2013-11-21 12:45 #0 av: rore


brukar livet allt som oftast trassla till sig, eftersom jag inte fullt ut vågar lita på känslan och dessutom saknar inte bara tålamod, utan även tillit Tyst

 Åjo, det har blivit bättre med inväntandet och i stället för att rasa ut i reaktioner, så känns denna väntan många gånger fortfarande väldigt svallande inombords.

Allt som oftast så vaknar Logiken till liv och den följer allt som oftast givna reaktioner och mönster, som har skapat konflikter inom mig och utanför migDjävlas. Eftersom jag trott under många år att jag ÄR mina känslor och där igenom känner /känt mig Levande.

Men det livet är/ har varit ett smärtsamt liv, som bygger på allt eller inget tänket. Inramat. inkapslat. isolerat.

Allt det där inlärda försiktighets systemet som blivit in präntat på ett eller annat vis drar igång Larmsystemet inombords. När jag vill/velat göra annorlunda.

 Det är ju först när jag ser det, som jag verkligen kan/ vill/ vågar gå emot. Trots att kroppens alla signaler Larmar om Farligheten i detta.

Det som jag i skrivande stund kan tycka är lite lustigt med denna reaktion, är att Jag inte på ett rimligtvis får ihop Vad det är som skulle vara så farligt?!

Jag förstår ju i dag de underliggande processerna:

Var de kommer ifrån.

Hur de uppstod. osv.

Omedvetenheten om det egna valet, och när insikten landar så vet jag ju självklart och naturligt:

 Att det faktiskt i varje givet ögonblick finns en möjlighet att byta riktning, byta fokus och där i ögonblicket också kunna ta emot Förändringen som väntar på att få ske.

Så härligt och underbart befriande. Hjärta