Annons:
Etikettrelationer
Läst 2092 ggr
[postmortum91]
9/3/13, 8:23 PM

Mitt problem:dricker inte

Jag varnar för att detta kommer bli relativt långt, men hoppas att ni orkar läsa ändå, för jag behöver skriva av mig.

Jag har växt upp med en alkoholiserad pappa, mamma och pappa skiljde sig och jag fick bo hos pappa. Min barndom gick ut på att ta hand om min pappa men även att ta vara på mig själv. Jag hade turen att ha en mamma att förlita sig på, men framförallt en barndomsvän och hennes mamma. Denna barndomsvän har jag känt sedan jag var 1 år, och vi har hållit ihop i vått och torrt. Hon har alltid varit viktigast i mitt liv, just för att hon har varit med mig under alla gånger pappa drack, hon såg det med egna ögon och hos henne sprang jag alltid när pappa drack. Hon om någon på hela denna jord borde förstå varför jag är som jag är och hur jag känner kring olika saker.

Min mamma var en väldigt varm person(hon är tyvärr död idag). Hon var väldigt fysisk, så jag fick många kramar som barn. Hon var känslosam och visade känslor, hon grät mycket eftersom hon alltid varit psykiskt ostabil. Men hon var även en person som man kunde prata med. Hon sa ofta att hon älskade mig. Sedan var hon så mycket mer än vad jag har tid att berätta här. Jag har iallafall tagit efter det av henne, jag är väldigt öppen av mig och det är tack vare min förmåga att prata om saker som jag klarat mig såppas bra som jag gjort. Jag har pratat om min pappas missbruk och vågat släppa in folk. Min pappa har istället gett mig bekräftelsen som ett barn behöver. Han har många gånger berättat hur stolt har varit över mig, så den biten har gjort att jag idag trots efter osäkerhet i mig själv har blomstrat och kommit fram till vem jag är och trivs i mig själv.

För övrigt reflekterar jag varje sekund av mitt liv på varför folk beter sig som de gör inklusive mig själv. Jag analyserar och reflekterar och kommer fram till nya saker varje dag om både mig själv och om andra. Detta leder till att jag är väldigt öppen även mot mig själv, och jag vågar erkänna mina svagheter, även de pinsamma för andra men för mig själv. Hela mitt liv är ett ständigt sökande efter att bli en bättre människa.

Min barndomsvän kommer från samma ekonomiska bakgrund som mig, sjukskrivna föräldrar. Men hennes mamma är istället väldigt stel, visar aldrig känslor och berättar aldrig om hon är stolt eller ej, vilket hon självklart är ändå. Hennes pappa har hon ingen kontakt med, han är ett svin som bröt kontakten med sin egen dotter när hon bara var barnet. Detta har såklart påverkat min barndomsvän på samma sätt som min uppväxt har påverkat mig. 

Hur som helst, nu har vi växt upp och jag märker att min barndomsvän är väldigt olik mig själv.

Jag läser idag till mellanstadielärare, och hon till gymnasielärare. Problemet är att hon får mig att känna som att jag kan slänga min utbildning i soporna. När vi är runt folk så har hon pratat ungefär såhär "postmortum (jag) läser bara 4 år och till mellanstadielärare medan jag läser ett år till och kommer få bättre utbildning. Samtidigt har hon påpekat att med hennes utbildning så kommer hon kunna jobba som mellanstadielärare. Hon berättar för mig om hur man lär sig bäst, fast jag liksom hon själv läser till just detta, att veta hur man ska lära sig. Men andra ord: Hon använder häskartekniker och minimerar mig och min utbildning. Det är inte första gången hon gör något sånt här, hon har flera gånger under våra liv varit taskig mot mig och andra. 

Som vanligt analyserar jag: Varför är hon sån här? 
Jag kom fram till att kanske behöver hon bekräftelse från omvärlden att hon är duktig, för samtidigt sitter hon och berättar varenda detalj i sitt liv på facebook. Så jag som är hennes barndomsvän känner att jag måste kanske ge henne bekräftelse, på att hon duger som hon är.

Jag tog ett snack med henne igår, och jag började samtalet med att jag är stolt över henne, hon är en bra person etc etc. För att sedan istället för att fokusera på hennes brister så ville jag höra om det finns någonting jag behöver jobba på som hon tycker (återkommer om detta). Sedan berättade jag hur jag kände när hon pratade ner om min utbildning. Men hon viftade bort det som jag hade gissat på. Det kom inte in.

När jag frågade henne om vad jag behöver träna på, då menade jag verkligen att hon skulle vara helt ärlig. Hon kanske skulle säga att jag är för hetlevrad, självisk, eller inte vet jag. Men det enda hon kom på att säga till mig är att jag dricker för lite alkohol.

Hon umgås med ett stort gäng folk, och dessa människor (enligt mig) verkar inte kunna umgås utan att dricka alkohol. VARJE gång jag är med dricker de alkohol och detta ska visst denna gruppen störa sig på (enligt henne) att jag inte dricker. Och att jag är tråkig och lillgammal som aldrig dricker mig full. Hon sa: Istället för att känna dig lullig och sluta dricka där så är det bättre om du fortsätter och vågar släppa loss. 

Jag är ingen nykterist, men med min pappa som alkoholist och även min biologiska mamma som alkoholist och även 1 död farbror som alkis och flera morssyskon som är alkisar så måste jag tänka på mina gener. För det andra så tycker jag coca cola är godare än alkohol. För det tredje så känner jag att jag vuxit ifrån detta med att supa sig full för att umgås trots att jag bara är 22. Så med allt hon kunde tänka sig säga om mig, så behöver jag bara jobba på: Att dricka alkohol.

Hon om någon i världen borde förstå mig, vilket hon inte gör. Jag är så besviken på henne, hur kan hon försöka tvinga i MIG att dricka när jag inte vill? Vad är hon för vän? Jag har seriöst ifrågasatt vår relation nu, vi är för olika. Det är ändå omöjligt att bryta, då hon är/varit viktigaste personen i mitt liv. 

OBS! Det är helt omöjligt att få med allting här, då skulle det blivit 3 ggr så långt.

Annons:
HusetAnubis
9/10/13, 9:16 PM
#1

Jag tycker du har en sund inställning till alkohol. Jag känner igen det där med att anses som tråkig för att man inte vill dricka, så var det för mig också. Jag kan trösta dig med att det brukar bli mer respekterat efter ett tag när folk har vant sig. Mitt praktidka råd till dig är att bjud inte in din vän till att kritisera dig. Förstår att du vill ha feedback och vill utvecklas men din vän verkar som fel person att fråga om just det. Din vän kanske förstår dig så småningom men just nu är det kanske inte rätt tid i livet. Vill du ha feedback på hur du kan utvecklas, sök hellre en mer proffertionel person. Kanske via studenthälsan det brukar vara jordnära människor som jobbar där. Även om man fått viss bekräftelse i livet av sina föräldrar så har ju den alkoholiserade föräldern sina brister. Vårda hellre vänskapsrelationen med din vän och be någon som kommit lite längre i sin egen personliga utveckling om feedback.

HusetAnubis
9/10/13, 9:24 PM
#2

Jag är själv barn till en alkoholist och resonerar lite som du. Jag tänker lite på mina ev gener och väljer ofta bort alkohol . Framför allt när jag inte mår bra. Desstuom så tycker jag att fulka människor är tråkiga och jobbiga så jag har aldrig gillat att festa. Men med tjejkompisar kan det vara kul en och annan gång men som sagt inte för ofta. Det är dummt att utmana ödet för mycket.

[rore]
9/11/13, 8:17 AM
#3

postmortum91!

Jag fastnade för din rad "som vanligt analyserar jag"

Det kanske är just detta analyserande som ställer till det för "oss" vuxna barn till alkoholister.

Det själv på tagna ansvaret för andra människor och rädslan att förlora  de vi har i vår närhet.

Oftast är vi drivna av våra egna djupt inrotade föreställningar om hur saker och ting ska vara.

I en kaotiskvärld så gör vi vad som helst för att få kontroll över situationer/människor osv. Det lär vi oss redan som mycket små barn.

Och det mönstret följer med oss genom hela livet om vi inte uppmärksammar det.

Det blir vår verklighet!

Det är trist och gör ont när människor vi tycker om inte är nöjda med oss. När de vill att "vi" ska leva upp till deras förväntningar (oavsett vad det handlar om).

Men den enda människan i hela världen som vi kan förändra är oss själva och därför behöver "vi" träna på att vara uppriktiga mot oss själva i första hand.

Jag förstår att känslorna svallar och känsloreaktioner drar igång. Försök att stanna i din känsla när dessa frågeställningar dyker upp, även om de gör ont, även om de väcker rädslan. Låt dig vara i dem. Tillåt dem vara där.

För det är där du kommer att finna Dina egna svar!

Inget av det vi tror handlar om någon annan. Allt handlar om oss själva och hur vi VÄLJER att möta Det/Dem som kommer i vår väg!

Önskar dig lycka till!

Upp till toppen
Annons: