Annons:
Etikettsjälvkänsla
Läst 1388 ggr
sunflower185
5/12/17, 9:46 AM

Bli mera social?

När jag var yngre (jag är nu över 30) var jag en social person som gillade att umgås med folk. Idag är jag tystlåten i grupper och tar knappt plats överhuvudtaget, även bland mina närmsta vänner. När jag pratar i grupp känner jag hur pulsen ökar och jag blir helt virrig. Jag pratar väldigt snabbt, snubblar på orden och har inte ögonkontakt med den jag pratar med. Pratar som på en 7-årings nivå ungefär. Känns som att alla ser rakt igenom mig om hur osäker jag är. Och jag vet inte varför det är såhär!

När jag tänker på mig själv så ser jag en stark, modig och glad tjej som kan bjuda på sig själv. Men någonstans under vägen har jag tappat bort mig själv. Jag vet inte vem jag är och hur jag är. Jag vet knappt vad jag gillar, har sällan åsikter om någonting för jag känner mig bara likgiltig, vilket irriterar bland annat min sambo.

Ett annat problem som jag stöter på dagligen är känslan av att inte ha något att säga. Jag är urdålig på att diskutera. Om någon berätar att de har gjort något kul i helgen så svarar jag ungefär "haha, nämen så trevligt". Jag har verkligen inget att komma med.

Jag har ett bra jobb som är rätt välbetalt och är omtyckt av mina kollegor. Så någonstans har det ju gått bra. Jag känner mig mera bekväm på jobbet och att prata arbete, än att sitta runt matbordet med mina närmsta vänner och prata om familj och barn.

Går detta att träna bort på något vis? Hur blir man mera social??

Annons:
Niklas
5/12/17, 10:12 AM
#1

Övning, övning, övning. Hur är det om du pratar om saker som intresserar dig? Är det lättare?


Vänliga hälsningar, Niklas
Är du intresserad av runstenar och runristningar?

[rore]
5/12/17, 11:11 AM
#2

Hej Sunflower!

Nu blir mitt svar bara spontant och ogenomtänkt och kanske inte alls överensstämmer med dig, så ta det för vad det är.

Etiketter och rollspel kommer upp i mina tankar när jag läser din text. Skönt att det funkar på jobbet i alla fall och att du verkar trivas där.

Men Du då, du tycks ha kommit i skymundan för dig själv och livet har rullat på kanske i invanda spår och plötsligt så vet man ingenting om sig själv längre. För barn och familj har slukat ens tid? Alla skan och måsten för att sen stupa i säng och möta en ny dag. Monotont, enformigt och kanske till och med lite trist. Känslan av att vara ett utsuget äppelskrutt är ju otroligt energidränerande.

Att träna på att vara social är för mig en resa in i självkännedomens land. Bara upptäckten av min egen likgiltighet inför något är ju en jätte stor insikt att bekanta sig med.

Ställa sig frågan vad vill jag göra idag?

 Hur vill jag vara?

Måste jag vara social och som alla andra? Vilka preferenser är det i mig som säger si eller så?

Hur mycket lyssnar jag på andras åsikter om mitt sätt att vara?

Svaren ska eller bör inte tvingas fram, utan mer kännas på. Vad ger de för genklang inom Dig?

Ett tips är att börja skriva Dagbok om dig, dina känslor, önskningar och drömmar.

sunflower185
5/12/17, 11:19 AM
#3

#1, Ja, nog är det lättare när jag pratar om sådant som verkligen intresserar mig, men i dagsläget känns det som att det inte finns så mycket av den varan.

När jag tänker för mig själv hur jag vill sitta och prata om något känns det som att allt är möjligt, men när jag väl sitter där med människor runt mig så slår det lock i huvudet. Jag tittar ner i bordet, på väggen, på fönstret, ja överallt förutom den jag pratar med. Jag måste "göra något" samtidigt som jag pratar, vrida på mig, vifta med händerna eller whatever.

Jag VET att jag skulle ha så mycket potential, men av någon anledning får jag inte fram något eller så blir det så krystat. Jag känns inte genuin.

Niklas
5/12/17, 11:37 AM
#4

#3: Jag tycker att det du skriver påminner om symptom på depression. Du kan läsa mer om det på Depression iFokus.


Vänliga hälsningar, Niklas
Är du intresserad av runstenar och runristningar?

Halvvild
5/21/17, 9:13 PM
#5

#0 Ett eventuellt litet, litet tips till:

"Om någon berättar att de har gjort något kul i helgen så svarar jag ungefär 'haha, nämen så trevligt'. Jag har verkligen inget att komma med.

Så skulle det vara att kanske visa intresse genom att ställa en följdfråga på det personen berättat om på ett naturligt sätt för att få samtalet att rulla vidare. :)

Och som #1 skrev så gäller det bara att öva och även att lyssna på ditt inre, att du stannar upp och faktiskt lyssnar på hur du mår. Vad du vill. :)

Annielle
5/23/17, 3:28 PM
#6

Jag tror absolut att du kan hitta tillbaka till ditt gamla jag om du känner att det var ditt "riktiga" jag?!? Men det kan ju ta kanske ta sin tid.

Men precis som 4# nämner så tänkte jag också att det kan tyda på depression.

Jag känner själv igen mig i din beskrivning väldigt mycket, fast i mitt fall var jag sådan när jag var yngre, led mycket av det och kände att jag var tvungen att ändra mig för att bli omtyckt, inte hamna utanför och tog ett aktivt beslut om att ändra mig när jag var ca 17 år som fungerade….men har tyvärr tappat bort mig själv väldigt mycket på grund av det beslutet bland annat, så för min del behöver jag nog hitta tillbaka till en mindre pratig del av mig själv bland annat….

Var dig själv, det finns redan så många andra.

Annons:
Upp till toppen
Annons: