Tankar/känslor!

Fick du lov att vara barn?

2009-01-17 19:32 #0 av: GitteL

Att växa upp i en familj där det förekommer missbruk, våld och psykiska problem (känslomässig sjukdom)är det vanligt att vi förnekar och bortförklarar det verkliga problemet. Detta gör att barnen får svårt att skilja på verklighet och fantasi och kanske själv börjar ljuga.

Att växa upp i en familj där det förekommer missbruk, våld och psykiska problem (känslomässig sjukdom)är det vanligt att vi förnekar och bortförklarar det verkliga problemet. Detta gör att barnen får svårt att skilja på verklighet och fantasi och kanske själv börjar ljuga. Barnen tar till sig olika metoder för att överleva den inre smärtan.

De är vana vid att löften sviks och detta kan i förlängningen skapa stora svårigheter att etablera relationer baserade på tillit och vänskap, både som barn och vuxen.

När man växer upp under dessa förhållanden kan vi inte förstå våra egna tankar och känslor, de kommer i skymundan. Barnen blir ofta bättre på att tolka sina föräldrars känslor än sina egna eftersom föräldrarnas problem tar så mycket plats. Följden av detta bli att de undertrycker hela sitt jag och har svårt att uttrycka sig eftersom ingen har lärt dem detta. De sätter på sig en sorts mask och utvecklar för starka försvar för att skydda sig själv, ett flykt beteende.

Det fanns inga regler och om det fanns så var det outtalat och kan variera från dag till dag beroende på hur föräldrarna mår. Detta tär på barnen som växer upp och de lär sig ett anpassningsmönster och roller för att överleva och undvika denna stora smärta de bär på.Barnen försöker få balans i familjen men på ett omedvetet plan, detta leder i sin tur att de själva intar ett dysfunktionellt beteende med alla relationer. Det blir en djävulsk cirkel.

Det var detta jag fick vara med om och den största boven i allt detta är att bära på andras skuld, det blev för stort ansvar för mig och jag levde med ett falskt krav på mig själv. Man blir psykiskt och känslomässigt sjuk och många tror att det är något tabu över det hela, att vi blir dömda i samhället vilket inte alls är en sanning.

Sedan växer man upp och tror att man är fel hela livet och depressionerna bli bara fler och fler för ingen berättar vad det egentligen handlar om.

Att få kritik hela livet, att bli sexuellt utnyttjad, att ha de som dricker hemma eller tar droger blir normalt för ett barn som sedan drar till sig samma beteende som vuxen om och om igen om man inte bryter detta.

Att prestera i arbetet och fly in i detta är samma beteende som att ta flaskan, att vara kärleksberoende, att vara databeroende, att träna fanatiskt, att skaffa materiell status, bli shopaholic, sluta äta, äta, skära sig och att alltid känna att hur man än gör så duger man inte. Dessa beteenden blir man expert på och det är en sorts kontroll för att känna att man duger och för att döva smärtan och ångesten.

Lösningen är att göra sig av med sin börda för att kunna känna sig fri, att släppa taget om några av sina problem och tömma ryggsäcken. Det krävs att återuppleva dessa känslor som man känt som liten. Smärtsamt att gråta och bli arg men väldigt nödvändigt för att minska på sina blockeringar och ångest, de undertryckta känslor som många går och bär på. I erkännandet av hur vi känner oss få vi ljus på vårt mörker.

När man är redo för detta så infinner sig en livskraft att allt är möjligt och det är sedan en process att bli medvetet närvarande i nuet och förstå när våra minnen från förr blir sig påminda igen. Då förstår man sig på vem man är och var man kommer ifrån. Vi behöver vara vår egen förälder och ta hand om det lilla barn som inte fått vara barn. Själen skriker och sjukdomarna poppar upp allt efter man inte lyssnar på den viktigaste personen i sitt liv och vi är fler än vi tror.

"Kring varje människa med en känslomässig sjukdom finns flera andra människor som på ett eller annat sätt påverkas. Många av dem är barn" Okänd.

Detta kan ändras när du börjar titta på dig själv genom min Distanskurs

Skrivet av Gitte

Gitte - värd för personligutveckling

Hemsida: www.laserowcoach.se


Anmäl
2009-01-17 20:38 #1 av: bjprofit

En obehaglig text att läsa samtidigt som jag blickar tillbaka på min egen barndom och sen förstår hur detta har påverkat hela mitt liv och fortfarande till viss del gör.

Jag skriver till viss del för nu idag har jag blottat och öppnat mina känslomässiga sår och sakta men säkert börjar jag läka dom.

Det smärtar inte längre att läsa texten och titta tillbaka men jag känner igen mig i hela artikeln och känner mer en sorts befrielse att det var inte mitt, det var inte mitt fel och jag är inte fel.

Jag har själv gått distanskursen här på personlig utveckling och där fått hjälp och dom verktyg jag behövde och behöver för att läka mina sår.

Tack Gitte för en bra artikel och en fantastisk kurs som kan vända på en människas liv till något positivt och ingjuta en sån framtidstro! 

 

Anmäl
2009-01-17 21:15 #2 av: ojrip

Starkt skrivet Gitte. Tack. Och tack till dig Björn, din mod gör mig modig Glad

Vems är felet? Inte barnens. Men inte heller föräldrarnas. Det är INGENS fel. När man förstår att alla gjorde precis så gott dom kunde, sitt bästa; när man förstår att varken jag själv eller någon annan kunde göra mer än det som faktiskt hände, öppnar sig en möjlighet till läkning. Det stavas FÖRLÅTELSE.

"Förlåtelse är att upptäcka att det du trodde hände - inte gjorde det. Att det aldrig fanns något att förlåta." -Byron Katie

Kram, Pirjo

 

Anmäl
2009-01-18 00:06 #3 av: GitteL

#1 Starkt gjort av dig Björn och du har verkligen öppnat upp dina sår och läkt sakta men säkert. Fint sagt och tack själv.

Du är en hjälp där inne för att få andra att spegla sig i dig och vice versa.

#2 Det är sant det du skriver, det är ingens fel och att förstå att det handlar till sist om ett förlåtande är en process för många. Glad

 

Gitte - värd för personligutveckling

Hemsida: www.laserowcoach.se


Anmäl
2009-01-18 00:47 #4 av: [Vintersaga]

Jag har också levt under snarlika förhållanden - men samtidigt fick jag också vara barn, eller kanske jag ska säga att jag valde att vara ett naivt barn upp i vuxen ålder... som aldrig undersökte problemen som fanns där... ignorerade dem så långt det var möjligt...

Men visst lärde jag mig att skarva - säga saker som inte var sant och lära sig vart gränserna gick för olika känsliga områden! Men så var det inte alltid problem - många gånger var vi en "riktig" familj också :-)

Av någon underlig anledning tog ingen av oss barn efter våra föräldrars problem - istället gick vi åt motsatt håll, vilket jag har för mig också är ett sätt att tackla uppväxtens svårigheter...

#0, #1 - Starkt gjort att berätta för andra om er, det är det som inspirerar att arbeta vidare när det är motigt :-)

#2 - Håller helt med dig där Pirjo! Jag är övertygad om att vi väljer våra föräldrar såväl som våra livsöden när vi föds hit som människor - mycket kontroversiell syn, men ur ett andligt perspektiv är det för mig logiskt! Därför är det ingens fel - det är upplevelser som formar oss till att bli de vi är idag, vilket har varit väldigt trösterikt och utvecklande för mig! Glad

Kram Rickard

"Det jag fokuserar på växer i styrka!"

Anmäl
2009-01-18 18:00 #5 av: AnneN

Oj oj oj vad jag känner igen mig i denna artikel!

/Mvh Anne
~Sajtvärd på Blandrashundar ~Medarbetare på Support
Hundägare i Norrbotten? Välkommen till oss på Hundhuset!

Anmäl
2009-01-18 20:22 #6 av: GitteL

#5 Ja det förstår jag att du gör, en lärorik resa.

Glad

Gitte - värd för personligutveckling

Hemsida: www.laserowcoach.se


Anmäl
2009-01-19 01:36 #7 av: GitteL

Hör vad jag inte säger

Låt dig inte luras av mig
Låt dig inte luras av det ansikte jag visar
För jag bär en mask, jag bär tusentals masker
Masker som jag är rädd att ta av mig
Ingen av dem är mitt verkliga jag

Att spela teater faller sig helt naturligt för mig
Men låt dig inte luras
Jag ger intryck av att vara så säker
Allt verkar solsken och orörd idyll, på utsidan såväl som insidan
Jag uppträder som om självsäkerhet vore mitt namn och lugn kyla mitt sätt att vara
Som om stiltje råder inombords och jag håller säkert i rodret
Som om jag inte behövde någon alls
Men tro mig inte

Min yta kan verka lugn och jämn, men min yta är min mask
Min mask om alltid förändras och som alltid döljer
Under den ligger inte någon självbelåtenhet, inte någon egenkärlek
Under den gömmer sig mitt verkliga jag, i förvirring, ensamhet och skräck
Men jag döljer det
Jag får panik inför tanken att min svaghet och skräck ska bli avslöjad
Det är därför jag så frenetiskt skapar nya masker att gömma mig bakom
En nonchalant sofistikerad fasad, som hjälper mig att fortsätta låtsas
Som skyddar mig från blicken som vet
Men en sådan blick är just vad som kan vara min räddning

Men bara om den följs av förståelse
bara om den följs av kärlek
det är bara den som kan frigöra mig från mig själv
från de fängelsemurar jag byggt
från det gallerverk som jag så omsorgsfullt smitt
Bara den kan övertyga mig om det jag inte kan övertyga mig själv om
att jag är värd någonting
Men jag talar inte om det för dig, jag vågar inte...jag är rädd
jag är rädd för att din blick inte ska följas att förståelse och kärlek
Jag är rädd för att du ska se ner på mig, att Du ska skratta...och Ditt skratt skulle döda mig

Jag är rädd att jag i själva verket inte duger något till
Och för att du kommer att inse det och stöta bort mig
Så jag spelar min desperata låtsaslek
och mitt liv blir en ständig kamp

Jag ogillar det onaturliga spel jag spelar
jag önskar verkligen att jag kunde vara äkta spontan och mig själv
Du måste räcka ut din hand
Även om det verkar vara det sista jag behöver eller vill ha
Bara du kan ta bort den tomma blicken av en levande död ur mina ögon
Bara du kan väcka mig till liv

Var gång du är vänlig och mjuk och uppmuntrande.
Var gång du försöker förstå, för att du verkligen bryr dig om.
Så får mitt hjärta vingar
Mycket små vingar, mycker sköra vingar, men dock vingar
Med din känslighet och sympati, och din förmåga att förstå, kan du blåsa liv i mig
jag vill att du ska veta det
jag vill att du ska veta hur viktig du är för mig
Att du ska skapa den människa som är jag, om du väljer att göra det

Det blir inte lätt för mig
En lång tids övertygelse av värdelöshet bygger starka murar
Ju mer du närmar dig, desto hårdare kanske jag slår ifrån mig
Det är irrationellt, men trots allt som sagts om människorasen, så är jag irrationell !!!!

Jag slåss mot det jag ropar efter
Men man har sagt mig att kärlek är starkare än de starkaste murar och däri ligger mitt hopp
Mitt enda hopp

Snälla, försök slå ner mina murar med fasta händer
Men med mjuka händer - för ett barn är mycket ömtåligt

Vem är jag, kanske du undrar?

jag är någon du känner mycket väl......

Okänd Författare

Gitte - värd för personligutveckling

Hemsida: www.laserowcoach.se


Anmäl
2009-01-19 09:40 #8 av: Indiania

Jag citerar "Jag slåss mot dej jag ropar efter

Men man har sagt mig att kärlek är starkare än de starkaste murar och där ligger mitt hopp

Mitt enda hopp"

Dessa rader berörde mig särskilt djupt, det är något igenkännande i dessa rader.Jag blev så berörd.

Jag känner förresten igen alla verserna, det kunde likna gärna ha handlat om mig själv bakåt i tiden..............

Det är skönt att ha kastat masken

" Var nära naturen - var när dig själv "

 

Anmäl
2009-01-19 11:15 #9 av: [BigMama]

Alla möjliga känslor kommer fram när jag läser artikeln, men ännu hellre #7. Du har en förmåga att publicera i rätt ögonblick, Gitte.

Tack för ditt stora hjärta och vilja att lyfta förlorade barn.

Kram

Anmäl
2009-01-19 11:28 #10 av: jagkan

Väldigt bra text !

Tänk vad falska tankar ställer till det...

Jag var så rädd under många år att andra skulle upptäcka mitt egentliga osäkra och medelmåttiga jag.

Bra jobb m.m. stärkta inte min självkänsla utan gjorde mej bara räddare att tappa masken.

Idag är jag äntligen jag, och har börjat förstå att jag var/är värdig de jobb, vänner, liv och kärlek som jag har och haft.

Nu kan jag låta mej själv leva okomplicerat och harmoniskt.

Jag har fortfarande små rester kvar, men nu är jag medveten.

Bättre sent än aldrigGlad

Anmäl
2009-01-19 13:10 #11 av: [Vargnatt]

Jag levde inte i ett hem med misshandel eller våld, men mycket bråk och en styvfar som var lite för förtjust i drickat.
Och jag gick tyvärr med på att lova att inte berätta för någon om hur det var hemma, otroligt dumt förstår jag ju nu.

Jag lärde mig att inte visa hur jag mådde, för jag mådde uselt pga hur det var hemma men ingen fick ju veta, så jag kunde ju inte visa det.

Och det visar sig nu också, för jag har fortfarande svårt att släppa på den masken och alla murar som jag byggt upp för att skydda mig. Det är svårt att låta sig ha känslor och visa dom.

Anmäl
2009-01-20 00:03 #12 av: [Vintersaga]

#11 - Därför är det fantastiskt modigt av dig att skriva här! Jag tror att vi alla som har haft alkoholens alla problem hemma har agerat likadant - det handlar om att hålla skenet uppe... Jag har också lärt mig att en alkoholist ofta är en mästare på att måla upp vackra bilder som man bara måste tro på som åhörare - tills jag till slut förstod att jag också blev lurad som visste vad allt handlade om...

Fortsätt veckla ut ditt inre, bit för bit, så blir du en friare människa! Glad

Jag vet inte, men det verkar som om vi kan släppa på våra masker här inne - trots att de flesta av oss aldrig har setts ännu... Bra atmosfär här inne... Skrattande

Kram Rickard

"Det jag fokuserar på växer i styrka!"

Anmäl
2009-01-20 13:38 #13 av: GitteL

#8 Ja det är starka ord och det är en befrielse att slänga maskerna, en efter en. Kyss

#9 Tack, det bara sker, vet hur det kändes när jag var där och mådde "skit" så detta kan få andra att känna igen sig. Kyss

#10 Visa ord och du har verkligen tagit av en hel del under hela tiden du "jobbat" med dig själv. Kyss

#11 Hej Vargnatt, länge sedan. Modigt at skriva öppet om detta här och öppna upp och erkänna.

Förstår att det är en process att släppa taget, allt tar sin lilla tid.

Bra att du fått insikterna. Kyss

#12 Kyss

Gitte - värd för personligutveckling

Hemsida: www.laserowcoach.se


Anmäl
2009-01-20 15:04 #14 av: [Vargnatt]

#12 Spärren som hindrade mig att säga något om det släppte när jag vågade berätta för min riktiga pappa hur det var, tyvärr var det lite för sent och mycket skada var redan gjort, men det var så skönt att äntligen få dela med sig i alla fall om hur det varit Glad

#13 Hej Gitte :) Ja det var ett tag sedan jag var här, haft en hel del här hemma på sista tiden som tagit kraft och ork, så resten av orken har gått till pluggande och djuren Glad

Anmäl
2009-01-23 16:58 #15 av: Jonnis

vilken fantastiskt bra artikel!

 

#11 jag har liknande erfarenheter ang att inte visa känslor. Jag fick inte vara barn, dock var det inte pga dricka utan mer psykisk och fysisk misshandel. Jag tror dock att den psykiska misshandeln var mycket mycket värre än den fysiska.

Än idag har jag problem med folk som säger att de älskar varandra (de enda jag sagt " jag älskar dig" var till min älskade katt och en häst, aldrig till en människa!), jag avskyr familjekonstellationer, barn osv. Jag tänker inte på det så ofta, och det är nog första gången jag erkänner detta öppet och kanske för mig själv.

Än en gång, en enormt bra artikel!

Anmäl
2009-01-23 19:48 #16 av: Mammi

Bra artikel som visar hur man kan formas av att växa upp i en dysfunktionell familj!

Som vuxen förstår jag nu det här, varför jag är som jag är osv, men det är såå svårt att ändra på "tänket" ändå! Det är så stor skillnad på att vara medveten till att ändra på nånting!

Bl a så har jag mycket svårt att lita på folk, jag kan inte säga orden : "jag älskar dig" utan att känna mig dum, bortgjord mm. Inte ens till mina barn som jag verkligen älskar över allt annat! Detta ger mig oerhörda skuldkänslor och har blivit som en sorg för mig.  Vad är jag för mamma som inte säger de orden ens till mina egna barn!!

  Jag har dock inga problem med att visa känslor till mina djur och barnbarn och pga det blir det dom som får ta emot alla mina kärleksbetygelser. Nu tror jag säker att mina barn ändå vet att jag älskar dom, men det skulle varit underbart att kunna säga det på ett sätt som bara kom som naturligt....Mina barn är ju vuxna nu och jag har genom åren ändå kunnat säga att jag tycker om dem, men det är inte ofta, och det känns såå hemskt! Jag vet att inget hindrar mig från att ändra mig egentligen, förutom mig själv och min egen rädsla, men ändå går det inte.

Men som jag skriver så är jag medveten om detta och jag jobbar på att bli hel och trygg med mig själv. Jag har iallafall blivit liiite bättre med åren tycker jag...

Anmäl
2009-01-23 22:00 #17 av: bjprofit

#16 Jag känner så igen mig i det du säger om att du inte kan säga till dina barn att du älskar dom.

En mardröm egentligen för en förälder att ej kunna säga dom tre orden till sina barn när man känner att det är så.

I mitt fall kunde jag inte ens känna det och jag trodde det var fel på mig. Jag upptäckte att jag inte älskade mig själv, jag tyckte inte ens om mig själv och hade stora besvär att se mig själv i t ex spegeln.

Då jag förstod att det handlade om mig själv har jag jobbat oerhört intensivt med mig själv och min självbild och efter fyra månader inte bara talat om för mina barn att jag älskar dom och att jag alltid gjort det utan verkligen kännt det.

Jag kan också se mig själv och acceptera mig själv precis som jag är och nu förstår jag inte vad som var så svårt att se sig själv i spegeln.

Jag hade nog kunnat pressa ut orden ur min mun att jag älskar mina barn men det hade inte hjälpt just därför att det hade ej uppfattats som äkta för jag älskade inte mig själv.

Mina barn fick vänta till vuxen ålder innan dom fick höra att deras pappa älskar dom. Ett härligt ögonblick som varken jag eller min dotter (24 år) glömmer.

Att som du säger jobbar på att bli hel och trygg med dig själv är nyckeln så lycka till på resan.

Anmäl
2009-01-23 22:19 #18 av: Mammi

#17 Tack så mycket för dina ord!

Det är skönt att höra att det finns människor där ute som förstår vad man pratar om! Man känner sig inte fullt lika konstig då...Flört

Kram:Mammi

Anmäl
2009-01-24 08:17 #19 av: ojrip

#7 Underbar text!

Vem är Du som Jag skriver till?

 

Anmäl
2009-01-24 08:47 #20 av: ojrip

#16 ... men det är såå svårt att ändra på "tänket" ändå!

Tänk om det inte är det Glad. Tänk om du bara tror det.

Faktum är att det krävs lika mycket energi att leva ett "dåligt" liv som det krävs att leva ett "gott" liv. Varken mer eller mindre.

 

Det är så stor skillnad på att vara medveten till att ändra på nånting!

Ja. Skillnaden heter handling Glad

Men... gäller inte det redan nu? Vi väljer ju. Gör. Hela tiden. Så... hur skulle det kunna vara svårare att välja A istället för B?

Det är inte ett dugg svårare att tänka/handla "gott" istället för "ont". Valet är ditt.

 

Vad är jag för mamma som inte säger de orden ens till mina egna barn!!

En ärlig mamma. Jag har sagt "Jag älskar dig" massor med gånger utan att veta vad kärlek är. När kärleken är äkta behövs inga ord.

 

Kram och lycka till! /Pirjo

Anmäl
2009-01-24 13:16 #21 av: Mammi

" När kärleken är äkta behövs inga ord."

 Tack för de orden Pirjo!

Mmm, jag vet att valet är mitt och att det krävs handling för att få till en förändring, men det är som om det sitter i sten, suck!

En annan grej jag tänker på är det här med svårigheten att fatta beslut, lita till sina egna känslor etc. Många säger att man ska gå efter sin magkänsla, men skulle jag ha gjort så alla gånger jag ställts inför att fatta beslut, så skulle jag inte vågat göra nåt alls...Förstår ni hur jag menar?

Jag menar jag får nästan alltid ont i magen när jag ska fatta beslut så vad gör man då...

" Du ska lita till dina känslor " Jo tjena! Hur ska man kunna göra det om man inte ens vet vad man känner? Obestämd

Anmäl
2009-01-26 00:46 #22 av: omelett

#20 Vsst är det så att många säger Jag älskar dig, men menar absolut ingenting med det. Det är bra att belysa det också.

Anmäl
2009-01-27 00:47 #23 av: [Vintersaga]

#21 - Jag är född i vågens tecken: ett av de mest obeslutsamma tecknen i hela zodiaken enligt böckerna! Förvånad

Men eftersom jag också är astrolog så har jag förstått det i 25 år nu och därför kunnat göra något åt det - övning ger färdighet gäller även här... Flört

Jag insåg att de flesta beslut jag tog inte var några livsavgörande, så jag tog väldigt lätt på det här med att fatta beslut... vilket gav mig energi till att verkligen tänka mig noga för inför de beslut som betydde något!

Så mitt tips är att analysera alla beslut som du har svårt att fatta och se vilka som har avgörande betydelse för ditt fortsatta liv!

Lycka till! Skrattande

Kram Rickard

"Det jag fokuserar på växer i styrka!"

Anmäl
2009-01-27 11:07 #24 av: jagkan

# 21

Ibland kan det hjälpa att försöka få lite perspektiv på "problemet" man ska ta beslut om.

Man kan fråga sej; Är detta ett STORT problem eller ett mindre problem?

Fundera på vad ett stort problem kan vara... blir ofta sjukdom, olyckor, död eller andra livsavgörande händelser.

En annan fråga; Vad är det värsta som kan hända?

Vi förstorar och krånglar till många saker, och då blir vi rädda och osäkra.

Kram på dej!

Anmäl
2009-01-27 15:39 #25 av: Mammi

Tack alla snälla för tips och kloka ord! Glad

Nu är jag diagnosticerad GAD ( generaliserat ångest syndrom ) av läkare, så det gör väl naturligtvis sitt till det med att jag har så svårt för att fatta beslut utan att oroa mig. Jag vet att jag har tendens till att förstora upp saker osv men gör det likt förbaskat ändå,suck!

Jag står inför stora frågor och beslut i mitt liv just nu, och känner mig så trött och villrådig, men hoppas att jag ska komma ur detta som en starkare människa...

Men som sagt var, så är det inte lätt att lita till sin magkänsla när det är så här...Jag kanske borde försöka göra tvärtom istället och inte gå efter min magkänsla som nästan alltid känns orolig...?

Anmäl
2009-01-28 01:07 #26 av: Bybo

Vilken bra artikel. Hjälpte mig att förstå min mask som jag haft sen barn..

Anmäl
2009-01-28 20:37 #27 av: GitteL

#26 Vad bra. Glad

Att växa upp i denna miljö är det många som säger handlar om beroende sjukdom. Det är för mig endast symtomen och den egentliga orsaken är att växa upp i en familj med känslomässig sjukdom.

 

Gitte - värd för personligutveckling

Hemsida: www.laserowcoach.se


Anmäl
2009-01-29 01:47 #28 av: myff

kan man få några tips på hur man kan tömma ryggsäcken?

Anmäl
2009-01-29 19:36 #29 av: ojrip

#28

Hej. Du behöver inte ta bort någonting. Det som har hänt har hänt. Ingen kan ändra på det, eller hur? Hela våra liv består av val. Vi gör val hela tiden. Medvetet eller omedvetet. Alla val har konsekvenser. Vissa gånger "bra", vissa gånger "dåliga", andra gånger nåt mitt i mellan. Det är lätt med facit i handen tycka att "fan vad dum jag var", men faktum är att man gjorde sitt bästa i varje given situation.

Det som är intressant är vad som händer i ditt liv nu. För det är nu du kan ändra på allt. Det är nu du kan bli medveten om dina val. Det är nu du kan titta bakåt och göra en analys. Lära dig. Se mönster. Se vilka val du gjord av gammal vana. För du behöver ju inte välja det som visade sig vara "dåligt"  resten av ditt liv. Du kan välja annorlunda.

Det som inte har hänt har inte hänt. Du kan inte veta vad som kommer att hända i framtiden. Vad som helst kan hända. Det är vansinne att vara orolig eller ledsen eller vad som helst för någonting som inte ens har hänt! Du kan inte ändra någonting i morgon eller nästa vecka eller när solen skiner och du har lust. Så vänta inte, gör det nu. Eller gör det inte. Vilket som helst, det är du som väljer.

Ta en paus. Sätt dig ner. Ha ett möte med den viktigaste personen i ditt liv - dig själv.

Kram, Pirjo

Anmäl
2009-01-31 22:01 #30 av: myff

tack. det var väl valda ord pirjo.. det fick mig att tänka efter.

Anmäl
2009-02-01 13:41 #31 av: Millaris

Jag har läst den här artikeln och inläggen flera gånger, och känt att jag borde skriva här. Men något har tagit emot. Nu vet jag att jag inte var mogen att möta den biten hos mig själv.

Jag har, med Gittes hjälp, insett att jag också kommer från en dysfunktionell familj. Av flera anledningar så har det tagit emot att erkänna det. En av det viktigaste är jante - "inte ska väl jag framhäva mig själv och få andra att tycka synd om mig". Och anledningen till denna jante är att i min familj finns inte drogmissbruk, misshandel eller liknande problem. Men det har funnits andra problem som gjort att jag haft en väldigt stor skam och skuld. Denna skam och skuld har varit riktad mot mig själv. Inget jag gjort har någonsin varit tillräcklig bra.

Som jag skrivit i en annan tråd tidigare, så har jag det senaste året gjort en riktigt djupdykning i mig själv och släppt mycket. Tillsammans med mobbingen och min dysfunktionella familj så har det varit en del. Mobbingen och min familj har gjort att jag från 2 håll fått budskapet "du duger inte som du är", "varför är du inte mer som vi vill".

Häromdagen förstod jag att jag under stora delar av mitt liv varit utsatt för en manipulation. Det har funnits behov från personer i min familj att få mig att göra som de vill. Och jag har alltid trott att jag varit otacksam som inte velat göra detta, och därför har jag försökt uppfylla dessa krav - fast jag egentligen inte ville det.

Men nu är det slut med det.

Anmäl
2009-02-01 21:23 #32 av: vitlilja

Mycket bra framlytande utav detta ämne.

Jobbigt att läsa men tiden ligger kanske för att man tar itu med sin gamla ryggsäck.

Tror att dagens samhälle ofta glömmer dessa barn, precis som vi kanske ej tänker efter då vi möter människor med ett annorlunda beteende

Anmäl
2009-02-06 14:40 #33 av: GitteL

#31 Det är en resa att få en förståelse på vad vi egentligen upplevde som små för att sedan kunna förstå deras handling (kontrollbehovet) att gör vi som dom vill så blir de bekräftade. De kände sig nöjda och när man ser med andra ögon så förstår man att det var enbart en vana som dom också tagit över.

En stor hjälp i förlåtande processen som är nödvändig för att sedan kunna säga till sina föräldrar är att till slut kunna säga jag älskar dig eller att ge dom en kram och mena det. Att kunna se deras sårade inre barn som alla bär på. Att förstå dem och deras handlingar med hjärtat är att förlåta. Det är vackert och då har vi också förstått oss själva. Glad

 

#32 Absolut, det är så många som går runt och känner det så här utan att veta om det och när de får ord på sina tankar och känslor så förstår de vad som egentligen hände, att det var från ett barns perspektiv som vi tog med oss som vuxen. Därför kallar jag det för Vuxna barn - ett instängt barn. Glad

 

Gitte - värd för personligutveckling

Hemsida: www.laserowcoach.se


Anmäl
2009-02-06 15:25 #34 av: Gasoline

Jag har alltid varit en öppen person och att hålla undangömt vad som hände i min familj va inte så självklart för mig som barn. Då jag hade problem i skolan ville jag oxå söka stöd för de som hände i hemmet, men ingen lussnade och ingen brydde sig och allt för ofta fick jag höra "sluta tyck synd om dig själv, du bara tycker synd om dig själv hela tiden!"

Det är någpt jag aldrig kommer att säga till ett barn, för just dom orden har satt enormt stora spår i min själ. Och utav egen erfaranhet som kommer jag aldrig att vända ett barn ryggen som säger att dom behöver hjälp!

Anmäl
2009-02-08 02:06 #35 av: GitteL

#34 Visst är det mycket som inte har tagits på allvar och det är tråkigt men sant. Många vill inte se det eller så tar de inte detta på så stort allvar.

Bra att du inte tystnade och det är precis de ord "sluta tycka synd om dig" som gör att vi inte får visa dessa känslor som blir undertryckta om och om igen. Förstår din känsla.

Det är nyckeln till denna känslomässiga sjukdom som gör att vi flyr in i allt vad heter missbruk av alla dess sorter och ett flykt beteende. Omedvetet.

 

Jag har vänner som trott de vuxit upp i en bra familj men efter 35 års ålder börjar saker hända och plötsligt upptäcker de att det var presterandet som var viktigast istället för närvarandet och få lov att uttrycka alla känslorna som är att visa den man är.

De kunde inte bättre, de hade inte själva fått lära sig.

Idag säger jag ofta till min Mamma att jag älskar henne och tackar henne för att hon finns. Hon gjorde sitt bästa och jag förstår henne idag för hon hade själv ett helvete som liten.

Vi alla är 5 år gamla lite då och då dvs vi alla har ett inre sårat barn inom oss. Glad

 

Gitte - värd för personligutveckling

Hemsida: www.laserowcoach.se


Anmäl
2009-02-13 00:36 #36 av: DinJejja

Väldigt bra artikel.. Kände igen mig en hel del...

 

:)


Anmäl
2009-02-14 13:57 #37 av: RobFrazie

#31

Jag känner igen mig rätt mycket i det du skriver!

 

Mina föräldrar har aldrig bott tsm så länge jagg levt, dom sepparerade inna jag föddes, detta har ju då gjort att jag till 18 års ålder bott varannan vecka hos mina föräldrar. Olika regler och helt olika livsstilar! Pappa har alltid haft samma fru, som jag som barn inte alltid kom bra överens med, och har 2 halvsyskon på pappas sida som ibland som barn och varit påfrästande för mig.

Hos mamma fick jag mer leva lite fritt, och hos pappa kämpa för att bli uppskattad. Har alltid känt mig mindre värd än mina 2 syskon coh har aldrig fått höra ifrån någon av mina föräldrar att dem älskar mig, har dock fått höra saker som, vi gör ju inte detta för att vara taskiga utan för att vi är rädda om dig, men det är för mig inte samma sak!

Jag har alltid varit mammas pojk och trivts mycket bra hos mamma! visst det har varit mer fritt och mindre strikta regler än hos pappa, men det är inget som har varit en nackdel i hur jag är uppfostrad iadag.

Tanken på att aldrig kännt sig uppskattad eller älskad är väldigt svårt! jag har alltid haft svårt för skolan och pga mitt låga intresse så har jag heller inte mycket kunskaper i vissa ämnen som inte varit intresanta, många har skratat åt mig när jag t ex inte vet vilken huvudstad ett land har osv, det är främst från pappas familj som dom ibland har frågat mig om vilket land som har det namnet som huvudstad, ja då har jag oftast inte kunnat det, då har dom skrattat åt mig, och jag tänker ofta på detta. sånna småsaker har jag verkligen inte mått bra av, och ja jag har alltid varit den mindre vetande i familjen, När det kommer till sånna grejer. Det är andra smågrejer jag minns från när jag var mindre som dem har hackat på mig för.

Jag tror att det är sånnahär småsaker som uppstått under min barndom som gjort att jag nu vid 21 års ålder har svårt att stå för vad jag tycker, jag har oxå svårt att hålla i konversationer för att jag känner mig så underlägsen bara för att jag inte redigt vet hur jag sak formulera svaret eller frågan för att vinna konflikten.

Jag är väldigt osäker av mig och ibland får jag lite debatter i min vänskapskrets om lite olika småsaker, mitt då lite osäkra sätt att formulera mig gör att jag känner mig så underlägsen och dom känner sig överlägsna och "vinner" givetvis debatten även om jag kanske hade rätt.

Som barn var jag oxå våldsam i skolan, vilket jag tror beror på allt det jag berättat tidigare. jag visste inte hur jag skulle försvara mig med ord så jag slog andra barn i skolan. Slutade dock med detta när jag gick i kanske 3-4an och började då få lite vänner.

Jag är inte alls våldsbenägen av mig, jag tycker inte om att slåss, kan få vissa agresiva ryck när jag blir röfbannad! men jag slår inte...

Jag har lärt mig att behärska min ilska, men jag kan fortfarande inet försvara mig själv med ord, så förlorar fortfarande nästan alla samtal jag hamnar i pga min osäkerhet och för att jag inte vet hur jag ska formulera mig, och detta tror jag beror på min uppväxt.

jag har även svårt för att gå in i affärer för att handla helt själv, hade även svårt för att gå o ta mat i skolan själv, är altså alltid tvungen att ha med mig någon när jag ska göra sånna saker. Även detta tror jag beror på hurdan min uppväxt var! Jag känner mig hela tiden osäker på vissa grejer jag gör!

Jag har sagt något av detta jag skrivit jusst nu till någon annan, men känns verkligen skönt att få skriva av sig!

Anmäl
2009-02-14 20:54 #38 av: [Vintersaga]

#37 - Du har så rätt Robban (får jag kalla dig för det?)! Din uppväxt har inte gett dig något vidare självförtroende. Det har nog varit extra jobbigt att alltid bli jämförd med dina halvsyskon hemma hos pappa, att aldrig duga som du är!

Men, du kan alltid ändra ditt liv till det bättre när du har motivation för det. Om du frågar mig vad Lettland har för huvudstad så vet jag inte - men det är inte så viktigt i mitt liv heller! Däremot vet jag vilket stjärntecken det är som är mellan 16 februari och 19 mars, eftersom jag har nytta av det som astrolog :-)

Vad jag vill säga är att du alltid kan lära dig de saker som du har nytta av så småningom i livet - för vi har alltid saker som vi är bättre på än andra saker och det är precis som det ska. Bosse Parnevik (en komiker bland annat) hade svårigheter med stamning när han var barn - det kunde man inte tro när man vet vad han gör idag!

Vet du, det bästa jag visste när jag var i din ålder var att få bli "vuxen", i ålder - för det betydde att jag kunde vara självständig, slippa vara beroende av mina föräldrar och andra! Det gör dig också väldigt säker och trygg i dig själv! Bara du inte söker bekräftelse från andra hela tiden utan att du faktiskt då och då säger att du är nöjd med dig själv, med den du är och med det du gör och har gjort. Skrattande

Kram Rickard

"Det jag fokuserar på växer i styrka!"

Anmäl
2009-02-14 21:52 #39 av: RobFrazie

Jag är numer helt självständig och har bott själv i lägenhet sen jag var 19 år gammal. Har haft jobb sen jag slutade skolan, är bara vissa grejer jag måste ha hjälp med pga min torgskräck jag fått pga min barndom.

Jag gillar verkligen inte min barndom, och har svårt att uppskatta min far och hans familj, tycker om mina syskon numer, men dom kan fortfarande ibland få mig att känna mig nedtryckt, och då är jag ändå älst! min bror är ett år yngre än mig och min syster är 3 år yngre... Och jag tycker ändå att jag rent kunskapsmässigt när det gäller tekniska saker och så så har jag lyckats bättre än mins syskon. Men jag känner mig fortfarande inte behövd inom familjen!

Så min uppväxt är ingenting jag är stålt över!

 

Anmäl
2009-02-15 11:43 #40 av: kybele

jobbig läsning........ men dock väldigt bra.... öppnade mina ögon lite mer...........

Anmäl
2009-02-24 12:29 #41 av: Asfaltsblomma

Jag är ny här sen bara några dagar tillbaka och detta var den första artikel jag läst här. Den var oerhört stark och likasom de andra som kommenterat så känner jag igen mig såå.

Tack

Kram

Asfaltsblomma

Anmäl
2009-02-24 12:35 #42 av: mymlanbus

Jag känner igen mig så mycket och det gör fortfarande ont ibland.

Det lilla barnet som står där och vill bli sedd och bekräftat, det är lätt att man blundar, för nu är man "vuxen". Skriken som man hela tiden hör i bakhuvudet, saknaden är svår att fylla.

Se mig, hör mig, berör mig :(

/Malin

Anmäl
2009-02-26 03:33 #43 av: Tumulus

Kan bara säga: TACK!

Glad

Anmäl
2009-02-26 13:25 #44 av: GitteL

Känslorna är motorn i processen och om de blir jobbiga så kan vi fråga oss själva. Vad är det jag behöver lära mig här för att bli mer medveten? 

Är det en smärta så har vi redan stängt oss, det är precis här vi skall genom det, förstå det.

Vi behöver förstå vidden av vårt beteende på djupet, när vi förstått finns det inget kvar att släppa. Det släpper av sig själv.

Öppenhet hänger samman med att ta ansvar och självkännedom är grunden.

En tillitsfull person är mer öppen och säger oftare JA än NEJ. I tillit är det lätt.

När man dansar följer man flödet, det är samma när det gäller att ha tillit och alla möten blir fantastiska när vi bryter igenom skalen hos oss själva.

Vad skulle rädslan välja? Vad skulle kärleken välja?

Gitte - värd för personligutveckling

Hemsida: www.laserowcoach.se


Anmäl
2009-02-26 23:47 #45 av: fridelfina

Här är en till med dysfunktionell uppväxt som inte fick vara barn speciellt länge. Påbörjade en psykoterapi för några månader sedan som jag tyvärr fått avbryta pga ekomoni, men nångång ska jag plocka upp minnena i min ryggsäck och polera upp de mörka gråstenarna av minnen till skimrande skira kristaller av erfarenheter som stärker mig istället för maskerar mig. Dock har jag själv "terapiat" mig genom livet och har en enorm självkännedom, men jag har mina dolda minnen som ger mig ett minne som är uselt och det är dem jag vill ta fram och särskåda. De finns där nånstans, men jag har gömt dem väl.

   
Anmäl
2009-02-27 20:09 #46 av: DesireEsmeralda

Vilken bra text och härligt öppna svar! Känner igen mig väldigt. Hittade en dikt jag skrev när jag var i 15-års åldern. Den är på norska, men jag antar att ni förstår ändå...Flört

 

Det finnes mennesker verden rundt

som ut mot andre glade er.

Inne i deres hjerte trenger fölelser på

og vil ikke slippe taket der.

Deres liv er preglet av saker som har hent,

saker som de helst vil glemme.

Savn, tårer, sorg og smerte,

tynger i tanke, sinne og hjerte.

Andre de tenker: "hvor lykkelig hun er

som ingen plager og bekymmer har när."

Men tenk om de noen gang ser

att hennes mun ocg öyne på komando ler.

For ingen får vite hvad som i hennes

hjerte sitter som en borg.

Jo, der er det savn, tårer, smerte og sorg.

Som har slått sine rötter og ikke vill slippe

dette "glade, lykkelige menneske"

- nej, det er hun virkelig ikke.

Anmäl
2009-02-27 21:58 #47 av: Tumulus

#46, det är precis så det är och känns. Vi är så många som känner så dock... Gör mig lite ledsen...
Men en bra dikt var det!Glad Tack du för att du delade med dig av den, den tyckte jag om!

Anmäl
2009-02-28 03:04 #48 av: orchidlady

Gråter

När jag tänker tillbaka på min barndom
ser jag skräckbilder tydligast av allt
alla gånger dom skrämde eller slog mej
är dom minnen som hårdast sitter fast
för som barn tar man kärleken for given,
allting annat är mot ens natur
i den stund man tar steget ut mot livet
är man bara ett tillgivet djur.

Men så står snart de vuxna där och pekar
ut den riktning dom tycker man ska ta
alla drömmar dom själva har förvägrats
vill dom förverkliga genom sina barn
är man lydig belönas man och hyllas
revolterar man mister man allt
ingen älskar ett barn som inte lyckas,
ingen älskar ett barn som är starkt.

Men vem besitter förmågan att veta
vad som ryms i en ny individ
och vem kan säj' till nån annan hur lyckan ser ut
vem kan säj´ vad nån annan vill bli.

Låt dina blommor slå rot där det jordmån,
låt dina växter få leva där dom trivs
lås inte in dina plantor i ett drivhus,
låt dom få slippa ett onaturligt liv
låt den du älskar få pröva sina vingar
en dag så flyger den älskade rätt
vill du bli respekterad av din avbild
får du visa din avbild respekt.

 

Ikaros av Björn Afzelius

Anmäl
2009-02-28 17:35 #49 av: DesireEsmeralda

#48 Gråter

Kramar till er alla:

Anmäl
2009-03-01 00:00 #50 av: [Vintersaga]

#48 - En av mina favoriter från Afzelius musik - visst är den gripande... och realistisk för en del människor! En samhällskritisk sång också - människor som är plantor, satta i drivhus av andra...

Kram Rickard

"Det jag fokuserar på växer i styrka!"

Anmäl
2009-03-01 01:31 #51 av: Tuva-Lena

Jag känner också igen mig i artikeln. Den enda vuxna personen i familjen var jag som jag upplevde det, trots att jag var yngst. Jag höll masken och jag höll ordning, var alltid duktig och gjorde det som förväntades av mig. Utåt den gladaste av alla men inombords nåt helt annat. På äldre dar har jag ofta frågat mig varför jag skulle ta på mig all världens bördor..? ObestämdHmmm.. Min räddnig låg i att jag tränade hårt fysiskt, tror jag, då klappar man inte igenom för då försvinner koncentrationen. Jag använde träningen som räddningsplanka och det är jag tacksam för idag. Samtidigt fick jag "komma ifrån" och bara ägna mig åt mig själv.

När jag blev äldre gick jag i samtalsterapi i flera år för att hitta tillbaka till den jag är, och idag har jag en förlåtande attityd till min familj - ändå så tror jag inte att någon i familjen egentligen har en aaaning om att jag faktiskt gjort det. Förvånad Ingen har noterat det skall jag tillägga, men jag förstår varför..

"Att många tycker samma, betyder inte att dom har rätt.."

 

Anmäl
2009-03-01 15:08 #52 av: Tumulus

Jag tror att vi alla blivit starkare och tar våra erfarenheter ut i livet för att göra världen lite bättre, och jag tror vår sympati och våra känslor kan ge styrka till andra, så som ni ger mig styrka och vetskapen att man inte är ensam. Var rädda om varandra och personerna omkring, och visa kärlek till dem som behöver det och kan ta emot det.

Kram till er alla, och tack för att ni är underbara.
Hoppas ni också har en riktigt solig dag som jag har, och är upprymda av glädje som det ska vara! Glad Ni förtjänar all glädje och trygghet!

///Tumulus

Anmäl
2009-04-29 23:28 #53 av: szirius

jag kan ställa mig i raden som en till som vuxit upp i en dysfunktionell familj...med många många års arbete att bryta mönster och förstå att jag är värd något. All denna skam som man burit, dels för hur verkligheten varit, men också för alla de gånger man ljugit om den för andra! Burit världen på sina axlar som någon skriver.Aldrig vågat göra ett misstag.Presterat och varit duktig ända upp i vuxenlivet.Allt för att gömma den inre övertyglesen om att man inte duger som man är.Någon skriver här om det stora uppvaknandet att inse : det var inte mitt fel! - DET är en känsla som fortfarande får mig att gråta, jag har nog inte på riktigt, riktigt släppt in det ännu...

till våra föräldrar:

You did the best you could, didn´t you, the things you thought was best for me, and that´s the love I`m gonna keep

For many years I thought that everything was all my fault, but now I know I didn´t do anything wrong...

you learned me the hard way to be strong...I don´t blame you any more..but I need to let go and move on...

För mig har mina upplevelser blivit en drivkraft i livet att se och hjälpa andra barn och ungdomar.Att bara kunna finnas och säga de förlösande orden : du är värdefull! Och det är inte ditt fel! kan vara den lilla bekräftelse ett barn behöver för att få kontakt med sin egna kraft och resa på sig inuti.

Och faktiskt - även att säga det till mina egna föräldrar, som aldrig heller blev bekräftade och sedda...

förlåtelse..åt alla håll och kanter...

Så fint att läsa om er alla.En stor kram från mig till alla som vågar lyfta upp det som gör ont, så att det kan transformeras av medvetandet till ljus. För det är vad vi gör!

Anmäl
2009-04-29 23:51 #54 av: GitteL

Vill tacka er alla för era inlägg. Det är så stort när ni vågar öppna upp och delge vad ni gått igenom och hur ni tog er ur det.

Värdefulla sa du #53 och det är precis vad vi skall KÄNNA inom oss men ack så svårt ibland när egot tar över.

TACK för att ni gör sajten så levande.

KRAMAR i massor från mig. Kyss

Gitte - värd för personligutveckling

Hemsida: www.laserowcoach.se


Anmäl
2009-04-30 02:51 #55 av: [peter54]

Nej, jag fick inte vara barn på riktigt särskilt mycket. Här klistrar jag inte ett litet stycke av en berättelse om hur vi hade det som barn. Läs och begrunda ...

 

"Vi barn var dagligen delaktiga i arbetet på gården. Det var mest enkla sysslor som våra föräldrar inte alltid hann med, till exempel att mata alla 50 kaniner med nyslagen klöver. Ibland var dock arbetsuppgifterna inte så roliga och kanske inte heller så viktiga, eller alls nödvändiga. En dag den torra sommaren 1960, fick jag och min två år yngre bror en ny uppgift av pappa. Storbonden hade slagit veteåkern som gränsade till vår trädgård. Därefter hade man med skralt resultat försökt bränna vetestybben på åkern. Kvar fanns nu en sotsvart stenhård stybb.

I den skulle jag och min lillebror, fem respektive tre år, leta efter spillsäd, strökorn av vete som kunde finnas på marken. Vetekornen skulle pappa mata kycklingarna med. Vi hade ingenting alls på oss eftersom pappa menade att vi gott kunde gå nakna i värmen. Redan efter några minuter i åkern insåg vi att det inte gick att gå där barfota, eftersom stybben var så hård att vi gjorde oss illa på den. Jag gick för att hämta våra gummistövlar. Vi satte på oss stövlarna och fortsatte med vår uppgift.

Det fanns inte mycket att plocka, men någon deciliter vetekorn hade vi fått ihop när pappa kom ut för att se hur vi skötte oss. Pappa var naturligtvis inte naken och inte heller barfota, men ändå blev han mycket arg när han såg att vi hade tagit på oss stövlarna. Han skrek åt mig att gå tillbaka med stövlarna, -"dem fick man inte nöta på i onödan, eftersom de kostade mycket pengar". Jag försökte invända och förklara, men blev genast avbruten med ett bryskt nej. Pappa pekade med hela handen på huset. Jag tog av mina egna stövlar först och sedan min lillebrors och gick med ett par stövlar i varje hand tillbaka till huset. Min lillebror såg på med trumpen min.

Pappa stod kvar med händerna i sidorna och väntade tills dess att jag återvänt. Utan ett ord pekade han med hela handen menande på marken och gick sedan därifrån. Efter någon timme började min lillebror att gråta. Hans fötter gjorde ont och hade börjat blöda. Mina fötter blödde också, så jag trotsade pappas order och gick och hämtade stövlarna igen. Hela dagen gick vi, två nakna småpojkar i veteåkern och plockade vetekorn, ett och ett. Varsin leksakshink fick vi ihop, kanske fyra liter. Jag fyllde på lite då och då i min lillebrors hink.

Pappa hade sysslat med sitt hela dagen och varken haft tid eller lust att bry sig om oss. Vi hade dessutom varit så långt ut i åkern att man knappt kunnat se oss. När vi kom tillbaka, gick vi genast till pappa med ”skörden”. Vi såg underliga ut, nakna med sotsvarta händer, knän och ansikten. Pappa tog hinkarna utan ett ord till tack. Istället fick han syn på våra stövelklädda fötter. Jag såg pappa i ögonen,  rakt in i hans raseri och jag visste genast vad blicken betydde. Jag böjde ned huvudet och gick sedan med stövlarna i famnen i riktning mot bostadshuset.

Lillebror var redan inne i sin egen lilla värld, förbi tid och rum lekte han med några korn grovsalt på ladans golv, fortfarande med stövlarna på. Pappa gick sakta efter mig mot huset. Väl inne i farstun ställde jag ner mina stövlar prydligt på mattan bredvid alla andra skor och stövlar. Därefter gick jag in i köket och fram till städskrubben. Sakta, som för att dra ut på tiden, öppnade jag skåpdörren och tog ner mattpiskaren av rotting från kroken på dörrens insida. Jag stängde dörren försiktigt, som om den vore av tunt glas. Med piskrottingen i ena handen gick jag sedan naken ut till min väntande Pappa.

Pappa stod med händerna i sidorna invid en enkel sittbänk av grova plank. Han följde mina rörelser med bister uppsyn. Jag gav pappa rottingen och böjde mig sedan framåt över bänken. Tystnaden låg tung och ingenting hördes förrän vinandet av det första slaget ljöd genom luften. Min hud ryckte till av det första hårda rappet och en kraftig rodnad spred sig snabbt över min stjärt. Tårar strömmade ner över mitt ansikte, men jag yttrade inte ett ljud, inte ens efter det tionde slaget, när min bara stjärt randats i blod.

Jag kände ett intensivt, djupt hat och jag önskade att jag kunde döda mannen som plågade mig så. Jag visste inget om bestraffningars rättfärdigande, eller hur andra människor hade det. Våra närmaste grannar bodde två km bort tvärs igenom skogen och vi träffades mycket sällan. Jag hade ingenting att jämföra med. Så långt min erfarenhet räckte, kunde detta vara alla barns verklighet. Ändå kände jag någonstans inom mig att detta var fel.  Min insikt som femåring var anmärkningsvärd, men av den hade mina föräldrar intet uppfattat, för dem var jag bara olydig.

Pappa gav mig rottingen igen. Jag var tvungen att gå in och hänga den tillbaka på skåpdörren i köket. Därefter fick jag gå till sängs utan kvällsmat. Min verklighet liknade på intet sätt de flesta andra barns, men det visste jag inte. Jag var alldeles ensam i en hård omvärld som inte borde finnas, men jag visste inte det heller. Nästan varje dag kände jag så starkt hat mot min far, att jag ville döda honom, men om det unika i det var jag också totalt ovetande.

Det tog lång tid innan jag somnade den kvällen. Skinnet värkte, men det var inte därför jag låg vaken. Jag tänkte att en dag blir jag stor och då ska han få igen. Jag låg länge och tänkte på mitt problem, -"det dröjer ju så länge innan jag blir stor, jag måste hitta på något att göra åt det nu". Sedan somnade jag."

Medarbetare på Reptiler iFokus

Anmäl
2009-04-30 21:02 #56 av: fridelfina

Du rör upp ett minne ur mitt hjärta...

10 år senare dvs i början på 70-talet, som sjuåring fick jag liknande straff pga en vägran att äta kroppkakor...

Tänk att aga är tillåtet i stora delar av världen fortfarande...

   
Anmäl
2009-05-04 02:36 #57 av: RobFrazie

#55

Mycket tragisk berättelse!

 

Men du borde verkligen skriva en bok!

Jag blev mycket fängslad över din berättelse och jag förstog allt, varenda ord! Och då har jag ändå problem att förstå långa berättelser och komma ihåg dens innehåll, Men du skrev på ett mycket bra sätt.

Bärja skriva mer!

Jag vill gärna ha en bok av dig någon dag!

Anmäl
2009-05-04 02:49 #58 av: [peter54]

Jag har skrivit rätt mycket av det som hände mig och mina syskon som små, men det är så tungt att skriva detta att jag ofta måste ta långa, långa uppehåll ifrån det, så det går oerhört långsamt framåt. En dag blir det väl klart hoppas jag.

Medarbetare på Reptiler iFokus

Anmäl
2009-06-14 02:51 #59 av: satira

MYCKET BRA ARTIKEL.

Det är som om den handlade om mig.

Jag adopterades för att bli slav i ett familjeföretag. Aldrig någonsin fick jag en kram eller uppmuntran. "Mor" upprepade gång på gång att jag var där för att ingen ville ha mig, och det enda jag tilläts göra var arbete.

Jag skulle vara tacksam att jag hade tak över huvudet och om jag inte löd skulle det bli "uppfostringsanstalt". Jag hade ingen klar bild av vad det var, men var alltid livrädd för att inte vara till lags. Att hamna där var säkert ännu värre...

Stryk var vardagsmat, men orden och budskapet var värst..

Idag är jag 60 år, och långtidssjukskriven pga posttraumatisk stress och ångest. Och jag är ett typiskt exempel på den du beskriver.

Alla barn har hätt till kärlek och samhörighet!!

Anmäl
2009-06-14 19:07 #60 av: Asfaltsblomma

Så många som har såå mycket inom sig att dela med sig av, att berätta. Försök att skriva om det, kanske som terapi, men också för att kunna hjälpa andra att hitta vägar genom mörkret och ut i friheten. Jag skrev en bok om mitt livsdrama. Sök på mitt namn den som är nyfiken. Jag heter Maria Svanerud Sahrling. Vi är alla värda att leva och att älskas, och det finns vägar till inre läkedom. Det tar lång tid, men kan fungera. Den väg jag går/gick heter försoning. Vägen dit berättade jag om i min bok "Det gör så ont att födas".

 

Kram till alla fina människor där ute.

Mia

Anmäl
2009-06-14 19:36 #61 av: fridelfina

Jag har precis skrivit ett PM på min skola om de barn som växer upp i skuggan av våld och där i reflekterat mycke med min egen barndom och då väcktes tanken att skriva en bok till mina barn. Så det kommer säkert att bli skrivet en del här framöver.

Ska också leta reda på ett ex av din bok Mia, den lät som om den speglar även min väg i livet.

   
Anmäl
2009-06-15 14:45 #62 av: Asfaltsblomma

Lycka till! Hoppas den kan ge dig något. Ge mig gärna en reflektion efter du läst den.

Varm kram

Mia

Anmäl
2009-06-26 00:31 #63 av: mona43

Mycket bra skrivet och tänkvärt.

 

mona43 sajtvärd på Epilepsi ifokus 

"Hur jag själv mår och känner kan bara jag själv veta"  

"Ingen är felfri"

Anmäl
2009-06-26 01:58 #64 av: [IsabelleA]

Jag kan inget annat än att känna igen mig.

Anmäl
2009-06-26 10:22 #65 av: mona43

Känner igen mej också endel, min far var alkoholist, man lärde sej tidigt att ta ett stort ansvar. Jag hade min mamma som trygghet, men det var oerhört jobbigt många gånger, alltid en osäkerhet, man skämdes också för sin pappa inför kompisarna.

Det var lite av en familjehemlighet, men de flesta utomstående visste såklart om det, en som är full både syns och hörs, och pratas en massa om.

mona43 sajtvärd på Epilepsi ifokus 

"Hur jag själv mår och känner kan bara jag själv veta"  

"Ingen är felfri"

Anmäl
2009-07-07 00:23 #66 av: Washburn

Hej .Jag är sjutton år, min pappa tog livet av sig för tre år sen. Han hade en deppredepression sjukdom som han hade haft en större del av sitt liv. Jag känner igen mig i texten. Jag är rädd för att jag kommer bli depprimerad också. Jag känner redan att känner mig välldigt nere för ofta. Jag har svårt att prata om vad som har hänt, det får mig bara att må dåligt.

det går inte en dag utan att jag tänker på min pappa. Hur gör jag för att inte "komma i samma fälla". 

skulle vara tacksam för alla hjälpsamma svar. MVH washburn

 

(Hittade hemsidan idag, tack för alla hjälpsamma texter som finns här !) Keep up the good work

Anmäl
2009-07-07 00:28 #67 av: [IsabelleA]

#66 om du känner att du börjar komma in i deppresion kan du kanske kontakta någon som du kan prata med?

Anmäl
2009-07-07 17:49 #68 av: [Tunridan]

#66
Du bär på en rädsla om att du kommer bli som din pappa. Men det finns inget alls som säger att det kommer hända!
Din pappa var en annan person än du är. Du är du, vad är det som säger att du måste gå samma väg som honom? Du har din egen väg. Det har vi alla.

Dina tankar är skapade av en rädsla för framtiden. Men det är alltså endast en tanke du har, inte någon sanning. Det enda vi vet något om, är det som sker nu.

Det som hände din pappa var en hemsk upplevelse för dig, och kanske har du inte låtit dig själv få känna alla känslor kring upplevelsen?
Det är inte bra att tränga undan några känslor. Och det funkar inte heller i längden, eftersom de ändå inte försvinner.

De finns istället kvar i vårt undermedvetna och påverkar oss därifrån på ett sätt vi inte alltid är medvetna om. Genom våra drömmar, våra tankar och hur vår kropp mår, t ex.
Vi hamnar i en ond cirkel när vi inte möter våra känslor som de är, när de är. Känslor är inte något farligt, något som vi ska undvika. Tvärtom. De kan hjälpa oss att bli fria och må bättre igen. De är våra vänner.

Dina känslor behöver alltså få sitt utlopp så de kan släppas fria och så du kan känna dig fri igen. Du behöver möta dina känslor och det är nog bäst att göra det med någon som vägleder dig, som kan stödja dig.

Genom att våga möta våra känslor kan vi gå vidare med våra liv. Vi behöver nog alla lära oss och bli bättre på att låta det förflutna vara, lämna det bakom oss och leva mer här och nu.

För vet du? Livet kan bara finnas nu. Inte i går eller i morgon.

Kram till dig.

Anmäl
2009-07-09 19:23 #69 av: linuslinnea

Hej!

Känner igen mig både i artikeln och det ni andra skrivit här...

Har vuxit upp med en deprimerad mamma o en pappa som jobbade mer än heltid och sen drack på helgerna. Blev "vuxen" alldeles för tidigt....

Har nu fått en massa aha-upplevelser den senaste tiden, bla insett att jag aldrig lärt mig tillåta mig att ta emot kärlek eller omtanke, aldrig insett eller tyckt att jag är värd det.
Insikten slog ner som en bomb i mig och rubbade verkligen allt. Nu känns det som jag hamnat i nån slags kris... Minnen poppar upp, jag drömmer mycket, gråter utan "anledning", samtidigt kan jag känna mig förälskad i livet...tacksam över att jag hittat nyckeln till mitt inre. Nyckeln=att jag inte är beroende av någon annan för att känna kärlek, den finns runt omkring mig hela tiden om jag bara släpper in den...

Låter det snurrigt? Jag pendlar mellan sorg och lycka just nu... Någon som förstår, som varit där, som har nåt råd om hur man går vidare när insikten kommer o slår ner i en så här?

Kram/Annika

Anmäl
2009-07-09 19:45 #70 av: [Tunridan]

#69 Känner igen, du är inte ensam om att känna så. Jag har varit där i upplevelsen av att växla mellan sorg och glädje, fram och tillbaka. Det är helt naturligt, skulle jag vilja påstå att det blir så för de allra flesta.
Man är plötsligt mer öppen för allt som tidigare varit undanträngt, det är lite som att man öppnat Pandoras ask.

Detta är inget att bli rädd över eller försöka fly undan. Det behöver få ha sin gång, saker kommer upp till ytan helt enkelt för att bli sedda. När det har blivit sett, kan det släppas taget om. Eller; det släpper taget om dig, det sker automatiskt utan att du behöver göra något aktivt.

Det handlar om acceptans och tillåtande av vad som är i nuet. Var närvarande med det som kommer upp, känner du sorg låt det vara så. Det går över, det är inget farligt att ha den känslan. Gråt om du känner att du vill, skrik eller gör vadhelst du behöver. Det är okej!

Känner du glädje, låt det vara så också. Även det går över. Detta är pendeln som svingar fram och tillbaka, det är att vara människa men svängningarna märks så tydligt när man börjat vakna upp.

Om du inte mediterar, skulle jag vilja ge dig rådet att börja med det. I stilla meditation finner du din styrka och inre stillhet, som finns där även mitt i stormen.

Kram, Åsa.

Anmäl
2009-07-10 15:58 #71 av: szirius

#69  Har nu fått en massa aha-upplevelser den senaste tiden, bla insett att jag aldrig lärt mig tillåta mig att ta emot kärlek eller omtanke, aldrig insett eller tyckt att jag är värd det.

...jag drömmer mycket, gråter utan "anledning", samtidigt kan jag känna mig förälskad i livet...tacksam över att jag hittat nyckeln till mitt inre. Nyckeln=att jag inte är beroende av någon annan för att känna kärlek, den finns runt omkring mig hela tiden om jag bara släpper in den...

Jag känner igen mig så i det du beskriver - och det är en jättestor och fin upptäckt du gjort! Att kärleken finns överallt, bara vi släpper in den...och öppnar oss för den vi själva har inom ossKyss

Anmäl
2009-09-08 18:18 #72 av: Givana

Hej alla. Att jag skriver detta är vällan en del av min läknings proces

För det första måst jag säga och missförstå mig inte!!! Det är skönt att man inte är ensammen!

 

Jag har nu vid ca 35 års ålder fått massa övergrepps minnen från min barndom. Sökte för en kräkfobi och detta är vad som dyker upp. Det är tragiskt att föräldrar vuxna kan göra så groteska saker mot sitt eller bara barn över huvud taget.... Alltid blivit kränkt och alltid för höra att stackars den sate som blir tillsammans med dig.. hora ja allt som man kan tänka.....

Har ännu ej fått minnet av vem det är men jag anar vem det kan vara och jag är rädd att det har pågått under många år.

Jag både vill och inte vill veta! Vad ska jag göra med allt? Hur läker man sina sår och hur hanterar men dem det är nog frågorna jag ställer mig idag...

Jag är dock bara i början av min resa och det är smärtsamt med tanke på att min rädsla är nu riktad mot min man att han skulle göra något mot mina egna flickor... han i sin tur frågar nu mera om lov för att bada med dem? Helt otroligt igentligen men jag hoppas att det blir bättre med tiden och att mitt förhållande överlever denna prövning som vi står inför!

 

Massor av kramisar till er alla!

Anmäl
2009-09-08 18:37 #73 av: rore

#72

Kramar tillbaka till dig Givana!

Det är svårt att befinna sig där du är just nu. Men samtidigt är det precis där du bör vara. Annars vore inte läkningsprocessen i gång.

Övergrepps minnen är hemska när de dyker upp i medvetandet. Hela tillvaron slås i spillror.

Men under processens gång kommer det att komma vertyg till dig för att du ska komma vidare.

Undan för undan kommer det att lätta. Du undrar vad du ska göra med allt detta.

Acceptansen spelar en oerhörd roll.

Inta av själva övergreppet, men acceptansen av att det faktiskt har hänt. Det tror jag är oerhört viktigt för läkningsprocessen.

En dag i taget. Hantera det som kommer upp i nuet, rädslan för vad som kommer i morgon eller nästa dag. Kan vi inte påverka.

Det måste helt enkelt få ta den tid det tar.

Har du någon att tala med när det gäller detta. Någon utanför din familj?

En psykolog eller så. Där ett möte kan ske där du bara kan tillåta dig att vara du och släppa alla masker.

Jag önskar dig verkligen all kraft, mod och läkning du kan få på din väg mot läkning.

Kram Rore

 VågDet förflutnas läxa. Blir framtidens lärdom Regnbåge



 

 


Anmäl
2009-09-08 20:30 #74 av: GitteL

#72 Tack för att du delar med dig av ditt innersta. Kyss

Gitte - värd för personligutveckling

Hemsida: www.laserowcoach.se


Anmäl
2009-09-23 18:16 #75 av: KadjaNina

Jag växte upp med en alkoholist, min pappa. Han misshandlade mig både fysiskt och psykiskt. Idag har jag ingen kontakt med han och det vill jag inte heller. Jag har alltid vetat orsaken till varför jag beter mig på ett visst sätt mer eller mindre, men konstigt nog så är det ganska nyligt som jag verkligen insåg det.

Anmäl
2009-10-17 19:30 #76 av: kerstinjo

Tack för en fin artikel Gitte.

Men man får inte glömma att en dysfunktionell familj även kan vara en helt "vanlig" familj.

Jag har vuxit upp i en familj där min mamma var hemmafru, det fanns alltid någon hemma. Det bakades bullar, gjordes saft. Maten stog alltid på bordet. Våra kläder var rena och nystrukna.

Aldrig någonsin behövde jag göra något hemma. Jag levde på ett silverfat.

Varje sommar/sommarlov tillbringades på Öland. En lyx på den tiden.

Jag hade en pappa som tjänade bra med pengar, vi bodde i eget hus, jag hade en mamma som var hemmafru och alltid fanns till hands. Jag hade en storebror som alltid tog hand om sin lillasyster.

Det här låter väl som rena lyxen, ett paradis för barn?

För oss kanske det var det, vi lärde oss att aldrig säga emot mor och far. För mig och min bror blev det ett levnadssätt ända upp till vuxen ålder.

Vi sa aldrig emot mor och far, och varför skulle vi?

Aldrig att någon kan komma och säga att vi var "kuvade" och styrda i vår barndom.

Visst var det ett perfekt liv? Mamma var alltid hemma, pappa var en go pappa, som tog hand om mig mycket, vi fick vad vi önskade, vi var två barn som aldrig behövde hjälpa till hemma.

I alla år ställdes kosan till Borgholm, där vi levde ett sommarliv. Ville någon vän följa med så var det aldrig något problem.

Visst låter det som en lyx??

Jag, Kerstin, är medarbetare på beroenden, och jag hamnade i sena tonåren i ett narkotikaberoenden och på min sista behandling pratade vi mycket om dysfunktionella familjer.

Jag kände mig ganska utanför eftersom jag trodde att jag hade vuxit upp i en ekonomiskt och socialt bra familj.

Men hade jag det?

Absolut inte! Vi gjorde roliga saker ihop. Vi var en familj med pengar. Vi hade "allt"!! Vi gjorde saker ihop.

Inte kunde det finnas några fel?

Jo!! Massor av fel! Vilket jag inte förstog.

Det fanns inga känslor! Jag kan minnas alla materiella saker, men resten då?

Var fanns alla kramar, all ömhetsbetydelser?

Det tog mig en tid på behandlingshem (och en superduktig terapeut) för att förstå att jag har/hade vuxit upp i en dysfunktionell familj.

Så en dysfunktionell familj kan även vara en familj som är "perfekt"!

 

 

 

Anmäl
2009-10-18 23:44 #77 av: GitteL

#75 Tack för att du delar med dig.

#76 Tack Kerstin för att du delar med dig. Visst kan det vara en "vanlig" familj utåt sett och det är vad jag skriver när det finns en känslomässig sjukdom.

Det är många som upptäcker att de faktiskt inte har haft en sådan underbar uppväxt som de trodde på.

En stor besvikelse men en enorm frigörelse efteråt när de förstår vad det egentligen handlar om.

 

 

Gitte - värd för personligutveckling

Hemsida: www.laserowcoach.se


Anmäl
2009-10-20 17:07 #78 av: [BigMama]

#76 Åh, äntligen. Jag är också uppväxt i en "vanlig" familj!

Tack för att du visar mig det ur ditt perspektiv.

 

Anmäl
2010-07-01 04:56 #79 av: JohannaEkroth

#7 ..:ryser, minns och gråter:..

Jobbar på Anhöriga, BokstavsfolkHuvudvärk och Mag- & Tarmsjukdomar iFokus. 
Suicide doesn't take away the pain, it gives it to someone else -

Anmäl
2010-07-01 05:22 #80 av: JohannaEkroth

Måste posta en dikt som jag har skrivit... 

Pärlan

 

 

När du går där längs stranden

och känner vinden smeker ditt hår.

När du undrar vart du har hamnat

och dina minnen blir till en tår.

 

Salt liksom motsatsen till sött

så smakar dina minnens tår.

Salt liksom havet där bredvid dig

så tar ni varann i hand.

 

En vän som vandrar vid din sida

lika förtegen och hemlighetsfull.

En vän du kan spegla dig i

lika dunkel och gåtfull som du.

 

Du ville utforska havet

se om du kunde finna dig själv.

Du ville söka efter svaret

se ifall svaret på gåtan fanns där.

 

Där var bara mörkt och kallt

du kände mer liv än så.

Där var som i en annan värld

du stått pall för men sedan flytt.

 

Här står du idag vid dina minnens strand

och tänker på allt som hänt.

Här står minnena kvar sen du var barn

och allting är precis som förr.

 

Man blir lurad av tiden som gått

men som aldrig kommer igen.

Man blir varse om alla vänner man haft

men aldrig kommer att möta igen.

 

Livet är någonting du fått

det ska du göra någonting bra av.

Livet är en dans på rosor

det hör till att bli stucken på taggar.

 

Vacker är rosen att med ögat skåda

ont gör det att blomman plocka.

Vacker är du för den som inte känner dig

ont i själen då denne vet.

 

Du är rädd för att öppna dig

vem kommer att tro på ditt liv.

Du är ingen som man trampar på

vem är den som får höra dina ord.

 

Det finns de som av nyfikenhet vill veta

fast som sedan väljer att inte tro.

Det finns andra som gärna lyssnar

fast de inte förstår varför du känner så.

 

När du var liten en kram du sällan fick

det var de vuxna snåla med.

När du blivit stor du lärt dig att kramar är bra

det kan man aldrig få för mycket av.

 

Hoppas att din nästa inte blir skrämd

du är ingenting att vara rädd för.

Hoppas att någon vill lära känna dig

du är den snällaste som finns.

 

Ditt hem utstrålar trygghet och värme

och dörren står öppen för alla.

Ditt hem är ljust och fullt av kramar

och ingen blir lämnad helt ensam.

 

En dag ska du undersöka havet och se

en  sanning i korallernas värld.

En dag du kommer att finna svaret

en pärla gömd i en mussla det är.

 

J. 060817

 

Jobbar på Anhöriga, BokstavsfolkHuvudvärk och Mag- & Tarmsjukdomar iFokus. 
Suicide doesn't take away the pain, it gives it to someone else -

Anmäl
2010-07-27 12:39 #81 av: svartmask

#7: Gitte... det du skrev satte verkligen ord på känslor som jag själv aldrig lyckats sätta ord på, får tårar i ögonen både av sorg över att det är precis så jag känner, samt tårar av lycka för att jag äntligen hittat de rätta orden för mina känslor.

Tack Gitte...Tack!

Love

Anmäl
2010-08-09 14:34 #82 av: GitteL

#81 Wow, vad härligt att orden kunde ge dig insikter om dig själv. Texten har jag hittat men vet inte var.

Många hjärtans kramar till dig.

Gitte - värd för personligutveckling

Hemsida: www.laserowcoach.se


Anmäl
2016-08-22 19:13 #83 av: GitteL

❤️

Gitte - värd för personligutveckling

Hemsida: www.laserowcoach.se


Anmäl
2016-08-31 20:53 #84 av: Linn Is The New

Fick jag en barndom, nej det fick jag tyvärr inte. 

Anmäl
2016-12-26 16:13 #85 av: Catch87

Nej. Jag har inte fått vara barn. Träffade en person i år som är några år äldre och som har tagit fram barnet i mig, tyvärr. Jag har lite blivit ett barn på många olika sätt i hennes närhet, har haft ett typiskt beteende jämt men hon har fångat upp det mer än andra. Tror det är en sorts trygghet.. hon ser och sätter gränser (hon är så som person), även om det är konstigt att uppfostra en annan vuxen..

Anmäl
2016-12-26 16:50 #86 av: -Aida-

Jag levde min barndom i mycket sorg, rädsla, oro och ångest, jag växte upp med min pappa som fortfarande är alkohol missbrukare och min mamma som bara var arg hela tiden.

Fick aldrig hjälp eller stöd, fick klara mig själv i en värld jag inte kände till, gå till en skola varje dag där jag var mobbad och hade inga vänner alls, vandrade runt ensam på skolgården och runt i skogen.
När jag blev 18 fick jag diagnosen Regression, det är väldigt jobbigt att försöka rehabilitera och det tar många år att bli av med, det var slut produkten av allt lidande, när jag tagit mig förbi det hade jag tid att läka de som varit.
Jag är idag helt återställd men sjukhuset sa att jag kommer leva med depression livet ut, jag går på medicin och bor själv, har aldrig mått bättre, tar min framtid med storm i sena år.

Men bättre sent än aldrig! Tummen upp

Anmäl
2017-05-21 21:05 #87 av: Halvvild

Har vuxit upp med föräldrar som är bästavän med alkoholen och tycker det skrivits många fina texter här och jag känner att det är så synd för er som har haft en jobbig uppväxt Storgråter Jag hoppas ni har det tusen gånger bättre nu! Blomma För ni alla förtjänar det.

Jag tror jag fick vara barn; jag blev tidigt tillsagd att man inte fick ljuga, så jag gjorde aldrig det. Jag lekte mycket, gärna själv men även med kompisar. Fantasin flödade. Vi var en familj. Jag var säker på vad jag ville och var driven i skolan. Mina föräldrar var toppen! :D Det var bara Det Där....

Jag har ett minne från när jag kanske var runt tio år gammal. Det var kväll, jag tror jag var ledsen och skrev ett känsligt brev till pappa där jag bad honom att sluta dricka och sluta slå sönder massa saker. Det hade skett vid något tillfälle innan att jag och min bror väcktes mitt i natten av att skafferidörren hade ett stort hål. Det var första och enda gången något sådant inträffade. (tror dock det blev ett hål i toadörren vid något annat tillfälle också.) Vet inte om pappa hade druckit men han läste lappen under tystnad, knöglade sedan ihop den och slängde den i min papperskorg och sa något till mig. Jag blev lite rädd och fick skuldkänslor över att jag skrivit den lappen.

När jag nådde en viss ålder så upplevde jag ett ansvar över dem, främst mor då hon var känsligast för alkoholen och spårade lättast. Uppdragen kunde vara att få henne att hålla sig glad (vara positiv), få henne att somna, undvika att skapa ilska, hålla koll på pappa så han inte triggar henne, stoppa mamma om hon blir arg, håll koll på mamma och om jag är på mitt rum: lyssna på vad de säger, lyssna ifall det börjar bli aggressivt. Om det blir aggressivt: stoppa det genast. Lugna ner dem. 

Dessa situationer skapade mycket oro och rädsla, jag började tillslut skaka och må oroligt i magen så fort de höjde rösten i samband med alkoholdrickande. Jag kände mig trloigtvis äldre än de flesta i min ålder och kände även ett ansvar över min lillebror. 

Det var inte försän jag blev i 20års åldern jag insåg att det faktiskt fanns familjer där det räckte med ett glas vin till middagen och sen var det nog. Men jag har endå tur, och jag känner en sådan sorg för de som har haft det mycket jobbigare än mig.

Anmäl
2017-05-22 10:41 #88 av: rore

Halvvild!
Man är alltid sin egen smärta närmast... att ömka *de som haft det värre* Är att förneka sig själv och sina känslor. Hur illa det än låter att andra haft det.... så är det bara en föreställning vi har i vårt huvud.
Och en genväg att undvika vår egen smärta.

 VågDet förflutnas läxa. Blir framtidens lärdom Regnbåge



 

 


Anmäl
2017-05-22 12:38 #89 av: Halvvild

#88 det är sant, min egna smärta är den enda jag egentligen känner till. Och jag tror du har rätt i det du skriver; att vid tanken av att andra har det värre så undanskjuter man sitt egna tillstånd och mående. Tack. :)

Anmäl
2017-05-22 14:22 #90 av: rore

Vassego Glad

 VågDet förflutnas läxa. Blir framtidens lärdom Regnbåge



 

 


Anmäl

Det finns en till kommentar till den här diskussionen. Den är bara synlig för medlemmar på iFokus. För att läsa kommentaren, logga in eller registrera dig på iFokus.