Ja, jag har lärt mig att säga ifrån.

Det var inte lätt i början då vanans makt är stor, men när man inte riktigt orkar med sig själv för att man alltid stod till tjänst för andra så måste man lära om.

Hur ska man kunna hjälpa andra om man inte orkar med sig själv?!

Följer

För mig är inte frågan alltid bara om att våga säga ifrån. Utan också att veta eller inse när jag skulle behöva göra det också många gånger. Det blir ju inte lättare att våga när man inser att det liksom redan är för sent o saken är överspelad för stunden.

Jag är jätte dålig på att säga ifrån! Jag har en känsla av att jag alltid har en skuld att betala för att jag har kommit ner till jorden och trängt mig på . Detta är väl vad jag jobbar med mig själv med.

Jag har blivit bättre på det. Men ja behöver bli ännu bättre på det. Jag tycker att det underlättar när jag tänker att när jag säger nej till någon annan säger jag ja till mig själv och visar mig själv respekt.

#4 Precis så känner jag allt som oftast också.. skäms över/för mig själv liksom. Då är det svårt att sätta gränser för sig när man behöver säga ifrån t o m och inte enbart svårt att våga när man väl anser att sägas ifrån behövs.

Tack för att ni delar med er! Intressant att läsa om hur ni känner och tänker. Känner igen mycket. Försöker tänka som #5 Torahzen, att visa mig själv respekt. Att på riktigt känna att jag faktiskt är värd det. Har också jobbat och brottats enormt mycket med detta. Gör så fortfarande även om det sakta men säkert går framåt. Vaje framsteg är en stor seger. Det kan ni tänka på ni som också jobbar med detta. Det tar tid och låt det få göra det. Annars är det lätt att bli besviken på sig själv varje gång det inte funkar. Det kräver dock mod att kliva utanför sin trygghetszon även fast du är livrädd. Och det går att pröva sig fram med detta, små steg i taget. Utmana sig själv liksom med allt möjligt annat som du tror att du inte klarar eller vågar. Inte ge upp, och till slut går det bättre och bättre. Och precis som #3 Tjeja skriver så är det verkligen en konst att inse och göra det när det behövs, och inte när det redan är försent. Det är då det är så lätt att hamna i skuld- och skamkänslor och rädsla. Skuld, som #4 Vinden är min mor skriver. Oftast är det ju också våra egna tankar som skapar detta och som blir till, känslor, rädslor och hinder. Rädsla för att såra, men den du sårar är dig själv. Varje gång du visar dig själv respekt och ignorerar tankar som att såra, göra någon besviken, ledsen, arg med mera, så växer du flera meter. Du får mer och mer trygghet i dig själv och känner dig stark, modig och värdefull. Jobbigt? Ja. Svårt? Ja. Värt allt jobb, alla motgångar och oro. JA! Inte helt lätt detta. Nu har jag kommit väldigt långt tack vare vår Sajtvärd Gitte Laserows distanskurs "Friggör kraften inom dig" som ni kan läsa om här på startsidan på sajten. Utan den kursen, hennes fantastiska coaching och eget hårt arbete hade jag aldrig varit den jag är i dag och vågat utbilda mig själv till coach. Och framför allt hade jag inte mått så här bra och känt mig så stark och trygg i mig själv jag gör nu. Inre ro. Känner mig enormt tacksam! Fortsätt gärna att ventilera, fundera och diskutera detta viktiga ämne, så hjälper och stöttar vi varandra. Varma kramar till er alla! Glöm inte att ni är unika och värdefulla!

Tack för din respons!

Känns alltid hoppfullt när man hör om andra som utvecklas och vågar ta för sig.

När jag växte upp blev jag väldigt duktig på att smälta i hop med tapeterna det var ett bra sätt då men jösses vad man fått jobba med det i vuxen ålder.

Härligt med en sajt där vi kan peppa varandra och slippa de här bråken som en del sajter har om oliktänkande.

Ja jag har jobbat på det och det har blivit bättre med åren, och ännu bättre kan det bli 🙂 Att säga ifrån betyder inte för mig att gapa, skrika av ilska, frustration, utan mer vara vänlig, men bestämd 🙂 Att våga säga nej, att våga öppna sitt hjärta och tala ärligt är att vara sann mot sig själv och det ger även självrespekt ❤️

Det beror på vad är. Men jag vet vad jag vill . Motsatta inte vill så kan jag givetvis säga i från nej . O ja..

jag vågar säga ifrån, oavsett kön eller person, men det jag inte orkar med, är allt folk som går in i en fråga, fullt övertygad om att svaret alltid ska bli positivt/ett ja och som blir sur och besviken när de får mothugg eller ett nej. förstår inte hur de tänker, de har helt missat meningen med ordet "fråga", hade allt bestått utav ett "ja", så kunde de ju lika gärna ha ställt en order istället för en fråga, frågar man, så får man antingen ett ja eller ett nej, är man inte förberedd på ett nej och inte kan ta ett negativt svar, så bör man nog hålla tyst

Jag trampar in i denna tråd i synvinkeln från en förmodligen högkänslig person. Jag vet inombords att jag borde säga NEJ här. Och ändå har jag fallit rakt ner i händerna på en kollega som utnyttjar min svaghet/känslighet till att manipulera och styra för att få makt och kontroll. Jag blir SÅ ARG när jag inte kan hantera denna situation! Sitta och ta all skit och inte kunna säga ifrån på ett bra och konstruktivt sätt. När jag vet att jag gjort det bästa jag kan med de förutsättningar jag har och bli utsatt för kränkande bemötande trots det? Mitt högre jag inser att hon använder mig för att stärka sin egen svaghet men ändå känner jag mig som ett utskällt barn varje gång hon pikar och mellan raderna ger sken av att hon är bättre.. Varför klarar jag inte av att ryta ifrån? Varför blir jag så förbannat undergiven?

Vågar bara om det är väldigt nära vänner och familj.

Respekterar inte mig själv det minsta.

Oj, vad intressant att läsa era svar på inlägget jag skrev för över ett år sedan! Ja detta är ständigt återkommande och upp och ner i livet. Ibland funkar det hur bra som helst och ibland inte alls. Och allt är helt okej. Det är som det är. Har slutat att anklaga mig själv när jag inte fixar det. Har insett att jag kommer få jobba med detta mer eller mindre hela livet. Så jag lägger fokus på att känna mig stark och modig varje gång jag klarar av att sätta gränser och stå upp för mig själv. Och när det inte funkar ser jag det inte som ett misslyckande utan som en lärdom. Och det är ju något positivt. Självklart är det jobbigt när det pågår. Och det går över. För varje gång jag utmanar rädslan och möter den istället för att fly, så avtar dess makt över mig och ger mig kraft. Ger mig självrespekt. Precis som #9 skriver så är att säga ifrån för mig inte att gapa och skrika. Vänligt men bestämt funkar bäst. Och att säga nej utan att känna skuld och skam som förut fixar jag bättre nu. Beror så klart på vad det handlar om, med vem och i vilken situation. #12 och #13 När vi blir arga på oss själva, anklagar och inte respektetar oss själva så kan vi behöva jobba mer på ett djupare plan med att stärka vår självkänsla. Har själv gjort det och det arbetet pågår hela tiden. Ingen quick fix och det gäller att inte ge upp. För faller gör man ofta, och då är det så. Tryggheten är att veta att för varje gång du reser dig blir du starkare och lär dig något. Växer. #12 Du verkar ju i alla fall ha insikten om att det inte handlar om dig. Att det är hennes eget. Kanske är det så att din rädsla (omedvetet) tar över så du inte kan vara i det du egentligen vet fullt ut. Att den liksom hindrar dig. Vad tror du själv? Hoppas du hittar ditt svar och att du, om du behöver, inte tvekar att ta hjälp med detta. För det är du värd! Ofta är det så att vi KAN och VÅGAR mycket, mycket mer än vi tror!

Oj Ja det var lääänge sen jag var här inne och plötsligt så bara kände jag nu spontant att jag ska titta in och kolla läget 🙂 Jobbar fortfarande på att tala min sanning, utan som jag skrev här förut, att gapa, skrika eller vad man vill kalla det för, att tala öppet från hjärtat och det är ju träning, träning, träning att vara medveten vad man verkligen säger och hur man säger det.. Men att våga säga ifrån handlar ju inte bara om respekt, utan oxå frihet, att inte stänga inne det vi vill och behöver sätta ord på.. Det kan vara så svårt pga rädslor men det får man jobba på och se det som en utmaning att växa och bli ännu starkare i sig själv 🙂

Har också haft jättesvårt för detta. En gång i tiden var jag på gång och ville ta alla diskussioner men kände aldrig att jag riktigt nådde fram och gav svar på tal, så jag kapitulerade och vart en väldigt rädd kille. Rädd för allt och alla. Någon slags trygghetsnarkoman som knappt vågade sig på något nytt. Sedan bestämde jag mig för att göra det som jag är mest rädd för, vilket har förändrat mitt liv. 

Då jag tagit mig igenom en ändlös lunta av självhjälpsböcker, filosofi och annan litteratur samt prövat en del olika saker så har jag fått gallra. Tre saker har jag märkt är effektivt för mig:  

Att utsätta mig för saker som jag är rädd för. 

Att tänka att jag är bra och att jag är värd att bli behandlad bra. 

Att trotsa rädslan, beteenden som gör att man förminskar sig själv bottnar ofta i rädsla tror jag. Se rädslan som en fiende som ska övervinnas.

Självklart kan jag säga ifrån, men jag har även upptäckt att inte alla respekterar att jg tydligt markerar var min gräns går.

I början tyckte jag att det var jobbigt så jag sa aldrig ifrån. Men nu har jag styrkan att göra det även om dom säger ett svärord till mig…. Blir så ledsen när någon svär åt mig. Detsamma #17 jag har också märkt att vissa respekterar inte vart min gräns går.

#18 Visst är det jobbigt! Sedan har jag också märkt att om masn till exempel har en elevassistent eller liknande som kränker en kan man inte säga ifrån hur lätt som helst heller eftersom man är i beroendeställning till den som ska hjälpa ewn. Som vuxen kan man säga ifrån. Det blir bättre när man blir vuxen eftersom omgivningen räknar med att man kan ta mer ansvar för sig själv då, men som barn och tonåring är det ett helvete. Det brukar heta att det är en själbvklarhet att man ska säga ifrån, men den som man berättar det för hur msn känner kan hålla den kränkande partwn om ryggen och då blir man inte trodd heller.

Jag säger alltid ifrån när jag blir nertryckt på något sätt. Jag har tagit så mycket skit i mitt liv, men nu för tiden låter jag ingen trampa på mig och sedan tro att det är okej.