Annons:
Etikettpersonligt-om-oss-själva
Läst 2487 ggr
GitteL
1/27/08, 6:46 PM

Ansvar eller Offer!

Jag skulle vilja veta hur ni tänker när ni ser dessa orden?

Vad väcks inom er och hur tänker/känner ni om detta??

Gitte - värd för personligutveckling

Hemsida: www.laserowcoach.se

Annons:
Ijin
1/27/08, 7:11 PM
#1

Ansvar? Det är något man väljer?

Offer är ifall du offrar något, av någon anledning…

Säger man ansvar till mig så tänker jag "jobbigt, måste man bli vuxen nu?"

säger man offer kommer tankar i stil med någon som dör för att rädda någon annan=)

CatarinaJ
1/27/08, 8:00 PM
#2

Ansvar - det är något vi alla har och bör ta! Speciellt för oss själva!

Offer - vissa väljer att vara "offer" eller att ta sig den rollen. Sen finns det människor som blir utsatta utav andra utan att det är deras val då känns "offer" mer rätt. Däremot om man offrar så anser jag att det är liten annan sak..

Hoppfull
1/27/08, 8:30 PM
#3

Jag håller med dig CatarinaJ om att ordet offer egentligen känns fel när det är en mentalitet av "tycka-synd-om-sig-själv", man pratar om.

Sedan är det ju en knepig fråga därför att man verkligen kan vara ett offer för omständigheter, andras handlingar, vilket aldrig är ens eget fel. Däremot så är det endast jag själv som kan lära mig att förändra mitt sätt att handla och vara, så att man inte hamnar i den situationen igen.

Att ha dålig självkänsla är ju såklart inget man skaffat sig själv utan något man fått pga omständigheter. Det är viktigt i sammanhang av personlig utveckling där man lägger ansvaret för alla situationer man försätter sig i på den egna individen. Däremot att förändra den är uteslutande det egna ansvaret. För mig har det varit avgörande att kunna göra de åtskillnaderna. I början när jag ständigt fick höra att allt som hände mig var mitt eget fel, om jag reagerade på andras påhopp så var det uteslutande mitt eget problem och ingen annan hade del i varför jag mådde dåligt (av att bli mobbad på jobbet t. ex.) så höll det på att sänka mig totalt.

Det handlade om bristande kommunikation där "terapeuterna" missade att förklara att de som utsatte mig visst bar ansvar för att de bar sig illa åt och att det inte alls var "mitt fel" att jag blev utsatt.

I det här ingår ansvar… ex ansvar för hur jag uttrycker mig, när jag talar med andra bär jag ansvar för hur det uppfattas. Man kan inte hela tiden gömma sig bakom att det alltid är mottagarens tolkning som i så fall blir fel (ett ganska vanligt sätt att slippa ta ansvar för sitt sätt att uttrycka sig!).

Behöver du en medmänniska att prata med? Känner du dig ensam?

Titta in här medmanniska.net och se om det är något för dig.

Faith
1/27/08, 9:54 PM
#4

Ansvar- är ett stort begrepp, jag tar ansvar för mig själv, har ett ansvar för mina barn, ansvar när jag passar någon annans barn, ansvar i trafiken osv…

Offer- känner jag samma som er ovanstående, man kan välja att vara ett offer, ta på sig "offerkoftan" och ge upp. Sen kan man vara offer på andra sätt, saker som händer utifrån som man inte kan styra själv.

Tuva-Lena
1/28/08, 1:18 AM
#5

Genast tänker jag: Utan ansvar blir man ett offer. Offerrollen är bekväm för stunden, men knappast utvecklande. Kyss

"Att många tycker samma, betyder inte att dom har rätt.."

 

Ijin
1/28/08, 2:03 AM
#6

Själv så avskyr jag ansvar, för ansvaret är inte på mina vilkor, och då ställer jag inte up

Annons:
Gronstedt
1/28/08, 9:07 AM
#7

Offer kan man bli om man kryper undan, om man hukar sig under slagen som om man inte hade rätt att försvara sig. Det kan vara otroligt svårt att inte göra det. Men om man kan låta bli att kröka rygg kan man vara stolt även om man förlorar, så att säga.

Ansvar behöver inte vara att styra över det som händer. Att bara acceptera att man själv är delaktig i det som händer kan vara ett stort steg. Det kan vara skillnaden mellan att säga "Han misshandlade mig" och att säga "Jag blev misshandlad av honom". Det betyder inte att man på något sätt accepterar att man själv har något ansvar för att ha blivit misshadlad, bara att man har ansvar för att leva med sig själv efteråt.

[Mariann]
1/28/08, 9:29 AM
#8

Håller med i de flesta här ovanför. Det som Hoppfull skriver är kanon, i synnerhet det sista stycket!!!

Visst kan offerrollen vara utvecklande… tillslut kommer man till insikt om att man påtagit sig en offerroll ( i den meningen som vi pratar om här)… och då har man ju utvecklats! Flört

Ansvar flyr otroligt många ifrån.

men en fråga som väcktes i  mig:

Men vad är då självuppoffrande?

Glad Mariann

[Mariann]
1/28/08, 9:30 AM
#9

oopps… blir det offtopic nu? Fundersam

Gronstedt
1/28/08, 10:03 AM
#10

#8: Det första som slår mig angående "självuppoffrande" är ordets negativa betydelse. Det finns och har funnits omkring mig "självuppoffrande" typer, vanligen kvinnor, av den sort som är självuppoffrande men absolut inte låter någon glömma det. Den sort som tårfyllt säger "Tänk absolut inte på mig, jag har inget emot att slita och släpa för er, jag begär ingenting i gengäld, tänk inte på mig, nej nej, gå ni bara …"

Myntets andra sida är ju verkligt självuppoffrande personer, som moder Theresa, kanske - som verkligen ger av allt de har för att hjälpa andra utan att räkna på belöningar.

[Mariann]
1/28/08, 1:18 PM
#11

Glömde i förra inlägget att tillföra att ansvar har vi ändå oavsett vi väljer bort det eller inte…Flört

Självuppoffrande i den "låga" formen går lite över i "martyrskapets" negativa sida… då är det precis som du säger, något man gör för å få nått annat!!

och det är inte självuppoffrande ett dugg!! 

Ett äkta självuppoffrande som många människor har gjort för ett högre syfte är mkt vackert!

Moder Teresa är ett namn, men det finns många…

Nelson Mandela

Martin Luther King

Aung San Sui Kui

[Mariann]
1/28/08, 1:19 PM
#12

Kan det vara så att vi tränar i att offra oss mer o mer och för större och större syften?

Hoppfull
1/28/08, 2:03 PM
#13

Den typen av självuppoffrande är väl egentligen inte uppoffrande alls utan beräknande? Och den s.k. uppoffringen är endast en del i ett större spel för att uppnå egen vinning. Egentligen är det helt fel att kalla dessa för martyrer eller offer. De är i allra högsta grad aktiva i sina ränker och spel. Ofta går de i slutänden ut på dominans och är således så långt ifrån uppoffrande man kan komma!

Egentligen är ansvar betydligt mer intressant, eftersom ansvar är det enda som kan skapa förändring! Att ta ansvar för sitt eget liv, sina ord och sina handlingar är av allra största betydelse för mig. Det är oxå det som leder min personliga utveckling framåt! Min vilja och önskan att må bättre själv, att mina barn ska må bättre än jag gjort, att mina realtioner ska vara bättre än de jag är sprungen ur.

Oavsett om man haft och har det bra, kan man alltid förbättra sitt sätt att leva om det så bara handlar om att öka sin medvetnadegrad av hur mycket det jag gör och säger påverkar min omvärld. Liksom medvetenheten om att ansvarstagande även innebär att tillåta andra att leva sina liv som de gör och att låta andra begå misstag utan förebråelser och "vad var det jag sa" attityder.

Behöver du en medmänniska att prata med? Känner du dig ensam?

Titta in här medmanniska.net och se om det är något för dig.

Annons:
Gronstedt
1/28/08, 2:28 PM
#14

#13: Fast martyrskap är väl just att dö för sin tro/gud/sak i förhoppning om att få sitta på guds högra sida i himmelen, eller möjligen att få dricka sherbet och umgås med houris, något beroende på vilken teori man håller sig till? Alltså verkligen att räkna på belöning.

"… om det så bara handlar om att öka sin medvetnadegrad av hur mycket det jag gör och säger påverkar min omvärld." Det är verkligen inte så "bara". Jag tror att det är där någonstans roten till allt verkligt ansvarstagande finns. Och att veta vad man har ansvar för och inte. Jag menar att man i normalfallet till exempel nog inte har ansvar för att räkna hur många vindunkar grannen bär hem, eller vilka avsändare det finns på vederbörandes postorderpaket … Glad

Sedan undrar jag om människor som Nelson Mandela och Martin Luther King verkligen kan räknas som självuppoffrande på samma sätt som moder Theresa. Att ge för en sak eller att strida för en sak är lite olika saker. Att låta barnen få mat när man inte har någon själv är självuppoffrande, att slåss med tigern för att försvara dem är det inte … inte på samma sätt, i alla fall … äsch, är det någon som förstår vad jag menar?

[Mariann]
1/28/08, 2:42 PM
#15

Jooo det är "samma sak" i mina ögon

Moder Terasa offrade sitt bekväma lyx liv hon kunde levat, för att istället tjäna andra…. i detta fallet barn.

Martin Luther King fick offra livet för att de svarta i USA skulle få rättigheter, mänskliga rättigheter.

Nelson Madela offrade stor del av sitt liv, 30 år i fängelse för att återigen de svarta ska få rättigheter.

Aung San Sui Kui är fortfarande inne i "offret", hon offrar sin frihet för folket i Burma.

Detta är iaf för mig självuppoffrande, utan egen vinning….

Kan inte se att någon haft någon personlig vinning i nått av fallen…

[Mariann]
1/28/08, 2:47 PM
#16

#12

 Är fortfarande en intressant frågeställning….

skulle kunna tillägga, och för renare och renare syften dvs mer o mer osjälviskt?

ingen som har nått bud på det?

Gronstedt
1/28/08, 3:10 PM
#17

#15: Jag menar inte att det finns något sökande av personlig vinning i något av det, utan bara att det är olika saker att ge för något och att slåss för något.

#12: "Kan det vara så att vi tränar i att offra oss mer o mer och för större och större syften?" "#16: "skulle kunna tillägga, och för renare och renare syften dvs mer o mer osjälviskt?". Nej, det tror jag inte, eftersom jag inte tror att det finns något "högre mål" eller någon plan med/för livet, och inte heller tror jag på reinkarnation i betydelsen att "själen" ska sträva mot nirvana.

Och det som är större och renare för en är yttersta svineri för en annan. När en palestinier blir martyr för sitt land med sprängämnen kring midjan i ett israeliskt köpcentrum, blir h*n fördömd till israelernas svartaste helvete.

I alla krig strider båda sidor för sin sak och dör för sin sak och ber till sin gud under tiden. Vem har då rätt att säga att den ena sidans sak är rätt? Att den ena sidans döda är självuppoffrande och den andras har fått vad de förtjänar? Vem står på så långt avstånd från världen att man kan veta det?

Hoppfull
1/28/08, 3:12 PM
#18

#14 men har det verkligen varit alla martyrers syfte? Att dö för att bli belönade i döden s.a.s.? Jag är inte tillräckligt påläst för att veta men trodde i min naivitet att även martyrer blev martyrer just för sin starka tro på att göra rätt trots människors motvilja och fördomar?

:) du har antagligen rätt… jag är av någon anledning född med den tanken, att allt jag gör påverkar allt och alla överallt hela tiden… vet inte vart det kommer ifrån men det kräver onekligen eftertanke vid varje beslut…

Kan du inte utveckla dina tankar lite mer Ave-Solis? Jag behöver få snurr på tankarna…

Behöver du en medmänniska att prata med? Känner du dig ensam?

Titta in här medmanniska.net och se om det är något för dig.

Gronstedt
1/28/08, 3:22 PM
#19

#18: Du har i stort sett rätt, ordboksbetydelsen av martyr är "blodsvittne" eller en som dött för sin tro. Men kristna martyrer brukar avbildas som mähän som låter döda sig medan de fromt blickar himmelsvart och väntar på att Gud fader ska komma och belöna dem. Och muslimska martyrer brukar (efter vad det påstås) uppmuntras till att bli martyrer genom att man talar om hur "glad" Gud ska bli och hur bra man ska få det i himlen. För martyrer kommer direkt dit, utan att behöva vänta i skärselden till yttersta dagen. Det är därför helgonen kan ingripa i människornas liv Oskyldig.

Jag vet, det är fint att vara martyr. Men att låta flå sig som ett hjälplöst får är definitivt inte min uppfattning om en lovvärd försvara mig med alla till buds stående medelta till våld, även om jag fick stryka på foten ändå. Sedan jag kanske skulle vara för rädd och feg för att försvara mig. Men jag skulle inte låta bli av pur upphöjdhet och fromhet.

Hoppfull
1/28/08, 3:27 PM
#20

Men den typen av uppoffring som att spränga sig själv är ju den rena formen av uppoffring för belöning.  För det är väl att söka vinning, att göra uppoffringar i livet för att få sitta på guds högra sida osv. som jag ser det. De skiljer jag ifrån de som offrar utan förväntningar på belöning efter livet.

Eftersom jag nog är benägen att tro att vi lever flera liv än ett så kan jag mycket väl tänka att vi bär med oss erfarenheter och kunskaper från ett liv till nästa… och att det då skulle innebära en högre medvetandenivå från det ena livet till nästa… förhoppningsvis… och om vi lärt oss något alltså Förvånad Man kan ju faktiskt gå genom livet med både stängda ögon och öron och leva i sin lilla bubbla, rädd för allt som man inte känner igen och uppfylld av sina fördomar.

Behöver du en medmänniska att prata med? Känner du dig ensam?

Titta in här medmanniska.net och se om det är något för dig.

Annons:
Gronstedt
1/28/08, 3:38 PM
#21

#20: Jag är också benägen att tro att vi lever flera liv, med högre medvetandenivåer med tiden, däremot inte benägen att tro på den "högre planen" för det hela Flört.

Jag tycker det är skillnad mellan den som utan muck låter döda sig på läskigt sätt för att få sitta på guds högra sida och den som spränger sig och några h*n ser som fiender i luften för att för att få sitta på guds högra sida. Men båda agerar med ett öga på belöningen.

Att motståndslöst låta döda mig för att visa fromhet strider mot allt i mig, jag får frysningar på ryggen vid tanken! Det är möjligt att det är mycket "högt" att göra så - men för mig är det bara fegt. Jag ville hellre göra som häxan Agnes Nitt hos Terry Pratchett, vilken besteg bålet med underkjolarna packade med svartkrut och spik. Blir man tvingad upp på bålet så ska det åtminstone bli en rejäl smäll så att så många som möjligt av dem som samlat veden åker med!

Och jag tror det är lättare att strida och dö för en sak än att bara arbeta på och ge av tid och krafter i det tysta. Att strida är på sätt och vis sin egen belöning, och därför uppfattar jag det som annorlunda. OBS! Inte nödvändigtvis sämre eller mindre osjälviskt. Men annorlunda.

Hoppfull
1/28/08, 3:50 PM
#22

Mmm, jag håller med dig. Jag var bara inte inne på just det där med att uppoffrandet handlade om död… utan mera det där meningslösa uppoffrandet som inte leder fram till något positivt alls :) typ de där kvinnorna du beskrev…

Att bara verka i det fördolda tror jag precis som du är det som kräver mest! Bekräftelse smakar ju hur man än ser det, gott! Fast det var bra att skriva ner det med, det ger ju den egna inre orken att fortsätta vara en "bra och ansvarstagande människa i tysthet" nytt bränsle. :)

Behöver du en medmänniska att prata med? Känner du dig ensam?

Titta in här medmanniska.net och se om det är något för dig.

[Mariann]
1/28/08, 5:05 PM
#23

Jag menar detta om att träna sig i att offra sig mer o mer för större o större helheter och för ett renare syfte för var gång…

så tänker jag så här, detta hänger ju ihop med artikeln om hjärtchakrats utveckling.

Att om männskan utvecklar ett hjärtachakra med  12 blad (symboliskt) om varje blad innehar olika utvecklingsnivåer. Så vid blad 3 så tränar man i att offra sig för familjen sina barn, de närmaste. Sedan går bladens utveckling framåt. man tränar i att offra sig, för större helheter, för grupper, för landet, för en religion mm

Samtidigt tränar man i urskiljning, att lära sig skilja på vad som är rent och inte. vad som är Gud och inte, vad som är ont o gott. och att också offra sig  med ett renare syfte, att man önskar mindre o mindre för sig själv… då tycker jag det är självuppoffrande, man offrar sig själv utan vinnings skull…

för finns minsta önskan om något vare sig i det fysiska livet eller att man önskar sig något , seer fram emot något belöning eller vara månde, efter offrandet i "himlen" ÄR DET INTE SJÄLVUPPOFFRANDE, vetefasen vad det då ska kallas…

När utveckling är så långt framskriden att man håller på med bladen 9 -10-11-12 så tränar man i att offra sig för väldigt mkt större helheter som typ dessa männskor jag rabblade upp. Och då har man inte mkt kvar av någon personlighet som önskar något för sig själv, man ser allt, iaf det mesta, med Guds ögon.

My point….

man kanske ska utelämna bladen10, 11 o 12 för då har man knappt 10% personlighet kvar…

[Mariann]
1/28/08, 5:07 PM
#24

#21

vad menar du med den högre planen?

Gronstedt
1/28/08, 5:32 PM
#25

#24: Jag menar det, vad det nu skulle vara, som avgör vad de "högre syften" du talar om skulle vara. För att det ska finnas "syften" måste det ju finnas någonting de syftar till. Och jag tror inte på någonting sådant.

#23: Jag har tyvärr helt motsatt syn på det här Fundersam. Jag tycker inte att det är "finare" eller "högre" att offra sig för större helheter, att till exempel offra sig för sitt land än för sina barn, utan definitivt tvärt om. Och att offra sig för en okänd är "högre" än att offra sig för sina barn. Ju "större" princip desto mindre offer - att dö för någon gud i religiös extas måste vara baskat mycket enklare än att långsamt svälta ihjäl för att grannens ungar behöver den sista mat som finns.

Att offra sig för en princip måstte vara baskat mycket enklare än att ge bort den sista matsmulan utan något som helst hopp i sikte, eller att gå emellan i en misshandel och få stryk i stället för någon man inte känner. Att offra sig i övertygelsen om att allt är intet och ingenting är att vänta måste vara mycket lättare än att stå kvar fastän man är skiträdd och inte har en aning om vad som ska komma härnäst.

Vad som är gott, vad som är rätt, vad som är gud är också så ytterligt subjektivt. Min gud är någon annans demon och tvärt om.

storAnnette
1/28/08, 5:43 PM
#26

Ansvar är för mig att ta ansvar för mig själv,mina handlingar,mina tankar och mina uppgifter.Att så långt möjligt göra det som känns rätt och bra och leva i harmoni.

Offer i positiv bemärkelse existerar inte för mig,jag hänför t ex moder Teresas handlingssätt till ansvar dvs att hon tog ansvar för att göra det hon verkligen ville göra och det hon trodde på.Sak samma gjorde Martin Luther King m fl.

Offer i negativ bemärkelse är även för mig det ni andra skrivit om,dvs de som omedvetet eller medvetet "offrar sig" medan de i själva verket utnyttjar andra människor känslomässigt.Att det sedan är upp till de andra att låta sig utnyttjas det är en annan "femma".

När det gäller religiösa fanatiker tror jag inget alls,det känns alltför främmande för mig.

[Mariann]
1/28/08, 6:07 PM
#27

#25

Jag ser inte att offrandet för något högre finare än att offra sig för något mindre. Båda är lika fina, jag ser inte något som är djupare finare än något annat…

Jag tycker inte man ska dela upp det så alls. Var sak har sin tid och inget är finare än nått annat.

Vi har ju haft den diskussionen i en liten annan form, vad det gäller uppgiften i livet. och där vet du nog min åsikt, den gäller även här.

Men jag måste erkänna att jag skulle inte klara av att offra mig på det sätt som just dessa namn jag nämnde. För mig är det ett för stort offer.

Tror faktiskt i det läget det skulle vara lättare för mig att offra min mat till grannens ungar, precis som man gjorde i Tailand under tzunamin, där man gav bort det sista man ägde… grannens ungar känner jag… men helt folkkslag…. men att offra livet för Sverige… det vete fasen…. att ge upp ett vanligt liv för att kämpa för andra, verkar inte i mina ögon lätt…

Men det kanske det är lätt i andras och isåfall är jag mkt glad, för då är problemen snart över!

Glad Mariann

Annons:
Tuva-Lena
1/29/08, 10:46 AM
#28

#11 Vet du, jag tror inte att dessa personer såg sig själva som "självuppoffrande". Brinner man för en sak så blir det nog mer en livsuppgift man valt att ta på sig - tror jag. En sån upgift väljer man för att det ger en sinnesro, och man ser ett högre syfte med en sån livsuppgift.

Jag tycker som Gronstedt, att självuppoffrande låter negativt, för det associerar till att man "offrar sig själv", och gör man det så avsäger man sig samtidigt dom egna drömmarna/visionerna. Det ligger i själva ordbetydelsen. Samtidigt så tror jag att det ligger i betraktarens öga att välja ordet "offer", för dom människorna som "offrar sig" för andra har säkert andra skäl för sina engagemang. ;)

"Att många tycker samma, betyder inte att dom har rätt.."

 

[Mariann]
1/29/08, 11:39 AM
#29

Huvet på spiken, de upplever det inte som ett offer, det är naturligt för dom…

Men det är ändå ett offer…

så länge man upplever det som ett offer = ge avkall, och om du gör det i egen vinning, så är det negativt.

Det är vi som lägger något negativt i ordet, om man ser bakom ordet och bakom den negativa tolkningen så är det vackert!!!

Återigen har tidens gång, historien av offrande av olika saker, gjort att vi har en negativ syn på självuppoffring.

Är det inte så att det oftast (om inte alltid) finns två sidor av samma mynt….

Glad Mariann

Hoppfull
1/29/08, 11:49 AM
#30

Ibland så känner jag att ordet offer eller "att se sig själv som ett offer" är snott av alternativrörelsen och dess iver att få alla att se sina egna tillkortakommanden. Viktigt absolut, men ibland skapar det förvirring när kommunikationen inte är tydlig utan ord som förknippas med vissa saker även får annat innehåll.

En person som ser sig själv som ett offer är ju en som identifierat sig med att alla andra vill den illa och lever ut den rollen helt och fullt. Det ger tillbaka att personen ifråga har rätten att kräva saker av andra eftersom det är synd om den. Helt fel betydelse av ordet offer egentligen (tycker jag!).

Behöver du en medmänniska att prata med? Känner du dig ensam?

Titta in här medmanniska.net och se om det är något för dig.

Faith
1/29/08, 12:04 PM
#31

#26 #28 Håller med er där, ser inte heller att Moder Theresa såg sig som självuppoffrande, utan mer som ett kall i livet, en livsuppgift

GitteL
1/30/08, 11:45 PM
#32

Tack för era inlägg och väldigt intressant att följa hur ni tänker om de olika orden.

Fler får gärna fortsätta om ni känner för det.

Gitte - värd för personligutveckling

Hemsida: www.laserowcoach.se

AnneN
1/30/08, 11:58 PM
#33

Offer får mej att tänka på små oskyldiga barn som lever i krigshärjade områden, svält, sjukdommar och extrem fattigdom. Även på de som av olika anledningar inte kan försvara sig själva då de utsätts för övergrepp.

Ansvar, var och en har ansvar för sitt eget liv och allt man själv väljer att göra. Alla handlinga bra/dåliga, onda/goda osv har konsekvenser och de får man stå för.

_**/Mvh Anne
**~Sajtvärd på Blandrashundar ~Medarbetare på Support
_Hundägare i Norrbotten? Välkommen till oss på Hundhuset!

[Vintersaga]
1/31/08, 12:16 AM
#34

Min synpunkt på offer är att det är något som man ger för att få något annat. Vi offrade till gudarna för att få bra skörd, långt liv, goda relationer etc. Jag offrar också min löpare i schack för att kunna fälla drottningen med min springare…

Allt verkar alltså handla om att ge bort något som aldrig kommer tillbaka, för att få något som vi kanske tror att vi inte kan få annars… Är det schack jag spelar så är det taktik med offret - är det gudarnas givmildhet jag åkallar är det något helt annat som styr (fruktan kanske)…

När det kommer till ansvar har det att göra med ett svar av något slag (jämför gärna ansvar med att "svara an", dvs. svara på något) - ett svar på något behov kanske (jag mår dåligt över mitt negativa tänkande - alltså svarar jag på den känslan genom att ändra mitt tänkande).

Kopplar vi ihop dessa, som jag utgår ifrån att du menade Gitte, har jag ett val mellan att se mig som ett offer (enligt mina definitioner ovan) eller ta ansvar för hur jag reagerar på saker jag möts av. I många vardagliga motgångar kan jag alltså välja om jag ska se mig som ett offer för dåliga omständigheter, eller att ta ansvar för min situation där och gå på Ikea och göra fynd istället! Skrattande

Annons:
GitteL
1/31/08, 12:34 AM
#35

#34 Det var fyndigt att se det så. Vi har förmånen att välja ;-)

Gitte - värd för personligutveckling

Hemsida: www.laserowcoach.se

Tuva-Lena
1/31/08, 1:23 AM
#36

Så klarsynt! Håller med dig! Vet ju inte om jag skulle offra min springare förstås, hellre en häst.  Cool Och offrar man till gudarna, så vete sjutton om det inte är lite taktik det också - för att beveka dem så att säga.. ;)

"Att många tycker samma, betyder inte att dom har rätt.."

 

lightseeker
1/31/08, 12:18 PM
#37

offer: när man känner sig maktlös och uppgiven och inte känner att man har egen kraft utan lägger ansvaret hos någon annan.

Ansvar: tungt….ensamt…..jobbigt

snowdreamer
1/31/08, 11:28 PM
#38

#26 Instämmer. Jag kan inte se något positivt i att offra sig.

Om jag tar ansvar för mitt liv och försöker leva efter det som jag mår bra av och så att jag inte skadar andra. Då offrar jag mig inte oavsett jag ger grannbarnen min sista mat eller lämnar mina ägodelar och lever i slummen för att hjälpa gatubarnen i Bolivia. Gör jag valet av inre övertygelse blir det aldrig ett offer.

Om jag väljer att sätta barn till världen så måste jag ta mitt ansvar för detta barn. Därför kan jag aldrig offra mig för mitt eget barn.

Tuva-Lena
2/1/08, 1:17 AM
#39

#38 Klokt sagt! ;)

"Att många tycker samma, betyder inte att dom har rätt.."

 

Hennum
2/6/08, 10:57 PM
#40

jag tänker på våldtäkter, att folk tycker att de som blivit utsatta för våldtäkt själva har ansvar i det, att de får skylla sig själva. vilket jag såklart inte alls håller med om. det är den som våldtar som är ansvarig till det.

på ansvar så tänker jag oxå att det är något folk borde ta mer när det gäller annat än deras eget liv. ta ansvar i ett större sammanhang, ta ansvar för hur deras livsstil påverkar hela världen. vi har alla möjlighet att påverka.

offer tycker jag är ett lite negativt ord, i den bemärkelsen att någon är ett offer. jag har blivit utsatt för ett sexuellt övergrepp, men jag vill inte kallas för offer. känns nedvärderande. men vet inte vad man annars skulle använda.

offer kan ju oxå var att man gör ett offer, och då är det något bra, att man offrar sin bekvämlighet och åker buss istället för bil. att man offrar tid för att hjälpa andra, osv. men frågan är om det egentligen är något offer, att göra de sakerna, eller om det bara är självklarheter som alla bör göra utan att egentligen tycka det är något besvärande.

/ Johanna Hoogendoorn, ordförande för Kattens Talan

lightseeker
2/6/08, 11:17 PM
#41

#40, mycket intressant hennum, hur du har vänt på frågorna.

Ja, jag har ju också varit utsatt för övergrepp, men är inte längre ett offer, för det som hände.

Numera så drar jag nytta av mina erfarenheter, efter att ha varit utsatt. Jag använder mig av erfarenheterna till att hjäpa andra.

Ansvar, kan vara någonting positivt, men inte längre för mig. Det är inte någon annans ansvar att det har blivit till ett negativt laddat ord, för mig, det är enkom mitt eget ansvar.

Jag har varit van att offra mig och ta ansvar och nu har jag kommit fram till att all min energi är på upphällningen. Därför måste jag vara rädd om den lilla energin, som jag har kvar. Genom att ta emot, istället.
Dvs. att hitta balansen i livet, innebär ibland att gå från den ena änden av ytterlighetens vågskål, till den andra änden. Tills man har fått tillräckligt med erfarenheter för att börja närma sig mitten istället. Det är DÄR, som det ultimata tillståndet infinner sig. Tror jag.

Annons:
Upp till toppen
Annons: