# Ilska Author: [Borttaget] Jaha. Då skulle man skriva någonting vettigt för en gångs skull då. Ilska är någonting dom flesta kan hantera. Däribland ligger inte jag. Så därför måste jag fråga precis hur ni gör för att kontrollera det; Själv är ilskan någonting som jag precis kan kontrollera ibland, om det inte går överstyr, och den brinnande magkänslan kan hålla i sig i många dagar om jag inte får ventilera ut den, och under den tiden har man riktigt kort stubin. Själv försöker jag liksom stänga in den i magen och försöka "lagra den" för att ta ut det senare. Alla upplever ilska någon gång i livet, ni får gärna hjälpa mig utveckla mitt sätt att hantera den ofantliga mängd ilska jag kan få ibland. Tack på förhand. Och hoppas att alla förstår vad jag menar;) ## Comment 1 Author: AnneN Jag har tidigare stängt in alla mina känslor och speciellt ilska och sorg. Då jag sedan började släppa ut dessa känslor så kunde ilskan vara mkt svår att hantera, men det som fungerade för mig var att ta ut ilskan på en vägg, kunde ibland slå knogarna blodiga mot en husvägg eller liknande, men efteråt så kunde jag vistas bland folk igen. ## Comment 2 Author: [Borttaget] #1 Det hade jag helt glömt bort! tack!!:D Men kommer släppa ut det del för del;) ## Comment 3 Author: pson All form av fysisk aktivitet tror jag är en bra ventil för ilska och andra känslor som behöver få utlopp.  Boxning, löpning, skrika sig trött ( kanske i en kudde så att inte grannarna ringer till polisen) mattpiskning och vedhuggning ( beroende på vart man bor och så) osv osv. Det viktigaste äar att känslorna inte hålls kvar i kroppen, utan att de rensas ut ur systemet, för bl.a. ilska producerar stresshormon som sliter på kroppen och som kan framkalla sjukdomar.... Hjärta, blodtryck etc.  Så ut och spring och skuggboxas a´la Rocky eller spela musik högt och sjung/skrik med och dansa runt som om ingen såg dig... Det är mitt tips!   =) ## Comment 4 Author: Perla #3 Fysisk aktivitet är en bra säkerhetsventil men (tyvärr) bara förlösande för stunden. För att bli av med symtomet/reaktionen (ilskan), är det nödvändigt att bearbeta orsaken. Hur stark känslan än är så är det bara en känsla (som oftast har väckts av en omedveten tanke) som det går att vara i utan att agera efter. Ilska tillhör ju de känslor som vi ser som obekväma men ilskan är enbart en signal _från oss själva till oss själva_ om att det är något _hos oss själva_ som vi behöver titta närmare på. ## Comment 5 Author: [Borttaget] Håller med Perla: _"Hur stark känslan än är så är det bara en känsla (som oftast har väckts av en omedveten tanke) som det går att vara i utan att agera efter."_ Jag anser att det är bra att se skillnaden mellan att _agera_ och att _reagera_. Reagera gör vi när vi identifierar oss med känslan, vi är fast i den så den styr oss. Agera är en helt annan sak. Agera gör du inte utifrån en känsla utan genom att se klart över situationen som den är. Du kan då se känslan komma men du reagerar inte utifrån den. Du låter den bara vara där och tillåter den. Den är bara energi i rörelse i alla fall, men så länge du håller emot och försöker kontrollera den så biter den sig fast och stagnerar. Så länge du tror att känslan av ilska är _du_, så kan du inte bli fri från den. Du kan visserligen försöka kontrollera den så gott du kan med olika medel, men kontroll är alltid en illusion. Kontroll är lika med "jag vill inte ha det så här, så jag måste försöka få det som jag vill genom att kämpa och sträva". Det leder bara till ångest och smärta tyvärr och till mer ilska för att det ändå inte tycks bli som du vill. Som Perla säger, se känslan av ilska som en signal från dig själv. Det är inte ilskan i sig som är problemet så du behöver inte försöka få bort den eller kämpa emot den, för det kan du ändå inte. Du ska givetvis inte låta den löpa amok och ta ut den på andra, men inte heller på dig själv (vilket du gör när du håller den inom dig). Men det är viktigt att börja se känslan för vad den är till att börja med. Och undersök i vilka situationer ilskan kommer. Vilka tankar är det som utlöser den? (för en känsla är alltid en tanke som man tagit som sanning). ## Comment 6 Author: [Borttaget] #3 Jo, jag ska börja kampsporta igen. Men inte för ilskan skull, utan för att jag saknade det;) #4 Jag kan inte hålla med om att det bara är en känsla. Känslor kan döda, så jag tycker inte att det är så bara. Och ilskan är bara obekväm i den befattning att jag kan få magsår och ont i magen av det. Annars är det en otroligt befriande känsla, att göra av med energi. Och eftersom en del av mig ÄR just ilskan så är det inte en känsla längre, mer en del av min personlighet, en flammande personlighet... Men som jag kan tappa kontroll över. Vilket är ett problem; För om jag tappar kontroll över den är jag rädd att jag kan skada dom som jag försöker hjälpa. #5 Den ilska jag har är delvis ärftlig och delvis en rest av 8 års mobbning. Så prova att ta bort den är knappast någonting som är varken lätt, eller ens möjligt. Kontrollera den är någonting som jag jobbar på; Och jag får iallafall inte blackouts längre när jag blir så pass arg. Och den är en del av mig. Hela jag är en del av den, Ilska i sig själv är ofta inte en del av någons personlighet, men 8 år av mitt liv är nästan hälften av mitt liv och ingenting jag kan ta bort. Så visst är den mig. Obs. Jag tycker inte synd om mig själv för mobbningen, så säg inte "Det ska inte behöva hända" eller liknande. Det är snarare så att det formade den jag är idag. ## Comment 7 Author: [Borttaget] #6 Jag förstår precis hur du ser det och varför du ser det så. Jag försöker inte få dig att tro på något jag säger, om att ilskan inte är du, det är i såna fall något som du måste upptäcka själv. ;-) Och uppenbarligen så är du väldigt fäst vid ilskan. Och det man är fäst vid vill man inte gärna släppa ifrån sig eller ifrågasätta alla gånger. Den har ju blivit en del av din identitet uppenbarligen och vem vill släppa ifrån sig sin identitet? För vem är du utan den, även om den är en skapad självbild.. ;-) Jag har liknande ting som jag sett som "en del av min personlighet", "det är ärftligt", "det är den jag är, för det har varit så under nästan hela mitt liv", osv osv. Jag kan alla de där uttrycken för jag har själv använt dem. :-) ## Comment 8 Author: [Borttaget] #7 Jag menade faktiskt inte att skylla ifrån mig. Jag vet att det inte är någonting som är bra, men att offra en så stor del av mig själv? Är det verkligen värt det? Jag har redan lågt med motivation, till och med livs vilja och en av dom få saker som är håller mig kvar är ilskan.. det är som en vägg att luta sig själv mot.. ## Comment 9 Author: Gronstedt #0: Håll inne ilskan, spara den, ansa och forma den, och du har en energi som kan driva hål i bogplåten på en pansarkryssare! Använd den med förnuft, bara. Ilskan är en bra motor men en dålig förare. Ett tips just till dig, som "fått" din ilska av mobbing: Leta redan nu efter andra energikällor i livet. Det kan hända att vreden och hatet inte räcker livet ut. I så fall är det kanske bättre att ha andra källor att koppla in parallellt. På din fråga i #8 ("_men att offra en så stor del av mig själv? Är det verkligen värt det?_" svarar jag ett obetingat och erfarenhetbaserat NEJ. Men det är värt att leta andra källor också. ## Comment 10 Author: [Borttaget] #9 Jag letar andra källor.. svårt att hitta dok:/ Och det är svårt att tygla den... Det är som eld, är man inte försiktig blir det farligt.. ## Comment 11 Author: Gronstedt #10: Jag uttryckte mig luddigt (inte första gången). Styrkan, kraften, finns där inom dig själv, det du måste hitta är andra sätt att nå den så att du kan använda den. Ilskan/hatet är en sådan vidöppen autostrada till den inre kraften, att det kan vara svårt att anropa styrkan om vreden försvinner ur ens liv. Försiktig, förresten - ska man verkligen vara det? Jag tror snarare att man måste acceptera elden och låta den omsluta en helt och ta risken att förbrännas. Annars bränns man upp långsamt inifrån i stället. Därmed inte sagt att man ska ut och begå våld, förstås. Det är mer en inre grej ... ![Flört](../tiny_mce/plugins/emotions/images/smiley-wink.gif). ## Comment 12 Author: [Borttaget] #8 Jag förstår att du inte menade att skylla ifrån dig och jag uppfattade det inte så heller. :-) _"...att offra en så stor del av mig själv? Är det verkligen värt det? Jag har redan lågt med motivation, till och med livs vilja och en av dom få saker som är håller mig kvar är ilskan.. det är som en vägg att luta sig själv mot.."_ Du ska förstås följa ditt hjärta genom livet. Vad säger ditt hjärta dig om vad som skulle hända om ilskan inte var där? Det vi ofta är rädda för och som hindrar oss i livet är det vi inte känner till. Därför håller vi fast vid det som vi kan och känner till, även om det är jobbiga saker. Men sanningen är att vi vet ju inte någonting om vad som händer ens i nästa sekund, livet ändras och rör sig hela tiden, det är utom vår kontroll. Och som människor är vi så rädda för det okända, för vi tror att det är något som kan skada oss. Därför håller vi fast i vad vi kan. Vår identitet, vår rädsla, vår ilska, vår sorg, vad det än är. Allt vi kan greppa tag i. Men vi famlar bara efter halmstrån. Det finns inget vi kan hålla fast i för allt ändras hela tiden på ytan av tillvaron... Ilskan är en vägg att luta sig emot säger du. Vad skulle finnas om inte väggen var där? Vem skulle du vara då? Tänk om du skulle utforska det och ta rädslan och ilskan som vägvisare till något större? Följ ditt hjärta, för det finns något i dig som pockar på din uppmärksamhet genom ilskan. Vad vill den egentligen säga dig? Vad vill oviljan att släppa den säga dig? ## Comment 13 Author: [Borttaget] #12 Nja.. Det där med rädd för okända är ingenting som stämmer in på mig. Mitt hjärta är så pass skadat att det inte riktigt fungerar... Liite trist, men den delen är inte lika snabb på att läka som resten av kroppen. Jag gillar inte att hålla fast vid det jag kan! jag vill veta allt!! Precis allt! jag bryr mig inte en spotstyvel om vad andra tycker om mig,  jag är jag:p. Om min vägg inte finns där så har jag ingenting att vila mot, och jag faller. Det är istortsätt min styrka som ligger i ilskan, eller vad min ilska står för egentligen. mitt hjärta kan bli lika starkt som min ilska är, men det lär som sagt ta ett tag. Jag skulle garanterat falla om jag inte hade ilskan. Och jag har lovat mig själv och många jag älskar att jag inte ska falla, hur många motståndare jag än får, hur fort jag än faller, hur hård marken jag än faller mot är så ska jag alltid komma upp. Stå för den jag är och slåss för mina vänner. Min ilska tjänar dom syfterna. ## Comment 14 Author: [Borttaget] #13 Okej, Ijin. :-) ## Comment 15 Author: [Borttaget] #14 ;) Tack=) ## Comment 16 Author: [Borttaget] Svär iallafall högtidligt på att ilskan ska bli min, och att den kommer att tämjas, även om jag går under medans jag provar;) Tack för all hjälp;)