Annons:
Etikettreflektioner
Läst 1349 ggr
Rickard77
8/26/15, 6:08 PM

Utveckling är inte alltid utveckling..

Jag har på senare tid börjat ställa mig lite frågande till det med personlig utveckling och personligt självförverkligande. Jag har bland annat läst Wayne W Dyers äldre böcker, Älska dig själv, Sikta mot stjärnorna och Du ser det när du tror det. I dessa böcker menar författaren, som är amerikansk psykolog och "självförverkligandeguru" (han kallas bl.a. The Father of motivation), att en självförverkligad person har gjort sig av med alla sina fördomar och förutfattade meningar, och att en person som gjort sig fri från jagnedbrytande beteenden är en fritänkare och alltid bemöter folk med en oberoende attityd och ett öppet sinne, utan att döma.

Men nu till den intressanta frågeställningen. Är det inte i själva verket så att vi behöver våra fördomar, våra förutfattade meningar och stereotypa föreställingar för att kunna skilja bra från dåligt, gott från ont m.m.?

För en människa som låter bli och undviker att läsa folk när han möter dem, undviker att bedöma dem, kan ju lätt bli offer för lurendrejare och oärliga människor eller människor med oärliga avsikter.

Som jag ser det håller det där på att bli lite av ett problem i vårt individfokuserade samhälle. Idag förväntas man möta folk med ett öppet sinne och en icke dömande eller bedömande attityd. Ändå blir människor mer och mer oärliga och falska, försöker sko sig/ höja sig på andras bekostnad, försöker förstöra för varandra och lurar, ljuger, förtalar,  fifflar och hycklar med mera.  I ett sådant samhälle som vi har idag borde det väl vara viktigare att man är på sin vakt?

Hur tänker ni kring detta?

Annons:
[rara]
8/31/15, 12:27 PM
#1

Om människor bara skulle läsa av andra människor rätt skulle det ju inte vara något fel med att läsa av andra. Jag märker det ju själv på min arbetsplats speciellt, hur mina kollegor tror så himla mycket om mina ambitioner, om vad jag kan och inte kan och vad jag tänker göra och inte tänker göra som helt enkelt inte stämmer överens med dom ambitioner som jag verkligen har och med vad jag verkligen tänker göra och med vad jag faktiskt kan. Det är ju då som det blir så otroligt fel, när man tror  så mycket om andra människor som helt enkelt inte stämmer överens med verkligheten.

Tänker att det är mest det här som den personliga utvecklingen handlar om bland annat. Att komma till insikt om att man inte vet ett skvatt om en annan människa och att många av dom förutfattade meningarna som vi gör om andra är något som vi själva skrapat ihop och att det som vi tror oss veta eller ser hos andra ofta är våra egna mörka sidor som vi inte vill se hos oss själva utan som vi i stället projicerar på andra människor i vår omgivning. Tänker att man inte kan skilja mellan bra och dåligt, mellan gott ont om man ser det onda där det inte finns, för det är ju så det blir om man gör sig  felaktiga föreställningar om andra människor.

Tänker att det handlar om att göra sig av med dessa förutfattade meningar och fördomar för att i stället lära sig att enbart göra sina bedömmingar på grund av faktan som finns. Förutfattade menigar och fördomar är igen fakta. Har vi faktan på bordet kan vi mycket väl bedöma andra människor. Men har vi en massa förutfattade meningar och fördomar om andra människor blir vi blinda för att se andra som dom verkligen är.

Det är ju bland annat det här som C.G Jungs psykologi handlar om, att se sig själva och andra människor som det som dom verkligen är och inte projicera sin egen skugga eller arketypiska bilder på dom.

[rore]
9/3/15, 7:54 AM
#2

Intressanta tankar #0!

Nu har jag inte läst böckerna som du skriver om. Utan mer så har jag gått min egen väg. För att hitta Mig.

Vi behöver andra människor. Oavsett hur de är. För i vårt eget sätt att vara möter vi många gånger det vi inte gillar i andra, hos oss själva.

*Peka med ett finger på någon och det kommer tre tillbaka till en själv*

Det kan vara allt från fördömanden om hur de klär sig, vad de säger/hur de säger saker och ting. Hur de lever osv. För den listan kan bli oändligt lång.

I mötet med andra upplever i alla fall jag att jag kommer åt de där Föreställningarna jag har (undermedvetet) om mig själv. Jag ser mina egna begränsningar, min egen småaktighet, min egen avund. Som radar upp sig på *livets scen i min föreställnings värld* Och den har projicerats ut på andra genom åren.

"För en människa som låter bli och undviker att läsa folk när han möter dem, undviker att bedöma dem, kan ju lätt bli offer för lurendrejare och oärliga människor eller människor med oärliga avsikter."

Jag skulle vilja säga att den människan kliver in i förnekelse (?)

Jag tror att det är oundvikligt att vi inte skulle läsa av vår omgivning! Hur skulle det gå till?

Sen är det nog väldigt ofta så att vi inte vågar se/känna det som känns *fel*  och många gånger låter vi oss luras. Just därför att vi har så svårt för att sätta gränser. Eller tala uppriktigt…… Det är ju så mycket lättare att se sig själv som offer, av att ha blivit manipulerad och lurad.

Fast vi i själva verket FAKTISKT lurat oss själva!🤔😡😭

Sen är det också som så, att i vårt dömande av andra, så är det vår egna rädsla, våra egna tidigare erfarenheter som skapar scenarion i våra huvuden. Om de människor vi möter i nuet. Det förflutnas återupprepning.sas.

Nu mer räcker det att min känsla säger. NEJ!

Och jag kan låta den personen gå fri. Utan att lägga ner min energi på tyckande och tänkande om vederbörande. För i själva verket är det ju bara jag som skapar den berättelsen. Utifrån min egen tidigare erfarenhet, och ibland fegar jag ur och har låtit den personens sätt *äta upp mig* invändigt. För att jag har varit rädd för att såra eller kränka,,, och där med kränkt och sårat mig själv..

Och det är ju knappast den personens fel,,,,,,,,,,,,, även om jag i mina försurade stunder har känt det så.

Helt fri kanske jag aldrig blir från detta. Ibland så ligger fallgropen där och jag trillar *dit*. Men på det stora hela så har jag lärt mig att gå runt.

Upp till toppen
Annons: