# Vad är det för fel på mig? Author: Delfinen Börjar fundera på vad det är för fel på mig. Eller vad jag gör för fel. Verkar som jag alltid gör fel val, alltid hamnar i situationer som får mig att må dåligt och som jag inte kan hantera. Visst finns det fler än en som är delaktig och kan påverka en situation men jag kan inte alltid säga att det inte är mitt fel. Jag separerade från ett ex nog alldeles för sent, blev förföljd och fick flytta drygt 35 mil för att inte gå under mentalt. Fick omplacera 2 av mina älskade katter då situationen var sån att jag inte kunde ta dom med mig. Lämnade mycket av mina saker kvar, sa upp mig från ett fast jobb och tog med dom 2 kattungarna jag hade och flyttade. Flyttade in i ett fallfärdigt hus som inte gick att bo i under vinterhalvåret. Bodde inneboende under vad jag trodde bara skulle bli vintern men fick 2 inbrott under den tiden så jag vågade inte bo där utan stannade kvar där jag var inneboende för att fundera på vad jag skulle göra. Bestämnde mig för att fortsätta hyra huset men inte bo i det. Skulle göra om det till en hemslöjdsbod på hobbybasis. Hade däremot en hyresvärd som ville vara mer än bara hyresvärd och när han fick klart för sig att så inte skulle ske försökte han bli av med mig på olika sätt. Tills slut lyckades han genom att när jag inte var där gå in och bära ut det mesta av mina ägodelar och satte eld på dom. Finns ingen annan som kan ha gjort det. Bara han och jag som hade nyckel och dörren var upplåst inte uppbruten. Blev kvar 2 år som inneboende och flyttade sedan till det kollektiv jag i dag bor i. Allt verkade och lät så bra. Ack vad jag bedrog mig. Det största intresset folk verka ha är dator, fylla och fester. En massa konstigt folk har bott här under dom 3 åren jag har bott här. Har blivit hotad med stryk, hotad med att det skall bli blodbad, fått privata saker slängda. En av kvinnorna är även otroligt manipulativ ( eller hur det stavas ) ett starkt kontrollbehov, alkoholiserad och äter även antidepresiva tabletter och tror något mer. När hon inte får som hon vill, inte får medhåll i sina åsikter blir hon som en trotsig 3 åring, man får ducka för flygande tallrickar, hoppa undan för kryckor för att inte få slag på benen. Sen  ojar hon sig och tycker det är synd om henne och  att den som sagt emot är SÅ taskig och elak. I går morse fick ambulansen hämta henne efter att hon då hon fått mothugg och kritik för att hon söp druckit ännu mer och stoppat i sig tabletter. Är första gången jag upplever att hon går så långt men vet att det hänt under många många år. Hon tar aldrig mer tabletter än att hon överlever, behöver inte ens magpumpas. Detta gör hon för att få folk att få dåligt samvete för att dom har sagt emot, och genom det får hon lättare att manipulera, styra och kontrollera. Allt detta med hot, fylla, bråk och nu detta gör att jag har fått nog. Känner mig inte alls trygg här, får inget stöd av övriga, resten tycker jag bara skall strunta i henne och allt det övriga men jag vill kunna känna mig trygg i mitt eget hem. Vet inte vad jag skall göra. Kan inte bara flytta för jag har betalningsanmärkningar vilket gör att ingen har velat hyra ut till mig. Vad gör jag för fel? Vad är det för fel på mig? Varför drabbas jag hela tiden av liknande saker? Enklast vore att kapitulera, låta henne manipulera, styra och kontrollera, eller börja supa själv men vet att det inte är rätt lösning och inte min stil men detta tär enormt på mig. Så vad kan jag förändra hos mig själv för att det skall bli lättare att stå ut? Usch blev långt detta men behövde både få råd och skriva av mig. ## Comment 1 Author: [Borttaget] Hej Delfinen! Av ditt inlägg att döma, så är det ett återkommande tema för dig. Detta med våld och hot om våld och svårigheter,,,En känsla av total otrygghet. Låter enormt jobbigt och jag förstår att det tär på dig.... Du undrar vad du gör för fel?? Jag vet inte om jag vill kalla det för fel, men,,,,, Kanske är det så att Du inte vågar stå upp för dig själv? Kanske har du en tendens att vilja vara andra människor tillags? Kanske har du svårt att sätta gränser? Kanske är känslan av att bli övergiven så hotfull och skrämmande?? Jag vet inte riktigt, jag känner ju inte dig. När dessa teman inte lämnade mig ifred, så var det i alla fall så med mig att jag trodde att det var min skyldighet att hjälpa och finnas till för andra,, Fast inom mig så skrek jag invändigt,, Hjälp!! Jag vill inte ha det så här. Jag visste inte bättre och dessutom så här i efterhand så, berodde mitt agerande på att "hjälpa" andra,, ett sätt att fly från mig själv. Det var som om jag ständigt drogs tillbaka i gamla mönster och på det sättet slapp jag ju ta itu med min egna inre smärta. För jag inbillade mig att om jag bara var tillräckligt schysst och ställde upp så skulle omgivningen bli snäll och godta mig,,,![Skäms](http://personligutveckling.ifokus.se/tiny3/plugins/emotions/img/smiley-embarassed.gif "Skäms") Vilket aldrig hände i det skick som jag då befann mig i.... Det var ett jäkla ekorrhjul (ursäkta språket) som aldrig tycktes vilja ta slut,, Självkänslan var lika med noll.... Jag var livrädd för att känna mig övergiven,, smärtan var så total i denna känsla,, Det tog lång tid för mig att inse att övergivenheten inte kom sig av hur andra behandlade/ eller hur de hade behandlat mig,, Det var bara ett symtom på att det egentligen handlade om att jag någonstans på vägen hade övergivit mig själv,,,,,, Styrke kram från mig! ## Comment 2 Author: Delfinen Hej Rore Om du bara visste hur många " huvuden på spiken " du fick in där. Är du synsk eller? ![Tungan ute](http://personligutveckling.ifokus.se/tiny3/plugins/emotions/img/smiley-tongue-out.gif "Tungan ute") Hade jag läst detta för några år sedan hade jag inte alls hållit med dig. Då hade jag enkelspårigt bara läst allt rakt av, haft bara en tolkning och inte kunnat sett i ett vidare perspektiv. Jag hade t.ex om dett med att stå upp för sig själv, vara andra till lags, sätta gränser på den tiden svarat " jag kan visst säga vad jag vill " " nej jag är ingen toffel som smörar" " kan visst säga nej om jag inte vill " etc. Jag hade hämtat svaren utifrån den vardagliga vardagen typ "nej jag vill inte gå på promenaden" inte när det gäller mitt innre, djupare saker. Lite svårt att förklara märker jag ![Skrattande](http://personligutveckling.ifokus.se/tiny3/plugins/emotions/img/smiley-laughing.gif "Skrattande") Men du har helt rätt i det du skriver. Jag har nog mycket längre väg kvar att gå än vad jag har varit medveten om. Eller så har jag innerst inne inte velat sett utan åter igen flytt. Jag är nog duktigare på att lura mig själv än andra tydligen ![Tungan ute](http://personligutveckling.ifokus.se/tiny3/plugins/emotions/img/smiley-tongue-out.gif "Tungan ute") Har alltid varit personen som funnits där för andra. Aldrig sagt nej varken till att bidra med en soffa eller att sträcka ut en hand. Har alltid lagt mitt eget åtsidan. Har alltid sett till mig själv i sista hand. Även när jag var sambo. Både när det gällde saker att göra, pengar, eller vilja. Klarade inte ens av att köpa något till mig själv för 50:- utan att få dåligt samvete. Gav alltid efter då jag hade ett ex som kunde sura som en barnunge i veckor om han inte fick som han ville. Självklart har detta bidragit till att alla i min omgivning har sett på mig som den starka personen, den som pallar allt, aldrig dukar under, aldrig tappar orken/energin, aldrig har behov av att behöva ha någon som lyssnar. För jag bad ju aldrig om hjälp. Speciellt inte känslomässigt. Ja våldet och hotet är ett återkommande tema i mitt liv. Betydligt längre tillbaka än vad jag har insett. Trodde jag hade lagt det bakom mig. Men troligen påverkar det mig på olika sätt fortfarande även att det började redan som barn, följde med i tonåren och in i vuxenvärlden. Jag gräver gärna ner mig i mängder med sysselsättningar. Ser alltid till att vara upptagen. Klarar inte av att sitta med händerna i knät. Är alltid ett lyssnande öra för min omgivining. Så jag är ju fortfarande kvar i samma mönster. Jag flyr från något, och troligen är det från mig själv. Och är jag sysselsatt, massor att göra, hela tiden i farten, ställer upp, lyssnar, så är schemat fullbokat och ingen risk att behöva känna och ta itu med en hög med ryggsäckar. Så nog slog du huvudet på spiken alltid rore. ## Comment 3 Author: [Borttaget] Nej Delfinen,, jag tror inte det handlar om synskhet...![Foten i munnen](http://personligutveckling.ifokus.se/tiny3/plugins/emotions/img/smiley-foot-in-mouth.gif "Foten i munnen")  Jag kände bara igen mitt egna mönster i det du skrev![Tungan ute](http://personligutveckling.ifokus.se/tiny3/plugins/emotions/img/smiley-tongue-out.gif "Tungan ute")![Flört](http://personligutveckling.ifokus.se/tiny3/plugins/emotions/img/smiley-wink.gif "Flört")... Lycka till och ta hand om dig nu.![Kyss](http://personligutveckling.ifokus.se/tiny3/plugins/emotions/img/smiley-kiss.gif "Kyss")