# Inre sårade barnet!! Author: GitteL Kan du känna att ditt inre sårade barn kommer fram i olika situationer? Skriv gärna upp i vilka situationer om ni har lust. ## Comment 1 Author: GitteL Jag kan känna detta i olika situationer när jag umgås med auktoritära människor. De som inte frågar utan säger det med en speciell attityd och tonläge. Innan drogs jag alltid till dessa men kom på efter ett par år att det var jag som skulle göra upp med mina känslor och inte se andra som ett problem. Förr kunde jag bli SÅ arg men nu kan jag känna av det och är medveten att det är denna känsla då jag var liten. Har skrivit om detta innan i tråden personligt om oss själva. Jag arbetar ibland med en man som är väldigt ordningsam och kan inte sitta still. Han vill vara färdig innan vi är färdiga s.a.s. Detta är ok för det är ju han men han började bli smått irriterad och började säga till mig hur jag skulle lägga upp mat till seniorerna. Så jag förstod ju att det var ej mig det handlade om och sa, det känns som du är irriterad!! JAG nej inte alls sa han. OK, då var det kanske ditt tonläge. Ni skulle sett vilken skillnad det blev i hela hans kroppspråk och energin blev lugn och kärleksfull och han sa t.om att det stämde. Han behövde tänka på detta och gav mig en kram. ## Comment 2 Author: [Borttaget] Funderar... ## Comment 3 Author: [Borttaget] Det händer vid tillfällen kan jag lova,suck...:( ## Comment 4 Author: [Borttaget] Japp - många är de tillfällen när det sårade barnet kommer fram inom mig! Just nu har jag börjat jobba med samma problem som du Gitte, min överdrivna respekt för auktoriteter (i vars sällskap jag blir ett barn på nytt). Det är enbart när jag själv är auktoritet som jag inte har några problem med andra auktoriteter - t.ex. om jag berättar för min chef hur det är att vara medium, då blir han "eleven" och jag auktoriteten då jag kan en massa om det men inte han! Jag tror dessutom att väldigt mycket av våra (i varje fall mina) nuvarande problem härrör från upplevelser i barndomen - och då är det inte så konstigt att man känner sig som ett barn... ## Comment 5 Author: omelett Jag känner att mitt sårade barn dyker upp i situationer där jag har behov av något slag som jag uttrycker gång på gång och inte blir hörd. Som att jag vill vara ifred, sova en stund, behöver en hjälpande hand, vill bli bekräftad. Om jag då inte får det jag ber om, så kan jag bli som en femåring. Om jag hamnar där, så har jag svårt att få stopp på det också. Då ber omgivningen till slut om nåd ![Generad](../tiny_mce/plugins/emotions/images/smiley-embarassed.gif) Jag ser hur det hör ihop med min barndom, där jag alltid var oviktig eller möjligtvis en jobbig j-a unge ## Comment 6 Author: GitteL #3 Ja det är ju sanningen ;-) #4 Härligt ju eller inte men smärtan är ju vägen som jag lärde mig här en gång ;-) När jag intar en känsla av osäkerhet så tar 5 åringen över men ser jag det för vad det är dvs en osanning så släpper det taget. Jag ser också rädslan bakom den andres agerande och det blir då lättare. Fokus inåt och inte på den andre. #5 Ja det är nog samma känsla men det är sant att vi alla blir som trotsiga 5 åringar ibland. Att vara sann och ärlig krävs stort mod. Tack för ni delar med er. ## Comment 7 Author: [Borttaget] #6 - Ja, jag önskar jag hade sinnesnärvaro nog att bara observera när den andre agerar ut sin rädsla... och att kunna fortsätta på min inslagna väg :-) ## Comment 8 Author: GitteL #7 Övning ger färdighet och det är ju inte i böckerna vi lär oss utan i praktiken. Jag klarar inte heller det alltid men utmana ödet lite och ge dig in i det. Kommer gå som en dans..;-) Se deras lilla barn i dom precis som du ser ditt. Alla är varandras spegelbilder och då kan vi kanske bemöta det mycket lättare när vi är närvarande. ## Comment 9 Author: [Borttaget] #8 - Ha ha, du låter precis som jag själv när jag ska undervisa i mediumskap och astrologi :-) Att utmana ödet innebär att bli medveten i tid och göra något åt det - jag har hittills inte hunnit tänka tanken färdig innan känslan av det lilla barnet har tagit över \*skratt\*! Men som du säger, övning ger färdighet och om jag är medveten innan det sker så kanske jag hinner stoppa känslan innan den kommer :-) ## Comment 10 Author: GitteL #9 Haha, osanna tankar har vi hela tiden för det är ingen sanning i nuet men vi upplevde det så som små och minnet sitter i. Om känslan kommer så låt den komma men när du känner så kan du ändra tanken i stunden och det är då du accepterar och känslan/energin försvinner långsamt men säkert. Detta skall upplevas för i ord kan jag ej förklara. För var sitter denna känsla i kroppen?? ## Comment 11 Author: [Borttaget] #5 Jag funderar och funderar, kommer inte på något, fast säkert det mesta går att härleda till ett sårat barn. När jag läser Omeletts inlägg så hajar jag till i alla fall. Jag har ett enormt behov av bekräftelse. Och jag har svårt för att bli hörd. Jag blir inte lyssnad på. Jag pratar ganska lågt, så det kan vara en anledning förstås, men också det att jag är inte intressant nog, och detta gäller några få personer i min närhet. Jag kan med dem upptäcka att jag pratar mer för mig själv - hur kul är det att prata med en vägg? Vad blir det för kommunikation av det? Har därför tagit på mig rollen att lyssna och instämma, även med de personer som _lyssnar_ på mig. Bra, men jobbig tråd. (Måste ju fundera) ## Comment 12 Author: [Borttaget] Hm, det jag kan komma på nu när mitt sårade barn kommer fram är när någon höjer rösten mot mig. Jag har växt upp med en mamma och styvfar som bråkade nästan varje dag och jag märker att jag har svårt att klara av höjda röster nu. Då får jag lätt tårar i ögonen och krymper en hel del känns det som. ## Comment 13 Author: Outerspace Mitt sårade inre barn kommer fram vid orättvisor och när andra försöker kontrollera mig. Bra och nyttig tråd. ## Comment 14 Author: omelett #11 Jag hörs och tar plats, jag är nog egentligen en stark och karismatisk person. Men det betyder ändå inte att jag blir hörd. Jag tror att jag har skapat den här situationen själv till viss del, genom att vara den som ställer upp, hjälper, fixar och donar. Sen när jag behöver hjälp eller stöd, så är det ingen som fattar det. När hjälparen behöver hjälp, så skapar det förvirring. Sen berättade en vän till mig att jag utstrålar sådan livslust att ingen människa fattar att jag kan vara svag. Så den här situationen med att jag inte får vad jag behöver upprepas gång på gång. Ibland ballar jag ur fullständigt. Vet faktiskt inte hur jag ska komma tillrätta med det. ## Comment 15 Author: GitteL #14 Vad menar du med när jag vill ha hjälp så är det ingen som fattar det? Kommunicerar du ut vad du behöver hjälp med? ## Comment 16 Author: omelett #15 Sällan att jag ber om något och gör jag det så är det små saker. Som kan du handla? Då får jag svaret ja, så får jag påminna, så får jag svaret sedan, om en stund Eller det som får mig mest galen är att jag uttrycker att jag är trött. Jag behöver vila och vara ifred. Detta här är något som min omgivning inte fattar. ## Comment 17 Author: GitteL #16 Ok, ja det är inte alltid lätt att hantera allt men jag tror du är så pass medveten att du vet hur upptagna alla kan vara med sitt och ser inte det på vårt sätt. Går det inte att vila trots de inte förstår? ![Glad](../tiny_mce/plugins/emotions/images/smiley-smile.gif) ## Comment 18 Author: omelett #17 Så har jag faktiskt inte sett på det, att dom är upptagna med sitt. Du har absolut en poäng där. Att det inte handlar om mig. Nej det går inte att sova en stund, när dörren till sovrummet öppnas eller tvn står på högt, eller någon prata högt och tydligt i telefon. Det går heller inte att läsa när någon ska ha min uppmärksamhet. ## Comment 19 Author: Compassion Mitt lilla barn kommer ofta fram. Den stora skillnaden är att jag idag ser att det är mitt lilla barn som agerar och inte mitt vuxna jag. Mitt lilla barn gör sig påmind i form av trotsighet då jag inte får som jag vill (läs, andra tycker annorlunda). Då blir jag ledsen och osäker och lilla flickan bara vill, vill, vill. Idag när jag känner mitt lilla barn komma fram pratar jag tyst till henne och säger att jag aldrig kommer överge henne. Vi diskuterar i tysthet med varann. Låter kanske lite knäppt men för mig funkar det och "hon" blir oftast lugn. Finns en otroligt bra bok som belyser detta, "Möt din rädsla från medberoende till frihet" av Thomas Krishnananda Trobe. Han förklarar på ett mycket enkelt sätt hur vi bakom skydd och förnekande bär på ett sårat barn som agerar i olika situationer beroende på vad vi varit med om tidigare och också beroende på vem vi möter i livet.... Han förklarar också hur man möter detta skrämda barn och gör det lilla barnet helt. Rekommenderas varmt! "Genom accepterande, förståelse och tillåtande kan vi se och läka de allra djupaste såren i vår själ" Midsommarkram till alla vackra själar på denna sida ## Comment 20 Author: GitteL #18 Vem vill inte ha uppmärksamhet i tid och otid?? Hur kan du göra klart för damen att du behöver din egen tid? #19 Vem skall ta hand om barnet i oss om vi inte tar hand om det själva?? Det är ju att acceptera att hon finns och får finnas där just i stunden. Låter sunt Compassion. Den boken har jag hört om. ## Comment 21 Author: omelett #20 Det hela har blivit klart bättre. Jag får mer förståelse för att jag behöver egen tid. Det är bara att jobba vidare på detta. #19 Det är ju också ett sätt att se på det, som jag inte har tänkt på. Jag får ta hand om mitt innre sårade barn. ## Comment 22 Author: GitteL #12 Många känner detta du beskriver här. Antingen har föräldrarna haft en inre konflikt dvs inte agerat eller kommunicerat känslan och dövat den istället. Där känner barnen vibrationerna/energin att något inte är ok eller att de har haft föräldrar som grälat som i ditt fall och barnet tar alltid detta personligt, dvs då tid. Detta tar vi då med oss i nuet som tar mycket kraft i liknande situationer. Vi tar allt personligt och tror det har med oss att göra för minnet återkommer. Men är det en sann tanke?? #20 Ja vi får mer förståelse hela tiden när vi möter oss själva. ![Glad](../tiny_mce/plugins/emotions/images/smiley-smile.gif) Att växa som människa är att förstå sig själv, vårt förflutna och vad vi tar med oss i nuet. Psyket/själen visar oss hela tiden men det är vårt eget _val och ansvar_ om vi lyssnar på signalerna. Här kommer det inre sårade barnet in hela tiden och visar vad vi behöver förstå känslomässigt för annars kommer vi att skylla på andra istället för att möta det inom oss. Tankar som tillhör det förflutna tar vi med oss in i nuet men det vill inte säga att det är verkligheten men vi gör det till en verklighet eftersom detta minne finns kvar hur vi upplevde det då. Vi behöver göra upp med vårt förflutna, möta oss själva, bryta mönstret för att kunna känna oss fria. Att bli medveten i nuet om vad som händer med oss gör att vi förstår oss själva och det lilla inre sårade barnet. Hur kan vi förstå andra om vi inte förstår oss själva? Det är en omöjlighet att alla våra behov blev tillgodo**sedda** som små och detta har sina konsekvenser i nuet. ## Comment 23 Author: [Borttaget] #19 Tack för tipset på boken! Har beställt den nu! Det sårade barnen känner jag väl till, men tar hand om det så gott jag kan! Det tar tid att först förstå och sen möta sig själv, läkas och utvecklas! ## Comment 24 Author: Compassion #23 Så lite så ![Glad](../tiny_mce/plugins/emotions/images/smiley-smile.gif). Det har du helt rätt i. Jag får nya insikter hela tiden, men det tar tid innan de grundas i mig och att de på ett naturligt sätt lever i mig. Men det är ett angenämt arbete att jobba med sig själv. Känslan det ger när jag ser att jag vågar ger så mycket lycka. Hoppas du får ut mycket av boken ## Comment 25 Author: [Borttaget] Öhm.. nja, faktiskt inte... jag har lixom slagit ihop alla trådar i kroppen in i personligheten, så istället fick jag en halv barnslig personlighet... fast det är ju bara mysig.. ## Comment 26 Author: Gahella Åh va jag kände igen mig i dig, omelett, det där var som att läsa om mig själv, haha..Ja det har blivit mycket bättre här också, guskelov! Men jag blir också ledsen och arg på orättvisor som du outerspace. Fast jag vet att det inte finns någon orättvisa, endast växande/lärande, men det går inte alltid in i mig.. ## Comment 27 Author: omelett Jag kan berätta om mitt senaste utfall, pinsamt men sant. Jag och dottern är lowcarbare, så här finns inga sötsaker. Jag hade PMS och dottern pejlade in detta och föreslog att vi skulle köpa godis. Ok sa jag gå du och köp det. Då ville hon att jag skulle följa med till affären. Jag sa att jag är trött, jag vill inte, du kan gå själv. Hon fortsatte att tjata med mig, för hon ville ha mitt sällskap. Jag stetade emot och sa att jag inte ville. Tillslut brast det för mig och jag började gråta och skrika. Du bryr dig inte om mig! Du ställer aldrig upp på mig! Bla bla bla. Hon tog genast bussen och åkte till affären och köpte kanelbullar, som är min favorit. Det hemska är att jag kände verkligen hur meningslöst livet var. Att det inte fanns någon mening med livet. Ingen i hela världen som bryr sig om mig. Jag kan lika gärna gå och hänga mig. Allt detta för en j-a bulle![Generad](../tiny_mce/plugins/emotions/images/smiley-embarassed.gif)![Förvånad](../tiny_mce/plugins/emotions/images/smiley-surprised.gif)![Skrattande](../tiny_mce/plugins/emotions/images/smiley-laughing.gif) ## Comment 28 Author: Gahella Fölåt att jag skrattar, men det är för att jag känner igen mig och att du skriver så roligt! Och vilken gullig och mogen dotter du har, och det är din förtjänst![Glad](../tiny_mce/plugins/emotions/images/smiley-smile.gif) Det ÄR verkligen så, kan också bli helt överfallen av en känsla. Nu för tiden kan jag hantera det bättre med mina tankar![Flört](../tiny_mce/plugins/emotions/images/smiley-wink.gif)och min egen självkännedom. Men inte alltid, var hos min käre mor och hälsade på häromdan, och då brast det igen. Jag blir åter den där dottern som ordnar och fixar, samt tänker på allt. MEN alltid är det något som inte är helt bra "där". Jag **vet** allt klokt i huvudet, men pang säger det bara, så står jag där åter igen och blir inte sedd/hörd av allt annat jag ordnat i midsommarfixande, kläder osv osv. Det är själva 17! ## Comment 29 Author: Gahella Kom och tänka på en sak. Det finns bra botemedel mot pms i hälsokostaffärer, något som heter silverax är ett gammalt beprövat "kvinnomedel" mot sådant. ## Comment 30 Author: omelett #28 Det går så bra att skratta åt det. Det gör jag också. Tur att jag har ett moget och förstående barn, när jag inte kan hålla mig på den nivån själv. Hon vill bli psykolog, undra på det hon får ju verkligen träna ibland vare sig hon vill det eller ej. haha Visst är det hemskt när man vet och kan, så plödsligt slår det bara till utan förvarning och man är fast i tankar och kännslor. Man åker i gummibandet direkt tillbaka till barndomen. När jag hade svalt ner bullen, så kändes livet lite lättare![Skrattande](../tiny_mce/plugins/emotions/images/smiley-laughing.gif) ## Comment 31 Author: GitteL Jag skrattade högt när jag läser era inlägg och visst har vi alla varit i dessa situationer. En enorm självkännedom/medvetenhet har ni iaf och det krävs att släppa på självkontrollen och en acceptans av den vi är för att nå dit. Att ta personligt ansvar för tankar/känslor innebär en enorm själslig mognad istället för att prata om alla andra hur fel de är och gör. Det är en konst att kunna se sig själv ;-) Ni skall vara stolta över er själva. ## Comment 32 Author: omelett #29 Jag tar dom hälsokostpreparat som finns att tillgå. Det har blivit lite bättre, men inte fullt ut som du förstår. Jag har presenterat mig som en hormon på två ben![Skrattande](../tiny_mce/plugins/emotions/images/smiley-laughing.gif) Så kändes det just då, allt annat var oviktigt. #31 Det är i slutändan klart bättre att se på sig själv och sina misstag med acceptans och förståelse. Skratta åt ens egna löjlighet, lära sig och gå vidare. Sen att dela med sig av det till andra är oxå bra. Vi tror ofta att andra är perfekta. Men berättar man om hur man har ställ till det, tappat kontrollen eller vad man har gjort. Så berättar oftast motparten att dom känner igen sig och berättar något om sig själva. Så flabbar man befriande åt det. ## Comment 33 Author: Gahella Haha..haahaa...jag skrattar ihjäl mig!! Omelett du **måste** bli en standupare eller något annat inom komik!! Haha...haahaa har läst flera gånger och kan inte sluta skratta! Men du har också så mycket skön självdistans och visdom i dina ord, och därför blir det **så härligt** att läsa**!** Tack Gitte för dina fina ord, har läst dem också flera gånger och suger i mig! Ja det är så skönt att släppa kontrollen och bara skratta åt sig själv och se hur man håller på ibland, mycket befriande!![Skrattande](../tiny_mce/plugins/emotions/images/smiley-laughing.gif) ## Comment 34 Author: omelett #33 Tack Gahella. Det glädjer mig att du fick ett gott skratt. I dom små sammanhangen kan jag leva rövare och få folk att vrida sig av skratt, men en scen skulle få mig att dö av skräck![Förvånad](../tiny_mce/plugins/emotions/images/smiley-surprised.gif) ## Comment 35 Author: Gahella Haha..haa jag skrattar fortfarande! Ja, jag tror dig, men tror med lite träning skulle du fixa att stå på scen också! Hoppas jag en dag får se ditt namn under nöjesrubrikerna, haha..ha! ## Comment 36 Author: Tuva-Lena Tidigare kom ofta det sårade barnet fram hos mig, men efter många års arbete med mig själv så inbillar jag mig att jag är tillräckligt medveten för att inte släppa fram det mer. Jag är klar med min barndom och har försonats både med min då "självupptagna mamma" och min alkoholiserade pappa. Idag älskar jag dem båda och har full förståelse för att även dom hade "sin ryggsäck" att ta uti med. Jag förstår syftet med att jag fick just mina föräldrar, som jag vet var ett led i min personliga utveckling och har hjälpt mig att växa. ![Glad](../tiny_mce/plugins/emotions/images/smiley-smile.gif) ## Comment 37 Author: madspaze Ja, Tex om man är på en föreläsning eller kurs och läraren frågan, har ni några frågor, kan ni svaret, eller om jag innerst inne har något jag vill fråga eller få svar på - Men jag vågar inte då jag blivitg utskrattad när jag var mindre, jag kommer ihåg jag var 10 år och svarade fel på en fråga och barnen skrattade åt mig. Jag vågar inte = aldrig fråga om hjälp, när jag var liten och behövde hjälp från min kära pappa och jag inte kunde svaren så blev han alltid as förbannad och kallade mej för saker och slängde böckerna omkring sig & lämnade mig där. ## Comment 38 Author: [Borttaget] #37 Jag kan känna igen det där med att skolan, att bli skrattad åt för dumma frågor och så. Men mest var det att jag pratade så tyst och därför fick upprepa allting. Ibland ropade de andra "vad säger du? prata högre!" slutade prata. Din pappa kanske inte heller kunde svaret. Ville kanske inte visa det för dej? Men det försvarar inte hans dumma beteende, förstår att du har svårt att våga fråga om något du inte förstår. ## Comment 39 Author: madspaze ne, jag brukade också tänka så. Jag är bara rädd att svara fel eller säga fel, jag tycker inte om att ha fel/säga fel. Känner mig dum då ![Skäms](../tiny3/plugins/emotions/img/smiley-embarassed.gif "Skäms") Men jag vet att det är aldrig fel att ha fel ibland, men, känslan är ändå där.