta tag i mitt känsloliv och komma ut från ett vakum och bedövade känslor, totalförnekelse osv.

Detta ledde till att jag bestämde mig att gå i djup psykoanalys, vilket jag gjorde i me än 7 8 år.

Det är det viktigaste jag gjort i mitt liv, och gör att jag har kontakt med mitt undermedvetna, och vågar att känna vid känslor.

Jag kan jämföra mig med människor som upplevt förintelsen, eller haft anhöriga i förintelse, som valt glömskan. Men alla upplevt att de upplevelser bubblar upp inom de, förr eller senare.

Jag kommer från ett land med en kultur-historia, som har skadat många av oss och mina landmän, och vi alla bär på psyko-sociala problem.

Denna landman till mig som är min ungdomskärlek, bär fortfarande på gamla föreställningar. Att de var aristokrater och rika, att hans mamma underkände mig. Samtidigt som vi var ekonomisk medelklass, men tillhörde inteligensian,

då mina föräldrar var konstnärer och konstnärer var alltid fattiga.

Det förvånade mig att han indirekt, klass-markerade än idag, men en underton, som jag (som är kommunikationsforskare), kunde höra tydligt.

Då tänkte jag att han är sin mammas förlängda arm, och inte frigjort sig från denna HÄXA LOL.

Då är han lite narcisistskt, kanske, och det påpekade jag, försiktigt,eftersom jag är sanningssägare. Jag föreslog att han ska gå på terapi och bearbeta, den gamla smärtan, som är ännu större än min.

Jag skickades till Sverige när jag var 18 år, han var 16 då, och han skrev att *han nästan dog'. Två år efter skickades han till Canada,(eftersom det var finare att skickas till Canada).

Jag tyckte det var skönt och nu kan jag lämna honom bakom mig, och låta honom hitta en flicka från rik familj, eller någon mamman gillade. Jag var rasande, besviken och förolämpad. Jag som kom från en konstnärsfamilj och en gång tills 8 årsåldern var också ekonomisk överklass, vilket var oväsentligt, då pengarna användes för internatskolor åt mig och min stackars bror. Sen rasade familjen på alla plan efter skismässan, omvärlden glömde var vi var och var vi är nu.

Jag förklarade allt detta att det är ett styck KULTUR HISTORIA, och vi bör förstå det ur ett makroperspektiv.Att han borde gå i terapi och han bejakade förslaget, lite MILT, men inget mer hände

Jag fick inga svar för de analyserande mailen, och kommunikationen blev konstig.

Jag föreslog en paus, eftersom jag är i slutskedet av en doktosavhandling, och måste fokusera.

Vi ska ta kontakten i September, och båda är fullt av raseri, och jag lovar dig att , ta tag i detta, eftersom, hela min kvinnlighet, och sxualitet, blve blockerad efter denna tonårshistoria.

Han får göra som han vill, att vara kvar i gamla lögner, men jag ska gå vidare, med eller utan honom, men heltst med honom. Men jag har inga föga forhoppningar. Då blir det en ny separation och det får jag ta, då.

Så dyrt man ska betala för att leva ett ärligt liv, i det här livet, tänker jag, så jag blir matt, LOL.

Ursäkta för denna ännu en långa inlägg, men det kanske blir den sista.

Tack för din tid, och dina kunskaper, det har hjälpt otroligt mycket.

Kram och tack1

 

 

 

Anmäl
2011-08-05 10:10 #7 av: maxkomhem7

 

Rora!

P.S: Ber om ursäkt för endel stavfel och misstag, eftersom jag skriver jätte fort, och jag uppteckte de efter att hade skickat texten.

Borde kolla det nästa gång, innan.

varma Kramen

maxkomhem

Anmäl
2011-08-05 13:11 #8 av: rore

Maxkomhem!!

Jag hade inga problem med att läsa det du skrivitGlad.

Jag känner igen känslan av att bli så kränkt och ner värderad på, som du skriver om och jag hade så himla svårt att acceptera den,, kapslade in och byggde försvar för att slippa känna.

Långt upp i vuxen ålder så strävade jag efter förståeelse och nån slags upprättelse från de som skadade mig

Det kom aldrig någon, som bad om ursäkt. (inte då)

 Vilket byggde upp både ilska och förakt inom mig, den fanns redan sen tidigare. Men den lagrades på.

Min stånd punkt var att människor inte gick att lita på. Problemet jag hade då, som jag var fullständigt omedveten om, var att jag inte litade på mig själv ens än gång.

Ensam är stark.

Men inte hur länge som helst upptäckte jag. Det var då jag sökte hjälp, för att kunna pussla ihop bitarna inom mig.

Acceptansen utav det som varit kom till mig och jag kunde sakta, sakta börja se på händelserna som varit. Ur ett annat perspektiv.

Tidigare trodde jag att accepterande var samma sak som att "gilla" läget,  och låta allt vara som det var...Tanken gjorde mig rasande och frustrerad, många gånger,, innan jag insåg befrielsen i detta.

Jag önskar dig all lycka på din väg.

Tanke kramen / Rore

 

 

 VågDet förflutnas läxa. Blir framtidens lärdom Regnbåge



 

 


Anmäl
2011-08-06 00:39 #9 av: maxkomhem7

Ja! den svåra konsten 'att vara' och vara i det som är! och låta det vara!

Tusen Tack Rore

kramen

Anmäl
2011-09-11 01:28 #10 av: tvättäkta bybo

Du, jag är nog där var du var för 35 år sedan... så otroligt kär, olyckligt kär... tyvärr.. han är mycket äldre än mig och har ett annat förhållande, jag vet att han har känslor för mig oxå, men att vi skulle bli tillsammans skulle vara helt absurt... men jag kan inte släppa taget om honom, det har gått ett halvår nu.. sen allt började. Det känns som du säger "han är den enda, den första och den sista" men det hoppas jag för allt i livet att han inte är.. jag hoppas verkligen att jag kan finna min kärlek i framtiden och kanske på ett sätt glömma honom.. men jag kommer aldrig att släppa taget om honom helt, aldrig! kan han vara min själsfrände? kanske...

Anmäl
2011-09-22 14:27 #11 av: JCL

Å finns inget som beror mig så mycket som bortträngda känslor. Det värsta jag vet är när folk säger till mig om en kille jag har gillat i sex år att "nej, det som hände då är past, ni var så unga" Nu är jag 18 och går sista året på gymnasiet, då när vi blev på G så hyste vi starka känslor för varandra, då var vi första året på högstadiet. Även om vi var unga så var det äkta känslor.. Det känner jag än idag när vi ses.. Eftersom det är sista året så kommer vi skiljas åt snart, och jag vill inte gå miste om min ända riktiga kärlek. Jag kan inte låta mina känslor grävas ner i sanden!! Det gör mig galen, man lever ju bara en gång och jag vill inte riskera att det blir som i alla sånger "att man försöker glömma sin riktiga kärlek, men aldrig gör det". Tycker det är underbart när äldre eller unga blir ihop med den de alltid älskat och aldrig kunnat glömma. HAr inte förstått det där med "all you need is love" men nu gör jag det.

Anledningen till att vi aldrig blev ihop var för att jag var så osäker och fick panik över kämslan av att binda sig och tyckte att jag inte var värd honom, men det var bara dumt!! Men samtidigt så var jag verkligen inte redo, även om jag faktiskt älskade honom.. Är ju lejon så när jag verkligen gillar någon så är det så starkt och nöjer mig inte med vad som helst. Tror han gillar mig, för när vi ses blir han så nervös,flackar med blicken, får handsvett, men ändå så sätter han sig så han kan kolla på mig. HAn är såå vacker med sitt blonda lockiga hår och han har ett band :) När jag var på en fest så låtsades han inte om mig, men jag gick fram och han blev jätte nervös och frågade vad jag hette för han blv så osäker.. Han sa att hans hand plötsligt var jätte blöt och torkade av sig. När jag pratade med han så tittade han djupt in i mina ögon, samtidigt som hans ögon inte kunde hitta fäste och han höll kvar min hand. Såg verkligen "the truth" i hans ögon. Har aldrig känt en sån kemi, det bara sprakade! Under festen så kollade han på mig hela tiden och jag råkade dissa han och han blev fustrerad eftersom jag är den ända han inte får "uppmärksamhet" av så han gick fram till en tjej framför mina ögon och höll på.. :( Nåja ska prata med honom när vi ses, för jag kan verkligen inte låta detta gå! Ska öppna mig och berätta allt. Jag tror han inte vill älska mig men kan ej hah.. skulle vara den lycklgaste på jorden om han gör dt. Ville bara öppna upp mig och peppa alla som inte kan glömma sin käreste att bara prata ut med personen! Förlorar ni så har ni vunnit ändå, över eran rädsla! MVh JCL

Anmäl

Det finns en till kommentar till den här diskussionen. Den är bara synlig för medlemmar på iFokus. För att läsa kommentaren, logga in eller registrera dig på iFokus.