# Aldrig bekräftad känslomässigt.... Author: linuslinnea Jag har nu förstått att jag under min uppväxt aldrig har blivit bekräftad eller sedd känslomässigt... Mina föräldrar hade inte förmågan/intresset helt enkelt. De har haft en hel del egna problem, psykisk sjukdom, alkohol bl.a. Ibland känns det som att det hade "kvittat" för dem om man fanns eller inte... Tyvärr har det inte funnits någon som "täckt upp" för mina föräldrar heller, ingen som sett mig överhuvudtaget. I tonåren förstod jag och tolkade sedan vidare att detta var skamligt, att jag var en så dålig tjej att ingen skulle behöva vara med mig, så jag drog mig undan allt mer. Fick vara med på "undantag" i skolan av de andra tjejerna. Sen har det bara fortsatt... Jag har liksom aldrig lärt mig att uttrycka mig känslomässigt! Aldrig hittat min egen kärna. Jag är expert på att läsa av andras känslor, men har inte en aning om vad jag själv tycker tillsammans med andra. Jag går in i denna "roll" automatiskt när jag träffar människor, blir som en kameleont runt dem... Detta har gjort att jag idag har depressionsperioder som avlöser varandra, jag känner alltid en slags "sorg" över något jag inte får tag i, jag har inga vänner och jag har svårt med arbetssituationen. Är mycket stresskänslig och känner ofta ångest. Jag har aldrig haft en riktig vän som tyckt om mig för den jag är... Jag tycks dra till mig människor med problem, som jag sen "hjälper" och så försvinner de när de mår bättre. Själv står jag kvar med tomt hjärta.... Jag orkar snart inte med att hela tiden känna detta tomrum som finns inuti mig. Jag hör inte hemma någonstans verkar det. Allt är bara kaos inuti... Någon som känner igen sig? Känner mig så ensam om detta och skäms också för att vara så socialt "handikappad". Hur bryter man ett sånt här "beteende"? Går det? Nu när jag förstått att jag inte blivit sedd/bekräftad vilket är nästa steg mot läkning? ## Comment 1 Author: Indiania Vilken tuff uppväxt du har haft.Vill att du skall ta till dig att du är beundransvärd som klarat av allt detta, helt otroligt och jag känner starkt med dig och blir väldigt berörd. Men nu är det verkligen din tur att bli stöttad, förstådd och få hjälp för jag är helt övertygad om att du kan bryta mönstret. Tror att det är många som känner igen sig på något vis. Själv känner jag igen mig i att känna en slags sorg inombords och jag har kommit tillrätta och släppt alla mina sorger. Ibland kan man vara blockerad och omedveten om vad det är för slags sorg man går och bär på och dä kan man behöva hjälp att " komma åt " det som gör ont och det man behöver hjälp med, det finns olika slags hjälp att få och det är viktigt att det känns rätt för dig själv och att du känner förtroende och att kemin stämmer för den du söker hjälp hos. Ibland måste vi inse att vi inte klarar allt på egen hand! Du får gärna skicka pm till mig om du känner för det vill säga. Kramar om dig ![Kyss](http://personligutveckling.ifokus.se/tiny3/plugins/emotions/img/smiley-kiss.gif "Kyss") ## Comment 2 Author: [Borttaget] #0 - Du är definitivt inte ensam om den känslan - jag tror att många människor känner liknande som du gör, fast till och från. Jag själv har under uppväxttiden känt vissa delar av mig på det viset och drog mig undan för mig själv - men idag är jag en helt annan människa tack vare att det dök upp andra som hjälpte mig "träda fram" så att säga (man kan behöva lite push från andra ibland)! Jag tycker du skulle gå kursen här inne på PU - den är mycket bra för såna här situationer och ger dig en mängd redskap för hur du ska kunna ändra på din livssituation. Dessutom får du många som stöttar dig på din väg på kursen :-) Jag har själv gått den så det är ur det perspektivet jag tipsar om den! Kram Rickard ## Comment 3 Author: Indiania #0 Jag kan också varmt rekommendera kursen här på PU som Gitte håller i.Har också gått kursen. Trodde jag skrev det i ovanstående inlägg.Ibland har jag lite för bråttom när jag skriver. ![Glad](http://personligutveckling.ifokus.se/tiny3/plugins/emotions/img/smiley-smile.gif "Glad") Kram ## Comment 4 Author: bjprofit #0 Hej linuslinnea. Jodå, jag känner också igen mig i din berättelse precis som Indiania och Vintersaga. Vad bra att du kommit så pass på din väg mot läkning att du ser själv och förstår vad det handlar om! Nästa steg för dig kan vara som indiania säger att förstå att vi ej klarar allt på egen hand utan vi kan behöva en hjälpande hand och det finns en mängd olika alternativ för dig. Viktigt att du känner dig trygg med vilket alternativ du väljer. Bara att berätta här visar att du är både stark och modig och redo för en förändring för det är vad det handlar om. Jag har också gått kursen här på PU och jag kan bara varmt rekommendera den till dig också! Lycka till på din fortsatta vandring! Kram Björn ## Comment 5 Author: [Borttaget] Jag känner igen mig i mycket av det du skriver. Känslan av att "bli över" är jobbig. Även det här med att läsa av andra. Jag försöker lära mig att ta det bästa av det och vända det till en styrka. Det är svårt när man använt det som en strategi för att överleva, och därigenom tappa en bit av sig själv. Men det går! Om du vill får du gärna skriva pm till mig! kram på dig! /Jeanette ## Comment 6 Author: [Borttaget] #0 Hej linuslinnea! Jag känner igen det du beskriver. Att läsa av andra och deras behov och förstå vad de behöver. Jag Har varit precis likadan själv. För att sedan upptäcka att jag faktiskt inte visste någonting konkret om mig själv. Vad jag ville. Vem jag var ? osv Det öppnar känslan av utanförskap och ensamhets känslan växer sig stark. Men du är på god väg att ta itu med detta nu![Glad](http://personligutveckling.ifokus.se/tiny3/plugins/emotions/img/smiley-smile.gif "Glad") eftersom insikten har landat inom dig och du skriver det här. **_Styrkan har du!_** _**NU**_ gäller det för dig att samla in den och rikta den till dig själv, till ditt egna varande. Men som övriga redan skrivit så kan det behövas hjälp på vägen. Att möta likasinnade är viktigt för det hjälper oss att läka. Det är lätt att tro att vi är ensamma i detta. Men vi är fler än vad jag vågade drömma om när jag började min resa. Det är din tur nu. All lycka önskar jag dig. Kram Rore