# Jag vill förändra min situation!! Author: GitteL Jag har funderat på det här med Rädslor och undrar lite hur ni gör. Så här kommer en undersökning. Om du befinner dig i en situation som du inte är nöjd med. Hur villig är du att ta tag i det på en skala från 0-10?? 0 är det lägsta och 10 det högsta. Kommentera gärna hur du tänker. Lycka till ![Glad](../tiny_mce/plugins/emotions/images/smiley-smile.gif) ## Comment 1 Author: [Borttaget] Jag tar alltid tag i mina problem. Jag är den första i kön till vaccinationssprutan, jag gapar stort hos tandläkaren och jag ser till att styra mitt liv i den riktning jag vill. Jag vägrar stoppa huvudet i sanden. Befinner jag mig i en situation jag inte trivs med, så säger jag ifrån. Kanske inte alltid det hjälper, men då fortsätter jag protestera tills mitt budskap gått fram. Ingen annan får styra mitt liv om det inte står i linje med vad jag känner att jag mår bra av. ## Comment 2 Author: [Borttaget] Jobbar på det.... ## Comment 3 Author: GitteL #1 Låter mycket bra. Du är den som tar kontrollen över ditt eget liv och den som kör. Tycker den är otroligt bra. Är du den som kör eller är du passagerare? #2 Ja BM, du är enormt modig och har en stor vilja. Tror på dig. Just nu har jag en mission om att föreläsa och det är enormt pirrigt och nervöst men jag har sagt att detta är ngt som går och det är alltid svårt innan steget över trygghetszonen. Detta är ngt som jag känt länge jag skall och nu är tiden inne. ## Comment 4 Author: [Borttaget] #3 Nej, jag är ingen passagerare. Det är jag som står vid rodret, ingen annan kan ju göra det i _mitt_ liv. Att föreläsa om ett ämne man inte känner sig helt säker på, brukar vara nervöst och svårt. Men är det ett ämne man vet att "det här finns inte många som slår mig på fingrarna i" då kan man ju tryggt och lugnt prata vidare, eftersom man själv ändå är den som vet mycket om det.   Exempel: När jag gick på Komvux och högskolan, så var föreläsningarna inför klassen riktigt jobbiga. Man skulle föreläsa om något inom ett ämne. Nervöst, och man kände inte alla kamraterna så väl heller. Idag, när jag inom mitt arbete, ställer mig framför 50-60 personer och håller ett föredrag som jag är expert på, så finns ingen nervositet, ingen oro. De är ju DÄR för att lyssna på mig, vad ska JAG vara nervös för? Annars finns ju Valium. ;-) ## Comment 5 Author: GitteL #4 Jag väljer nog valium ;-) Detta är ett ämne som alla känner igen sig och det som krävs nu är träning, träning och åter träning. Planering och att vara mig själv. Kommer bli bra och jag skall förmedla när jag gjort det. Det fanns en fråga på nätet, vad är du mest rädd för. De flesta svarade att föreläsa är tuffast och sedan kom döden. Intressant. ## Comment 6 Author: [Borttaget] Jag vet inte riktigt vad jag ska svara egentligen, för jag kan inte komma på någon situation som skrämmer mig. Tar det mesta för vad det är och kör så det ryker. Har inga problem med tandläkare, doktorer, flygningar eller båtar. Spelar gärna teater och har inga bekymmer att prata inför grupper. Är inte rädd för döden heller... Jag är lite av typen som tackar ja till projekt av olika slag och som sedan resonerar som så att det är bara att köra, om något går fel så snurrar jorden på ändå och solen går upp och alla människor kommer göra precis som de planerat - mitt sätt att lösa uppgiften påverkar inte saker i det stora hela. Och vad gäller döden - varför kasta bort massa energi på att vara rädd för det enda i hela livet man inte kan påverka? Vet inte vad det är för fel på mig... ## Comment 7 Author: GitteL #6 HAHA, det är bara att se glad ut o tuta på. Det är ej meningen att du ska hitta ngt. Detta är mer för de som vill bli medvetna om att de kanske vill men vet ej hur. Det är trots allt många som har det så att de kan ej hitta ut ifrån sin labyrint och då kan frågor bli ett uppvaknande. Som du säkert vet ;-) ## Comment 8 Author: pson Jag svarade 5. Jag kan inte riktigt ge ett bra svar, eftersom det beror på anledningen till varför jag vill förändra. Jag är bekväm, och förtillfället till och med lat. När det handalr om träning som jag skrev i en annan tråd, så sitter den långt inne. Jag vet att det är mitt negativa fokus som hindra mig. Rent intellektellt så har jag förklaringen till mitt beteende, men det är att omsätta tanke i handling...där brister det. När det gäller träningen, då. Sedan kan jag få en idé, hur storslagen, galen och ibland även orealistisk som helst, och börjar genast arbeta med att förverkliga det. När inspirationen sprutar ur öronen på mig och jag sitter uppe om nätterna eftersom huvudet är fyllt med idéer och planer Jag tror jag saknar lite balans i det här.... ## Comment 9 Author: Ayena_old Ja viljan att förändra har inte saknats i mitt vuxenliv! Inte under tonåren heller när jag tänker efter. Jag är inte rädd för döden, mörkret, spöken eller något annat egentligen, men av någon oförklarlig anledning är jag livrädd att bli utan pengar. Och av någon oförklarlig anledning så är jag alltid utan pengar. Det sägs ju att det som man är rädd för drar man till sig - hmmmm..........jädrans! ## Comment 10 Author: [Borttaget] #7 Men om frågan är till för dem "som vill bli medvetna..." varför fanns det då en nivå 10 (högsta). För vi som ÄR medvetna och har full fokus på vår Personliga Utveckling måste väl få svara också? ## Comment 11 Author: Maja Det beror på siutaionen, vad det handlar om.. ## Comment 12 Author: GitteL #9 Upplever exakt samma som du. Konsten är att bli medveten om att vi behöver möta rädslan istället ;-)  #10 Det är ingen som sagt att ni inte får svara. Har man inget som man är rädd för så är det väl kanon. 10 kan ändå bli ett svar fastän man har svårt att ändra. Då kommer nästa steg efter det. #11 Sant, beror också på situation. ## Comment 13 Author: Tuva-Lena Jag kryssade 7, för jag vet precis vad jag vill förändra men ibland sätter en ekonomisk verklighet hinder i vägen. Det är ändå nåt jag funderar över, så jag känner på mig att jag kommer att gå vidare dit jag själv vill. Det handlar om att lyssna till sin intution, nåt som jag gjort alldeles för lite tidigare. ;) ## Comment 14 Author: MariannE11 det beror på vilka av mina rädslor jag pratar om.... jag är inte beredd för stora främmande grupper att prata om saker.. de mindre rädslorna går det betydligt bättre med....det gäller att kunna se och ta små steg åt det håll man vill....jag tar ett steg i taget... ## Comment 15 Author: Faith Jag satte 10.  För VILJAN saknas inte, däremot verktygen att ta sig till lösningen kan vara svårare att finna.. Mina rädslor ligger i att skriva här och på andra forum, men jag kämpar på. ![Generad](../tiny_mce/plugins/emotions/images/smiley-embarassed.gif) En annan rädsla är också att tala inför en grupp, burr.. får ångest och känner mig svimfärdig bara på tanken! Men det är nåt jag vill lära mig, och en dag så skall jag.. ![Skrikandes](../tiny_mce/plugins/emotions/images/smiley-yell.gif) ## Comment 16 Author: paronskrutten 3, jag är riktigt dålig på sånt. Jag smiter istället. ## Comment 17 Author: GitteL #14 Ett steg i taget är bra och göra det vi vill. #15 Haha, ja det är starkt att känna en rädsla men våga ändå. Du har börjat skriva och du klarade det. #16 Hur länge tänker du att smita? Du skrev iaf och det tyckte jag var starkt gjort av dig. ## Comment 18 Author: [Borttaget] Jag tar till alla klutar! Antingen svart eller vitt...jag har ingen gråzon. Och då vill jag att det ska vara/bli bra. Men är det fnurr på tråden med någon och det inte går att lösa - då släpper jag det och går vidare i livet. Varför ska jag sänka mig själv som ett skepp om någon annan inte _**vill**_ förstå vad jag menar?  Med Stjärnljus // Shintaida ## Comment 19 Author: GitteL #18 Fnurror på tråden har vi säkert alla upplevt. Vad menar du med - då släpper jag det och går vidare i livet? ## Comment 20 Author: [Borttaget] Om den andra personen inte ens **försöker** att förstå vad jag menar, är det inte lönt (har inte ork) att förklara hela tiden i olika ordalag hur jag menade. För att orka med mig själv och omvärlden måste jag släppa det och sluta att gräma mig över att personen inte förstår hur jag menar. Eller kanske inte **VILL** förstå mig. Med Stjärnljus // Shintaida ## Comment 21 Author: Hennum jag är ofta väldigt villig till det, så svarade 8. men jag har sällan orken tycker jag. så det blir aldrig av. ## Comment 22 Author: Hoppfull Jag är beredd på ALLT om jag kan förbättra något som inte fungerar :-) Jag är rationell så det gnisslar om fötterna! Mitt problem är nog i så fall att jag är väldigt resultatinriktad och får känslomässiga bakslag när saker inte förändras så snabbt som jag vill ![Generad](../tiny_mce/plugins/emotions/images/smiley-embarassed.gif) Jag hade svårt att inse hur stora problem jag faktiskt hade med min självkänsla och därmed hela mitt liv och jag har haft svårt att själv se hur mycket som har hänt. Tack och lov har jag ju en helt underbar psykiater som hjälper mig och sist jag träffade henne så pratade vi lite om vad som hänt. Då insåg jag att jag gått flera marathon framåt i utveckling de senaste åren och kanske ska ge mig själv lite "slack" för att jag inte är helt frisk och återställd ännu ![Glad](../tiny_mce/plugins/emotions/images/smiley-smile.gif) ## Comment 23 Author: [Borttaget] _Om jag befinner mig i en situation som jag inte är nöjd med. Hur villig är jag att ta tag i det på en skala från 0-10??_ Jag svarar 5. Varför vet jag inte. 5:an var i mitten bara. Jag har nog vilja att ta tag i situationen men rädslor av olika slag får mig att backa eller gräva ner huvudet i sanden. Är  en sån situation nu.  Känner mig inte nöjd alls men är livrädd för att jag ska göra fel. Välja fel. Och, tror jag, i nån slags konstig hänsyn till övriga inblandade så vågar jag inte säga stopp! Vill inte göra någon annan ledsen, arg, besviken Låter hellre mitt eget inre bli i totalt kaos av dessa känsloyttringar. ## Comment 24 Author: GitteL #23 Bra att du öppnar och skriver om det som pågår i ditt huvud , då kan du själv se hur förvirrad dina tankar är. At bli förvirrad för att logiken tar över dvs du tror på dina tankar att det kommer misslyckas. Det är att gå emot ditt sanna jag. Förstår för jag har hållt på så i många år och gör det även nu i olika situationer. Men så fort du har blivit medveten om detta kan du gå emot rädslan som är nödvändig för att få en förändring. Precis som du beskriver så väljer du att få en inre konflikt med dig själv istället. Grundkänslan är skuld och skamkänslor som är helt obefogat egentligen. Ibland behövs det verktyg för att klara av att bryta detta mönster. _Att ta sig igenom rädslan är **mindre** skrämmande än att leva med den underliggande rädsla som kommer ifrån en känsla av hjälplöshet._ _Det är som att gå i gyttja livet ut._ Vilket av det väljer du? ![Glad](../tiny3/plugins/emotions/img/smiley-smile.gif "Glad") ## Comment 25 Author: [Borttaget] #23 - Håller helt med Gitte i #24, om att gå emot rädslan och handla! Håller faktiskt själv på och gör det just nu - att gå emot rädslan när det gäller att såra andra människor, eftersom jag ibland behöver välja det som är bra för mig (och som inte alltid gillas av andra)! Har du läst boken "Känn rädslan och våga ändå"? Håller på och läser den och den ger mig verkligen verktyg och den där sista övertygelsen om att jag behöver göra detta för att hitta mig själv och den sanna kärleken inom mig! Du kan läsa om den i tråden [här](../Articles/Read.aspx?MessageId=9cee2bea-9a74-47a2-ac0e-662d0b50a722&GroupType=Se.iFokus.Community.Board.ForumGroup)! Kram Rickard ## Comment 26 Author: ikna Jag svarade 10. Jag är nog ofta den som följer andra, men det är det jag vill ändra på! Jag är så trött på att vara till lags...![Skrikandes](../tiny3/plugins/emotions/img/smiley-yell.gif "Skrikandes") Så nu jobbar jag på att förändra min situation... ## Comment 27 Author: [Borttaget] Jag hade riktigt svårt att välja nivå. I de allra flesta vardagssituationerna väljer jag nog 10. Jag kan tycka att det är jättejobbigt, men jag känner ändå att detta är något jag själv måste göra för att må bra. Och då gör jag det. Samtidigt har jag en lite större, mer livsavgörande fråga jag jobbar med just nu och där har det inte varit lika självklart. Men jag känner mer och mer att när jag ska steget så är jag redo att göra det. Mitt problem har snarare varit att jag haft för "bråttom". Jag får ofta en föraning om att det är något som jag behöver ändra på. Dessa föraningar är ofta lite "luddiga", och nu har jag lärt mig, en förberedelse för mig själv, så att när jag är det är dags så är jag redo för steget - för jag visste ju att det skulle komma. Hoppas ni förstår vad jag menar - för det här kändes lite luddigt ![Flört](../tiny3/plugins/emotions/img/smiley-wink.gif "Flört") ## Comment 28 Author: Kitty41 synd att du inte hade något "annat" alternativ :(, för det är olika för mig ## Comment 29 Author: [Borttaget] #24 och #25 Gå i gyttja vill jag inte, har gjort det länge nog. Har trampat ner mig lite för långt möjligtvis så det är svårt att komma upp. Jag vet att jag måste möta min rädsla. Men hoppas på under. Rädslan är oftast värst innan man står inför fakta eller hur jag ska uttrycka det. När man är igång så är rädslan borta. Det är tanken inför som är värst. Har inte läst boken ifråga men däremot artikeln. Att vara till lags så att man glömmer sig själv och sin vilja har varit mitt levnads sätt så länge jag minns. Stressad av mina tankar blir jag ofta, tankarna har makten inte jag. Jag jobbar på att ändra detta men vägen är lång och uppförsbackarna många. En och anna dypöl hittar jag också på vägen att sugas fast i. Idag låter jag mina tankar bestämma. Jag är så rädd och stressad av att kroppen säger nej och munnen ja att det känns som hjärtat ska stanna. Jag vet att det är kroppen, magkänslans nej jag måste följa för att inte bli sjuk igen. Det är så det känns i allafall. Men mitt i allt elände finns en liten,liten trygg tanke att jag kommer att fixa detta på bästa sätt till slut. Jag måste bara ta den svåra vägen, den gamla vanliga vägen, den vägen jag alltid gått och är van vid även om den är tärande, tröttande och hemsk. ## Comment 30 Author: [Borttaget] #29 - Ja artikeln är jättebra - dessutom är det svårt att få tag i boken eftersom den har slutat tryckas upp (på svenska). Ja, jag håller med om att rädslan är verkande innan det verkligen händer - när det väl händer så är man som regel fullt närvarande! ## Comment 31 Author: Pensionissa Jag uppfattade nog frågan fel, att det handlade om rädslor,,,men så klart, de ligger väl ofta i botten. Men jag lever nästan i "mörker" nu = depression. När det är som mest svart tycker jag att jag själv förpassa mej dit. Det har hänt flera gånger under mitt liv att då tillvaron blivit för jobbig har min energi falnat. Då jag inte hittat utvägar,,,,men det har jag ju till sist kunnat hitta. Denna gång började det pensioneringen, tristessen började krypa men höll den undan någorlunda så länge jag gick ut och jobbade extra. Men till sist gick det inte längre, fick för mycket värk i ryggen. Jag tappade energi, junde inte hitta intresse för sysselsättningar att ersätta jobbet med.ångest och åter ångest. Drar mej tillbaka, vill inte visa mej såhär. Mitt "andra jag" är helt annorlunda. Glad, optimistisk, oroar mej sällan, skälvförtroende om än självkänslan vacklat. Jag är trött, trött och tacka för det jag gör INGENTING av det jag VET jag borde. Men min lust är helt borta, det är noll. Förbannade mej så länge för jag inte slutade röka så jag vaknade på nätterna av  ångesten och magvärken. Jag hade dålig ekonomi som också rökningen försämrade. När någon ringer och försöker få med mej på något trevligt, eller vill hälsa på, bara knyter magen sej igen (fått magkatarr) så jag nästan vill kräkas.Då jag försöker bita ihop och tvinga mej är det en hård kamp. Jag svettas så det rinner och blir illamående. Men att fungera såhär är ju att långsamt plåga sej till ett förtidigt slut på livet, eller till ett vårdpaket. Jag har "fönsterittarsjukan" och måste kunna gå promenader och absolut inte röka. Fick diaré i höstas och gick ned 10 kg på några veckor. Men alla mina värden var bra, man hittade ingen förklaring. Var i o f s välkommet för jag har en del övervikt, men inte på DET sättet. Känner mej nästan hypokondrisk emellanåt. Har läkarkontakt och fått Setralin som lindrat ångesten något men apatin kvarstår. Jag skäms såååå över mej själv att inte kunna "leva ett normalt liv", men vet inte hur jag ska kunna börja. Därför markerade jag en 10 häruppe. ## Comment 32 Author: [Borttaget] När jag läser det du skrivet slås jag av hur du går emot dig själv hela tiden t.ex. när du tvingar dig att umgås med människor fast du inte vill. Som jag ser, för att vända på detta behöver du hitta något hos dig själv som du tycker om och sedan bygga vidare på detta. På så vis bryter du igenom den negativa spiral som dina negativa tankar befinner sig i just nu. Var snällare mot dig själv... ## Comment 33 Author: Pensionissa Tack,,men jag är så rädd för att isolera mej. Det kan INTE vara bra.Människor vill mej ju väl men jag kan inte ta emot dem NU. Dina rader fick mej att storgråta,,men tack, det var länge sedan jag kunde det också. Tycker jag kanske borde starta eget inlägg, så kanske jag kan få stöd här. Tycker jag "tar över" detta inlägg som ju inte ska handla om MINA behov. ## Comment 34 Author: Pensionissa När jag stod mitt i livet med engagerat heltidsjobb, barn, fosterbarn, sambos barn och min agenda som man säjer nu inte gick ihop drömde jag om att åka till en enslig fjällstuga och vara där tills lappsjukan besökte mej. I dag oroas jag över att isolera mej ## Comment 35 Author: [Borttaget] Tryckte på 5. Det beror på hur lätt eller svårlöslig situationen är. Jag har en tendens att bli lite handlingsförlamad om situationen är svår. ## Comment 36 Author: [Borttaget] #33 det förstår jag, men samtidigt mår du ju inte heller bra av att känna dig tvingad. Hoppas att du kan hitta en bra balans, där du både träffar människor men samtidigt respekterar ditt behov av vila från människor. Jag hoppas inte dina tårar var för att jag sårade dig på något sätt. Det var inte alls min avsikt. Jag kände bara att du är en vacker och värdefull person och hoppas att du själv kan inse detta. ## Comment 37 Author: Pensionissa Kunde inte sova i natt utan gjorde min "Personliga beskrivning" Läste också några kapitel i en bok om depression och hittade sitatet "Personlig utveckling innebär inte att sitta inne med svaren, utan att ha förmågan att ställa de nödvändiga frågorna för att utveckla sej själv." Jonas Gåde Somnade först  tidigt i morse och sov rätt gott några timmar. Därefter  har något börjat ta form i mina tankar. Det började med "den självuppfyllande profetian" Hur jag alltsedan jag valde att leva singel för tio år sedan kämpat för att få till min ekonomi. Hade insett då att det inte varit enbart mina partners som "ställt till den". Jag var så rädd för att inte ha en buffert, men jag ville också framför allt bo någorlunda stånsmässigt (inte lyx) och framstå som (någorlunda) solid. Ju mer jag kämpade ju "fattigare" blev jag, ju räddare blev jag. "Slutade" röka massor av gånger, p g a PENGAR inte för att undvika bli sjuk. Inte förän nu när jag har diagnostiserade skador. Så har det gåt utåt som jag berättat om osv. Har mer skräck för amputation än något annat. Det som gjort att spiralen fortsatt nedåt är att jag inte kunnat hitta några possitiva mål. Jag kan inte känna glädje längre på djupet för något. Vet ju att depression funkar så, men "hur" kunna komma ur den utan något som käns ljusare där framme. Inte är det den sorts tryggheten pengar ger. Jag har aldrig kunnat ta fram "vad är VIKTIGT för MEJ och vad behöver JAG. Jag har däremot rensat en del bland vad jag INTE behöver på annat sätt Jag har alltid trott att jag gjort mina yttre val för att jag tycker om att ha det "lite fint", lite i a f. Men varför då???? Naturligtvis för så lärde min mor mej att tänka. Och hur ser MINA värderingar ut då ???? Så länge det inte är ohygienskit kan folk ha det alldeles som de vill. Det är PERSONEN jag uppskattar, hjärtat. Visst uppskattar jag det vackra, men har inget att göra med penningvärdet, inget som har med den här djupa förlamande rädslan att göra.Min kamp att "vara duktig" att "duga" lever kvar långt efter deras död. Orden från mor sitter kvar längst där inne i mej. Svaret jag fick då min sambo och jag köpt ett fint hus " ja har ni råd så ??????" rätt kyligt. Eller om något annat skulle ske " o hur blir det med barnen då" Så väl som hon visste att jag alltid månat om dem. Det lilla fosterbarnet måste ff försöka vara lika duktig som andra från "välbesuttna familjer", inte vara en barnhemsunge utan "en fin väluppfostrad flicka" Vet inte om ni yngre kan associera till dåida värderingar. De var ju i mycket nödvändiga för alla med 30-talskrisens erfarenheter osv. ## Comment 38 Author: Pensionissa '34 Nej, nej Millaris, dina ord värmde så fint och ödmjukt att de gick rakt in i mitt hjärta. Tårarna var förlösande. Hoppas inte jag formulerar mina inlägg så otydligt att man missförtsår mej. ## Comment 39 Author: Pensionissa Har inte somnat i kväll häller. Skumläste inläggen här och upptäckte att du '9 Ayena också oroar dej för pengar och dragit samma slutsats. Hoppas man så småningom ska kunna använda lika mycket energi i possitiva tankar som man nu förbrukar till negativt tänk. Oj vad mycket fint vi kommer att "dra till oss",, ## Comment 40 Author: [Borttaget] #38 då förstod jag dig rätt ![Glad](http://personligutveckling.ifokus.se/tiny3/plugins/emotions/img/smiley-smile.gif "Glad"). ## Comment 41 Author: bjprofit Jag kan känna att det står still just nu i mitt liv och inte mycket händer så jag behöver förändra min situation. Visserligen har jag bytt jobb men det räcker inte så vad jag tänker göra är att sätta upp mål på alla plan i livet. Jag har gjort det förr och det är rätt intressant beroende på vilka mål jag satt upp. Den här gången sätter jag målen så högt att jag till en början kommer att få svårt att tro det vara möjligt att nå dom. ![Förvånad](http://personligutveckling.ifokus.se/tiny3/plugins/emotions/img/smiley-surprised.gif "Förvånad") Allt är egentligen möjligt och det som hindrar är rädslor och vilka dom är vet jag ej idag utan dom kommer jag att få stifta bekantskap med längre fram ![Obestämd](http://personligutveckling.ifokus.se/tiny3/plugins/emotions/img/smiley-undecided.gif "Obestämd") Intressant.......eller hur? Hur gör ni andra när ni vill ha förändring? ## Comment 42 Author: [Borttaget] #41 - Det finns flera olika tekniker för att skapa förädnring! Den bästa och mest effektiva i mitt liv har varit att säga vad jag tänker - i vissa situationer (med vissa människor) får det oanade konsekvenser, vilket leder till förändringen hos både dem och mig :-) När jag bodde själv förut och jag behövde förändring när det gällde städningen t.ex. så bjöd jag hem folk - då var jag tvungen att ta mig i kragen och få ordning hemma, vilket var en välbehövlig förändring... ![Flört](http://personligutveckling.ifokus.se/tiny3/plugins/emotions/img/smiley-wink.gif "Flört") Sen kan jag emellanåt erbjuda mig att börja när någon frågar vem som vill börja - det är ofta en MEGA-förändring! Då utsätter jag mig för det ogripbara och innebär i sig att jag flyttar mig ut från bekvämlighetszonen! ![Skrattande](http://personligutveckling.ifokus.se/tiny3/plugins/emotions/img/smiley-laughing.gif "Skrattande") Kram Bus-Ricke ## Comment 43 Author: bjprofit #42 Lite det jag menar närjag säger att jag själv inte riktigt tror att jag kan åstadkomma vad jag vill uppnå. Är det för små mål kan jag lunka på i vanlig takt och fixa det ändå. Med MEGA-mål är jag tvungen att göra nya saker, se till att träffa nya människor och kanske utbilda mig eller starta ett företag för att nå dom målen. ## Comment 44 Author: [Borttaget] #43 - Ja, dina handlingsplaner skiljer sig markant från mina - eftersom du är van att utsätta dig för risker som jag tvekar att ta när det gäller den yttre tryggheten (jobb etc). I onsdags lyssnade jag på en väldigt bra talare - han sa vid ett tillfälle att "de säger att man ska sikta mot stjärnorna, så når man kanske trädtopparna. Vem f-n vill ha nåt från trädtopparna!". ![Skrattande](http://personligutveckling.ifokus.se/tiny3/plugins/emotions/img/smiley-laughing.gif "Skrattande") Jag säger som han - sätter man upp ett mål så vill man ju nå det också! Jag har dock förståelsen för att alla inte alltid gör det... inklusive jag själv... ![Skäms](http://personligutveckling.ifokus.se/tiny3/plugins/emotions/img/smiley-embarassed.gif "Skäms") Men om man inte vågar spänna bågen så når inte heller pilen fram! ## Comment 45 Author: Subluxan Åh, vad svårt! Jag har precis insett att jag tycker det är mycket enklare att hjälpa andra, än mig själv...Jag är liksom inte värd det för egen del. Knäppt va? Men jag har blivit medveten och söker vägar att jobba med det på. Tips, nån?? ## Comment 46 Author: GitteL Hej Ta hjälp av någon för ofta klarar man ej förändringar på egen hand och speciellt om ditt självvärde är lågt. Du kan läsa här i olika trådar om självkänsla och skriv om du behöver mer tips. ![Glad](http://personligutveckling.ifokus.se/js/lib/tiny_mce/plugins/emotions/img/smiley-smile.gif "Glad") ## Comment 47 Author: Daniel_Edholm Jag valde 10, inte för att skalan för mig är så viktigt som resultatet. Menar om jag jobbar utan att veta hur spelar det ingen roll om jag har 10 eller 0... Då står på samma ruta. Hur gör jag? Jag har lärt mig att vara i medvetande under längre tider, så jag har därigenom jobbar med det, att tänka bort rädsla funkar inte, rädsla är ett ego som måste synas för vad det är för att lyckats med det måste man dö till det. Så som jag ser det så är rädsla bara reaktion, som skapats av en yttre förutsättning. Alltså: Yttre sak sker ( din partner gör något) - Svartsjuka växer - Reaktion i kroppen ( egot) Med andra ord Partnens handlande är som en katalysator för ditt ego som sedan skapar en reaktion ( svartsjuka).... Kortfattat