Annons:
Etiketttankar-känslor
Läst 6013 ggr
Change
2010-07-23 05:41

Jag är så trasig. Långt.

Klockan är mitt i natten, som vanligt sitter jag uppe. Mitt liv.. Det går åt helvete, jag går sönder snart, jag lovar, det är nästan så jag känner hur jag själv spricker, jag trasas sönder. Det som är jag, mitt verkliga jag kommer försvinna.

Jag måste få skriva av mig, har alltid fått för mig att det ska vara bra för ångesten, få släppa lite på allt det jävliga. Få ner det på svart och vitt. Men samtidigt, kanske bli betraktad och dömd som en galen idiot.

Jag kan börja från början, jag är uppväxt i en dysfunktionell familj, min pappa är/var alkoholist. Jag fick lära mig att ta ansvar tidigt, och i mina tonår levde jag ut allt jag behagade. Jag fick själv problem med spriten, träffade en kille som jag ironiskt nog trodde var bra för mig. Jag blev deprimerad, blev självdestruktiv, skar mig själv i armar och sedan i benen eftersom att ingen kunde se såren där. Jag trodde dock fortfarande att min pojkvän var bra för mig. Jag blev inåtvänd och som en slav under honom. Han har aldrig slagit mig, nej han skulle aldrig våga. Men att utnyttja och våldta mig, det kunde han, och jag lät honom. Jag ville inte, jag visste att det var fel, men jag hade ingen annan i hela världen. Trodde jag. Han var mitt allt, och det som var jag, det fanns inte. Jag levde för att göra honom tillfreds. och jag levde för att jaga efter hans kärlek som aldrig kom.

För snart 4 år sedan blev jag gravid, då öppnade sig himlen för mig. Jag förändrades, jag mognade, jag började långsamt hitta mig själv. Trots att killen försöjte göra allt för att få mig till en abort så lyckades jag på något sätt värja mig och hålla fast i mitt beslut. Trots detta fortsatte jag vara med honom, jag var 19 år. Jag trodde att han någon gång skulle kunna älska mig. Hans familj hatade det också. Ingen pratade om det kommande barnet, jag fick dölja min mage i stora kläder för att de inte skuelle bli upprörda. Och jag lät dem. Jag lät dem trampa på mig.

När min son föddes, öppnade sig himlen igen. I samma ögonblick jag fick upp det vackraste jag någonsin sett på mitt bröst visste jag att jag aldrig mer skulle bli som vanligt. Jag är mamma! Jag har fått en son! Vad som borde ha varit mitt lyckligaste ögonblick gick åt helvete. Min kille tog barnet och gick iväg till salen vi skulle sova i. han lämnade mig liggande i en blodig blöja med all vår packning. Jag haltade efter och jag får inte ens hålla min son. Han har ställt den lilla genomskinliga baljan ¨med pojken i på sin sida sängen. När vi kom hem så invaderades vi med pappans släkt, jag bad att få vara ifred, få landa, få en kontakt med min son, jag satt i soffan med tårarna rinnades längs kinderna och de brydde sig inte. De bollade fram och tillbaka med pojken som om han var en leksak. Som att det var chockerande att en såliten och söt pojke anlänt, som om att jag de senaste 10 månaderna inte varit gravid.

Det kom att visa sig att pappan inte brydde sig alls om vår son. Han var aldrig hemma, och var han det så åt han och sen gick han och la sig. snarkade sig igenom nätterna när jag vaggade min son tillsömns varenda natt. Bröstmjölken tog slut, jag var så slut, stressad, deprimerad och ensam. Pappan var otrogen och jag bestämde mig en gång för alla. Jag flyttade. Jag tog mina saker; en spjälsäng och ett skötbord. Min pojke och min väska. Vi återvände hem, till en egen lägenhet, långt ifrån honom, där jag har min familj och mina vänner.

Det är snart 2,5 år sedan och vi har fortfarande inte fått vårt lugn. Han har de senaste 2,5 året sett till att mitt liv har varit ett helvete. Trots min ensamma vårdnad så har han tagit kontrollen över mig igen. Förra året stämde han mig på vårdnad och umgänge. Jag har haft ensam från början. Och jag trodde helt ärligt att det var den värsta mardröm jag skulle uppleva på länge. Men.. i våras började min då 2 åriga son berätta för mig vad pappa och han leker. vad pappa gör med honom. jag vill inte gå in på detaljer, men ni förstår nog.

Jag fick en bra kontakt på Bup, de gjorde en anmälan till socialen, och sedan har myndigehetrna verkligen motarbetat oss. Och fortfarande, ingen har träffat min son än. Ingen. Jag ringer och tjatar, jag har ringt överallt. verkligen överallt. De ordnade så att en kontaktperson ska vara med på umgängena. Jag trodde det skulle gå bra, min son känner inget förtroende alls för henne. Inte jag heller. Åklagaren har lagt ner ärendet för 2:a gången. Soc gör ingenting. Och bup har "lovat" en tid för min son så fort semestern är över.

Min pojkvän sedan 1,5 år tillbaka har levt i denna karusselen med oss. Han gick in i väggen förra året, blev deprimerad och han äter medicin mot ångesten. Vi började redan för ett halvår sen att glida ifrån varandra, vi hittar ingen balans, vi når inte varandra längre, vi lever ett varsitt liv, men ändå ihop. Han har som ingen lust till livet riktigt, jag försöker vara ett stöd, men det känns som han stöter bort mig. HAn visar knappt någon fysisk kontakt längre, inga spontana pussar och kramar, hans sexlust försvann för flera månader sedan.Jag klandrar honom inte, men jag saknar honom.

Min son mådde efter umgängena med sin pappa mycket dåligt, han har mat och sovproblem. Han får vredesutbrott var och varannan dag för ingenting och jag står här, ensam och förtvivlad. Försöker lägga locket på min oro och min rädsla för framtiden. Försöker möta min son på ett stadie han vill mötas på, ger honom kärlek för flera hundra år framåt och ändå känner jag mig otillräcklig. Ensam och övergiven. Ångesten äter mig vissa nätter. Jag vill hjälpa honom, jag vill inte visa mig svag,  men ibland brister det och jag sitter i ett hörn och gråter och gråter och han försker trösta mig. Hallå, det är jag som ska vara stark och vuxen här mitt lilla hjärta.

Jag vet att det känns som att allting är becksvart och värdelöst, men det är inte sant. Jag må vara trasig, men jag slutar aldrig kämpa. Jag har kämpat sedan dagen jag föddes, och jag ska fortsätta tills den dagen mina bär brister och mitt hjärta slutar slå. Men jag känner mig så ensam, och övergiven. Av mig själv, trots att jag vet att det inte är mitt fel egentligen. Övergiven av myndigheterna som jag min naiva jävel trodde skulle hjälpa till.

Så, nu har jag fått skriva. Äntligen. -imorgon kanske det känns en gnutta bättre. Kanske. Godnatt därute!

Annons:
[rore]
2010-07-23 17:35
#1

Hej Change!

Det gör ont att vara trasig och att känna sig övergiven och ensam,,,,Framför allt när insikten av ensamheten och övergivenheten bottnar i att vi vänt oss från oss själva.

Men i den insikten har vi även fått en kompass,,skulle jag vilja säga,,,

Ensam, övergiven och trasig är starka ord,, och det känns verkligen som om "man" förlorar sig själv,,

Men det som sker,, är kanske mer som ett sorgearbete,, Tillåt dig att känna denna smärta,, tillåt dig att gå sönder,,,,, För inget hemskt kommer ur detta, mer än att du renar dig själv och kommer din sanna känsla/tanke närmare,,,,

Det allra värsta har du redan passerat,,medvetandet behöver tid på sig att hinna ikapp,,,,,,

Styrke kram från mig

Change
2010-07-26 00:22
#2

Tack för ditt svar!

Jag försöker hela tiden se det som att jag måste få ur mig skiten för att kunna göra mig hel igen. Men allting har pågått under så lång tid, det är svårt att se att det finns fina och bra saker. Min son ger mig styrka, det är för honom jag fortsätter kämpa. För att han ska ha det bra och få må bra. Men han mår inte bra, och jag vet inte VARFÖR. Jag har bara hans små ord, hans vredesutbrott och detta är verkligen det som gör mest ont. Jag är hjälplös.

Jag har bestämt mig för att söka vidare hjälp för mig själv. Jag tänker inte gå under, jag har min son att tänka på. Jag har även sökt hjälp för honom nu, ända sedan mars. För några veckor sedan var jag arg, jag krävde att han ska få träffa någon. Men det är semestertider, så vi måste vänta.

Jag känner mig mer uppåt just nu, det kan bero på att klockan bara är 22 också. Nattångest och morgon ångest är det som är värst här.

Tack ännu en gång för ditt svar!!

ulraxe
2010-07-26 13:07
#3

Blev väldigt berörd av det du skriver…Jag är oxå trasig sedan barndomen…Stå på dig..var stark…Låt ingen bestämma över dig och ditt liv…

Du har så mkt styrka och kunskap inuti dig…Jag tror på dig..Du kommer att klara av allt galant..

KRAM!!!

[rore]
2010-07-26 17:17
#4

Change! Lycka tillGlad

Hemulen
2010-07-29 11:35
#5

Å vad ledsen och arg jag blir när jag läser vad du skrivit! Jag känner verkligen med dig och hoppas att allt löser sig snart! Om du har ensam vårdnad, kan du inte flytta då, till en annan stad i Sverige eller kanske utomlands? Det kanske blir bättre då? Det är aldrig lätt att börja om från början, men om det innebär att ni slipper honom så kanske det är värt det? Myndigheterna hjälper ALDRIG till när man behöver dem, det är bara en massa snack, det vet jag av egen erfarenhet.

Du kanske kommer att känna dig ensam på en annan ort, utan familj och vänner, men du har i a f din son och han slipper sin plågoande. Då kanske han också kan få den hjälp han behöver för att hantera det som hans pappa har utsatt honom för och du får chansen att leva ditt liv.

Jag hoppas verkligen att du får den hjälp ni behöver och att pappan hamnar i fängelse där han hör hemma. Lycka till!

Upp till toppen
Annons: