Livet tar en ny vändning
Dagen före nyårsafton snackade jag och min fru om vår relation och utan några större fadäser kom vi fram till att vi ska skilja på oss.
Det hela kändes först som en lättnad för oss båda till en början.
De närmaste dagarna efter…. kom chocken för mig.
Jag grät en massa, fick tusen tankar på en gång, känslor i massor som kom rinnande över mig och en känsla av….något jag inte kunde ta på rann in över mitt inre.
Samtidigt som jag upplevde det hela som väldigt jobbigt, kände jag att detta var rätt beslut för oss alla tre, vi har en dotter på tre år med.
Men bara för att det var rätt beslut, gör det hela inte mindre jobbigt.
Jag har nu fått tag i en ny lägenhet och ska flytta ut den 1 april.
Mitt ex och dotter ska bo kvar i den lägenhet vi bor i nu och jag har fått en tvåa som jag ska bo en bit bort bara.
Något jag kände som jag även tog tag i nu när jag ändå gick igenom en ändring i mitt liv….var detta med mitt enorma bekräftelsebehov som jag har haft under stort sett de senaste 20 åren av mitt liv (jag är 35 år i år)
Jag började med att gå ur Facebook vilket kändes helt underbart.
Stängde även ner min blogg som jag hade.
Jag har alltid mått bra av glädje i mitt liv, glada och trevliga personer runt mig.
Detta har jag alltid försökt skapa runt mig, på olika sätt.
Men nu när jag ändå har en jobbig tid i mitt liv, kände jag att det är lika bra att ta tag i alla gamla hjärnspöken direkt nu när jag ändå ser dem.
Att ha sett dem och sedan försöka förneka dem, hade inte gått för min del.
Det är inte så jag fungerar…
Så nu har jag börjat ett nytt liv kan man säga.
Nytt liv med gamla härliga spår från mitt förra liv.
Vi har ju bland annat vår dotter som är det mest underbara jag har i mitt liv.
Även om jag har bölat floder lite då och då den senaste tiden, tycker jag att livet är helt underbart.
För jag har växt som person för varje motgång jag tar mig igenom här i livet.
Men det jag undrar lite är detta….
Är det någon mer som har känt den här konstiga känslan av att något är jobbigt, men ni kan inte helt sätta ord på hur det känns…. när ni har gått igenom en skilsmässa?
Bekräftelsebehov säger du… Tror kanske inte att man är så säker på vad som "fungerar" när man är mitt i en så stor livsomställning. Inte konstigt tycker jag att du känner som du känner! Kanske går du för förort fram, hela situationen som du inte kan kontrollera. Kontrollbehov och bekräftelsebehov kan säkert gå hand i hand utan att man tänker över det. Att stanna upp… … och riktigt reflektera över situationen tror jag kan vara bra. Börja med att fråga dig själv…och din fru…om ni har faktiskt har kärleken och önskan om att leva tillsammans och uppfostra er dotter tillsammans?
Sanningen är en - De vise nämner den vid olika namn
Hej på dig!!
Ursäkta att mitt svar dröjde så länge.
Jag har inte varit inloggad här på iFokus på länge.
När jag läser det jag skrev, kan jag inte känna igen mig själv.
Men det är ju för att jag är inte i samma läge som jag var då.
Jag upplevde det hela som kaos och kunde inte greppa vare sig känslor eller tankar.
Nu när det har gått några veckor ser jag på vår relation med andra ögon.
Jag ser att mitt ex har behov av passion och romantik i ett förhållande, medan jag inte har det.
Jag har insett att jag är asexuell, vilket mitt ex inte är.
Detta gör ju att jag tycker själv att mitt ex är värd någon som kan mätta hennes behov i en relation, mer än jag kunnat göra genom åren.
Sedan har jag även sett att jag har krympt som person, genom att jag är för snäll och varit en stor toffel i vår relation.
Jag är inte gjort för att leva i ett förhållande med någon, vare sig det är sambo eller särbo….
Jag är för bekväm av mig och är nöjd med hur livet ser ut.
Det är en del som har berättat att de är intresserade av mig, har varit det länge, men jag har inget som helst intresse av någon….