Annons:
Etiketthantera-konflikter
Läst 13212 ggr
twinkygoes
7/17/10, 2:53 PM

när man inte kan prata med varann

Vad gör man när ens pojkvän totalvägrar att prata om känslor och problem man har i förhållandet?

Jag har försökt på alla sätt att få honom att säga hur han känner till mig. Men så fort jag försökt blir han stel och tyst och vill inte fortsätta prata. Oftast blir han arg och går sin väg. Även fast jag bara lugnt och sansat ställt en fråga och det har varit en bra stämning mellan oss innan.

En av sakerna har handlat om om vi ska flytta ihop, vilket han var inne på till en början men sen märkte jag att han blev mindre och mindre sugen så jag försökte få honom att berätta hur han ville ha det. Efter en hel del lirkande kom det fram att han tyckte att vi hade det bra som vi hade det med att bo på varsitt håll. 

Det sårar mig mycket att han inte kan öppna sig för mig. Han kan prata med våra gemensamma vänner om våra problem men inte med mig!

När vi bråkat kan vi aldrig försöka reda ut det, dagen efter låssas han som ingenting hänt bortsett från att han är väldigt avståndstagande och det tar minst en vecka innan allt blir "normalt" igen.

Tycker det är så tråkigt för jag älskar honom så mycket och vill så gärna att vi ska kunna kommunicera om allt.

Vad kan man göra? Vänta och hålla tummarna på att han ska "växa upp"?

Annons:
Tofu
7/18/10, 8:18 PM
#1

Konflikträdd man men bara i kontakten med den han säger sej älska.Han är säkert rädd för att det han skulle vilja säga, stöter bort dej?Risken med att Du envisas i att fråga-tjata, blir' avståndstagande pgav rädsla.Kanske det bästa vore att vänta.Gör honom lugn och trygg-först.Försök sen igen men från en annan vinkel-så att säga.

I stället för att fråga.Använd jag formen-Jag tycker….

Män får sällan lära sej "prata".De visar i stället genom kroppspråk, miner men också genom sex.(vilket låter konstigt-jag vet)

Kanske du når din kille bäst genom mejl?Där finns inget fysiskt hot och han kommer lätt undan, behöver bara trycka på en knapp, då du kommer för nära hans integritet.

twinkygoes
7/25/10, 9:35 AM
#2

Inatt pratade vi äntligen - ordentligt! Första gången på nästan 2 år, det var riktigt skönt!

Tyvärr var det försent - vi gjorde slut, eller han gjorde slut. Han påstod att han älskade mig och att han fortfarande var kär i mig men att han saknade sin frihet. Jag sa att jag trodde det berodde på att vi inte kunnat prata och reda ut saker och att det gjort att känslor legat och pyrt och att båda gått och mått dåligt och att det kanske skulle kännas helt annorlunda nu, om vi bara fortsatte att kommunicera. Men nej, han ville inte mer.

Så här sitter jag och känner mig hopplös och ratad och dömd till ett liv i ensamhet. Av de vänner jag umgåtts med kommer nästan alla försvinna med honom och den person som säger att han älskar mig, att han är kär i mig och att han tycker att vi har haft det så bra ihop under den här tiden vill inte ha mig. Om det inte funkar med en som säger allt detta - vem ska det då funka med!?

Tofu
7/26/10, 4:27 PM
#3

Om han verkligen älskar dej' då söker han sej tillbaka, då han upptäckt att frihet innebär förlust av någon han gillade.Det är nog inte så lätt för honom heller att hitta någon ny.Låt honom leka rommen av sej lite.

Män är sociala och det är deras uppgift att sprida sina gener-undvika inavel.Det betyder att då de drar, tar de kompisarna med sej och kvinnan står utan.Det sociala nätverket har sina regler och en singel kvinna kan hota umgänget.Blir liksom ett lovligt byte men inte i det gänget mera?

Håller tummarna för er!

Tänk på att se om ställningarna nu' då du är ensam.Ingen ide-slicka såren och älta frågan..varför och vems fel-sånt.Visa honom att du inte är en klängranka utan klarar dej själv.

twinkygoes
7/27/10, 12:16 AM
#4

Tack så mycket för dina svar Tofu, det känns väldigt skönt att få lite råd och uppmuntran!

Får se hur det blir i slutänden, han har hört av sig ganska mycket de här dagarna. Igår var det mest för att höra hur jag mår. Det sista han vill är att vi ska vara osams och låssas som att vi inte känner varann om vi skulle ses på stan eller så.

Idag har det varit annorlunda, verkar som att han inte är helt säker på att han fattat rätt beslut ändå. Det verkar som att han kunnat släppa lite, lite på sin inte-prata-om-känslor spärr.

Klängranka-stilen är iaf inte min grejj. Jag låter honom få sin frihet och ägnar min tid till med att hitta mig själv igen och jobba upp självkänslan.

gnulti
10/14/10, 6:09 PM
#5

Jag tänkte på det där med vännerna, tänk inte att det ska delas upp i "din eller min" fortsätt kontakta de vänner du gillar, även om de är gemensamma vänner. sedan kan du ju underlätta för er alla genom att kanske inte prata så mycket om hoo och er relation när du umgås med de gemensamma vännerna. Hittade också den här artikeln som kanske kan hjälpa er att hitta kärleken igen.

lycka till!

ManU77
10/14/10, 7:18 PM
#6

#0 Vad märkligt… jag trodde jag var ensam om att inte riktigt kunna prata med den jag bor ihop med, utan att istället föredra att prata med vänner.

En annan tanke… jag tycker det är oerhört märkligt att man gör slut med en person man älskar och är kär i för att man saknar… frihet. Har man då känt sig som i ett fängelse i det förhållande man just avslutat? Älskar man verkligen en person som hållt en fången? Nej, det låter inte riktigt som hela sanningen tycker jag.

Nåväl… det kommer nog bli bra tillslut ändå. Glad

Annons:
twinkygoes
1/10/11, 11:47 AM
#7

Jag vet, tyckte också det lät himla konstigt men han envisades med att det var så det var.

För ett par månadet sedan blev vi ihop igen. Han hade då hört av sig till mig varje dag sedan det tog slut, via telefon, sms eller msn.

Tog ett snack med honom till sist, frågade vad han egentligen ville. Han svarade att han saknade mig oerhört mycket och att han ville försöka igen. Att det var dags för honom att växa upp och han verkligen ville satsa den här gången, och nu skulle vi prata med varandra om det var något!

Jag var lite tveksam, ville inte bli sårad igen. Men tänkte att nu skulle allt bli annorlunda för nu ville han ju verkligen satsa på oss!

Jag vill inte gnälla för mycket nu för vi har det bra ihop. Men det känns inte som vi är på samma plats i livet. Jag blir 30 i år. Han är 4 år yngre. Känns som att alla runt omkring oss flyttar ihop, köper hus, skaffar barn och gifter sig och här står vi med varsinn lägenhet och alla undrar när vi ska ta tag i det, inklusive jag.

Vad är han så rädd för? Vi bor ju nästan ihop som det är? Men han säger att han vill kunna få va för sig själv om han vill, föstår inte riktigt vad han menar med det, vill han vara för sig själv så får han ju det. Jag sitter ju inte som ett plåster på honom, jag tycker också det är viktigt med egen tid och att göra saker på tu man hand.

Kan jag bara ge honom mer tid? Han kanske aldrig blir mogen?

Upp till toppen
Annons: