Relationer!

Svårt med tillit

2009-07-26 21:33 #0 av: Natalie

Hejsan.

 

Jag har ett stort problem. Jag ar tillsammans med den underbaraste manniskan nagonsin. Jag traffade honom pa Nya Zeeland for sex manader sen och han har nu foljt med mig till sverige. Allting ar underbart, han berattar for mig varje dag hur mycket han alskar mig, hur vacker jag ar och hur han alltid vill vara med mig. Det va lange sen jag jag var sahar kar och jag har aldrig traffat nagon som varit pa samma vaglangd som mig (jag ar valdigt spirituell, kan vara svart att hitta likasinnade).

 

Jag alskar honom sa otroligt mycket, men jag har sa enormt svart att lita pa man och detta haller pa att bli ett allvarligt problem i var relation.

Sist jag kande en sadan har samhorighet med nagon var jag tillsammans med en man som led av borderline. Han skickade upp mig till skyarna med sin karlek for att sedan, over en natt, andra sig och bli den mest ondskefulla manniska jag nagonsin mott.

Detta sarade mig, forstas, valdigt mycket och ar nu, nagonstans langt inom mig sjalv, radd att det ska handa igen. Jag vet min nuvarande pojkvan aldrig skulle vara otrogen eller gora mig illa pa nagot satt. Men ibland, om jag till exempel hor att nagon tjej har flirtat med honom sa tar radslan over och jag kan bli kall och tyst utan att han forstar varfor.

Jag kanner mig hellre aldrig tillracklig, inte tillrackligt attraktiv, inte tillrackligt bildad, inte tillrackligt rolig. Kanns som att alla ar battre an jag.

Forutom vissa dagar da jag kanner att jag ar skitbra. Allt kanns sa extremt obalanserat just nu. Kanns som en evig kamp mellan mitt Ego och mitt Inre.

Jag vill inte gora honom illa och ar medveten om problemet. Vet bara inte var jag ska ga harifran?

Hur andrar man sin negativa installning? Hur slutar man att hela tiden forestalla sig varsta mojliga scenario?

Jag vill inte forlora honom for nagot i varlden. Men som sagt, jag ar skitradd.

 

Hoppas att nagon har ett tips!!

 

Mycket varma halsningar, Natalie

Anmäl
2009-07-27 02:42 #1 av: [Vintersaga]

Hej Natalie,

Det handlar om egenvärde låter det som - att du ska känna att du duger som du är! För att uppnå det kan du se på dig själv som en perfekt person, skapad till att vara precis som du är - detta innebär naturligtvis att du kan förändras och ändå fortsätta vara precis som du är... dvs. perfekt!

Nästa steg är att förstå att andra är som de är - lika perfekta som du! Även den där borderline-personen var "perfekt", men det gav dig vissa erfarenheter som du idag kan ha stor nytta av. Skulle du råka ut för en likadan igen så hinner du lägga märke till det långt tidigare - och du vet att du kan söka efter en bättre person då igen, precis som du har gjort nu!

Till sist - det är inget problem förrän du känner att du inte kan leva utan din partner. Det är en sak att alltid vilja leva med sin partner - en helt annan att välja att inte kunna leva utan sin partner! I det idealiska förhållandet är det två personer som är starka nog att leva på egen hand som väljer att leva med varandra - för då är man inte beroende av den andre för att leva, då lever man tillsammans för att man vill det!

Kram Rickard

"Det jag fokuserar på växer i styrka!"

Anmäl
2009-07-27 10:10 #2 av: rore

Hej Natali!

Tillit är ett rent hel-te när den brister. Känner igen mig så otroligt mycket i det du skriver.

Rore: Om du inte litar på mig? Vem ska du då kunna lita på?

Jag vet inte hur många gånger min gubbe sagt de orden till mig.

Invändigt slog rädslorna volter i min mage. De sparkade bakut. Jag kunde känna en hånfullhet inom mig, till hans ord.

HA! Lita på? Är han dum eller?

Jag litar inte på NÅGON. Då kan han ju lura mig hur långt som helst.

Outtalade ord som skreks ut inom mig.

Samtidigt som jag så innerligt ville kunna lita på honom, så kunde jag inte för mitt liv förmå mig till att göra detta. Snacka om kluvenSkäms.

Till slut så började jag i terapi. För att jag någonstans insåg att detta var problem från min barndom som kom och tog över inom mig.

Jag började i terapi för hans skull, men jag fortsatte för min egen skull.

Jag trodde bokstavligen att jag skulle dö, om han lämnade mig, samtidigt så flydde jag ifrån honom.

Min kärlek till honom var bottenlös och skrämmande, just för att jag inte kände mig själv.

Framför allt för att jag inte älskade mig själv. Jag var som ett skal som bar runt på en stor tung avgrunds håla inom mig.

Det här är ju inte direkt något svar på din fråga.

Men om du möter denna rädsla inom dig ärligt och sårbart och om du vågar stanna kvar i känslan och bena ut den ska du se att svaret kommer till dig./ Kram Rore

 

 

 

 

 

 VågDet förflutnas läxa. Blir framtidens lärdom Regnbåge



 

 


Anmäl
2009-07-27 18:07 #3 av: [Tunridan]

#2 "Det här är ju inte direkt något svar på din fråga."

Jag tror att vi kan ge någon svar på flera sätt, bl a genom att berätta om våra egna upplevelser. Det kan hjälpa mer än man tror. För jag vet själv att man i jobbiga situationer kan känna sig väldigt ensam, som om man är den enda i världen som upplever det man gör. Vilket ju inte alls är sant. Man är aldrig ensam.

#1 Rickard; ville bara säga att du gav ett klokt svar.

Anmäl
2009-07-27 18:48 #4 av: [Tunridan]

#0 Natalie; du är inte ensam om dessa känslor..

Jag har lite funderingar som jag ville dela med mig av till dig...

Vad beror brist på tillit på? Nu pratar jag inte om att det kommer ur en särskild situation man kan ha upplevt, utan djupare än så.

Det finns en känsla av att vi måste ha kontroll över allt, för annars går det oss illa. Så vi försöker kontrollera (mer eller mindre omedvetet) vårt liv, andra människor, oss själva.
Att säga eller känna inom sig; "jag är rädd att du sviker mig, lämna mig inte, svik mig inte, snälla gör mig inte illa", osv, handlar om försök att ha kontroll.
Men det är egentligen så att vi inte har någon kontroll till att börja med! Vi kan inte kontrollera andra människor, vad de ska säga eller göra, vi kan inte kontrollera vad som ska hända i livet. Livet är så mycket större än våra tankar om det...

Tron på att vi måste/kan kontrollera en annan människa (eller relationen) innebär också att vi lämnar bort vår egen Fantastiska Kraft till denna människa. Och det är ju väldigt synd.
För oavsett om du är med denna person eller inte så är din inneboende Kraft en gåva och den är din, bara din!
Ingen annan, hur mycket man än älskar någon, kan vara ansvarig för ens egen lycka och välmående! Det måste vi ta ansvar för själva. Och det gör vi genom att hitta tillbaka till vår egen Kraft.

Så hitta dig Själv och därigenom din egen Kraft, det är mitt råd. Du är värd det.

Kram.

Anmäl
2009-07-28 15:47 #5 av: Natalie

Tack för alla svar, det känns underbart att det är andra som kan forstå och hjälpa! =)

 

Jag skulle inte säga att jag är rädd för att bli lämnad ensam, jag trivs rätt bra i mitt eget sällskap. Min rädsla ligger nog mer för att bli lurad, bedragen. Att tro att allt är bra men sen få en chock när man får reda på sanningen. Efter att jag vart lämnad av killen med borderline, så kändes det som att 'man vet aldrig', även den mest underbara människan kan förändras över en natt och sen bli ondskan själv.

 

Det ni sa om kontroll var verkligen som en stor lättnad. Jag har ALDRIG sett på mig själv som en person som har ett stort kontrollbehov. Men efter att jag läste om det du skrev, Tunridan, så förstod jag att det var det som var mitt problem. Jag vill ha kontroll, en sorts garanti, vilket såklart, man aldrig kan få här i livet.

Det är otroligt frustrerande när man förstår att det är en själv det är fel på, men innan man förstår själva essensen av problemet kan man egentligen inte göra någonting åt det. Man känner sig som inlåst i en bur av sina egna tankar och känslor.

Ni alla tre har varit till en stor hjälp! Tusen tack! Ni verkar vara väldigt kloka och kärleksfulla människor! =)

Hoppas ni får en fantastisk dag! Och tusen tack igen!

Kärkek, Natalie

Anmäl
2009-07-28 16:51 #6 av: siddelina

Det är inte konstigt att du är rädd, Natalie. Du har varit med om händelser som satt sina spår hos dig.

Jag känner igen mig i din berättelse. Jag vet att jag själv nedvärderar mig ibland och är ganska hård mot mig själv emellanåt. Naturligtvis är inte det nyttigt i längden, för om inte jag kan älska mig själv, hur ska då någon annan kunna göra det?

Så just nu handlar det mycket för mig att acceptera mig själv som jag är, alla fel och brister är en del av mig och jag är inte sämre för det.  

Lycka till!

Anmäl

Det finns en till kommentar till den här diskussionen. Den är bara synlig för medlemmar på iFokus. För att läsa kommentaren, logga in eller registrera dig på iFokus.