Ang. våra rädslor

Måste få berätta att nu i lördags så gifte sig min systerson, jag fick en förfrågan från han för 3 månader sen om jag ville ta hand om underhållningen på bröllopet, javisst kan jag de.. kuul tyckte jag. Eftersom jag är van vid att hålla i alla stora helger inom familjen som att hitta på lekar och annat kul så tyckte jag att det var helt ok!

Detta utvecklades till att jag "blev" toastmadame och lite till.. vete sjutton hur det gick till..!  Jag fick panik.. in på datan och kollade vad en toastmadameroll innebar, aha det är en som styr upp det hela. Ok tänkte jag.. det är väl bara att köra på :) (Förresten så döpte jag om mig till toastmoster eftersom jag är moster till han)

Veckan innan bröllopet så drog han som skulle hålla tal sig ur..ehh.. tänkte jag.. dom måste ju ha nån som håller tal på sin bröllopsdag, jag försökte få någon annan att hålla tal men icke, ingen vågade.. Jaha då får jag väl tota ihop ett själv då. Det var inte lätt men det svåraste var tanken på att stå där och hålla tal inför 50 personer. Burr..! Jag..Moi hålla tal! Nä fy fabian vilken ångestkänsla jag fick. Men jag fick tänka på brudparet, det var ju för deras skull.

Jag beslöt mig för att inte tänka så mkt på just den stunden, utan beslöt mig för att "bara gå in i det" ". Ungefär som när jag går till tandläkaren, bara gå in utan att tänka och känna, jag får ta det då när jag väl är där..:)

Ja så kom då stunden, den som jag ville förtränga in i det sista, men nu gick det inte längre, det var bara att ta tjuren vid hornen och köra på. Jag vände mig till brudparet och kände mig paralyserad och fick "hjärnsläpp".. fullständigt! Jag tror jag svepte över blicken mot gästerna en gång under hela talet :) Första halvan av talet gick dåligt, läste från min lapp bara rätt upp o ner, med samma ton. Ta mig härifrån tänkte jag ett flertal ggr. *L* Sen när jag kom till hälften så lossade det lite grann och så äntligen var jag färdig så jag kunde sätta mig ner, ville bara försvinna men nu var det iaf gjort! Tack och pust för det :) 

Jag själv tyckte det var så misslyckat tills jag fick höra från våran goa sajtvärd här att jag faktiskt mött min rädsla (en av dom) Så långt hade jag inte tänkt.. ja faktiskt, det gjorde jag ju..:) men vete sjutton om jag skulle göra om det igen! Jag är definitivt ingen talare inför så många.

Ville bara dela med mig av en svettig och hemsk ångestsituation..

Kram från Toastmostern

Du är en härlig själ och tack för att du delar med dig. Det som jag kände här var dessa ord:

Veckan innan bröllopet så drog han som skulle hålla tal sig ur..ehh.. tänkte jag.. dom måste ju ha nån som håller tal på sin bröllopsdag, jag försökte få någon annan att hålla tal men icke, ingen vågade..

50 personer och ingen vågade men DU vågade. Grattis.

De gjorde en undersökning hos svenska folket och den största rädslan var att ställa sig för en publik att föreläsa och hålla tal. Den var större än att dö.

Så länge vi växer kommer vi känna rädsla men trygghetszonen blir större och bredare.

Kram på dig.

Jag svettas och blir alldeles kall när jag läser vad du genomlidit huuuu:)

Vad duktig du var som fixade detta så bra=O)

#1 Tack Gitte :) Du.. jag väntar med spänning på den där trygghetszonen, den är såå välkommen *L* Intressant det där du sa nu om undersökningen som gjorts om att föreläsa och hålla tal var en större rädsla än att dö.. ja där ser man..

Kram tbax

Tack du maria, ja huuuu säger jag också :) och lätt var det inte, men nu är det över, tack o lov!  Fast jag kan väl säga att jag gått igenom mkt värre än detta men det var på ett helt annat plan.

Underbart Faith - där levde du verkligen upp till ditt nickname :-)

Det krävs enormt mycket mod att tala inför en sådan publik - så det var verkligen att utmana din rädsla, utan skyddsnät!!!

Grattiskramar, Rickard

#4 Ahh och ohh vad glad jag blir av att höra detta :-) Ja och utan skyddsnät också.. (tänkte jag inte heller på..) *ler stort nu*

Tack och kram Rickard!

#5 - Tack själv, det är såna här berättelser som visar att vi alla är inne på rätt väg när vi säger att vi ska utmana våra rädslor!

Kram

#3 Ja du goa Faith, här kommer ett litet diagram: Det är inte rädslan i sig det är HUR vi hanterar det.

Smärta                                 Kraft

Hjälplöshet-----------------------Val

Depression-----------------------Spänning

Förlamning-----------------------Handling

Busvisslingar och applåder Faith! Känn rädslan och gör det ändå! Skulle vilja ha dig som moster!

 BM

Så modigt! Imponerande. Själv skule jag aldrig våga göra det.

Haha..ja vilken "svettig" utmaning! Bra jobbat...jag busvisslar och applåderar också!! Du måste växt flera meter efter det där!

#7 Diagrammet, är det motsatserna till varandra ? Smärta-Kraft. Hjälplöshet-Val. Förlamning-Handling förstod jag, men Depression-Spänning..? Där förstod jag inte riktigt, jag var inne i en djupare depression i vintras men det kändes inte ett dugg spännande :) (skojar bara lite här, lite sjuk humor..) men har du lust att förklara lite för mig vad som menas med det?

#8 Wow.. busvisslingar o applåder, det fick jag inga där efter talet *L* koonstigt.. Hahaha.. visst får du det, ha mig som moster menar jag, bara jag slipper hålla tal :)

#9 Precis så kände jag också, skulle jag aldrig våga. jag lovar dig, tror du skulle göra samma i den situationen :) Ett litet tips, låtsas som att du inte ska hålla nåt tal, förträng det, och när det väl är dags så är det försent att dra sig ur..bara köra på, bära eller brista! *skrattar*

#10 Tack för det Gahella. Jag kan inte påstå att jag kände att jag växte nåt, inte ens en millimeter :) Men efter era ord här så tror jag faktiskt jag blivit nån centimeter längre *L*

Varma tack och kramar till er alla goa medlemmar här!