Medberoende och högkänslig

Är du högkänslig, eller som jag föredrar, sensitivt begåvad? Har du liksom jag vuxit upp i en dysfunktionell familj där du fick anpassa dig och tassa på tå för att överleva? Satte du alltid andras behov före dina egna och fick kanske inte uttrycka dina känslor? Då har du levt i ett sjukdomsliknande tillstånd som kallas medberoende. Men det finns bra hjälp att bli fri från sitt medberoende. Jag vet.

Som sensitivt begåvad kan barndomens trauman och jobbiga upplevelser också göra att du utvecklar din känslighet ännu mer. När ditt hyperkänsliga nervsystem utsätts för extrema påfrestningar och stress kan det innebära att du blir extremt känslig som vuxen.

Livet rusar på och du känner att du mår dåligt och reagerar starkare än andra på saker som de inte ens reflekterar över. Men du vet inte varför. Du känner dig sämre än andra och har ett starkt behov av att vara till lags, göra allt perfekt och vara duktig för att känna dig bra, omtyckt och älskad. Men du vet inte varför. Andra har rätt, du har fel. Vad andra tycker är viktigare än dina åsikter. Vad andra vill är viktigare än vad du själv vill. 

Du anpassar dig ständigt och låter andra styra dig och ditt liv. För dig är allting hela tiden okej och du skulle aldrig säga nej. "Klart jag ställer upp" "Jag fixar det" "Det kan jag ordna" Du utplånar dig själv för andra. Varför? Du är rädd. Du är ett så kallat vuxet barn. Du upplever och återupplever allt som ditt barnjag fick utstå. Du är fortfarande det rädda lilla barnet. 

Mitt känsloliv som barn var så här: Rädsla, oro, nervositet och otillräcklighet. Alltid på helspänn, hur är stämningen hemma i dag? Blir det bråk i kväll igen? Hur ska jag vara, bete mig och vad kan jag göra i dag för att allt ska vara bra? Om jag bara städar lite extra, om jag bara är extra duktig och snäll och gör allt rätt så kanske Han inte blir arg i dag. Om jag bara gör extra bra saker för lillbrorsan, hans barn så kanske Han säger något snällt, eller visar att Han tycker om mig åtminstone lite. Men nej, hur kunde jag tro det?

Känslor som gråt eller ilska fick inte finnas. Helst inte att skratta högt heller. Den där blicken eller harklingen tystade mig genast. Kändes ofta som att jag inte fick finnas alls. Hans känslor fanns däremot hela tiden, nervösa utbrott och ilska om än det ena och än det andra. Hämta, leta, skynda, bråttom, blixtsnabbt, ditt fel, varför si eller så, du ser äcklig ut, fixa, gör det där nu annars slår jag ihjäl dig. Vem är i hallen? Vem är i köket? Vem ser på tv? Ryt, gap och skrik. Mina känslor försvann. Jag försvann. In i ett skal.

Det tog 42 år innan jag äntligen kom ur skalet. Nu är jag fri. Fri att vara den jag är. Vet nu att jag är älskad för den jag är och inte för det jag presterar.  All rädsla, oro och smärta är borta. 

Känner du igen dig? Läs gärna denna artikel om medberoende.

Jag  blev fri tack vare Gittes distanskurs "Frigör kraften inom dig". 

Nu har jag också hittat min livsuppgift och ska själv utbilda mig till coach så jag kan ge andra den livsavgörande hjälp som jag själv har fått. Känner mig så tacksam! 

Kärlek och lycka till er alla 

Det medberoende barnet

Tassar tyst, inte ett knyst då blir det besvärligt
Gör rätt, gör allt, nu och snabbt, allt du gör är fel, du är fel
Tassar tyst, glöm dig, göm dig, var bara tyst så blir det härligt
Gråt inte, skratta inte, syns inte, finns inte, jag får spel

Tassar tyst, tiger, ler, servar, är till lags, gör allt men inte nog
Hämta, leta, fixa, nu, bråttom, fort, skynda, varför si eller så
Tassar tyst, stressar, letar, gnetar, allt är mitt fel, önskar jag dog
Håna, fåna, äcklig, inte mitt barn, värdelös, fel, håll käften då
Tassar tyst, är slut, vill ut. Är fast i skalet, galet men min värld är nog

När jag läser detta blir jag förvirrad. Ibland tror jag jag är en högkänslig person.
Men att känna in andras känslor hur lätt som helst kan jag verkligen inte.
Jag bränner mig på morsans diskvatten och har en låg smärttröskel. Folk säger att jag är väldigt omtänksam och snäll - jag märker att jag gör saker för andra knappt utan att reflektera över det, samtidigt känns hjärtat närmast tomt, hur går det ihop? Kanske är det åren av mobbning, trippandet på tå för farsan (gömde mig ibland för att slippa konfrontation när jag yngre). Perfektionismen som lever i mig och i min mor, koncentrationssvårigheterna, självvärdering efter prestation  och min fantastiska förmåga att fastna i detalaljer (Inte bra för effektiviteten). 
Men här går jag och tror att jag har ADD och Asperger, Alexitymi (känslomässig blindhet) och kanske mera.  Är det vanligt att man är högkänslig med sådana diagnoser (inväntar utredning) eller något sådan? Jag nu snurrar det bara här... 

Jag känner igen mig. Jag är högkänslig, blir trött av för mycket ljus, ljud och rörelse. Skiljsmässobarn, stängde in mina känslor då jag blir så överväldigad...

Hej! Så bra att ni känner igen er! Det var meningen med mitt inlägg, att lyfta detta som det inte pratas om så mycket så att fler kan få insikt och få hjälp om de behöver.

#1 Ja, inte helt lätt när man känner en massa men inte vet varför. Förstår dig verkligen, och att du känner förvirring. Vet hur det känns. En sak du kan tänka på är att alla högkänsliga inte reagerar exakt likadant. Det finns olika karaktärsdrag även i gruppen högkänsliga. I artikeln utgår jag från just mitt känsloliv. Läs gärna denna artikel, där det också finns tips om ett test om HSP, http://personligutveckling.ifokus.se/articles/51bf8e9bce12c44643000637-ar-du-begavad-med-en-hog-kanslighet?discussions-1 Stor varm kram till dig!

#2 Bra att du känner igen dig! Första steget till att inte känna sig ensam och annorlunda och hitta likasinnade att bolla sina funderingar med. Förstår allt du beskriver. Hoppas du har hittat ett sätt att ta hand om dig. Stor varm kram!

Massor med kärlek och varma kramar till alla er som känner igen sig!

#3 Jag tror du missuppfattat lite. Jag känner inte en massa . Jag har inte en massa känslor som jag inte vet var dem kommer från. Samtidigt är jag känslig och det är det som gör mig förvirrad kring detta med HSP. Det är snarare så att jag inte vet vad jag känner eller om jag känner. I vilket fall känner jag att jag inte förstår varför jag ofta inte känner att jag känner något.  Samtidigt har jag lätt för att känna stress, vilket ju bara är ju ett fysiska uttryck för en eller flera känslor.

Aha, ledsen Portera! Då förstod jag fel. Hoppas du hittar svar dina funderingar och någon att prata med så du får rätt hjälp. Kan tyvärr inte svara på din fråga om högkänslighet och diagnoser.

Ta hand om dig! Kram

Puffar upp denna artikel om medberoende, som inte alltid behöver vara alkohol och droger. Ta hand om er! Love!

Jag är Högkänslig.. Något som jag insett mer och mer med tiden.. Det är minsann inte lätt, men det är en Gåva, som är full av  lärdom, insikt, visdom som om vi själva vill kan sprida vidare till andra människor..

Hej Soffe!
Härligt att läsa! Bra att du har kommit till insikt. Ja, det är verkligen en gåva. Känner så också nu efter mycket jobb med med mig själv. Vi har mycket positivt att dela med oss av till andra. Absolut inte helt lätt och det är superviktigt att vi tar hand om oss, och inte tillåter oss själva eller andra att dränera oss på energi. Hitta en bra balans i vardagen.

Inte helt lätt för den som inte har kommit lika långt och kanske bara känner sig annorlunda och fel och inte vet varför. Eller kanske inte har accepterat sin högkänslighet. Då kan vi andra vara ett bra stöd, exempelvis i forum som detta, i Facebookgrupper eller privat och på jobbet. Jag fick själv bra stöd för att kunna hjälpa mig själv att må så här bra som jag gör nu, tack vare distanskursen jag länkar till i mitt inlägg.

Hur vi mår och hur högkänsligheten utvecklas handlar också om hur vi har vuxit upp. Då är det en enorm trygghet att veta att det finns bra hjälp om du vill ha en förändring i ditt liv. Jag har ett liv nu och vet nu att jag är unik och värdefull. Tack vare min gåva kan jag nu också hjälpa andra. Det är kärlek och glädje! Tacksam!

Stor varm kram till dig och alla som behöver en!

Ja livet är fullt av insikter :) Dem finns i överflöd bara vi själva vågar öppna oss för att se, lyssna, känna inåt :) Balansen.. Phew.. Ja den är inte lätt att alltid hålla.. För min del går det i faser.. Det går gärna upp och ner, men jag accepterar att det får ta sin tid att finna den rätta vägen genom självinsikt och lita på att jag kan! Det är inte att kämpa för det, vilket det lätt kan bli.. Mer att acceptera det som är, så som vi är och följa vårt hjärta <3 Jag mediterar lite då o då och det hjälper verkligen till, då jag mer kommer kontakt med min inre kärna <3 Jag känner samma som du.. Jag känner mig så stolt, glad, tacksam att jag oxå faktiskt kan hjälpa andra med den livserfarenhet jag bär med mig  :)

Kram <3

Vad fint du beskriver det! Härligt att du också känner så.

Precis, känsloläget är upp och ner och är som det är. Bara acceptera och inte kämpa emot. Men så himla skönt de dagar när man kommer i rätt balans. Använder också meditation, men även affirmationer, visualiseringar och löpträning. Funkar fint. Sedan kommer dagar då ingenting funkar men det är också okej. Kram!

Ja precis.. Jag lyssnar en del på Louise Hay, en fantastisk kvinna! :) Hennes affirmationer och ja allt är så bra :) Som Louise ofta säger: All Is Well :)

Kram o Gott Nytt År 2015 :)

Puttar upp denna tråd

Bra tråd och att HSP börjar uppmärksammas mer och mer i samhället. En bekant hade t o m fått frågan av en läkare - du kan vara en HSP! Det är stort.

#1 Intressant frågeställning av dig Portera. Detta med diagnoser och utredningar och kanske är vi känsliga personer i olika grad och i olika form? Och av egen erfarenhet av en dotter som mår psykiskt dåligt undrar jag hur dagens skola gifter sig med HSP. Blir du hemmasittare om det är för strikta ramar och för hård miljö?

Tog mig friheten att länka tråden till min kära mor