Annons:
Etikettsorg
Läst 19450 ggr
[resande71]
3/23/11, 11:07 PM

Att nå den inre lyckan

Har du ångest eller känns det som om du aldrig kan bli lycklig? Du kan då vara en av dem som bär på oförlösta sorger. Oförlösta sorger är en djup smärta som på ytan kan te sig som melankoli.

Hur gör man då för att frigöra sig från dessa djupgående sorger?

Jo, man jobbar med sina tankar. Det är din tanke OM sorgen som avgör om du kan släppa upp den eller inte. Har du en tanke som säger dig att du inte vill lida mer så kommer sorgen heller inte att släppas upp. Kroppen har så att säga inte fått din tillåtelse att frigöra. Den kan då bara skicka upp ett konstant mindre lidande som en påminnare om vad som behövs göras.

Om du här förändrar din tanke till att du tillåter sorgen att presenteras så förstår kroppen att den fått ditt godkännande.
Att bli av med sitt bagage är knepigt när kroppen vill en sak och hjärnan en annan. Du vill inte lida medan kroppen vill att du ska göra det. Kroppen vet att lidandet gör dig fri via en reningsprocess där allt får komma upp till ytan och släppas fritt. Kroppen kan däremot inte släppa upp smärtan förrän du godkänt den. När du VÄLKOMNAR sorgen, smärtan, lidandet blir kroppen jätteglad för nu får den en motorväg till friheten. Kroppen vill verkligen frigöra allt det onda och knackar hela tiden på din axel för att påminna dig om detta på det sätt kroppen kan. Kroppen kan inte tala. Den kan bara VISA dig.
Den visar dig i känslor såsom melankoli, sorg, ångest och andra fysiska uttryck såsom värk, magkatarr, svettningar, muntorrhet, domningar, frossa, illamående m.m.
Kroppen vill att du ska lida för kroppen VET att när det stora lidandet är passerat kommer de sköna känslorna. Kroppen väntar bara på ett klartecken från dig. Klartecknet kommer via din tanke.
VÄLKOMNA lidandet och ACCEPTERA lidandet.

När du gör detta åker du en porsche mot friheten. Denna porsche tar dig till himlen och ger dig exakt det du behöver i varje stund. När vi räds lidandet kan vi heller aldrig befrias från det.
Att åka porsche genom lidandet är en upplevelse du sent kommer glömma. Det är en upplevelse där du upplever dig själv ut i minsta detalj. Denna öppna motorväg befriar dig från allt ont som någonsin skett i ditt liv. Den befriar dig från melankoli, existentiell ångest och all sorg du någonsin känt. 
Bilresan befriar dig från åratal av ständigt suckande.

Lidandet är inget att vara rädd för. Har du lidit i många år så har du redan en stor erfarenhet av detta. Att godkänna lidandet är det enda som behövs för att frigöra oss från det.
Det är kampen MOT lidandet som förtär oss.

När kroppen börjar släppa upp sina dolda sorger går det fort. Det hela är över på mindre än en minut. En minut är allt du behöver avvara för varje sorg du genomlidit. Minuten kan kännas lång när det hela pågår men efteråt var det trots allt bara en minut. En kudde är bra att ha till hands när energin skall ut. Bor du ödsligt ute på landet så kan du strunta i kudden och skrika ut din sorg obehindrat.

Det är SKÖNT att frigöra sig från det onda. När det onda är slut finns det inget mer som skrämmer i livet för nu har du blivit en mästare på lidandet.

Där det onda tar slut tar nu det goda vid.
Helt plötsligt märker du vad glad och nöjd du känner dig.
Helheten träder in i din kropp och nu finns inte längre ett svart hål i ditt bröst.
Där lever nu bara lycka, glädje, tacksamhet, trygghet och en skön tillfredsställelse.
Du blir som pånyttfödd. Ren, fri och stark.
Du har nu inte bara frigjort dig från det onda.
Du har dessutom vuxit ett par decimeter.

Grattis!

Annons:
[Trulig]
3/26/11, 1:08 PM
#1

Jag håller med dig om att man vinner mycket på att våga gå in i känslan och uppleva den fullt ut, även om man tror att man ska gå sönder.

Lättnaden efteråt är renande.

Men för mej har det inte räckt med någon minut - jag har varit tvungen att i 20 år möta sorgen i intensiva stunder. Vi är kanske alla olika. Jag tror även att viljan att vilja släppa taget om den är oerhört viktig.

Att våga förändras, öppna sej för den nya känslan och energin. Att inse att man är värd att må bra, att vara lycklig.

[resande71]
3/27/11, 3:22 PM
#2

Det kanske är olika från person till person gällande tiden av intensivt känslomässigt flöde.
Själv så höll jag inte tillbaka känslan alls utan lät den forsa fram och då tog det inte så lång stund.

Det var himla läskigt de första gångerna jag gav efter men sedan gick det på räls.
Reningen kändes för mig inte direkt efteråt men en känsla av acceptans inträdde mer och mer i kroppen.

Jag ångrar inte denna process av frigörande då jag i dag inser att det för mig var den enda vägen til inre frihet. Glad

Alla förtjänar att vara lyckliga och jag hoppas att fler och fler kommer inse detta.

Skogshumblan
3/28/11, 9:14 PM
#3

Väldigt fint och klokt formulerat men det där om hur lång tid man sörjer eller hur långa "pass" var gång är skulle jag säga är mer individuellt och att kroppen aldrig utsätter sig själv för mer än man faktiskt klarar av även om det känns så. Det är iaf min erfarenhet och då på ett djupg personligt plan. Visst är det konstigt att vi bär runt på massa skit och skräp för rädslan för vad lite jobb för att bli av med det ska kosta eller kännas ?

/ Skogshumblan

Medarbetare på tarot och healing.

"I am not what happens to me, I am what I choose to be" Carl Jung.

[resande71]
3/28/11, 10:10 PM
#4

Jo, visst är det konstigt fast ändå inte…
Har man lidit mycket i sitt liv så är ju lida det sista man vill göra.
Man är ganska less på den känslan. Eller jag ska tala för mig själv här: JAG var väldigt less på den känslan och gjorde stort motstånd mot att lida lite till, lite mer, lite längre.

Nåja, må bra ville jag göra och det fick jag till sist!

En tanke som många gånger slog mig under denna reningsprocess var:
Först får jag lida ofrivilligt pga det livet serverat mig och sen ska jag lida frivilligt för att bli av med bagaget? 
Jag tyckte jag lidit nog och kände mig orättvist behandlad av universums lagar.

Slutet gott och sedan levde de lyckliga i alla sina dagar. Skrattande
Eller? Näe, skämt åsido.
Jag är nu inte längre rädd för sorg och motgångar och DET är en befrielse bara det!

puuush
6/22/11, 1:10 AM
#5

Hej hej!

Vilken bra text! Glad

Jag ska försöka ge mig på det där, men hur gör man för att släppa fram känslorna och låta processen börja?

[resande71]
6/22/11, 12:03 PM
#6

Hej på dej puuush!

Ett sätt att komma närmare sitt eget känsloliv är genom att öva sig på att KÄNNA. Vi människor är mycket duktiga på att tänka och kanske mindre bra på att känna, på djupet. Att riktigt suga in känslan och tillåta oss att vara i den är en av vägarna.

Låt oss säga att vi känner oss lite ledsna, eller trista eller molokna.
Det vi kan göra då är att sätta oss bekvämt ned och sluta ögonen. Slappna av i hela kroppen och flytta vårt fokus ned till hjärtat där oftast känslan sitter. Vi kan säga till oss själva "jag tar emot alla känslor som finns inom mig" och se vad som händer. Kroppen lyder många gånger våra tankar. Säger vi till den vad vi tillåter så kommer oftast ett svar, i formen av en känsla, då kroppen kommunicerar med just känslor.

Står vi framför spegeln och ler mot oss själva samtidigt som vi säger "jag älskar dig" skickar kroppen upp goda känslor. Gör vi motsatsen får vi också det motsatta tillbaka.

Är vi rädda för vad vi känner inom oss kan små steg i taget underlätta. Öva i korta etapper på att KÄNNA. När du är på en fest, vad känner du? När du är ute och går i naturen, vad känner du? När du får en kram, stå kvar en stund till och känn efter hur det känns.

Till sist kommer du bli en mästare på att känna och det går lekande lätt och allt händer av sig självt. Medveten övning i början, sedan övergår detta till en naturlig del av ditt liv. Njutningen blir större när du lär känna hur skön den är. Flört

Lycka till!

Annons:
puuush
6/23/11, 7:01 PM
#7

Tack för tipset! Glad

Jag provade att göra det igår och det funkade jätte bra, jag känner att jag har fått ny och positiv energi Glad

Subluxan
9/7/11, 4:55 PM
#8

HUR GÖR MAN OM MAN INTE VÅGAR???

Jag har mycket i ryggsäcken och till slut blev det för mycket; utmattningsdepression av den mycket djupare kalibern. Jag har med mig saker som jag inte "kan lämna" utan de är en del av mig, både fysiskt och psykiskt (barn med npf).

Jag har sååå mycket känslor, klarar inte av att släppa ut dem. Det är inte så att jag VILL vara olycklig, utan jag vet inte om jag skulle klara a att hantera mig själv om/när jag väl släpper ut det.

Jag har familj, är sällan ensam hemma och när jag väl är det; tänk om grannarna skulle höra, bara ens att jag gråter?

Det känns som om jag gråter invändigt varje dag, går med gråten i halsen.

Kan du konkret tala om HUR jag gör det hela?

Jag behöver gå vidare, då menar jag att acceptera mina hinder, för det är inget man kan lämna av, särskilt inte fysiska sjukdomar som är obotliga….

Den skyddande person jag behöver vara för mitt barn, hur lättar jag på det, när jag vet att jag behövs?

[Trulig]
9/7/11, 8:06 PM
#9

#8

"Det känns som om jag gråter invändigt varje dag, går med gråten i halsen."

Jag blir rörd och känner med dej, det måste vara jättejobbigt.

Kan du försöka ta dig tid att åka iväg, gå ut i skogen eller kanske bara ställa bilen och sitta kvar på en lugn plats? Om du är rädd att det blir för mycket kanske du kan ha en livlina genom mobilen och ringa någon nära.

Jag har uppfattningen att det kommer aldrig upp mer än man kan hantera. Det kanske räcker med att börja "pysa" lite.

Jag får uppfattningen att du verkligen bär på en stor sorg över den obotliga sjukdomen. Det är naturligt. Men det som däremot inte uppfattas som naturligt är att leva ut sorgen. Vilket är väldigt tråkigt. Att man ska behöva gömma sig för omgivningen för att leva ut en alldeles normal känsla.

 Kram Maria

GitteL
9/10/11, 12:52 AM
#10

#8 Kan du ta till hjälp så gör det och gå och prata med någon.

Det är bra om du kan lätta på trycket för trycker du ner känslorna så säger din kropp ifrån om att lyssna på dig och vad din själv säger.

Du behöver frigöra dina nedtryckta känslor från det du varit med om.

Skriv till mig om du behöver det.

Kramar, Gitte

Gitte - värd för personligutveckling

Hemsida: www.laserowcoach.se

Subluxan
9/12/11, 3:52 PM
#11

Hej #9 och #10!

Tack till er båda. Jag har i och med utbrändheten gått hos psykolog på sjukhuset i över ett år, men det är om hon aldrig kommer fram till lösningen eller hur jag ska säga. Det känns som om jag sitter och väntar på det där förläsande, "gör-så-här-svaret". Det kommer aldrig. Jag har mycket att brottas med men en timme i veckan, hmm…. Jag bad att få byta, det kanske finns någon som "passar min typ" bättre? Nja, DET gick INTE, det är kö. -Jamne jag är väl i rullarna redan ,eller?

All frustration för ju också att jag inte funkar som jag borde, är trött, grining, ältar och funderar. Jag vet att hippocampus inte är helt återställd än, men jag har kommit ut på andra sidan nu, så jag vill få ordning på "allt", ta tag i saker. Jag förmår bara inte efterleva mina idéer om hur. Förmodligen pga utbrändhete, jag vet det. Om jag gör för mycket, är det vila som gäller, annars blir jag sämre. Fast….att sitta och titta på sitt eget liv utifrån ett nytt, bättre perspektiv, utan att klara av att åtgärda saker är inte lätt.

Jag kanske måste låta tiden gå lite mer, eller vad tror ni? Jag håller med i allt ni säger och föreslår men jag orkar inte riktigt än, inte ens ta och åka en sväng som tipsats om. Jag vet inte hur ofta jag tänker den tanken, men det är som om jag blir totalförlamad inuti, jag kan inte släppa fram det. Förmodligen är det för mycket som ligger och gror i mig. Hur ska jag då lyckas "pysa" lite, utan att balla ur där och då? För jag tror det är det som sitter i vägen, jag har så mycket så jag är rädd för hur det skulle bli om jag försökte pysa….

Kom med mera tips och idéer, det uppskattar jag!

Så, tack än en gång! Jag lägger inte tipsen bakom mig, men de behöver mogna på någon hylla i mig ett tag…/Kram

glennisen
2/16/16, 7:43 AM
#12

Hej undrar om man fortfarande kan skriva i detta.

GitteL
2/26/16, 10:46 AM
#13

Klart du kan skriva, det är bra art ta upp gamla trådar om de hjäper till på den inre resan. ❤️

Gitte - värd för personligutveckling

Hemsida: www.laserowcoach.se

Annons:
glennisen
2/29/16, 11:54 AM
#14

Åh så bra❤Håller själv på med en inre resa som resulterar med massa ångest…ville bara höra just detta att Välkomna och acceptera det är jag med på…men visst ska man utrycka som att gråta skrika bli arg mm..för att släppa ut..? Mitt problem är att jag så lätt drunknar i mina känslor… Vad gör jag för fel.?

retep
3/5/16, 12:46 PM
#15

…inte fel, men…inte så bra att drunkna eller fastna i sina känslor. Känslor och tankar som hänger kvar, som vi ältar om och om igen, fortsätter att hänga kvar så länge vi ger dem uppmärksamhet. Inget farligt händer och inget förlorar vi på att släppa dem och låta dem vara. Tänker att en bra motvikt och teknik är att aktivt vara rationell och logisk i sina tankar och kring sina känslor. De är oftast inte så viktiga och har inte så stor betydelse som vi föreställer oss. Och föreställningar, näst intill vanföreställning skapas lätt av känslor och tankar i oharmoni med förnuft och rationell uppmärksamhet.

Sanningen är en - De vise nämner den vid olika namn

Milla33
12/1/16, 7:18 PM
#16

Hej

Hittade denna gamla tråd. Jag fick inte visa känslor som liten, inte sorg eller ilska. Blev straffad och inlåst då. Ignorerad. Nu ligger gammal sorg och pyr och tar energi. Jag har aldrig lärt mig hantera mina "negativa" känslor. De skrämmer mig från vettet. Jag kan inte tänka klart. Kan man lära sig förstå och hantera sin sorg som vuxen? Hur gör man för att gråta? Jag kan gråta över andras sorg, men inte min egen.  Jag får migrän istället. Är nu sjukskriven för utmattning, antagligen för att jag inte förstår och bryr mig om min kropps signaler utan bara "kör på" och ignorerar mina känslor.

retep
12/10/16, 11:03 AM
#17

Milla 33 Du skulle säkert ha stor hjälp av att gå i samtalsterapi. Typ Familjerådgivningen. Eller psykolog. Som jag skriver ovan så handlar det mycket om uppmärksamhet. Hur du uppmärksammar dina tankar, känslor. Om du lägger märke till den sorg du upplever och tillåter dig att acceptera allt det som var svårt när du växte upp. Då kan du skapa en ny öppning för de tankar och känslor du vill ha i ditt liv. Det finns en rädsla som binder sig till sorg och andra svåra känslor. Att våga se den rädslan och och förstå att den inte behöver vara där, blir då en befrielse.

Sanningen är en - De vise nämner den vid olika namn

glennisen
12/26/16, 11:49 AM
#18

Kan man få kontakt med resande71?

glennisen
1/9/17, 8:55 AM
#19

Hur länge ska man gråta….mitt bara kommer hela tiden nu

Otroulig
1/9/17, 9:41 PM
#20

#18 glennisen, resande 71 har avslutat sitt konto.  

Jag drunknade förut i mina känslor, jag BLEV dom. De blev som ett känslomonster som tog över mig. 

Sen lärde jag mig att jag ÄR inte mina känslor. De är naturligtvis bra signaler på mina tankar - för det är ju det jag tänker som får mig att känna. 

Tankarna kan vi ju faktiskt styra även om det kräver en del övning.  Om du nu fastnat i tankar som får dig att må dåligt och som du inte kommer ur. Så försöka att leda tankarna in på annat. I bästa fall kan du stoppa dig själv när du börjar tänka på dessa ämnen. 

Det finns mindfullnes övningar att göra. 

Du kan försöka distrahera dig med att göra något istället. 

Att välja tankar som får dig att må bättre. 

Har du läst om The Work av Byron Katie? Ett tips 🤗

Medarbetare, Law Of Attraction iFokus

Annons:
glennisen
11/16/17, 1:32 PM
#21

Men vad gör man om känslorna är sååå starka

Upp till toppen
Annons: