# Insikten Author: Ayena_old Jag har skrivit förut om att jag gick in i väggen månadsskiftet november/december i vintras. Det var en del olika händelser som till slut blev för mycket för mig, bland annat har jag tidigare beskrivit regeringen Reinfeldts jakt på sjuka människor, men det är inte detta jag vill komma till här. Det är själva insikten som följde av min krasch. Insikten om varför jag har bränt ut mig tidigare. För den som inte vet kan jag berätta att jag gick i väggen 1997 och som ett resultat av detta fick jag fibromyalgi. Då kan man ju fråga sig varför jag fortsatte mitt beteende så att jag gick i väggen igen! Visst gick det upp för mig efter kraschen 97 att orsaken var att jag jobbat som en skållad råtta och satte oerhörda krav på mig själv. Jag insåg att detta hade ett samband men egentligen inte varför. Det som knäckte mig i vintras var ett resultat av några olika faktorer. En av dessa var ett jättestort renoveringsprojekt av mitt sovrum. Det tog slut på alla fysiska krafter och även de mentala. Samtidigt som jag höll på med mitt sovrum så hade jag tre olika kurser på gång via internet, en kurs i tarot, en nybörjarkurs i html-kodade mailmallar och en kurs i hur man skriver html-kod. Allt detta gratis naturligtvis. Ja, varför höll jag på med så många aktiviter på en och samma gång? Jo, för att vara godkänd! Jag har aldrig blivit trodd på som barn. Blev idiotförklarad ganska tidigt av min mor. Anledningen var inte att jag var dum i huvudet utan tvärtom, att jag ville veta saker. Jag var nyfiken på hur saker och ting förhöll sig. Jag var ganska duktig i skolan och klarade mig hyfsat, men blev ändå idiotförklarad. Jag fick tidigt veta att jag var oduglig och hopplös. Att jag inte dög till någonting. Varför jag blev idiotförklarad kommer jag aldrig att få reda på. Min bror som är fyra år yngre blev däremot alltid uppmuntrad och trodd på. Jag fick inte välja den utbildning jag ville eftersom mina föräldrar inte ville satsa några pengar på mig, eftersom jag förmodligen inte skulle genomföra utbildningen eller kanske inte ens klara denna. Det fanns inga belägg på varför jag inte skulle klara någon  utbildning eller inte genomföra någon. Jag har alltid varit skötsam i skolan precis som vilken annan unge som helst. Dock skolkade jag i skolan en dag då jag var tillsammans med kille i paralellklassen - vi var nyförälskade och det var vår och vi var fjorton år på väg mot det femtonde! Denna skolkdag gjorde min mor till planetens händelse. Jag var i och med detta dömd att inte kunna hantera min egen verklighet. Kanske jag till och med skulle bli en brottsling, gubevars! Nu kan jag inte skriva allting som jag har med mig från barndomen, det blir långt som en bok. (En bok är dessutom på gång) Jag kan dock inflika här med att min mor ringde upp mina första arbetsgivare för att höra hur det gick för mig på jobbet. Och så lät hon väldigt förvånad över att det gick bra och att jag skötte mina uppgifter på rätt sätt. Men insikten var att jag hållt på genom alla dessa år med att försöka få en bekräftelse på att jag duger. Jag lyckades klättra upp på karriärstegen och bli administrativ chef, men detta tycktes inte det minsta imponera på min mor. När jag berättade om mina utnämningar så var det svar som "Jaha, och klarar du detta då?" eller bara ett "Jaha" - eller bara tystnad, ingen kommentar. Naturligtvis  hade min bror med sig attityden hemifrån, att jag var en odugling och var bara värd att fnysa åt. Denna attityd har han fortfarande - bara det att nu är jag en tossig tant med andliga intressen. Så summan av denna kardemumma är att jag faktiskt inte behöver fortsätta att överbevisa min mor, min bror och även min son, att jag duger. När insikten kom till mig var det som en rejäl lusing i nacken. Det är DÄRFÖR jag har hållt på som jag gjort genom alla dessa år! ## Comment 1 Author: [Borttaget] Aj. Tragisk historia.. Men förstår inte helt varför du bryr dig så mycket om vad föräldrarna tycker och tänker om dig? eller din bror? eller att du ens tar så mycket skit av dom? Själv låter jag ingen sitta på mig, eller säga åt mig att jag är oduglig, man tar saker i sin egen takt, där det känns bäst. Snabbast är inte bäst, inte heller den som alla tycker är bäst. Hoppas du mår bättre nu än förr iallafall;) ## Comment 2 Author: Ayena_old Det finns väldigt mycket i min berättelse som jag inte kan ta upp här på sajten - som jag sa i tråden så är där så mycket att det blir en bok. I privatlivet och i arbetslivet har jag aldrig tillåtit någon har satt sig på mig och egentligen inte min familj, men det har varit ett väldigt bråkande genom åren och tagit fruktansvärt mycket energi från mig. Jag har några gånger brutit kontakten med både min mor och min bror. (min far som inte var min biologiska far, dog 1975) Jag bröt kontakten med min mor för gott en marsdag 1999. Då tog jag detta beslut som jag borde ha gjort för längesedan men inte kunnat. Hon var fruktansvärt dominant och elak min mor nämligen, så för att rädda min egen hälsa var detta nödvändigt, att bryta kontakten. Jo, jag mår bättre tack ![Glad](../tiny_mce/plugins/emotions/images/smiley-smile.gif) ## Comment 3 Author: chik ![Oskyldig](../tiny_mce/plugins/emotions/images/smiley-innocent.gif) Detta är inget svar.. Men jag är av den åsikten att man behöver inte umgås med sina föräldrar, barn vänner om man mår dälig av det..Men det här är min åsikt.. ## Comment 4 Author: ikna Det är först när man fått insikt, som det går att göra något åt sin situation! Så skönt att du fått insikt! ![Glad](../tiny_mce/plugins/emotions/images/smiley-smile.gif) ## Comment 5 Author: Ayena_old Jag är född 1947 vilket betyder att när jag växte upp var föräldrar och skola mycket starka auktoriteter. Man hade respekt. Gjorde man inte som man blev tillsagd så fick man pryl. Det är säkert väldigt svårt för någon som är född de senaste decennierna att förstå vad detta förtryck innebar. Använder man aga som en metod i uppfostringssyfte så skadar man barnet. I skolan har jag aldrig fått pryl. Däremot så har jag fått mycket pryl av både min mor och min far (min biologiske far). När jag var 18 år hotade jag honom med att polisanmäla honom om han så mycket som rörde vid mig igen. Då slog han mig aldrig mer. Jag levde i en värld där jag trodde att mina förhållanden var helt normala eftersom man som barn inte reflekterar över hur andra har det. Men allteftersom jag växte upp så förstod jag att där inte fanns någon kärlek alls i vår familj. Min bror förstod detta också förmodligen, då han träffade sin blivande fru vid sexton års ålder och lät sig "adopteras" av hennes kärleksfulla familj. Att frigöra sig från en dominant mor är inte lätt eftersom man inte själv förstår hur förhållandet ser ut. Det var först när jag gifte mig som jag förstod hur hårt min mor hade haft mig i sitt grepp. Jag antar att det var då min frigörelseprocess egentligen startade, men ännu hade jag en mycket lång väg att vandra innan jag verkligen satte ner foten. ## Comment 6 Author: Tosan Man är alltid hårdast mot sig själv.. Hade också en mor som inget trodde om mig eller min framtid. Inget jag gjorde dög. Ingen av mina vänner var bra. Hon kunde t.o.m sitta och reta "mobba" mig inför mina vänner.  Vågade tillslut inte ta hem någon av mina vänner/pojkvänner när jag visste hon var hemma.  Förstod efter ett par år att jag också, fortfarande, levde efter hennes premisser, trots att hon dog -92, och den insikten fick mig att bryta ihop. Hade som ingen egen identitet. var sjukskriven i många år och går fortfarande i terapi för att s.a.s hitta mig själv som person/individ. Hoppas bara på att jag snart får den hjälp jag så gärna behöver. ## Comment 7 Author: GitteL #6 Välkommen hit Tosan, att få insikter gör ont. Men att födas på nytt skall göra lite ont för det är väl då vi ser att vi vaknar ;-) Under gruppen personligt om oss själva kan du se många som skriver om just detta. Fast i det som inte är vi sas, att leva en annans liv och sedan göra sig av med detta är en process. Låter mycket bra så som du gör nu. ![Glad](../tiny_mce/plugins/emotions/images/smiley-smile.gif) ## Comment 8 Author: awareness dubbelt... ## Comment 9 Author: awareness Tosan! Har du bara brutit den fysiskt kontakten med din mor? Eller har du förlåtit henne och din bror för det du upplevt? I övrigt en tragisk, men tyvärr inte unik berättelse ur människor tillvaro. Du skriver i inlägget #6 att du väntar på hjälp som du behöver! Vet inte om jag läser  och uppfattar fel!!?? Hur ser du den hjälpen? ## Comment 10 Author: Ayena_old Tosan! Det har gått en dryg månade sedan jag skrev detta inlägg. Under denna månad har mycket hänt med mig. Jag har kunnat förlåta min mor för det hon gjorde mig. Jag ska dock nämna att en god vän kanaliserade min mor och fick meddelanden från henne som gjorde att jag totalt öppnade mitt hjärta och förlät. Min medvetenhet om hur min mor hade påverkat mig och mitt liv startade redan 1996, så redan då började en del processer. Våren 1999 bröt jag kontakten helt med henne, det var nödvändigt för mig. Dessutom inträffade en händelse som gjorde att jag bara inte kunde fortsätta ha kontakt med denna människa. Jag gick också i terapi ett tag och detta var mycket värdefullt, men man måste kunna släppa detta och gå vidare själv. De insikter man gör på egen hand utan någon styrning, de är 120 % äkta och de sitter där, de glömmer man inte. Läs böcker, inte de böcker som är skrivna av psykologer för psykologer utan gärna en berättelse som du kan få referenser från till dig själv. Det är ett jättejobb att söka efter sig själv, men det är samtidigt enormt givande eftersom man hittar bit efter bit och får förklarat varför olika händelser tillbaka har kunnat satt olika spår. Nu vet jag inte hur pass långt du är här, men du har ett hårt jobb framför dig och där är ingen som kan göra detta åt dig. Fråga gärna mera! Kram Ayena ## Comment 11 Author: Tosan #9 och #10 **Tack för de varma orden!** Min mor dog av en massiv hjärnblödning, hemma. Jag hade redan flyttat hemifrån, eller snarare blivit utskickad vid 16-års ålder, så jag var inte där då. Det hade tydligen gått väldigt fort. Min bror som var hemma då ambulansen kom, förstod inte förrän vi hämtade honom till sjukhuset och han fick se henne. Har inte kunnat förlåta, för det finns väl inget Att förlåta?! Att syskon har helt olika syn på sin uppväxt, även om det sker under samma tak, är ju vanligt.. Och med min Mor.. Vi kunde ju inte prata även när vi bodde tillsammans, så vad säga.. Har fått terapier, som i mitt tycke bara skrapat lite på ytan. Ska få KBT i höst, igen. Min andra runda.. =) Får se om jag "blir" frisk. Kram!!