Annons:
Etiketttankar-känslor
Läst 2326 ggr
Catch87
12/26/16, 3:24 PM

20-årskris

Många tycker nog att tonåren är en krävande tid, både för barnet och för de övriga runt omkring. Jag gick igenom tonåren utan större problematik då jag inte hade någon eller något att revoltera mot. Jag var väldigt fri under min uppväxt och inte så nära mina föräldrar, framför allt inte min mamma (vilket är något jag sörjer då man ser andras fina relationer med sina mammor, även om jag försöker lägga det bakom mig är det ett ärr på hjärtat som alltid mer eller mindre kommer att smärta och finnas kvar). När jag sedan fyllde 25 var det mest ett oj, herregud vad gammal jag har blivit, halvvägs till 50, jag?! Redan?! Men nu som nybliven 26-åring och en jobbig höst med jobbet så har jag mer hamnat i en "kris" - jag har ingen som helst aning om vem jag är, jag känner mig mer liten än jag någonsin har känt mig och inte vuxen för fem öre, jag vill bara få krypa upp i någons famn och få släppa allt ansvar från mina axlar. Tror mycket speglar sig i att jag inte fått en möjlighet att vara liten när jag skulle ha varit liten och känner att nu när jag blivit hela 26 år så är den tiden försent ute och jag ska ha svar på allt grundläggande.. Jag vill bara få lägga över ansvaret på någon som redan är mer vuxen än vad jag är och få känna att det faktiskt finns dom som är det. Tänker jag helt fel??

Annons:
Sommarek
12/26/16, 3:31 PM
#1

Jag tror det är ganska vanligt att känna som du gör. Nu för tiden förväntas man veta vad man vill redan på högstadiet, välja rätt linje på gymnasiet som sedan leder till precis rätt vidareutbildning, och du kan knappt få lov att sopa trottoarer utan en magisterexamen. Att börja tvivla kan vem som helst göra, när som helst. Finns det någon du faktiskt kan krypa ihop hos och bara vara liten en stund? Om du kan få lite frid på ett område kan du kanske ha lite överskottsenergi till att börja "pussla ihop" dig själv igen. Du kan till exempel fundera på vad du helst av allt skulle vilja göra i världen, om inte tid, pengar och annat realistiskt var ett hinder, och bygga på det. Eller läs en bok du tycker om, se en film du gillar… Det låter kanske enkelt, men ibland när man tappat fotfästet helt så kan en sådan liten sak som att ha en viss smak vad gäller böcker och tv få en att känna att man har en personlighet igen.  ;)

Sajtvärd på Wicca ifokus och Halland iFokus

Catch87
12/26/16, 5:49 PM
#2

Inte riktigt att jag har just att jag kan krypa upp hos någon så. Har vänner att prata med och som jag har stöd hos. Jag är ganska på det klara med vad jag skulle vilja göra om det inte fanns begränsningar såsom pengar som du skriver, det som delvis gör det svårt för mig att hitta mig själv är den världen vi lever i med alla våra normer, du ska ha barn, man, jobb osv. Medans jag av några olika orsaker är normkritisk och vet inte om jag vill ha barn eller inte, jag tror jag vill men inte pga normen - samtidigt som jag kanske är för gammal för att skaffa första barnet nu. Men får man lov att vara inte 100 procent vuxen när man är 26?

Sommarek
12/26/16, 6:34 PM
#3

#2 Men får man lov att vara inte 100 procent vuxen när man är 26?

Klart man får. Och skit i normen - det är du som ska vara nöjd med ditt liv, inte andra.  ;)

Sajtvärd på Wicca ifokus och Halland iFokus

-Aida-
12/26/16, 8:50 PM
#4

#2 Va den du behöver vara, man ska ju leva som man själv vill och inte efter samhället.
Om du ibland behöver att inte vara vuxen så är det helt okej, du kan vara 37 och inte så jätte vuxen, de är okej de med
Ålder är bara hur länge du levt, inte vem du bör vara och inte hur du bör vara.

Caylina
2/1/17, 6:38 PM
#5

Vilka kloka ord du har fått här redan:) 

Jag som är 40+ tycker att detta är den bästa åldern i mitt liv! 

Det var ju några månader sedan du skrev så du kanske har hunnit landa lite i dina känslor:) Men jag skulle säga att ålder är egentligen helt ointressant. Det är mer viktigt att man bryr sig om sig själv, är ödmjuk inför livet och gör så gott man kan. Man får ju gå igenom både positivt och negativt på vägen och man lär sig alltid något. För egen del tycker jag att andras åsikter om hur jag lever mitt liv inte har någon betydelse. det är ju mitt liv:) Har stora barn, min sambo är 13 år yngre än mig, vi är ingen standard familj alls, men har massor av kärlek:) Kanske blir det dessutom en bebis såsmåning om. Det blir som det blir, om tant nu kan få fler ungar😃 Så du är inte alls för gammal för ditt första barn heller;) Tvärtom- någon har ju räknat ut att snittåldern är runt 28-29😃Stort lycka till, önskar dig ett fantastiskt liv!

Upp till toppen
Annons: