Annons:
Etikettpersonligt-om-oss-själva
Läst 2805 ggr
dementia
2014-04-20 22:32

25-årskris?

Nu som 25-åring har jag bestämt mig för att försöka rannsaka mig själv och få klarhet i saker i mitt liv. Men får liksom ingen ordning, och känner mig väldigt vilse just nu.

Främst tänker jag på mig själv och mig i sociala sammanhang. Jag är väldigt utåtriktad, älskar att umgås och träffa nya människor.. ja, social helt enkelt. Jag är den tjejen som är nere på jorden, glad, snäll mot alla, pratglad och som helt enkelt är väldigt svår att ogilla (låter som att jag är extremt självgod.. men jag har i flera år sett allt objektivt för att försöka få en syn på mig själv). Och det är så jag vill vara! Med andra ord, jag trivs med mig själv, inga problem där.

Däremot kommer problemen när jag hamnar i nya grupper med människor, trots att jag är en av de pratglada och sociala personerna har jag en tendens att ALLTID hamna i den "tråkiga" gruppen (inget elakt menat, ni försår förhoppningsvis hur jag menar. Personer som är ganska tysta, lugna, inte så energifyllda och fyllda av upptåg), och eftersom jag inte känner mig hemma där över huvudtaget vill jag inte "bli fast" och umgås därför istället med alla i alla "gupper" så att säga - som jag helst av allt vill. Tråkigt att hamna i en grupp när man kan vara med alla! Men problemet är att jag istället blir lite själv, hör inte riktigt hemma någonstans, ingen ogillar mig, men ingen gillar mig tillräckligt mycket så att säga. Sedan är jag väldigt godtrogen mot alla, ofta för godtrogen och har flera gånger blivit illa behandlad bakom ryggen av "kompisar", men jag låtsas oftast som ingenting och är glad ändå. Jag tar egentligen ingen skit, men samtidigt så gör jag ju det. Jag vill ju bara att alla ska komma överens och ha det bra.
Måste bara tillägga att jag har flera riktigt bra och nära vänner, där är allt bra, nu menar jag nya bekantskaper.

Jag har aldrig haft någon pojkvän, knappt en flört. (och nu räknar jag inte in krogenragg här). Det känns faktiskt jobbigt, har aldrig ens varit kär och vad jag vet finns det ingen som haft känslor för mig heller. Deppigt. Låter kanske löjligt, men det är jobbigt. Speciellt om folk påpekar det, blir att jag skämtar bort det - vad ska jag annars göra?

På sistone har jag känt mig mycket mer nere än någonsin förr. Är inte längre sugen på att gå ut eller träffa folk. Bästa studen för mig, då jag mår som bäst, är om jag sitter ensam i soffan och ser på film och äter en himla massa godis, chips, kakor, glass.. you name it. Då känner jag mig bra. Men så tar filmen slut, och jag känner mig deppigare än innan och får dåligt samvete över allt onyttigt jag stoppat i mig. Det är också anledningen till att jag fått svårt att somna, själva tanken på att gå och lägga sig ger mig små ångestkänslor. Känner mig tom, fast jag egentligen är nöjd med allt i mitt liv förutom just de saker jag nämnt tidigare. Konstigt egentligen, hur så små saker kan påverka en så mycket.

Nu har jag egentligen bara skrivit av mig här.. vet inte riktigt vad jag ska göra med mig själv. Min första livskris verkar vara en 25-årskris.. tydligen hehe. Hur ser ni andra på det jag skriver, någon utifrån som vill hjälpa mig med råd? Vore guld värt.

Annons:
[rore]
2014-04-24 12:25
#1

Hej Dementia!

Ja , hur kan någonting så litet bli så stort?🤔

Kanske att det beror på med vilka ögon vi ser på våra egna behov. Våra behov kanske vi inte ens är medvetna om?

Tänker på detta med de "tråkiga människorna" och de lite "roligare". Vilken värdering lägger du i den jämförelsen?

Är det tystnaden tillsammans med andra som du inte riktigt kan med? Vill du att det ska vara fart och fläng.

Att vara social och utåtriktad är ju himla trevliga egenskaper och samtidigt så tänker jag att det är väldigt viktigt att lära sig sätta gränser både för sig själv och för andra.

Samtidigt som jag känner att det är viktigt att lyssna in de "tysta" i stunderna som omger oss.

Vad är det som händer inombords i dessa sammanhang?

När vi lyssnar inåt så finner vi ut svaren allt eftersom och samtidigt så kan det kännas som om "man" tappar bort sig själv.

Har vi allt för ofta de "generalliserande" glasögonen på oss, så missar vi mycket om oss själva och om andra.

Vilket i sin tur gör att de "små" sakerna till slut känns som höga berg och djupa dalar.

Sammanhanget i Livet känns då främmande och oöverstigbart.

Det var lite tankar som ditt inlägg väckte hos mig.

[northpaw]
2014-04-30 09:30
#2

Att hela tiden hamna i sällskap som man inte hör hemma i knner jag igen. Jag har väldigt udda kompisar. Känns som att det inte riktigt finns någon som är som jag. De coola och framgångsrika som hittar på saker ogillar mig. De som är lugna och opålitliga dras till mig.

Jag är en ganska djup person, med åsikter om det mesta, vet vart jag står. Men har konstaterat att det verkar vara provocerade för många, jag behöver inte ens säga nåt för att märka av det. 

Jag blir som konsekvens väldigt ensam, då jag inte hittar någon som har samma intressen som jag. De coola gör saker för att bli coola i andras ögon. Själv gör jag saker för att jag vill uppleva, ha kul och få ha ett äventyr av helt egoistiska skäl. Jag tror att det är det som gör att det inte fungerar i samspelet med andra. För det innebär att jag vill testa saker som inte ger coolpoäng alla gånger.

dementia
2014-04-30 12:03
#3

Tack för svaren!

#1 Det är svårt att förklara, låter som att man går i högstadiet igen och delar in folk i olika grupper. Men jag umgås hellre och passar bättre med de "coola" som festar, gör saker, umgås och skrattar mycket. Men jag är inte en person som snackar skit, jag hatar intriger och bråk och därför så passar jag inte riktigt där. Det gör att jag kan hamna med de "töntiga" som är snälla, trevliga, MEN också tråkiga. Ofta personer med ganska ful klädstil och smak, lite nödiga och inte så framgångsrika. (låter sjukt löjligt ser jag, men det är trots allt så det faktiskt är)

#2. Skönt att jag inte är ensam!
Det konstiga är att jag "är" som de coola men trots det så passar jag inte riktigt in. Är nog snarare så att jag är en väldigt glad och trevlig person som ingen riktigt kan ogilla, eftersom man inte gör något dumt. Men däremot är man desto svårare att passa in i en viss grupp på grund av det.

dementia
2015-05-17 02:29
#4

intressant att läsa sin egen gamla tråd och man är tillbaka i exakt samma läge igen efter ungefär ett år!  Allt kändes bättre under sommaren när jag jobbade på en annan ort med nya jätteroliga människor! sen flyttade jag igen och hamnade i ett nytt gäng, och samma sak hände på nytt!

Fortfarande ingen kille, ingen är ett dugg intresserad och när vi går ut på krogen så blir alla raggade på förutom jag som alltid blir dissad av allt och alla.  Känner mig som fulast i hela världen och som att ingen någonsin kommer att tycka om mig. :(

Upp till toppen
Annons: