Min första tanke; Svartsjuka & avundsjuka skiljs de åt ??

Jag upplever svartsjuk som negativt/fult/mörkt….

Avund kan vara längtan efter något som någon annan har.

Svartsjuk känns djupt elakt känslomässigt negativt.

Just nu känner jag Avsky mot någon. (speciellt så man ser människan) Det gör lixom ont i magen till viss del, av att ha blivit sviken och sårad. Men ändå pumpar adrenalinet som när man är arg och tänker nita någon >.<
Men svartsjuka är jobbigt och känns elakt. Men om det handlar om ens pojkvän så vet man att han bryr sig om en.

Jag håller med dig rore, om svartsjuka. När man har insett och liksom erkänt så mår man mycket bättre. Jag gör det iaf och kan på så sätt lämna det bakom mig - komma över det. :P

Svartsjuka är väl i grunt och botten bara en normal "försvars"känsla som de flesta andra känslor, men den går lätt över styr.

Jag är en otroligt svartsjuk människa, och om någon, exempelivs: Min pojkvän stöter på sitt ex. Jag blir först svartsjuk, sedan börjar ja avsky han ex. Sedan hatar jag henne och hon ger mig ångest.

Men hur vet man vart gränsen till "sund" avundsjuka går? Jag har också funderat på detta ämnet länge..

KastKatt!

Det tror jag också att den är en "Normal" försvars känsla,, Vad är egentligen normalt??

Efter de livs mönster jag har formats så kanske mina reaktioner är normala,,,,Likväl som någonannans livsmönster präglat dem,, till deras "normala" reaktioner.

Samtidigt så handlar det ju väldigt mycket om att komma till insikt med de automatiska tankarna som påverkar oss i dessa situationer.

Hatet mot Exet eller vad det nu kan vara, är ju egentligen ingenting annat än en projection,, utav mina (våra) egna känslor,,

För håll med om att det är himla skumt att ilskan främst riktas mot,, eventuella/ potentiella flörter,, istället för på kärnan,,dvs, personen som flörtar.

Alltså tror vi att dessa flörter)/personer har någonting som vi inte har,,,,,,

Men igrund och botten så är ju det endast ett antagande, eftersom vi inte är den personen,, oj nu blev det snurrigt. Hoppas du (ni ) förstår vad jag menar

Normalt är det som är vanligast i en majirotet. (du får rsäkte men kommer inte på alls hur man stavar till det ordet just nu)

Jo instämmer, alla har nog lite olika reaktioner på händelser då våra liv har präglat oss till olika människor, men jag tror att över lag, så är vi ganska lika i hur vi beteer oss.

Oh ja, de är de tankarna som ställer till det för mig, brukar kalla de mina "kvinnliga tankar" när jag börjar överanalysera osv, det är hemskt.
Absolut, men jag "hänger" ofta upp mig på vissa personer så hatar jag dem tills jag vet hur de är och nästan känner dem, tror de har lite med att jag har seperationsångest.

Oh ja, men den som "flörtar" är ju ofta den man älskar, och även om DENNE gör fel så älskar man ju ofta personen ändå, man försöker istället att eliminera alla "problem"  som kan närma sig denna person man älskar. För att förhindra att det ska bli pannkaka av allt.

Jag fattar, inga probs!

Jo man så är det ju absolut man jämför sig med exet och tänker på att denna bruden (i det här samanhängeet) har han älskar och pussat på, men även gjort slut med. Så vad har hon som inte jag har, och var har jag som inte hon har. Vad är det som skiljer oss åt från att jag ska bli den som blir dumpad.

Okey, nu blev det lite rörigt, jag som är nyvaken och allt!

Men orsaken till svartsjuka handlar väl om den egna känslan av otillräcklighet? Att bli svartsjuk är ju en rädsla för att bli övergiven och den kommer ur att man inte tror sig duga, att inte vara lika bra som andra kvinnor/män.

Jag tror att svartsjuka endast kan botas genom att hitta fullständig kärlek till sig själv. Det är ingen lätt sak om man burit svag själkänsla genom livet, men det går.

Sedan rent praktiskt så tycker jag att ens partner ska visa den respekten att h*n inte flirtar med andra! Varför ska man göra det om man lever i en bra relation?

Du är så klok Hoppfull

Tack goa du!

Varsågod Hoppfull, min erfarenhet av dej

#6

Hoppfull! Du är klok du,,

och detta med kärleken är ju också en viktig aspekt som du tar upp.

För vad är kärlek egentligen??

Hur har vi lärt oss att kärleken ska se ut?

Vilka mönster är det som vi oavsiktligt följer,, utan att förstå det

Oj vilken resa det blev,, när jag insåg att Kärleken inte var det som jag trodde,, och Oj,, vad den insikten var skrämmande för mig. Jag blev fullständigt livrädd,,,,,,,,,,,,,,,,,,

Sen säger jag:

Wow !

Vilka förändringar som kan ske, när vi är villiga att söka våra egna inre sanningar.

Som du skriver så är det inte lätt,, men det går!

Ni är gulliga ni!

Jag gjorde samma upptäckt som du rore, det jag trodde var kärlek, det jag var uppvuxen med var ju något helt annat! Jag lämnade det bakom mig!

Men jag bär ju mönstren i mig själv oxå och de bryts som sagt inte så lätt. Det är en ständig inre diskussion kring mig och mina egna val…

Ny kärlek fann jag dock och som du skriver rore, vilken wow-upplevelse det var/är!

Ni får mig alla att rensaka mig själv och tänka igenom mina handlingar. Jag har gjort mycket misstag, och känner ofta ångest över det. Men, nipåminner mig om att se framåt :)

KastKatt!

Jag tror att vi alla hjälper varandra genom våra texter om tankar och känslor….

Absolut :)

haha, och jag kan fundera på om jag är knäpp som INTE känner svartsjuka… eftersom det anses " naturligt".Jag kan knappt komma på ett enda tillfälle då jag känt svartsjuka vad gäller min man.Om någon visar intresse för min man blir jag bara stolt, tsss, jag känner aldrig någon oro.

När jag var ung och nykär var jag orolig för att han skulle hitta någon annan…en rätt vanlig känsla kan jag tänka….och visst kände jag svartsjuka!! Jodå det tog slut några ggr men nu efter flera års samvaro är jag befriad från det  tack och lov…hm…nåja en liten gnutta svartsjuka kan krydda…ska jag ärligt erkänna.

Det där med att man är svartsjuk på partnerns ex, är egentligen bara att han/hon har upplevt en hel del tid i min partners liv, tid som jag aldrig kan få. Man känner sig helt enkelt utanför. Så om det inte handlar om något spel från partnerns ex, att få honom/henne tillbaka, så tror jag att det är en känsla av utanförskap.

Men ju längre tid jag är tillsamans med min partner så bleknar den där utanförskapskänslan, då är ju mina minnen med honom det som gäller och det som är viktigt.

Jag ar/har varit (jobbar hart pa det, och har sett en liten forbattring) en valdigt svartsjuk person. Min pojkvan ar musiker, och jag blir otroligt svartsjuk nar han letar efter nya manniskor att gora musik med, speciellt om de ar kvinnor med bra roster som dessutom ser valdigt bra ut. Da kanner jag mig ofta otroligt otillracklig och svartsjuk. Varfor skulle han vilja vara med mig, nar han kan ha nagon som delar hans passion for musik, och dessutom ser mycket battre ut an mig?

Min svartsjuka bottnar i att jag ar otroligt osaker i mig sjalv. Jag ogillar mitt utseende, jag star inte ut med min personlighet (som jag inte verkar kunna andra hur mycket jag an forsoker) och speciellt i denna relationen kanner jag mig ovardig honom da hans ex ar otroligt vackra, smala och utatriktade personer - motsatsen till mig dvs. Detta gor att jag ser alla vackra kvinnor som "hot", och jag staller mig sjalv i forsvarsstallning. Jag blir svartsjuk. Och kommer de for nara kan jag till och med leta efter "fel" som jag maste papeka och klanka ner pa for att fa mig sjalv att kanna mig som ett mindre misslyckande. Jag ar medveten om att detta bara gor mig mindre attraktiv (vem vill ha en flickvan som bara bitchar om andra tjejer istallet for att vara trevlig och faktiskt prata med dem om man ar ute i samma sallskap t.ex.?), men det ar som att reptil-hjarnan tar over. Jobbar som sagt hart med det har och har kommit en liten bit pa vagen, men det ar en lang vag kvar… Speciellt sa har i pms-tider sa ar allt hundra ganger varre sa klart ocksa.

#18. jag håller med dig på alla punkter. Det låter nästan som du beskriver mig själv.

Jag, vet itne ens vad jag ska säga, jag gör exakt som du. Det är hemskt! Min pojkvän har en tjej kompis. Som bor väldigt nära honom (det är 3 timmar tåg imellan oss), hon är lång, smal, duktig på allt. Är konsnär och vegan, och nyttig och snäll. Hon är ALLT jag inte är, det är fruktansvärt. Jag tycker så illa om henne att jag itne ens vill veta av henne. när hon ville prata med mig i telefon häromdagen fick jag fulkomlig panik! 

Vet faktsikt inte varför jag berättade det. Jag.. behövde bara få ut det eller nått. Jag litar inte på henne iaf!

#18 och 19 Ni beskriver ju båda att problemet egentligen är er dåliga självkänsla. Förslag som kommer att hjälpa er i längden är att börja fokusera där. Jobba med er själva istället för att koncentrera er på andra.

Den dagen ni kan tycka om er själva och acceptera er som ni är kommer svartsjukan att krympa undan. Den dagen kommer ni att kunna se att era killar faktiskt valt er och inte de där andra tjejerna!

Men så länge ni tänker osm ni gör om er själva kommer ni att fortsätta granska omgivningen kritiskt och tro att alla bara ser det som är dåligt hos er, som ni själva gör.

Ta hand om er och satsa på er själva, ingen annan kommer att göra det!

Kram!

#20, tack, jag vet att problemet ligger i min självkänsla, men vet inte riktigt hur man "tränar upp den" så att säga.

Men tack :)

Kram!

#20 Helt klart ar det sa, och jag jobbar hart pa det for att forbattra situationen. Pojkvannen ska ivag nu nasta helg till en annan stad och ga pa fest och sova over hos en tjej-kompis som jag aldrig traffat.

Forr skulle jag ha gratit och startat ett stort brak och forsokt tvinga honom att stanna hemma. Jag skulle ha intalat mig sjalv om att han endast aker dit for att vara otrogen, for att spana pa tjejer som ar sa mycket snyggare an mig och for att bevisa for mig att jag ar forsummbar. Jag skulle ha varit sa fruktansvart arg pa henne ocksa for att hon har mage att "ta" min pojkvan framfor nasan pa mig. Jag skulle vara rosenrasande och antingen ringa var femte minut for att "kontrollera" att de inte gjorde nagot de inte borde, eller sa skulle jag tiga i tystnad och sen ta ut det pa honom nar han kom hem med korsforhor och snokande bland alla bilder och sms fran helgen.

Nu har jag daremot kommit langt enligt mig sjalv. Oron for att han ska hitta nagon mycket snyggare, trevligare, roligare och sexigare an mig dar borta finns fortfarande dar, och det kanns lite olustigt att han ska sova over hos en tjej jag aldrig traffat. Men istallet for att ga helt upp i all min oro och svartsjuka sa forsoker jag se saker och ting objektivt.
Bara for att det ar en tjej betyder det inte att han kommer vara otrogen. Jag har ju killkompisar som jag har sovit hos, och som har sovit hos mig. Han har ju dessutom kannt henne i 6 ar redan, och haft tva andra flickvanner under tiden som de kannt varandra ocksa. Varfor skulle hon helt plotsligt fa for sig att "sno" min pojkvan nu? Och varfor skulle han ens vara med mig om det ar henne han vill ha? Han har ju haft en bra lang tid pa sig att vinna over henne om det vore sa.
Och ja, det kommer sakerligen vara tjejer dar som ar snyggare, trevligare, roligare och sexigare an mig dar. Men de ar inte mig. Och om det ar sa att han inser att han inte vill vara med mig sa litar jag pa att han atminstonde har den goda smaken att gora slut med mig innan han inleder nagot med nagon annan.
Och han kommer traffa nya vanner - och en del av dem kommer vara av det kvinnliga konet, men jag traffar ju ocksa nya vanner som ar man. Varfor ska jag stressa upp mig over nagot sa trivalt nar jag gor samma sak sjalv?

Min sjalvkansla ar fortfarande fruktansvart lag dock, skillnaden nu ar att jag har lart mig kontrollera min svartsjuka och hur mycket jag later den "ata upp mig" innifran. Det ar inte roligt nar hela livet kretsar runt potentiella hot och standiga jamforelser.

Har nagon forslag pa hur man bygger upp sjalvkanslan sa mottages det garna! Vill garna kunna kanna mig lika bra som jag numera beteer mig.

#22

Jag har inte några direkt konkreta enkla lösningar på dessa problem,, men en viktig del,, tycker jag,, är att fråga sig själv,,,

 1: Vad är det jag reagerar mot i denna situation?

 2: Är min känsla realististisk?

 3: Känner jag verkligen att detta är okay för mig?

Att ärligt för sig själv iaktta sina egna reaktioner och våga ta dem till sig och därefter agera utifrån den sanna känslan som ligger bakom,,

Kanske föra dagbok runt situationer som triggar igång känslan av svartsjuka, för att kunna föra en egen inre dialog med sig själv..

Jag vet att det är jätte svårt till en början, men vi måste ju börja någonstans…

#21 & 22 Tillit är svårt! Både till sig själv och till andra… för vem kan man lita på… man kan mycket väl bli sviken. Men det finns inga garantier, någonsin. Däremot kan man välja att låta saker vara bra, att inte misstänka sådant som inte finns.

Men man ska ocå känna i sin mage vad som är rätt och fel.

Hur man gör för att stärka sig själv… ja jag fick ta hjälp för att klara det. Men man kan börja med att läsa böcker om att stärka sin självkänsla. Mia Törnblom har skrivt flera böcker om just självkänsla som kan vara kanon, börja där…

Ja plus rores kloka råd förstås…